Tankar om Susan Varlis tuffa utspel

I ett tufft utspel hävdar Susan Varli att hon blivit uppmanad att söka sig till Turkiets landslag av Calle Barrling. Barrling hävdar att Varli ljuger.

Vem som har rätt i den här frågan, och vem som har fel, kan bara Varli och Barrling veta.

Om Varli har blivit dåligt behandlad, och är ett offer, är det högst beklagligt. Om hon smutskastar Barrling utan anledning är det också högst beklagligt.

Men de där frågorna har jag alltså inga svar på. Det går ju inte ens att spekulera.

Däremot finns det andra saker att tycka till om bland det Susan Varli tar upp i den länkade artikeln ovan, från Länstidningen. Eller i den här intervjun från SVT.

Bland annat är det värt att fundera kring om Varli borde vara en svensk U23-landslagsspelare – som hon själv uppenbarligen tycker.
Rent statistiskt har hon gjort sex mål på tre damallsvenska säsonger, och hon stod för nio fullträffar i fjol för Hammarby i elitettan.

Fem mål på elva matcher för svaga AIK våren 2012 var ett bra facit, och det är rimligt att hon var med i U23 på hösten det året. Men jag har ändå svårt att tycka att tycka att hon är utsatt för ett justitiemord. Inte minst eftersom att hon valde att spela i elitettan förra säsongen. Det var knappast något som indikerade högsta ambitionsnivå.

Sedan måste jag säga att jag får dåliga vibbar kring hennes självbild när hon i Länstidningen för in Zlatan Ibrahimovic i sammanhanget:

”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”

Känns allt som att hon överdriver en aning här, va?

Samtidigt som det är tråkigt att Varli, som fyller 23 år i maj, redan har givit upp sin karriär så visar hon på ett sätt genom att sluta att hon kanske inte var värd någon landslagsplats.
För sådana snackar man inte till sig, de kämpar man för. Och man kan inte bara ge upp för att en tränare föredrar andra spelare – inte ens om man upplever de andra som lite sämre än en själv. Tvärtom måste man då visa karaktär, träna ännu hårdare – och se till att tränaren till slut blir tvingad att ändra sitt beslut.

* Apropå U23-landslaget startar det med följande elva mot England i kväll: Emelie LundbergCatrine Johansson, Sanna Svensson, Jennie Nordin, Elin LandströmEmma Lennartsson, Irma Helin, Petra Andersson, Jonna AnderssonPauline Hammarlund och Fridolina Rolfö. Det är ny förbundskapten, och laget känns lite tunt på forwardssidan. Det kan kanske vara värt för Varli att göra snabb comeback?

9 thoughts on “Tankar om Susan Varlis tuffa utspel

  1. Några korta reflektioner från mig efter att ha läst intervjun i LT och sett intervjun på SVT Play:

    * Om det är så att Varli varit uttagen som reserv i ett års tid och ALDRIG fått vara med trots återbud så känns det en aning märkligt. Det kan förstås finnas fullt legitima anledningar men som sagt känns det en smula märkligt för mig. Att hon inte ens fick följa med på lägret direkt efter hennes två mål mot Norge i sin sista landskamp är också en smula märkligt.

    * Jag tycker det är lite fegt av Barrling att hänvisa till Persson då det väl var hans beslut att spola Varli och att det därför är han som borde ge en förklaring till den fundamentalt annorlunda bild han har av Varli jämfört med vad Persson hade.

    * Om man studerar den svenska D23-truppen känns det uppenbart att det saknas målskyttar och detta samtidigt som Damlandslaget har haft ett flertal offensiva spelare uttagna som aldrig kommer vara aktuella för en plats i en mästerskapstrupp. Hade inte någon av dessa fått ut mer av att spela för D23-landslaget istället ? Jag menar alltså att Varlis undran är lätt att förstå när man ser avsaknaden av offensiv i D23-truppen men att det snarare är så att det finns en hel del spelare som borde varit där istället för henne.

    Alldeles oavsett av vem som sagt vad, det vet vi ju inget om, så är det för mig uppenbart att det finns STORA problem inom svensk damfotboll när det gäller att ta tillvara den mångfald vi har bland fotbollstalangerna och där det ses som negativt att bryta mönstret när det självklart borde vara tvärtom.

    En del vill ju peka på Asllani för att visa att det visst går att lyckas som damspelare med invandrarbakgrund men då ska man komma ihåg att hon är EN spelare och att det var först efter att hon slipat bort sin ‘attityd’, enligt mig en stor del av vad som gjort henne så bra, som hon blev verkligt populär bland ledarna i svensk damfotboll.

    Jag tycker tyvärr att det känns som om Asllani har tonat ner även spelet på plan och inte alls utmanar lika frekvent som man minns från hennes tid i LFC då hon ju var en riktigt frisk fläkt. I Damlandslaget har hon snarare hängslen och livrem på och gör allt med STORA marginaler vilket också gör att hon inte alls är samma hot för moståndarna som hon borde kunna vara.

  2. Om hon kunde lägga lika mycket tid på sin träning som hon gör på att klaga skulle hon kanske kunna spelat på högre nivå. Men jag tvekar tom på det… Har själv spelat med henne och vet precis hur hon är. Tycker synd om Barrling som blir utsatt för detta!

  3. Citat från din text ovan: Och man kan inte bara ge upp för att en tränare föredrar andra spelare – inte ens om man upplever de andra som lite sämre än en själv. Tvärtom måste man då visa karaktär, träna ännu hårdare – och se till att tränaren till slut blir tvingad att ändra sitt beslut. Slut citat.

    Ovanstående är förvisso sant, men det förutsätter även att berörd tränare är en rationellt tänkande individ, som har lagets bästa som mål och kan lämna egen prestige därhän. Tyvärr har jag träffat alldeles för många spelare (från olika lag och olika tränare) som haft tränare, där denna förutsättning INTE har funnits-tvärtom. Om spelarna ifråga på något sätt gjort eller sagt något som fått tränaren ifråga att sätta berörd spelare i ”kylskåpet”, så har spelarens insats på träning sällan eller aldrig lett till en förändrad attityd från tränaren ifråga. Risken är också att spelaren ifråga kan få med sig ett rykte som ”störig” vid ett byte av klubb.

    • Jag är givetvis medveten om att det är lättare sagt än gjort att bita ihop och träna ännu hårdare. Men på landslagsnivå är det ju enda chansen – oavsett hur man uppfattar förbundskaptenen. De svenska spelare som inte är Pia Sundhages favoriter kan ju inte bara byta landslag hursomhelst.

      Och visst är det som du säger, att många spelare har hamnat i kläm för att deras tränare inte tror på dem – eller söker en annan spelartyp. I det läget gäller det för spelaren att ändå försöka hålla uppe humöret, och inte låta sin egen frustration gå ut över laget. För spelare som äter upp en väldigt stor del av gruppens totala energi får lätt ett dåligt rykte, och uppfattas som du skriver som störiga.

      Att se sig själv som offer kan vara en bra drivkraft, men det blir lätt så att man ödslar väldigt mycket energi på att vara arg på andra. Energi som man kan behöva för att bygga upp sig själv.

      De spelare som har hamnat i kläm i flera föreningar för många olika tränare borde kanske titta sig i spegeln och fundera över om de verkligen har en riktig självbild.

  4. Det är ett mycket bra och hedervärt av Johan Rydén att inte ta ställning. Precis som du skriver kan ingen av oss veta hur det verkligen ligger till i sakfrågan och att spekulera en massa för oss inte närmare sanningen. Alltför många är i sådana här fall snabba att reflexmässigt ansluta sig till den som redan bekräftar dom egna åsikterna/världsbilden och förutfattade meningarna. Att diskutera om spelaren i fråga ska vara med i landslaget eller inte är däremot en helt annan sak. Även i den frågan håller jag med bloggaren. Bland annat klubbval visar en spelares ambitionsnivå, och att många damspelare hoppar runt mellan Stocksholmsklubbarna istället för att söka sig utanför huvudstaden, pekar på att dom inte är beredda att ge allt för att bli så bra fotbollsspelare som möjligt. Att sluta med fotbollen för att man inte blir uttagen i (U23-)landslaget känns också märkligt. Många utövare i olika sporter (med betydligt större meriter) har aldrig blivit uttagna i landslaget fast dom förtjänat chansen, men ändå haft en mycket framgångsrik karriär på klubblagsnivå. Inte alla karriärer har varit spikraka och det finns dom som kämpat på och landslagsdebuterat efter att dom fyllt 30 år. Detta var några allmänna funderingar. Tack för ordet!

  5. Det handlar om ett större problem som svensk damfotboll, som Martin Forsman ovan, tar upp. Det finns ett STORT problem med mångfald. Det finns och fanns för övrigt en hel del spelare i U23-landslaget som spelar i elitettan. Så det är liksom inget argument för att Susan Varli inte skulle kunnat bli uttagen förra året.

    • Den bristfälliga mångfalden är ett faktum. Den har jag tagit upp i den här bloggen förr.

      Men det innebär ju inte automatiskt att förbundskaptenerna måste ta ut alla spelare som har rötter i andra länder.

      Huvudfrågan här är ju fortfarande om Varli var, och är, tillräckligt bra för att bli uttagen.

  6. Ping: Treårsdagen firas med herrfotboll | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.