Eskilstuna bygger extraläktare, Rosengård tror på fullsatt och Hammarby hoppas på publikrekord. Själv hoppas jag på laget från byn som inte finns på kartan.

I morgon söndag vid 14.30 skall damallsvenskan avgöras. Två timmar senare vet vi vilka som tar guldet och vilka som åker ut.

Under VM-uppehållet trodde jag aldrig att både guld- och bottenstriden skulle avgöras så här sent. Då hade Rosengård gått rent och var sex poäng före Eskilstuna. Mallbacken hade bara tre poäng, låg under nedflyttningsstrecket och tappade två av sina amerikanska spelare. Piteå var tolv poäng bakom Rosengård, men bara sex före Mallbacken och tre före Hammarby.

Trots att man visste att Anja Mittag skulle lämna för PSG var känslan att Rosengård skulle glida i väg till ett kassaskåpssäkert guld. Känslan var även att Mallbacken skulle få en mycket tuff höst. Rätt mycket har hänt sedan dess.

Det är fortfarande fördel Rosengård. De toppar tabellen och skall i normala fall ha goda chanser hemma mot Linköping. Men i en slutomgång där guldet står på spel finns det så många mentala inslag att det inte är någon större idé att prata om normala fall.

Det kommer självklart att vara massor av nerver inblandade även i Eskilstuna och i bottenstriden. Det finns därmed inga självklara tips i den här omgången. De stora spelinsatserna bör sparas till andra dagar.

Rosengårds vinnarvana är det som i första hand talar för Malmölaget. Mot dem talar att de möter svåra Linköping och att Eskilstuna är urstarka på sin hemmaplan.

I botten är det en mycket knapp fördel för Mallbacken. Men den är väldigt knapp. Hammarby har varit starkt på hemmaplan, men möter höstens bästa lag – Piteå. Mallbacken har lättare motstånd i Umeå, men matchen avgörs på konstgräs – ett underlag där värmländskorna bara tagit tre poäng. De poängen togs turligt mot svaga AIK.

Mallbackens största fördel i slutomgången är således att Hammarby möter formstarka Piteå som står på fem raka segrar.

Personligen hade jag gärna sett att både Hammarby och Mallbacken spelat i damallsvenskan 2016. I dagsläget är jag rätt säker på att båda lagen är bättre än Kvarnsveden och Djurgården.

Jag gillar och beundrar verkligen att Hammarby som nykomling vågat att försöka spela sig kvar. Jag hade sannolikt inte valt ett lika offensivt grundspel om jag hade tränat laget. Men det är både starkt och imponerande om Pär Lagerström och hans lag klarar kontraktet.

I normala fall hade jag hoppats på Bajen, som spelar en mycket mer positiv fotboll än Mallbacken. Men jag gillar ju sagor. Och Mallbackens IF i damallsvenskan är en riktig sannsaga. I morgon kommer jag att hålla en tumme för att den får ett 23:e kapitel.

När jag började jobba på Borås Tidning var en av mina första önskningar att få bevaka en damallsvensk match på Hagavallen i Öxabäck. Känslan var att det inte skulle bli så många fler. Jag hade sett Öxabäck massor av gånger i Borås, men aldrig på deras riktiga hemmaplan. Öxabäck är ett samhälle med cirka 300 invånare som har haft ett fotbollslag som vunnit 6,5 SM-guld och 6 cuptitlar.

Till slut hann dock verkligheten ikapp fantastiska Öxabäcks IF. Det är numera 16 år sedan damlaget lades ner.

I Mallbacken lever sagan. Laget har i och för sig inga SM-guld, men väl en elfteplats i den damallsvenska maratontabellen. Under min uppväxt vill jag minnas att jag även såg Mallbackens IF flera gånger. Men jag hade ju inte varit på omtalade Strandvallen.

När laget gick upp 2013 hade jag lösa planer på en roadtrip till Värmland. Det blev inte så. Tanken kom tillbaka i våras. Och i lördags var det dags. Det slog mig att det ju skulle kunna vara sista chansen, alltså Mallbackens sista damallsvenska match någonsin.

Jag visste att Mallbacken var en by och att Strandvallen var en liten plan som låg mitt i de värmländska skogarna. Men jag hade faktiskt inte en aning om att lilla Öxabäck är rena metropolen i jämförelse med Mallbacken.

Några dagar innan resan frågade min mamma om jag ville ha resesällskap. Hon fick förstås åka med. Hon ringde dock lite förbryllat dagen innan och frågade vart vi skulle. Hette det inte Mallbacken? Hon hittade inte resmålet på sin rätt detaljerade Värmlandskarta.

Då slog jag in Mallbacken på Google Maps, bara för att inse att byn inte ens finns på kartan. Man får träffar på Mallbackens IF Fotboll, men inte på själva orten.

Jag tillhör den gammaldags typen när jag är ute på resor. GPS skall i största möjliga mån undvikas. Efter närmare fyra timmars resa med handledning av min gamla hederliga vägkarta dök skylten ”Mallbacken 6” upp. Den visade in på en grusväg.

Eftersom huvuddelen av de bilar som passerade på vägen mellan Sunne och Lysvik under tiden jag tog fotot ovan dock körde förbi grusvägen antog jag att den grusade genvägen sannolikt var en senväg. Det visade sig även finnas en asfalterad väg till Mallbacken.

Väl i byn hann jag inte köra många meter efter skylten som visade att jag nått Mallbacken förrän jag vinkades in på en gräsmatta vid skolan. På den korta promenaden från skolan ner till Strandvallen passerade jag en busshållplats och ett hus som såg ut som en nedlagd affär. Lägg till några hus och ni har allt som finns i byn.

Jag gled in på Strandvallen 55 minuter före avspark. Byns befolkning skall ligga kring 80 personer, men det var redan närmare 1000 personer på plats. Bland annat en röststark hejaklack. En man från Hagfors som stod och hängde bakom ena målet berättade för mig att:

”Det är första gången vi har hejaklack. När jag kom hit i dag trodde jag först att de var från Hammarby.”

Bakom det andra målet satt ett antal rutinerade åskådare, som hade tagit med sig egna fäll- eller tältstolar. Vill man ha sittplats på Strandvallen finns det även några små träläktare, men de känns inte så sittvänliga under kalla oktoberdagar.

Vid en promenad runt planen noterade jag några stora hål i staketet, flera intressanta lösningar med snören samt några skyddsnät som mer gav känslan av ultima- än elitfotboll. Det var råkallt och lite regn i luften, men ändå kände jag värme. Jag var inte den enda som trivdes. På presskonferensen efteråt hyllade Hammarbys tränare Pär Lagerström inramningen:

”Redan när vi kom med bussen var det redan massor av folk på plats.”

Själva matchen var ingen estetisk höjdare. Nerver ihop med Strandvallens lilla och lätt lutande plan påverkade säkert spelkvaliteten. Men spänningen och stämningen var det inget fel på.

Hammarby var det något vassare laget i själva spelet. Mallbacken var däremot starka på fasta situationer, inte minst visade holländska USA-förvärvet Maruschka Waldus direkt att hon inte viker sig i några nickdueller. Men som sagt, själva matchen är inte det jag tar med mig från min utflykt. Jag fick många andra minnen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag valde självklart grusvägen när jag lämnade Mallbacken. Totalt tog roadtrippen drygt 14,5 timmar. Men det var det värt, jag fick ju uppleva ett stycke svensk landsbygdsromantik.

Och känslan är att verkligheten inte kommer att komma ikapp Mallbacken ännu på ett tag. Även om det skulle bli nedflyttning i morgon är engagemanget kring laget är så stort att man mycket väl kan komma tillbaka igen. Det engagemanget skrev jag för övrigt om i det här inlägget.

Så sagan om den lilla byn som inte finns på kartan men som ändå kan utmana storstäderna i den största idrotten kommer förhoppningsvis att få ytterligare många kapitel.