Snack med Amandine Henry och Nicole Billa

I dag är första dagen sedan jag kom ner till Nederländerna där jag inte kommer att åka och se någon match. Visst har det känts lockande att åka till Breda och se England–Spanien, men samtidigt är det nödvändigt med lite vila. Det tar en hel del energi att både haka på Sverige och resa runt på matcher.

Men efter den här vilodagen väntar fyra raka matchdagar. Planeringen är att i tur och ordning se Norge–Danmark i Deventer, Sverige–Italien i Doetinchem, Schweiz–Frankrike i Breda och Skottland–Spanien i Deventer.

Kanske kan någon av de matcherna nå upp till samma nivå som den match jag såg i går kväll. För som jag skrev redan då, Frankrike–Österrike är den klart bästa matchen jag sett hittills. Den engagerade mig exempelvis mycket mer än Nederländerna–Danmark.

Kanske att det där hade med förväntningar att göra. Jag hade skruvat upp hoppet rejält om Nederländerna–Danmark, medan jag inte riktigt trodde att Österrike skulle kunna stå upp mot fransyskorna.

Faktum är ju i grupp C att Österrike nu har det klart bästa utgångsläget inför slutomgången. Om Frankrike gör sitt jobb och tar poäng av Schweiz är Österrike klart för kvartsfinal. Då behöver österrikiskorna inte ens ta poäng av redan utslagna Island.

För Frankrike däremot är poäng mot Schweiz ett måste – i varje fall på förhand. För om fransyskorna förlorar samtidigt som Österrike tar poäng av Island, då är Frankrike utslaget.

Och det märktes både under och efter gårdagens match att det franska lägret är lätt skakat. Jag gillar ju både Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney som spelare. De har båda underbar bolltouch och dessutom såväl härligt rörelseschema som speluppfattning.

Men i går var Thiney inblandad i baklängesmålet – man får inte försöka klacka i eget straffområde när det finns andra alternativ…

Och Le Sommer hängde med huvudet lite för mycket. Det känns för övrigt som hennes stora svaghet, att hon inte kan släppa missar utan bär med sig dem alldeles för lång tid.

Den tredje franska forwarden, Marie-Laure Delie, kändes alldeles för statisk. Hon stod ofta ganska stilla i ytan framför de österrikiska mittbackarna och väntade på bollen. Det är ju en dröm för en försvarsspelare att hela tiden ha sin motståndare stående framför sig.

Olivier Echouafni

På presskonferensen uttryckte förbundskapten Olivier Echouafni frustration över att motståndarlagen backat hem och använt sig av en ”destruktiv taktik” i båda de första matcherna. Han tyckte att motståndarna borde prova att spela med en mer konstruktiv  spelidé.

När Österrikes förbundskapten Dominik Thalhammer hörde det sa han att den taktik Österrike använder sig av är konstruktiv för dem, och så tillade han att:

”Vi har inga spelare av världsklass.”

Det har Frankrike. Bäst av dem i går var målskytten Amandine Henry. Jag fick en två minuter lång, exklusiv intervju med henne i den mixade zonen efteråt. Först ursäktade sig Portlandstjärnan med att hon inte pratar perfekt engelska. Det hade hon inte behövt, för även om hennes svar kanske inte var grammatiskt perfekta, var det ju inga problem att förstå henne.

Amandine Henry

Min första fråga till henne var om hon i besvikelsen över två tappade poäng kunde se att det fanns något positivt i att damfotbollen växer och att lag som Österrike flyttar fram sina positioner. Här är svaret:

– Ja, det är positivt eftersom matcherna blir jämnare, alla lag har chansen att vinna – eller förlora. Vi såg i går hur Tyskland hade besvär att vinna mot Italien och nu det här. Men vi har ju fortfarande chansen att gå vidare genom ett bra resultat mot Schweiz, så vi är fortsatt positiva.

Ja, för ni är ju fortfarande en av de stora favoriterna att vinna hela turneringen.
– Jag vet inte om vi är favoriter eller inte. Vi måste vinna mot Schweiz först – efter det får vi se. Det kommer att bli svårt, men allt är möjligt.

Slutligen berömde jag Henry för att hon kom upp väldigt högt när hon nickade in kvitteringsmålet.

– Ja, jag vet. Men det var hörnans förtjänst, bollen kom perfekt till mig.

Om det var nedslaget och lätt oroligt i det franska lägret var det eufori i det österrikiska. Spelarna hade inte bråttom genom den mixade zonen, utan verkade vilja prata hur mycket som helst om den oväntade poängen.

Min tyska är inte klockren, men tillräcklig för att förstå rätt mycket. Jag lyssnade först både på målvakten Manuela Zinsberger, som var mycket stolt över sina fina räddningar på slutet, och på målskytten Lisa Makas. Det var inte svårt att uppfatta att den senare var överlycklig både över sitt mål – och över poängen. Hon sa bland annat att:

”När man lyckas med en sådan laginsats måste man naturligtvis få dansa lite efteråt för att fira.”

För ungefär en kvart efter slutsignalen både sjöng och dansade det österrikiska laget för sina supportrar:

I varje match utnämns en matchens spelare. Ofta känns det som att det priset lite av slentrian går till någon som gör ett avgörande mål, och inte till den som varit bäst. I går var jag dock helt på juryns sida när den valde ut den hårt arbetande Hoffenheimmittfältaren Nicole Billa. Hon imponerade stort på mig med sin löpkapacitet och sin sköna tajming i presspelet.

Nicole Billa

Jag fick en exklusiv intervju på några minuter med henne på engelska. Fast först lyssnade jag på när en österrikisk reporter snackade med henne på österrikisk tyska. Han frågade:

Hur känns det att bli matchens lirare i en match där ni lyckas ta poäng mot Frankrike, något ingen hade räknat med?
– Man är förstås stolt över laginsatsen. Periodvis fick vi kämpa mycket, periodvis fick vi till lite eget spel, men som underdog får man räkna med att det blir mycket kämpande mot ett lag som Frankrike.

Teoretiskt räcker det nu med en poäng mot Island för att gå till kvartsfinal. Hur tänker ni kring det?
– Vi har sagt att vi tar det match för match. Naturligtvis får man drömma, men Island är ett svårt motstånd, det blir säkert en tuff kamp.

Om ni skulle gå vidare, vilka vill ni helst möta – England eller Spanien?
– Det blir svårt vilket som. Men först måste vi går vidare, så vi får se.

Det har varit höga tittarsiffror på era matcher och ni hade en stor supportergrupp på plats här. Hur ser ni på intresset kring er hemifrån Österrike?
– Naturligtvis är vi glada och stolta över att så många är intresserade. Jag hoppas att de märker vilken fin laganda vi har både på och vid sidan av planen, och att den kan inspirera

Där tog jag över intervjun, och gav Billa en nyhet som gjorde att hennes breda leende blev ännu bredare. Jag meddelade henne att om Frankrike tar poäng av Schweiz är Österrike redan vidare.

– Va, vad säger du? Hur gick den andra matchen, jag har inte hört resultatet.

Schweiz vann med 2–1, så Island är utslaget. Om Frankrike tar poäng mot Schweiz går ni vidare med de fyra poäng ni redan har.
– Ok, det låter fantastiskt. Men vi kan inte lita på det, utan måste försöka klara av den sista matchen mot Island, som kommer att bli väldigt tuff. Skulle vi gå vidare hade det varit en stor dröm, vi är redan väldigt stolta över vad vi gjort i EM.

21-åriga Billa spelar alltså för Hoffenheim i Frauen-Bundesliga. Där blev det tre mål på 17 matcher från start och fyra inhopp den senaste säsongen. Jag kollade vad hon har för framtidsdrömmarm rent klubbmässigt.

– Jag har skrivit ett tvåårskontrakt eftersom jag utbildar mig till skolsköterska. Efter det får vi se vart jag kan hamna. Jag har ingen drömklubb, i nuläget är utbildningen viktigast, så jag skapar mig en bra framtid.

Du sprang väldigt långa sträckor i dag. Gör du alltid det?
– Ja, det är min stil att sätta hög press på motståndarna. Det är ett tufft jobb, men en sådan här dag är det okej…

Hela ert lag var bra på att sätta press.
– Ja, i defensiven vill vi spela ett intensivt presspel, där vi ligger kompakt. När vi vinner bollen vill vi ställa om snabbt framåt.

Du blev utbytt i 85:e minuten, hur var det att sitta på bänken och se trötta lagkamrater kämpa på slutet? Ni var ju dessutom bara tio spelare från minut 88.
– Det var många som var trötta, och det var nästan katatstrofalt nervöst att följa slutminuterna från bänken. Men nu är vi både stolta och glada.

Slutligen, vad var det för sång ni sjöng för era supportrar efter matchen?
– ”I am from Austria” en väldigt traditionell sång i Österrike som alla kan. Det var kul, det var ett speciellt ögonblick och då får man göra något extra.

 

 

Skräll av Österrike igen – Island är ute

Det har snart gått tio minuter sedan matchen här i Utrecht tog slut, men Österrikes spelare är fortfarande kvar inne på planen och firar en historisk skrällpoäng. De verkar ha hur roligt som helst. Fransyskorna har däremot lämnat för flera minuter sedan.

Nu gick precis de båda svenska scouterna Thomas Dennerby och Jörgen Pettersson förbi här framför mig. De har återigen fått se hur damfotbollsvärlden har vuxit. Hur det blir alltfler länder som blandar sig i kampen om medaljer i de stora mästerskapen.

För vem hade trott på Frankrike–Österrike 1–1 inför den här turneringen?

Och vem hade trott att det skulle vara rättvist. För utöver de fem tilläggsminuterna, där Österrike spelade med en spelare kort eftersom Viktoria Schnaderbeck låg skadad, hade de vitsvarta god kontroll på det här.

Jag blev makalöst imponerad av Österrikes försvarsspel, och då framför allt deras presspel – som de orkade hålla uppe i typ 85 minuter. En spelare som Nicole Billa måste ha sprungit två mil i kväll. Vilken härlig kämpe.

Det här var utan tvekan EM:s höjdpunkt för min del. En kanonmatch, med skön stämning på läktarna. De franska supportrarna höll igång i 90 minuter, och de österrikiska försökte kontra. Och spänningen på planen var högkaratig. Snart åker jag tillbaka till Zevenaar med ett stort leende på läpparna.

Men först ska jag njuta lite mer av österrikisk eufori. Nu dansar de österrikiska spelarna ut från innerplanen till den tyska segersången ”Oh wie ist das schön”…

Tyvärr innebär det oavgjorda resultatet att Island är ute ur turneringen. För Österrike är det däremot mycket troligt med kvartsfinal. Eller skall Schweiz också kunna skaka Frankrike?

Vilken halvlek, Österrike är fantastiskt

Den första halvleken här i Utrecht överträffade alla mina förväntningar, det har verkligen varit högklassig fotboll. Den klart bästa halvleken jag sett hittills i EM.

De första minuterna satt jag mest och njöt av Gaetane Thiney:s bollbehandling och Eugenie Le Sommer:s rörelsemönster. Men ju längre halvleken har gått, desto mer har jag fastnat för Österrikes fantastiska försvarsspel, där Viktoria Schnaderbeck är nyckelspelaren som nästan alltid står rätt. Eller fel om man håller på Frankrike.

Trots att Frankrike har 64–36 i bollinnehav har jag 2–1 i klara målchanser till Österrike. Och det är ju Österrike som leder med 1–0, efter ett långt inkast från Verena Ashauer, som Lisa Makas smällde in.

Frankrike är ett klasslag med rakt igenom klasspelare, så det här kan bli en riktigt spännande andra halvlek. I och med att Schweiz vann med 2–1 mot Island tidigare i dag innebär det att om det här resultatet skulle stå sig så skulle Österrike säkra gruppsegern här i kväll, medan Island är klar gruppjumbo. Och så skulle Schweiz och Frankrike göra upp om andraplatsen på onsdag.

Men det är om det här resultatet står sig. Om Frankrike i stället skulle vända, då är Island med i spelet igen. Spännande som sagt…

Ett litet samtal om publiktryck

Snart har jag varit på plats i Nederländerna i fyra dygn. Och jag sitter nu på min fjärde arena, den här gången Stadion Galgenwaard (uttalas Schalschenvaart) i Utrecht. Här ska det 20.45 bli tidig gruppfinal i grupp C mellan Frankrike och Österrike.

I väntan på den matchen sitter jag i presscentret och kikar på Island–Schweiz på storbildsskärm. Det är en match som står 2–1 till Schweiz i början av den andra halvleken och där bollen knappt rörde marken under de första 25 minuterna.

Fanndis Fridriksdottir

I den 33:e låg bollen i mål. Då var det istället Fanndis Fridriksdottir som var högt upp i luften, svävande på ett lyckomoln i sjunde himlen över sitt 1–0-mål. Den isländska fotbollen är inte estetiskt tilltalande, men man blir ju lyrisk av spelarnas offervilja. Det finns så vansinnigt mycket hjärta och stolthet i det laget. I slutet av halvleken kvitterade Lara Dickenmann, och i början av andra har Ramona Bachmann nickat in 2–1.

Tidigare i dag var jag på pressträff på det svenska spelarhotellet. Där var jag en av de som pratade kvartsfinal med en av gårdagens allra hetaste spelare, Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag kom in när hon var mitt i ett resonemang kring Norge och Martin Sjögren. Jag uppfattade att hon menade att det krävs spelare med stort självförtroende för att våga spela på det sätt som Sjögren vill. Man måste våga spela sig ur situationerna, något de norska spelarna inte verkar trygga med.

Sedan ombad Eriksson ge sin syn på grupp A, eftersom det ju är därifrån som den svenska kvartsfinalmotståndaren kommer att komma:

– Belgien chockade ju lite, men jag tror att Holland är för starka, så jag tror att Holland blir gruppetta. Sedan blir det fajt om andraplatsen där, men det skall mycket till för att Norge vinner med tre–fyra mål.

Ni kommer ju att veta när ni spelar vilket motstånd som väntar om ni blir etta respektive tvåa.
– Ja, det är ju kanske en fördel för oss. Men samtidigt är alla lag i den gruppen ganska jämnbra, och det ger en respekt att komma etta i gruppen, så det är klart att vi vill att vi skall komma etta, oavsett vilka vi får möta i den andra gruppen.

Har du sett något av Belgien?
– Jag har sett båda deras matcher. De har en jäkla go i laget, det känns som att de är påhejade av sina fans och har mycket vilja och kraft, det kanske inte ser så snyggt ut alla gånger, men det lyckas ändå. 2–0 mot Norge är ju ett otroligt bra resultat.

Men Belgien skulle väl ändå vara en drömmotståndare?
– Nä… Det blir ju nästan som att möta Holland light eftersom de har så mycket fans här, så just den biten blir tuff. Och det skall man inte underskatta. Vi fick ju möta 70 000 brasilianare i OS, och det var inte alltid lätt.

Skulle det bli Nederländerna så kommer det ju att bli tryck.
– Ja, det får vi förbereda oss på innan. Så fort de kommer över på vår planhalva kommer det att dåna, så man kommer inte direkt att kunna prata med varandra på planen.

Hur förbereder man sig på det?
– Bra fråga. Jag tror att det handlar om rutin. Jag kunde i alla fall inte föreställa mig att det skulle vara som det var i OS. Jag tyckte att det var tufft, för man är så van vid att kunna prata med varandra. I damallsvenskan spelar vi ofta inför 500 pers alltså. De som har varit med om det får berätta för de som inte har varit med, så att man sprider i laget. Vi kommer att få en chock, men när man väl är inne i matchen stänger man det ute.

Ni har inget teckenspråk ni kan använda?
– Nej, inget synkat. Man försöker med olika tecken, men det verkar inte vara så många som förstår vad tecknen betyder. Så vi kanske får hitta på något så att alla förstår vad man menar.

I herrfotbollen spelar ju många lag alltid inför den typen av ljudkuliss, så det borde ju finnas någon typ av kommunikationssätt.
– Ja, jag får nog googla om det… Och sedan få med alla andra på tåget. Skicka lite bilder. Det var en bra idé.

Det blir spännande att se hur Eriksson kommer att användas framöver i turneringen. Anfallsmässigt är hon ju ett jättevapen. I går hade Sverige sju hörnor, varav tre från höger. Alla tre högerhörnorna var ytterst nära att bli mål, dessutom var det nära på en av de från vänster. Att skapa kvalificerade målchanser på fyra av sju hörnor är fantastiskt bra, något Pia Sundhage förstås är medveten om.

Samtidigt tar man en defensiv risk när man spelar trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Eriksson samtidigt i backlinjen. För då har vi bara en snabb back, och hon finns längst ut till höger. Jag tror att Sundhage kommer att göra olika val beroende på vilket motstånd som väntar i kvartsfinalen. Mot Nederländerna, med blixtsnabba Shanice van de Sanden på högerkanten, behövs det nog mer snabbhet på Sveriges vänstersida.