Lite funderingar kring bojkott, avtal och respekt

Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.

Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.

Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.

Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.

Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:

”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”

Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basen Christer Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.

Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:

”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”

Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.

Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.

Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.

Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.

Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.

Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:

”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”

Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.

hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.

Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:

”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”

Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:

”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”

En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:

”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”

Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:

”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”

Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?

Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?

Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?

Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.

Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.

12 thoughts on “Lite funderingar kring bojkott, avtal och respekt

  1. Redan när det började mullra i Norge och särskilt i Danmark borde SvFF steppat upp takten i förhandlingarna, för att inte tala om att damlandslaget borde haft sitt avtal klart för mer än ett halvår sedan. Det är minst sagt förvånande, eller ännu värre inte alls förvånande, att SvFF inte förstod det. En del av de exempel du tar upp i inlägget kan utgöra delförklaringar.

    Jag håller med om att stridsåtgärder är vanskliga i och med att man höjer insatserna betydligt och därmed också riskerar större förluster. Samtidigt kommer parterna, eller i varje fall en, till vägs ände. Ordet rättvisa är inte så enkelt och klart som det kanske först verkar. Det som ena parten upplever som rättvist, upplever den andra som orättvist – exempelvis när det gäller fördelning av ekonomiska resurser.

    Min uppfattning är att SvFF när det gäller ekonomiska resurser är en institution för utveckling, utjämning och omfördelning och att de genom detta har ett existensberättigande. I så fall måste det också visas i stort och smått. Det är inte minst här tveksamheter nu uppstår.

    Sjöstrands uttalande är lika klantigt som att hindra herrlandslagsspelare från att uttala sig. Han har kanske sakligt rätt i det som citeras, men det är det kommunikativa budskapet som är det viktiga. Det verkar som det kom direkt från ryggraden ut genom munnen utan att passera hjärnan. Uttrycker man sådant officiellt i detta läge, bör han nog fundera över sin roll som generalsekreterare och särskilt – förhandlare. En mer fördelaktig tolkning, men också otäckare till sitt innehåll, var att han medvetet gav damerna fingret och höjde insatserna och konfliktnivån i ett förhandlingsspel. Det kan också ses som ett förtäckt hot om att den som har alltför högt tonläge bland damspelarna kan hamna i onåd på olika sätt. Det kan verka långsökt, men konstigare saker har hänt.

    Ordförande Nilsson kan kritiseras på alla möjliga grunder, men det finns också andra i SvFF att rikta strålkastarljuset på. Vad gjorde Sundhage under sin tid som FK för att förbättra för damlandslaget när det gäller de nu aktuella frågorna? Tydligen inte mycket. Framför allt – vad har damchefen Domanski Lyfors gjort och vad gör hon (förutom att tiga)? Att en organisation som SvFF (liksom många andra) har en rollfördelning vem som sköter vissa frågor och vem som uttalar sig officiellt är en sak. Det hindrar inte att kommunicera och påtala vikten av olika frågor internt. Om DL gjort detta och resultatet är det vi nu ser tyder det på att hennes ställning och befattning är svag i SvFF. Det i sig kan också vara en indikation på hur damfotboll värderas internt inom SvFF.

    Till sist – i första korta citatet från Nilsson får han in ordet ”tjejer” tre gånger. Är det bara ett sätt att vara litet ledig språkligt? Eller är det (också) så att ”tjejer” är lättare att avfärda och hantera än spelare som försöker vara professionella och bli professionellt behandlade? Språket är inget oskyldigt hantverk. Språket kommer ur och styr tänkandet och i förlängningen ofta handlandet. Att tala om ”tjejer”, särskilt när det avser damspelare på elitnivå, riskerar att bli förminskande. (((Därför är jag lite förvånad Johan att du i underrubriken till bloggen skriver ”…för tjejer”. Kanske en tänkt anpassning till någon målgrupp? Annars tycker jag gott det räcker med ”…Tidning, bloggar.” Punkt. Nog sagt.)))

    • Bloggens underrubrik sattes för så länge sedan att jag har glömt bort varför den är formulerad som den är. Men tror att det kan ha att göra med att dels undvika upprepning från huvudrubriken, dels för att jag har frågat spelarna i de damlag jag tränat vad de vill kallas. Och att en mycket stor majoritet har föredragit tjejer framför damer. Men visst går det att se tjejer som ett förminskande ord, speciellt om det ställs mot herrar. Använder man tjejer får man också köra med killar.

      • Ok, mitt ”ärende” var inte i första hand att agera språkpolis. Att yngre spelare hellre vill bli kallade för tjejer än damer är inte konstigt. Det är inte heller konstigt att det inom damlag används ordet tjejer: härligt gäng, de här tjejerna – oavsett om det är av spelare emellan eller en manlig tränare. Däremot blir det något annat när det skrivs i text. Du skriver ju faktiskt om det som oftast och av de som inte vill vara nedlåtande om damfotboll (trots att en del spelare är rätt unga), inte ”tjejfotboll” som kanske kan vara OK för yngre spelare (även om flickfotboll är bättre i text). Min poäng var nog mer att det går att ta bort ”tjejer” i underrubriken. All information finns redan i rubrik och resten av underrubriken. ”Tjejer” tillför inget utöver att det väcker frågetecken om det ska anses vara någon skillnad mellan dam och tjej och om du ser det så.

  2. Jag håller med Christer Mård här. Det är på snudd till skandalöst att uttala sig på det sätt Sjöstrand gör, just i det här läget. Faktum är att det blottar hela problematiken. Här ser man tydligt skillnaderna i synsätt. Kan inte heller säga att det handlar om jämställdhet primärt; här går i stort sett hela journalistkåren i Sverige vilse. För mig borde diskussionen istället handla om utveckling*, inget annat, av svensk damfotboll. Kom ihåg att det är samma sport och representationen i landslag borde premieras lika mycket (argument om vem som drar in pengar är irrelevant). Därför bör det vara 50/50 och ersättningar till klubbarna. Det handlar inte heller om att bli rik eller liknande på landslagsuppdrag, bara ett det finns en ersättning och en försäkring.

    Idrottssverige och fotbolsssverige har ett val: vill man satsa (ordentligt) på damfotboll eller vill man inte? Det är dags att ge ett svar nu. För mig är svaret självklart i Sverige 2017.

    Jag tycker att det är smått beklagligt med de som inte helhjärtat stöder att klubbar, spelare och intresserade nu försöker sätta ner foten och föra upp frågorna om ekonomi på agendan (precis som fotbollen i allmänhet gjorde för cirka hundra år sedan).

    • Är lite nyfiken. Varför tycker du att Idrottssverige borde satsa mångmiljonbelopp på just damfotboll? Det finns ju ganska många andra sporter där man kan få mycket mer för pengarna.

  3. Det sista du skriver angående bojkott av fotbollsgalan är just vad jag själv tänkt och precis som du säger är det ju ett smärtfritt sätt att ge Förbundet en näsbränna och samtidigt sätta press på dom. Efter bragden mot Italien lär ju för övrigt Fotbollsgalan vara om möjligt än mer fokuserad på männen vilket i sig kan vara en anledning till att bojkotta den (notera att jag inte lägger några värderingar här utan tvärtom anser det rimligt med ett fokus på just detta på många sätt ofattbara resultat).

    Jag har dock svårt att se det felaktiga i vad LFC:s ordförande Christer Mård säger i uttalandet, har han fel i att det är orimligt att herrarna får så oerhört mycket mer i ersättning och faktiskt tvärtom vad SvFF hävdar kan bli ”rika” på Landslagsspel medan damerna tvärtom ofta förlorar på sitt deltagande genom sånt som missade tentor och skador med följande sjukskrivning för att ta två exempel.

    Jag tror också SvFF överskattar Landslagets betydelse som skyltfönster för damspelare, det var helt klart sant för 5 år sen men nu när storklubbar i Europa satsar så räcker det mer än väl att prestera i Damallsvenskan och/eller Champions League för att scouterna ska få upp ögonen. Jag tror också snart att vi kommer se att de största talangerna får erbjudanden att ansluta till storlagens akademier även på damsidan och när så sker har Landslagets roll som skyltfönster nästan helt försvunnit.

    • Att inte lägga några värderingar är en mänsklig omöjlighet och möjligen en av få saker som skiljer människor från amoraliska djur…..Allt det du skriver innan parentesen är väl tydliga uttryck för värderingar, eller?

      Om det nu är som du skriver att landslaget tappar i betydelse som skyltfönster, så stärker det väl inte precis damernas sak? Då finns det väl (ännu) mindre anledning att tillmötesgå damernas krav, eller?

  4. Det finns också en annan och vad jag sett hittills inte uppmärksammad dimension av bojkotthotet. Spelarna sätter ett socialt tryck på varandra att inte gå på galan. Detta sociala tryck stannar naturligtvis varken vid landslagsspelare eller svenska spelare, utan ligger också på exempelvis utländska prisnominerade spelare. Frågan om bojkott blir därmed ett ”solidaritetstest” inom klubbar och mellan nationer.

    Kommer någon som är inbjuden att våga gå i alla fall, även om inget avtal slutits? Kommer alla att gå om ett avtal kommer till stånd? Hur kommer de som går att betraktas av andra – oavsett om det blir ett avtal eller inte? Om alla inom damfotbollen uteblir är ”elefanten i rummet” ett faktum och ”elefanten” går inte att tänka bort, eller gör den det för arrangörer och SvFF?

  5. Som (manlig)ledare inom flickfotboll har det flera gånger slagit mig hur olika tjejer och killar behandlas. Tänkte inte på det innan. Det är nästan aldrig medvetet att man tänker att tjejer skall behandlas sämre men man gör som man alltid gjort och det får till följd att tjejer får sämre förutsättningar eller skickar signaler om att tjejerna är mindre viktiga. Allt ifrån små saker som att i listor där klasser raddas upp kommer alltid Pojk eller Herr-klasser först, trots att F eller D kommer före i alfabetet. Man delar in lag och grupper som man alltid gjort (när tjerjna var 10% av spelarna, nu 40%) och som i förlängningen leder till sämre förutsättningar för tjejerna beträffande plantillgång etc.

    Och när det kommer till pengar kan jag inte komma på någon annan företelse i Sverige som är mer ojämnlik än fotboll. Tror det dröjer väldigt länge innan det är lika men tennis, golf, skidåkning, handboll visar ju att det kan bli bättre. Fotbollen är verkligen på efterkälken här.

  6. Ping: Champions League och landslagsavtal | En blogg om internationell damfotboll

  7. Man blir ju helt vansinnig när man förstår att det handlar om dessa skit siffror. En vanlig arbetare hade inte ens accepterat detta på sina resor. All obekväm arbetstid, all tid man ger till journalister, allt hat och press man få utstå, alla risker man tar för sin hälsa och landslaget.

    Det är nu helt klart att landslaget representerar en ledning med en helt vedervärdig struktur som man nu får insyn i. TACK FÖR DET!!!! Gud vad naive man ha varit. En ledning som också tog chansen att trygga ner en enskild damspelare Seger (som inte ens hade startat detta) men som samtidigt inte har kunnat stå upp för självklara diskrimineringar innan. Man fattar ju att the ”me too” campaign behövs så mycket i detta samhället.

    Så klart sätter dem upp regler så att ingen kan snacka om dessa vedervärdig förhållande så att orättvisor kan fortgå. HELT OTROLIGT!!!!

    Man kan inte heller då tror att herrarnas traktamente är så där jätte högT (om det nu inte är massiva skillnader) att det ens skulle betyda någonting för dem med deras höga löner. Förstår inte varför man kan låta landslagspel för damerna vara en möjlighet att få en extra lön som ej har samma möjlighet att kunna livnära sig på sin idrott som männen som inte behöver arbeta efter deras avslutade karriärer för pengarnas skull. Förstår verkligen inte varför det minst är samma avtal för män och kvinnor. Varför kan man inte ge kvinnorna det. Det är ju i alla fall i landslaget, som det är många tv-tittare även för damer, speciellt under mästerskap. I klubbarna är det ju svårt att få ett sådant intresse. Och det gynnar ju männen i längden också om det går bra för damerna och fler tjejer blir intresserade av fotboll och hela Sverige blir ett fotbolls tokigt land. Männens traktamente borde vara skit siffror för dem jämfört med deras vanliga fotbolls löner i klubbarna. Dem borde ju inte behöva ngt alls mer än bonusarna.

    Man blir så besiviken inte en jävla gång har en manlig landslagspelare uttalat sig positivt om damfotbollen för att stötta. Tycker att det är självklart att männen måste stå bakom och visar alla andra ”mossiga män där ute” att dem respekterar and är imponerade av damlandslaget och att dem tycker det är självklart att de får lika. Titta på Norges avtal, svenska handbollslaget, hur Danmarks män kunde stå upp för damlaget och uttala sig. Vad är det som är så känsligt i Sverige, att dem känner ett sådant motstånd till att stå på sig för damlaget skull. Istället är det kvinnorna som måste samla sig, argumentera och stå upp för dem själva. Och när kvinnor blir många, så förlorar mannen makten totalt och blir rädda istället. Rädda om deras egna skin och all diskriminering som kommer upp till ytan. Tänk om män kunde förstå hur mkt dem kunde vinna på att bara ta ett steg fram istället. Så lite för dem men så mycket för hela samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s