Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.
Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.
Att Rosengård även skulle försöka värvaKosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.
Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.
Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.
Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.
* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.
Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.
USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:
Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:
EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.
* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.
Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.
När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.
* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.
Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.
* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.
Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.
* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.
Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.
Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.
Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.
Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.
Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.
Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.
Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.
Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.
Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:
”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”
Neid sa även att:
”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”
Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.
Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.
Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.
Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.
Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.
Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:
Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.
Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:
Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.
Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:
Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.
3) England Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad.
Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.
Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.
Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.
Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.
På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.
Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.
Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.
3) Österrike Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.
Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.
För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.
Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.
Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.
Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.
Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.
När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.
Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.
29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.
Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.
Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.
5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.
De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.
Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.
Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.
Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.
En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.
6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?
Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.
Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.
Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.
Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.
Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.
Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?
Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.
Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.
För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.
7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.
Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…
8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.
Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.
För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).
I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.
Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.
Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.
Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.
Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.
Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.
Crucial save by Zinsberger during the penalty shoot-out!
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) July 30, 2017
Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?
9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.
Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.
Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.
#WEURO2017 | I així ha servit Suïssa la falta que ha provocat l'expulsió de Perisset, amb la rematada a gol d'Ana-Maria Crnogorčević pic.twitter.com/cUS1rB9hPX
I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.
Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:
Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.
Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.
10) Belgien Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.
Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.
Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.
Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.
I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.
Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.
Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.
Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.
11) Ryssland Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.
Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.
Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.
Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.
Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.
Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.
I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.
12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.
Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.
Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.
Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.
Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.
En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.
13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.
Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.
Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.
Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.
För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.
14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.
Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.
Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.
Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.
Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.
Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.
15) Norge Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.
Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.
Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.
Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.
Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.
Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.
Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.
En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.
På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?
För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.
16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.
Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.
På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.
I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.
Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.
I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.
Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.
Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.
Nu vid lunchtid har Uefa presenterat sin drömelva från EM. Det är en elva som innehåller fem spelare från det segrande nederländska laget.
Jag skulle även säga att det är en elva med flera konstiga uttagningar. Den officiella EM-elvan ser ut så här:
Sari van Veenendaal – Lucy Bronze, Anouk Dekker, Steph Houghton, Verena Aschauer – Theresa Nielsen, Jackie Groenen, Sherida Spitse, Lieke Martens – Pernille Harder och Jodie Taylor.
Kollar vi på det lagdel för lagdel är van Veenendaal inget dåligt val. Men personligen tycker jag att Österrikes Manuela Zinsberger var EM:s bästa målvakt. Hon släppte alltså bara in ett mål på fem matcher i ett lag få trodde på inför mästerskapet.
I backlinjen är Bronze även mitt val på högerbacken, i första hand i konkurrens med Theresa Nielsen. Jag är även med på uttagningen av Aschauer som vänsterback. Det är för övrigt den position där det är klart sämst konkurrens, väldigt få vänsterbackar imponerade på mig under EM.
Kollar vi mittbackarna tar jag bort Dekker direkt. Den platsen ger jag till Simone Boye Sörensen. Houghton är jag splittrad till. När jag tryckte publicera på det här inlägget var hon med i min drömelva. Men sedan tänkte jag lite, och kom på att hon ju hamnade rätt snett mot Nederländerna. Följden blev att jag plockade bort henne. In i stället kom hennes stabila mittbackskollega Millie Bright, men det var även nära att Carina Wenninger fick platsen bredvid Boye Sörensen.
Nu till mittfältet. Där är utnämningen av Nielsen närmast oförklarlig, framför allt eftersom hon oftast spelade högerback. Högerytter skall självklart Shanice van de Sanden vara. Eller hur? Här är det dock hård konkurrens, för jag hade gärna fått med både Jordan Nobbs och Laura Feiersinger i en drömelva.
I övrigt på mittfältet köper jag utnämningarna av Groenen och Martens rakt av. Däremot platsar inte Spitse in min startelva. Hon var lysande i finalen, men sett över hela turneringen håller jag Amandine Henry och Jill Scott som bättre.
Forwardspositionen är som vanligt den med allra tuffast konkurrens. Harder och Taylor är bra val, men här vill jag egentligen också ha med Vivianne Miedema, Nina Burger och Ramona Bachmann.
Mitt drömlag enligt 4–4–2 blir: Zinsberger – Bronze, Boye Sörensen, Bright, Aschauer – van de Sanden, Groenen, Henry, Martens – Miedema och Harder.
På bänken sätter jag: Karen Bardsley, van Veenendaal, Nielsen, Wenninger, Wendie Renard, Feiersinger, Nobbs, Spitse, Scott, Bachmann, Taylor och Burger.
Den svenska spelare som var närmast en plats är Stina Blackstenius, men konkurrensen på forwardssidan är såpass tuff att hon ändå inte var riktigt nära.
Personligen tycker jag att jag fått ihop ett riktigt välkomponerad trupp med god balans mellan offensiva och defensiva egenskaper. Vad tycker ni? Har jag glömt någon självklar kandidat? Det vore förresten kul att se era EM-elvor.
I går satte SVT:s expertpanel ihop sin drömelva från mästerskapet. De körde 3–4–3 och fick med följande spelare:
Zinsberger – Bronze, Wenninger, Boye Sörensen – van de Sanden, Nobbs, Groenen, Martens – Miedema, Harder, Taylor.
Här snackar vi en hyperoffensiv elva som antagligen inte är tänkt att tillbringa många minuter på egen planhalva.
Nederländerna är Europamästarinnor efter 4–2 mot Danmark. Och Lieke Martens har prisats som turneringens bästa spelare.
Att värdnationen vinner känns logiskt – de vann samtliga sina sex matcher under ordinarie tid. Och de har haft störst kvalitet i offensiven genom hela turneringen. Jag räknade till 7–7 i klara målchanser i finalen. Men medan danskorna ”bara” förvaltade två av sina, fortsatte hemmaspelarna att vara makalöst effektiva genom att göra fyra mål.
När det gäller Martens har hon gjort 3,5 mål och har två assist under EM – så visst känns det som en rimlig utnämning. Jag skriver 3,5 eftersom hon även var sista nederländska på det 3–0-mål mot England som räknades som självmål.
När det gäller spelkvalitet var finalens andra halvlek inte lika fantastisk som den första. Men det var ändå en väldigt bra halvlek. Totalt måste det här vara historiens bästa EM-match. För vilken match skulle kunna konkurrera?
Det finns några VM-matcher som jag håller på samma nivå, men någon EM-match kan jag inte komma på. Att finalen blev en sådan toppmatch var förstås fantastiskt bra för damfotbollen som sport – framför allt i Nederländerna och Danmark.
Lite tråkigt var det allt att två svaga ingripanden från Stina Lykke Petersen blev avgörande. För både 2–1-målet från Lieke Martens…
Danmark fick alltså silvermedaljerna, och på slutet drabbades de av ytterligare en skada. Det var Rosengårdsnyförvärvet Simone Boye Sörensen som skadade knät. Vi får verkligen hålla alla tummar för att den danska försvarsgeneralen inte blir borta länge.
När det gäller spelarkritik var det framför allt Sherida Spitse, Danielle van de Donk och nämnda Vivianne Miedema som klev fram och gjorde lysande insatser i finalen. Men även kantspelarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden var som vanligt bra.
Jag har hyllat Jackie Groenen genom hela turneringen. Hon inledde även finalen på ett lysande sätt, och låg bland annat bakom kvitteringen till 1–1. Men efter att hon fick gult kort i 21:a minuten tappade hon både i aggressivitet och i kvalitet. Kanske förlorade hon även priset som turneringens bästa spelare där? Fast det är ju en bra tröst att få med sig ett EM-guld hem till Frankfurt…
I mitt tips inför mästerskapet tippade jag att Nederländerna skulle åka i kvartsfinal och Danmark redan i gruppspelet. Och jag är inte den enda som varit snett ute i förhandstipsen. Det har verkligen varit ett skrällmästerskap.
Men på en front träffade jag mitt i prick, och det var skytteligan. Där hade jag Jodie Taylor som vinnare och Vivianne Miedema som tvåa – precis som det slutade. Alltid något…
Miedema gjorde för övrigt alla sina fyra mål i utslagsmatcherna, vilket ju tyder på stor styrka.
Det har varit en mål- och chansfattig EM-turnering. Men så glad man blir av de första 45 minuterna av finalen.
För vilken otroligt bra match det har varit. Det är 0–0 i hörnor, men 2–2 i mål. Och jag har 4–3 i målchanser till Danmark.
Inramningen verkar dessutom otrolig. Man skulle nog ha stannat i Nederländerna en vecka extra… För festen innan matchen verkar ha varit något utöver det vanliga.
Och när matchen satte igång fortsatte festen. Först fick Danmark en odiskutabel straff när Sanne Troelsgaard fälldes av Kika van Es. Nadia Nadim var skoningslös från straffpunkten.
Sedan satte Jackie Groenen upp Shanice van de Sanden i en en-mot-en-duell på nederländernas högerkant. Högerforwarden i sin tur serverade Vivianne Miedema.
Det tredje målet har jag inte hittat något klipp på ännu. Men det var ett vänsterskott från Lieke Martens som väl ändå Stina Lykke Petersen borde ha räddat.
Och slutligen slog då äntligen Pernille Harder till.
Man är alldeles svettig efter de första 45 minuterna. Kan det bli lika häftigt efter paus?
Fast sannolikt kommer båda lagen att fila på försvarsspelet. Danskorna kommer säkert att ge Cecilie Sandvej bättre understöd på vänsterkanten. Och Nederländerna måste täta ytan framför sin backlinje, för där har Harder haft lilla julafton hittills.
Finallagen har prestenterat sina startelvor, och tro det eller ej, men jag fick rätt på varenda spelare. Nederländernas elva var ju dock inte svårtippad.
Hos Danmark var det lite lurigare. Förbundskaptenen Nils Nielsen valde alltså bort Line Röddik Hansen på vänsterbacken. Barcelonaspelaren har inte snabbheten som sitt adelsmärke, och mot Shanice van de Sanden behövs det snabbhet. Därför väljer Nielsen att spela med den snabbare Cecilie Sandvej bakom Katrine Veje. Det känns vettigt då Veje inte alltid är 100-procentig i defensiven.
Nielsen väljer även att starta med Sofie Junge Pedersen på centralt mittfält istället för korsbandsskadade Line Sigvardsen Jensen.
Här är startelvorna i sin helhet:
Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema. Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Bara tre länder har tidigare blivit Europamästarinnor i fotboll; Sverige, Norge och Tyskland. Och bara fem länder har spelat EM-final; de tre nämnda plus England och Italien.
2017 har vi haft ett skrällarnas mästerskap som kommer att ge oss ett fjärde mästarlag, och som redan givit två nya finalister. Det handlar om två länder där damfotboll intressemässigt sett är en mycket liten sport, men där det har varit fina tittarsiffror på de senaste matcherna.
Men både i Nederländerna och Danmark är det väldigt lång bit att vandra innan de exempelvis är uppe på samma intressenivå som i Sverige. Jag har ju tidigare skrivit om att EM gått ganska spårlöst förbi i vardagsmiljön i värdnationen. När jag körde mellan arrangörsstäderna såg jag mycket lite som vittnade om det pågående mästerskapet.
Exempelvis såg jag inte en enda skylt längs vägen till Deventer. Inte heller till Rotterdam, Utrecht eller Breda. Det var bara precis vid arenorna man kunde ana att det pågick ett EM-slutspel.
Medialt har jag ju konstaterat att det var fler svenska journalister än nederländska på plats på de nederländska pressträffarna inför kvartsfinalen. Och när man bläddrade i tidningarna i värdnationen under mästerskapets inledning fick man leta efter artiklar om EM. Det var fokus på cykel (Tour de France), VM i simning – där det nederländska damlandslaget i vattenpolo fick betydligt större uppmärksamhet än det i fotboll, samt förstås på herrfotboll.
Nu har det ändå blivit ett uppsving, fast knappast någon hysteri. I dag har jag kollat sportsajterna för de stora nederländska tidningarna De Telegraaf, Allgemeine Dagblad och de Volkskrant.
Alla har artiklar inför EM-finalen, men på de två första sajterna ligger får man scrolla och leta lite efter dem. Det är VM i friidrott (Daphne Schippers), herrfotboll och volleyboll som får störst utrymme. Bara hos de Volkskrant är det fokus på damfotbollen.
Men publiken har i alla fall tagit landslaget till sina hjärtan. Det har varit utsålt på alla hemmalagets matcher, vilket visar att arrangören kunde ha valt större arenor för mästerskapet. Och faktum är att Nederländerna har haft bra publiksiffror på sina landskamper på senare år.
Även i Danmark är intresset för EM-finalen stort. Den danska tilldelningen av biljetter sålde slut på mindre än en halvtimme.
— DBU – En Del Af Noget Større (@DBUfodbold) August 4, 2017
Det var lysande också lysande tittarsiffror i Danmark under semifinalen mot Österrike, fler än 25 procent av befolkningen såg exempelvis straffläggningen.
Approximately 1,5 million viewers on TV2 when the penalty shoot-out was happening. The pop. of DK is around 5,7 mill https://t.co/rlrCeS9eVf
Kanske kan det leda till ett nödvändigt lyft för damfotbollen. Läser man den här artikeln inser man att dansk damfotboll rent intressemässigt ligger 20 år efter Sverige. Det är alltså tyvärr väldigt långt till någon mer varaktig, dansk damfotbollshausse.
Men den här söndagen kommer i alla fall folket i Nederländerna och Danmark att vara bänkat för att se EM-finalen. Här är min stora guide till den:
EM-final 2017: Nederländerna–Danmark
Söndag 6 augusti 17.00
Spelas på De Grolsch Veste, Enschede – en arena som under EM kallas FC Twente Arena.
TV: SVT 1 och Eurosport 1. Tips: 60–40
Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema. Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Domare: Esther Staubli, Schweiz
Inbördes möten: I tävlingssammanhang är det 4–3 i segrar till Danmark. Ingen tävlingsmatch har slutat oavgjord. Totalt har lagen mötts 21 gånger. Danmark har elva segrar, Nederländerna sex. Fyra gånger har det blivit oavgjort. Målskillnaden är 32–13 i dansk favör. Dock har Nederländerna vunnit lagens tre senaste möten.
Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.
Turneringen i siffror:
Fem raka segrar, 9–1 i målskillnad.
Avslut 65–53
Avslut mot mål: 24–15
Passningar till rätt adress: 1 337 – 267 per match
Kommentar: Inför avspark i EM gav jag värdnationen fem procents chans att ta guld och 30 procents chans att ta medalj. Medaljen är ju redan säkrad, och guldchansen har ökat rejält.
Nu får Nederländerna räknas som knapp, men klar guldfavorit. Huruvida det är bra återstår att se, för det har ju inte gått så bra för de lag som burit favoritskapet i de tidigare utslagsomgångarna.
Tittar vi på laget har förbundskapten Sarina Wiegman-Glotzbach gjort ett fantastiskt jobb. Hon var assistent 2014–16 och tog över huvudansvaret i januari efter Roger Reijners, som avgick i december i fjol.
Under sina sju månader på jobbet har Wiegman-Glotzbach byggt om landslaget på ett fantastiskt bra sätt. Hon har plockat bort flera äldre spelare ur både trupp och startelva och satsat på yngre. Hennes arbete med landslaget gör henne till en het kandidat till att vinna priset som världens bästa damfotbollstränare under 2017. En tävling där hon i första kommer att utmanas av Danmarks Nils Nielsen, Österrikes Dominik Thalhammer, Englands Mark Sampson och kanske framför allt Australiens Alen Stajcic.
Som sitt närmaste stöd har Wiegman-Glotzbach rutinerade Foppe de Haan, som är mest känd för att ha lett Heerenveens herrlag under fler än 15 säsonger.
Under EM har man sluppit skador och tränarduon har också valt att spela med i princip samma startelva i alla fem matcherna. Det är bara på ena mittbackspositionen som man gjort någon ändring. Där har Stefanie van der Gragt varit förstavalet, medan tidigare lagkaptenen Mandy van den Berg har gjort några gästspel.
Man måste ju säga att det har varit mycket modig coachning att plocka bort sin lagkapten. När det gäller backlinjen är det ju intressant att man dels har en tidigare mittfältare i Anouk Dekker som mittback och att man har Ajax nummer 10, Desiree van Lunteren, som högerback. Ja, högerbacken spelar i en tia-roll i klubblaget.
Wiegman-Glotzbachs allra mest geniala drag har dock varit att satsa fullt ut på Jackie Groenen (efternamnet uttalas Schronen) bredvid Sherida Spitse. Som jag ser det har Groenen varit EM:s klart bästa spelare. Kvaliteten i hennes passningsspel är det som har burit det nederländska laget.
Och trots att Groenen ser liten och tunn ut är hon en utmärkt närkampsspelare. Sannolikt för att hon har en bra tajming samt en låg tyngdpunkt. Här har hon säkert hjälp av att hon varit en framgångsrik judoka under ungdomsåren. Jag skrev ett inlägg om Groenens bakgrund tidigare under mästerskapet, det hittar ni här.
Trots att det varit Groenen som burit det nederländska laget känns det som att det är kvartetten Lieke Martens, Danielle de Donk, Shanice van de Sanden och Vivianne Miedema som fått de flesta rubrikerna under mästerskapet. Det handlar om en kvartett som bidrar till ett otroligt snabbt djupledsspel, en kvartett där alla har potential att bli matchvinnare.
Personligen har jag tyckt att Nederländerna fått lite för mycket beröm för att spela en posivit anfallsfotboll. Visst inledde man EM med tre halvlekar med härligt anfallsspel, men efter det har man inte anfallit speciellt mycket.
Faktum är att Nederländerna totalt sett har kommit till färre avslut per match än vad Sverige gjorde. I alla sina tre senaste matcher har värdnationen stannat på nio avslut, alltså ett var tionde minut. Det tycker jag inte är speciellt offensivt.
Däremot har det nederländska laget visat på fantastisk kvalitet i avsluten, och på taktisk förståelse. Fast det senare är inte alltid värt applåder. Jag tycker exempelvis inte att det var speciellt vackert när van de Sanden mot England sprang ner och ställde sig vid hörnflaggan i en kontring tre mot fyra innan matchuret nått 82,30. Inte vackert, men taktiskt.
Fast framför allt är det kvaliteten som skall lyftas fram. Kolla siffrorna för nederländska avslut här ovan. Nederländerna har alltså 65–52 i avslut totalt och 24–15 i avslut mot mål. Det är förstås otroligt bra gjort att sätta nio mål och bara släppa in ett med de siffrorna.
Det är oftast offensiven som lyfts fram, men att bara ha släppt in ett mål när man haft 52 avslut mot sig – det är väldigt bra. Det tyder på att man ligger nära, och är bra på att störa motståndarna i avgörande ögonblick.
Till offensiven. I de tre nederländska matcher jag har sett så noga att jag räknat klara målchanser har de haft tre, fyra respektive fyra chanser – och gjort sex mål. Det är en otroligt bra effektivitet.
Jämför man med Sverige behöver Nederländerna nästan bara hälften så många avslut för att göra mål. Sverige behövde 13,5 avslut per mål, medan Nederländerna har behövt 7,2.
En intressant notering är att Sverige faktiskt har slagit fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna (304 mot 267). Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring straffområdet, samt att Nederländerna har varit skickligare på att få sina avslut mot mål (24 mot Sveriges 13).
Just kvaliteten kring motståndarnas straffområde blir självklart Nederländernas nyckel även i finalen. Kanske får vi se något mästerverk av det här slaget igen. För alla moment i det här målet kan man njuta av hur många gånger som helst.
¡GOOOOOL DE HOLANDA! Centro milimétrico de Groegen y marca Miedema con un gran cabezazo. El anfitrión se acerca a la final #WEURO2017pic.twitter.com/0PUKz9mcHK
I finalen har Nederländerna en stor plusfaktor på Danmark – och det är publiken. Förutom extra energi kommer den säkerligen leda till att de orange får några frisparkar extra. Kanske blir publiken tungan på vågen i en på förhand rätt öppen match.
Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankat som nummer 6.
Turneringen i siffror:
Tre ”rena” segrar, en straffseger och en förlust, 4–2 i målskillnad.
Avslut 63–89
Avslut mot mål: 25–25
Passningar till rätt adress: 1 523 – 285 per match (omräknat till 90-minutersmatcher).
Kommentar: Danmark kom till EM med en 3–4–3-uppställning. Den blev snart justerad till 4–4–2, vilket blev nyckeln till större stabilitet för Nils Nielsens lag.
Danmark slår ur underläge i finalen. De har lägst världsranking av de båda finallagen, och inför turneringen gav jag danskorna två procents chans till guld och 20 procents medaljchans.
Danmark är närmast efter Nederländerna det lag som har haft de snabbaste och bästa offensiva omställningarna. Mycket beroende på lagkaptenen Pernille Harder. Med sin fantastiska inställning och arbetsmoral har hon burit sitt lag. Dock skall jag säga att jag inte tyckt att hon varit så bra som man hoppats i avgörande lägen. Harder har ju exempelvis inte gjort något mål fram till finalen.
Målen är spridda på fyra olika spelare. Ett av dem har smarta Nadia Nadim gjort. När forwarden kom till EM hade hon precis tagit sig genom en period av skadebekymmer. Det märktes, för hon startade trögt men har vuxit in i turneringen.
Faktum är ju att Danmark bara har gjort fyra mål på fem matcher. Man har levt på den defensiva stabilitet man fick i samband med bytet till 4–4–2. Kollar man siffrorna på avslut har danskorna alltså haft 89 avslut mot sig. Bara två har gått in, det ena på straff, det andra på en rejäl tavla från annars lysande målvakten Stina Lykke Petersen.
I samtliga fem matcher har Danmark haft färre avslut än sin motståndare. Och det är bara mot Belgien och Österrike som danskorna haft större bollinnehav.
Fram växer alltså en bild av ett danskt lag som bygger mer på snabba omställningar än på långa anfall. Något som borde passa det nederländska mittförsvaret rätt dåligt.
När de här båda lagen möttes förra gången rev danskorna upp stora hål i det nederländska försvaret, framför allt i den andra halvleken. Jag räknade totalt till sex 100-procentiga målchanser för Danmark. Men avsluten var inte 100-procentiga, det fanns en anledning till varför den nederländska målvakten Sari van Veenendaal prisades som matchens lirare i den matchen. Och när inte hon räddade sköt danskorna över eller utanför.
I finalen måste danskorna hitta högre kvalitet i avsluten än senast.
Det faktum att Nederländerna vann gruppmatchen med 1–0 kan vara en av danskornas största tillgångar. Det kan smyga sig in en lite farlig känsla i hemmalaget att ”det här skall vi klara av”.
Medan Nederländerna har kunnat spela med samma manskap i alla matcher har Danmark nu tre tunga skador i truppen, vilket har gjort att man varierat en del i elvan. Med två mittbacksskador har forwarden Stine Larsen gått ner i mittförsvaret och skött uppgiften lysande.
Den senaste skadan, det avslitna korsbandet på Line Sigvardsen Jensen, ställer till det inför finalen. Washingtonmittfältaren har ju ansvarat för balansen på det centrala mittfältet på sistone. Nu står förbundskapten Nielsen inför frågan om han skall spela med Sofie Junge Pedersen, Nanna Christiansen eller Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes på centralt mittfält.
Om valet faller på Junge Pedersen eller Christiansen kommer Troelsgaard flyttas ut på högerkanten. Om Troelsgaard flyttas in centralt blir det Frederikke Thögersen som får chansen på högerkanten.
En annan fråga är om Nielsen vågar fortsätta spela med relativt långsamma Line Röddik Hansen på vänsterbacken mot snabba van de Sanden. Jag tror inte det, utan gissar att Cecilie Sandvej får chansen igen, precis som förra gången mot Nederländerna. Eftersom man redan har Katrine Veje på den kanten, en spelare som inte är direkt känd för att göra ett 100-procentigt arbete i defensiven, behöver man spela den back som har störst chans att klara van de Sanden en mot en.
Defensivt är annars Rosengårdsförvärvet Simone Boye Sörensen den danska nyckelspelaren. Hon har gjort en kanonturnering. Hon är passningssäker, bra på att driva fram bollen och står oftast rätt. Dessutom avgjorde hon straffläggningen i semifinalen.
Och skulle det gå till straffläggning även i finalen, då är Danmark en het kandidat. Man har ju nämligen världens bästa straffmålvakt i Stina Lykke Petersen. Hittills i EM har hon räddat tre av de sex straffar hon haft emot sig. Eftersom två dessutom har gått över har hon bara släppt in en. Så gissningsvis vill Nederländerna avgöra inom 120 minuter.
Slutligen satt jag på Sparta stadion i Rotterdam när Nils Nielsen höll presskonferens efter lagens första möte. Förutom att det inte var en enda dansk journalist i rummet förvånades vi alla närvarande över Nielsens första svar.
”Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.”
Han fick frågan om han verkligen var glad över att hans lag förlorade. Då förtydligade han att:
”Jag är förstås gladast om både vi och Nederländerna går vidare.”
Nu har båda lagen gått vidare hela vägen till finalen, och man undrar ju hur glad Nielsen är om hans lag förlorar även den andra gången mot värdnationen…
Det var min guide till EM-finalen. Innan jag sätter punkt för inlägget ett litet tillägg till det förra inlägget. Där hade jag ju synpunkter på ökningen av diverse olika tråkigheter som exempelvis tröjdragningar.
Det riktiga skräckexemplet stod ju Sarah Zadrazil för mot Pernille Harder. Österrikiskan visade ändå lite skön glimt när hon kommenterade ett klipp med tröjdragningen så här:
Ibland vill man inte få rätt. Men tyvärr kom nyss den tråkiga nyheten att danska mittfältaren Line Sigvardsen Jensen drog av korsbandet i gårdagens EM-semifinal.
Line Sigvardsen Jensen
Vid själva kollissionen fattade jag inte att det var så illa att korsbandet gick av. Men man började ju ana det värsta när tv-produktionen visade bilderna på hur läkaren/sjukgymnasten kollade stabiliteten i Jensens knä. Både hans reaktion och den smärta hon uppvisade gav riktigt dåliga vibbar.
Line S. Jensen har desværre revet sit korsbånd i knæet over. Vi ønsker Line al bedring, og håber vi kan give hende en guldmedalje med hjem🥇 pic.twitter.com/h8ZO0LMoCj
— DBU – En Del Af Noget Større (@DBUfodbold) August 4, 2017
Det här är förstås blytungt i först hand för Washington Spirit-spelaren själv, men även för det danska laget. De hade spelat in Julie Trustrup på centralt mittfält, men hon drog av korsbandet redan inför EM. Under turneringen har Sigvardsen Jensen klivit fram och spelat en stor roll på mittfältet.
Nu får man bygga om det centrala mittfältet igen inför finalen. Det kan bli så att Sofie Junge Pedersen får kliva in på Jensens plats, eller så väljer förbundskapten Nils Nielsen att spela med Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes.
Det här är tredje danska skadan under mästerskapet. Tidigare har mittbackarna Janni Arnth och Mie Jans åkt på skador som gör att de inte kan spela mer i EM. Och redan före EM drabbades man alltså av korsbandsskador på Trustrup och på Johanna Rasmussen.
Vad jag kan komma på var det här den tredje korsbandsskadan under mästerskapet, vilket får anses vara mycket i en turnering med 32 matcher. Kanske är det ett tätt matchande samt tuffa och intensiva matcher som tar ut sin rätt?
De två tidigare korsbandsskadorna jag kan komma på är Italiens Valentina Cernoia (mot Tyskland) och Österrikes Lisa Makas (kvartsfinalen mot Spanien).
Nederländerna är klart för EM-final mot Danmark. Värdnationen vann med 3–0 mot England i en rätt konstig match.
Konstig för att England vann avsluten med 20–9, hörnorna med 8–1 och målchanserna med 6–4, dessutom borde engelskorna nog ha tilldömts två straffar. Men tyvärr var domare Stephanie Frappart klart sämst på planen. Och för England var det här en sådan där dag när allt går emot.
Hemmalaget å sin sida hade en sådan där dag där allt funkade. Trots att man bara spelade till sig två målchanser av egen kraft på hela matchen gjorde man alltså tre mål. Och trots allt flyt kändes ju den nederländska segern rätt solklar.
De målchanser Nederländerna spelade till sig var dels den som gav 1–0-målet, dels den som gav 3–0. Det första målet var förstås ett högklassigt anfall – kanske turneringens snyggaste. Spelvändningen från Lieke Martens var mästerlig, inlägget från Jackie Groenen av högsta världsklass och nicken från Vivianne Miedema var på samma nivå.
Nu ser jag på TV12:s sändning hur hemmaspelarna firar. Det hade man gärna varit med och upplevt. För även om det var Sverige som hade förlorat gick det inte att undvika att njuta av den nederländska glädjen efter kvartsfinalen i söndags. Dagens firande lär inte vara sämre.
Det blev för övrigt två väldigt intensiva och känsloladdade semifinaler. Även om spelkvaliteten inte alltid var upp på toppnivån tycker jag ändå att det var två väldigt bra matcher, mycket just genom den där laddningen.
Tyvärr har den ökade intensiteten även medfört att en del olägenheter kommit in i damfotbollen. Man har ju sällan sett så många tröjdragningar som i den här turneringen. Semifinalerna var kanske ”värst” hittills på den fronten. Österrikes Sarah Zadrazil försökte ju klä av Pernille Harder i en kontring. Och flera av de nederländska spelarna drar väldigt mycket i tröjorna.
Men glädjande ändå att det är två spelande lag som möts i finalen på söndag. Och glädjande för damfotbollen att det är två nationer där intresset varit begränsat. För nu lär både Nederländernas och Danmarks landslag ta jättekliv när det gäller populariteten på hemmaplan.
Nederländerna har ju nått finalen genom fem raka segrar under ordinarie tid – vilket är imponerande. Inte minst var det ju så att man trodde att lagen i ovissa och jämna grupp A skulle få lida av det tuffa matcherna i slutspelet. Så har det inte blivit, utan både ettan och tvåan från gruppen är nu framme i final.
Jag såg lagens första inbördes match i Rotterdam härom veckan. Då vann Nederländerna med 1–0 efter ett straffmål. Det var en korrekt dömd, men väldigt onödig straff. Men jag tyckte att Danmark totalt sett var det bättre laget i den där matchen. Jag hade 6–3 i målchanser till danskorna, och gjorde även en notering om att Danmark borde ha fått en straff.
Men Nederländernas största tillgång i finalen är förstås att den spelas på deras hemmaplan. Det lär ju tyvärr vara en påverkande faktor när straffar utdöms. En annan nederländsk fördel är att man klarat sig ifrån skador, medan det danska laget drabbats av flera jobsposter inför och under turneringen. Men mer om finalen i kommande inlägg. Nu har jag skrivit klart för i dag.
Jag hade på känn att den första semifinalen kunde gå hela vägen till straffläggning. Men jag tippade fel segrare. Jag glömde ju en avgörande faktor – nämligen att Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen är briljant på straffar.
Även Manuela Zinsberger gjorde en bra straffläggning – räddade en och gick åt rätt håll på övriga tre.
Men Stina Lykke Petersen… Hon räddade en hel hög straffar redan i EM 2013, då hon tog laget till semifinal. I årets mästerskap har hon upprepat det. Danskorna har nu haft sex straffar mot sig i turneringen – en har gått i mål. I kväll räddade Lykke Petersen två, medan österrikiskorna skickade upp två i himlen.
Stina Lykke Petersen
Spelmässigt var det förstås helt rättvist att Danmark tog finalplatsen. Men Österrike gjorde en fantastisk turnering. De släppte alltså bara in ett mål på 510 spelminuter. Man gjorde det för att man hade den sällsynta förmågan att klara av att kombinera hög press med ett lågt försvarsspel.
Något som bland annat imponerade på det svenska landslagets presschef:
Österrike lyckas kombinera aggressiv hög press med att avvaktande täcka ytor lågt. Det är INTE lätt som lag. För någon! Oavsett nivå.
Tråkigt i matchen att det blev flera skador, några som såg rätt otäcka ut. Jag håller inte minst tummarna för att Line Sigvardsen Jensen inte drog av korsbandet. Det såg dock illavarslande ut.
Mer om den första semifinalen senare. Nu har matchen där vi skall få fram Danmarks finalmotståndare börjat.
Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.
Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.
Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.
Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.
För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.
Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.
Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.
De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.
Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) July 30, 2017
Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.
När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.
Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.
Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.
20.45 Nederländerna–England
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.
TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60
Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike
Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.
Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.
Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.
Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.
Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.
Här är bilder från mötet i november:
Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.
Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.
På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.
”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”
För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.
Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.
När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.
Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.
Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.
Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.
Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.
Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.
Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.
Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.
Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.
Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…
Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:
”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”
Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.
På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.
För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.
Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.
Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.
Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.
Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.
Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.
De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.
Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen
Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…
…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.
Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.
Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.
Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.
En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.
Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.
I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.
Tyska tidningar efter EM-uttåget
Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.
På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.
Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.
Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.
Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.
Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.
BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.
”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”
Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.
Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.
Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.
Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.
Danska tidningar efter EM-skrällen
Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.
Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.
Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.
Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.
En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.
En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.
Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.
Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.
Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.
För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.
Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:
En blogg om internationell damfotboll 