I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.
Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.
Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.
Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larssonär febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.
Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.
Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.
Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.
Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.
Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.
Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.
En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.
Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.
Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.
Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.
Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.
Kanada känns väldigt svårslaget.
Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.
Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…
…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.
Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.
Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.
Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.
En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:
De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.
Adding to the recent surge of big crowds for women's matches, @theKFA had a record 15,839 for their friendly against Iceland earlier today. The corresponding pre-@FIFAWWC matches in 2015 drew 3.1k and 6.8k. 👏🇰🇷https://t.co/lHto8csrt0
I höstas gjorde vårt landslag riktigt starka insatser mot Ukraina, Danmark och England, insatser som väckte hopp. Hopp om succé i sommarens VM.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har rullat mycket på folk, men de tre nämnda matcherna var de under hösten där han mönstrade starkast möjliga uppställning.
I samtliga de tre matcherna kändes vårt lag väldigt stabilt, vi släppte inte till många målchanser. Det var således hög, internationell nivå på försvarsspelet. Offensivt var det inte lika bra, men ändå tillräckligt för att man skulle känna att vårt landslag skulle bli väldigt svårslaget i Frankrike.
Känslan var att Gerhardsson hade kommit ganska långt i sitt lagbygge, och att den här våren skulle handla om finjusteringar.
Resorna till Sydafrika och Algarve har han i första hand använt till att testa spelare. Inför lördagens Tysklandsmatch var det egentligen bara i placeringsmatchen mot Kanada i Algarve som Gerhardsson har spelat med en VM-startelva. Men då hade han inte tillgång till alla spelare. Det hade han nu.
Jag hade först tänkt vara på plats på Friends i lördags. Men ett par intensiva jobbveckor gjorde att jag avblåste Stockholmsresan, och istället följde matchen från tv:n. Jag laddade upp med att kolla en träningsmatch mellan division I-lagen Nittorps IK och Alingsås FC United. På vägen hem från Nittorp lyssnade jag på Cmores uppsnack.
Även om jag aldrig vare sig fick klart för mig hur hela startelvan såg ut, eller vilket spelsystem som Gerhardsson hade valt, tyckte jag att det var ett bra uppsnack där man avhandlade flera intressanta frågor.
Där innan avspark verkade många vara väldigt bekymrade över Hedvig Lindahl:s status i Chelsea. Det var inte jag. Så länge vår målvakt fortsätter att agera stabilt och säkert i landskamperna bekymras jag inte så mycket över att hon är petad i klubblaget.
Jag var mer bekymrad över anfallsspelet, och kanske framför allt över forwardssituationen. Och nu efter matchen har jag hittat ännu fler saker att bekymra sig över.
Målvakt Lindahl är inte en av dem. Hennes spel var stabilt och säkert från första minut. Däremot känns det just nu som att samtliga övriga lagdelar har olika typer av problem.
Martina Voss-Tecklenburg
På Friends gjorde Tyskland sin blott andra landskamp under Martina Voss-Tecklenburg. Det märktes inte. Det nya tyska laget såg samspelt ut från början. Kanske för att Horst Hrubesch gjorde ett bra förarbete, vilket skapade en grund för Voss-Tecklenburg att utgå ifrån.
Som bekant började ju tysk damfotboll att vackla under Silvia Neid:s sista år som förbundskapten. Jobbet att bygga om landslaget gick till Steffi Jones, som inte fick till det. Framför allt hade hon väldiga problem att hitta rätt i mittförsvaret. När Jones fick kicken kom Hrubesch in som en tillfällig lösning. Under hans ledning skedde stora förändringar i val av spelare, förändringar som Voss-Tecklenburg fortsatt.
Det var därför ett väldigt spännande, och välspelande tyskt lag som kom till Friends. Med tanke på matchbilden kan man ju hoppas att det var världens just nu bästa lag som var på besök. Framför allt i början av den andra halvleken var det ju nämligen utspelning.
Däremot inledde Sverige bra. De första fyra–fem minuterna var riktigt bra, och hela den första kvarten var lovande från svensk sida. Så långt hittade vi ganska bra uppspelsvägar. Dock var kvaliteten i mottag och tillbakaspel alldeles för dålig, så vi fick inte till några kombinationer och var ändå inte nära att komma till några målchanser.
Tidigt i matchen hade vi några jobbiga bolltapp centralt i planen, bland annat från Caroline Seger. En gissning är att det gjorde att våra spelare blev lite försiktigare, lite fegare. För stora delar av halvleken var vårt lag väldigt statiskt i uppspelsfasen.
Det skall sägas att Tyskland höll ihop sitt lag föredömligt i presspelet. Deras 5–1–3–1-uppställning i försvarsspelet gjorde att det kändes som att det var väldigt många vita tröjor centralt i planen.
När man inte klarar av att spela igenom motståndarnas mittfält måste man antingen spela över, eller runt. Över är som bekant inget bra alternativ eftersom våra forwards är rätt svaga i det felvända spelet.
Det bästa sättet borde alltså vara att spela runt. Men där fick vi varken med Hanna Glas till höger eller Jonna Andersson på vänsterkanten i spelet. Jag skulle inte säga att de båda var direkt dåliga. Det kändes nämligen inte som deras fel. Men trots att Tyskland koncentrerade sitt försvarsspel på att stänga av centralt hade tyskorna nästan total kontroll på vårt kantspel. Det är oroande.
En annan oroande sak är att rutinerade trion Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant, som alla tre är otroligt viktiga i uppspelsfasen, inte känns på topp. Jag upplevde att alla de tre var bättre i höstas. Nu är det ju två månader kvar till VM, så de har tid att hitta toppformen. Men klart är, om det skall bli en kul VM-sommar måste våra nyckelspelare hitta formen.
Vi måste också hitta rätt i de offensiva rollerna. Där gissar jag att Peter Gerhardsson för tillfället har allra mest huvudbry för tillfället.
Tyvärr är ju Stina Blackstenius sjuk, vilket gjorde att hon missade Tysklandsmatchen och även missar tisdagens möte med Österrike. Samtidigt kanske det var lite bra, för det gjorde att Gerhardsson slapp välja bort Blackstenius.
I Algarve var ju Mimmi Larsson vår bästa forward, vilket gjorde det naturligt att välja henne mot Tyskland. Larsson hade ingen enkel uppgift. Hon hade ofta problem med bollkontrollen, men gjorde ett stort jobb i försvarsspelet, och gjorde dessutom några bra löpningar. Tyvärr fick hon inte bollen när hon sprungit till sig de bästa ytorna.
Totalt sett ger jag Larsson godkänt, fast med viss tvekan. Jag tror inte att hon stärkte sina aktier i kampen om en plats i startelvan. Det gjorde däremot Anna Anvegård, som stod för ett riktigt fint inhopp. Växjöforwarden gjorde sin bästa landskamp i England i höstas, när hon fick spela högst upp på topp. Nu gjorde hon ett bra inhopp på den positionen.
Jag gissar att hon får chansen där från start mot Österrike. Och jag hoppas att hon tar chansen, för med henne där uppe får spelare som Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö en naturlig kompis att kombinera med. Anvegård är ju nämligen något så ovanligt inom svensk damfotboll som en forward som i första hand vill ha bollen på sig, och inte i djupled.
Känslan efter lördagens match är att det måste hända ganska mycket i positiv riktning under de två månader som återstår fram till VM-slutspelet. Annars kan det bli tidig hemresa för vårt svenska lag. Just nu känns det nämligen som att vi är en bit ifrån den klass som behövs för att slåss om medaljer.
När det gäller Tyskland har jag inte haft möjlighet att se tyskorna så mycket sedan Steffi Jones fick sparken för ett drygt år sedan. Men klart är att det här tyska laget känns väldigt spännande.
Tidigare var ju snabbheten i mittförsvaret en akilleshäl. Men med nya mittlåset Marina Hegering och Sara Doorsoun såg man ut att ha hittat en lösning på det problemet.
På mittfältet såg man ut att ha hittat klockrena roller både åt Lina Magull och Dzsenifer Marozsan. Dessutom hade man fart på kanterna, och gjorde överhuvud taget en väldigt stark och imponerade insats. Det var ju först när lagen började byta för bytandets skull – eller kanske snarare för att spara spelare till nästa match – som Sverige fick lite att säga till om. Tyskland möter ju Japan i en väldigt spännande match på tisdag.
25 882 – där har ni den nya svenska rekordpubliksiffran för damfotboll.
Även om siffran var lite lägre än det man hoppats på – det var ju sålt drygt 30 000 biljetter – var publiksiffran ändå det som var mest glädjande med träningsmatchen mot Tyskland.
För det slutade med tysk 2–1-seger, en seger som egentligen var fullständigt odiskutabel. Efter 70 minuter var det 0–2 och jag hade 0–7 i målchanser. Det var faktiskt långa stunder utklassning i början av den andra halvleken, där Lina Magull ägde mittfältet och satte upp Dzsenifer Marozsan i fina lägen för sina instick.
Sveriges första målchans gav straff, och reducering. Caroline Seger placerade in 1–2 hur säkert som helst. Sedan drog byteskarusellen igång, och ju fler byten som gjordes, desto mer fick Sverige att säga till om.
Matchen slutade alltså 1–2, och vad gäller målchanser kom svenskorna till slut upp i 4–8. Anna Anvegård stod för ett fint inhopp och bidrog till förbättrat, svenskt anfallsspel.
Men totalt sett var det här en match som väckte många frågor vad gäller det svenska laget. Tidigare i vår har jag varit ganska lugn. Känslan har varit att tiden talat för vårt lag. Men i dag var det alltså utspelning så länge båda lagen spelade ordinarie.
Först när tyskorna bytt fem spelare kunde vårt lag kunde vårt lag skapa chanser. Anvegård hade två lägen att kvittera, men det hade inte på något sätt varit rättvist.
Just nu är Seger med i Tv12, och säger:
”Det känns som att vi har mycket kvar att lära.”
Precis så. Den här insatsen gör att de medaljförhoppningar man haft i VM minskade ganska rejält. I dag var ju nämligen Sverige långt ifrån världstoppen.
De svenska spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt var Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Plus inhoppare Anvegård.
Jag återkommer senare med en mer ingående analys av matchen.
Slutligen konstaterar jag att även vårt F19/00-landslag åkte på en riktig smäll i dag. England ledde med 4–0 redan efter 36 minuter i EM-kvalmatchen. Det slutade just 4–0, vilket innebär att F19 har förlorat båda sina två EM-kvalmatcher och numera är chanslöst på avancemang till slutspelet. Tråkigt att våra ungdomslandslag har så svårt att hävda sig numera.
Det är 0–0 i paus mellan Sverige och Tyskland på Friends Arena, något vi skall vara glada för. Spelmässigt sett har det nämligen varit klart plus för tyskorna så här långt.
Sverige var framför allt riktigt illa ute under den andra kvarten, där jag bokförde halvlekens samtliga tre målchanser – alla för gästerna. Utöver chanserna hade tyskorna flera bra lägen, som aldrig ledde till farligheter.
Sverige har bara haft ett läge, det var i minut 38, när Kosovare Asllani kom runt på högerkanten efter att ha stått för halvlekens snyggaste tvåfotare.
På förhand hade man kanske hoppats på en annan matchbild. Det svenska laget bör ju vara klart mer samspelt än det tyska. Ändå hittar tyskorna varandra mycket bättre. Av det drar jag slutsatsen att gästernas spelare är mer boll- och spelskickligare än våra, som tyvärr ofta hamnar i tidsnöd.
Tyskland försvarar med en 5–1–3–1-uppställning och försätter ofta både vår backlinje och Caroline Seger i tidsnöd. Faktum är att jag knappt någonsin tidigare sett Seger tappa bollen så ofta som hon gjorde under de första 30 minuterna.
Det berodde både på att hon själv hade får många tillslag och på att övriga svenska spelare var väldigt stillastående. Den sista kvarten fick vi fram bollen till Asllani mycket oftare, vilket gjorde att vi kunde flytta upp spelet. Asllani känns återigen som den stora nyckeln till svenskt anfallsspel.
45 minuter kvar. Vi får se om Sverige kan flytta fram sina positioner ytterligare i den andra halvleken.
I onsdags vann de franska mästarinnorna Olympique Lyonnais det europeiska prestigemötet med de tyska mästarinnorna Wolfsburg med klara 4–2, ett resultat som innebar att Lyon slog ut Wolfsburg ur Champions League för fjärde året i rad.
De båda superklubbarna reagerade helt olika på matchen. Wolfsburg följde upp förlusten med en imponerande 4–0-seger borta mot Bayern München i tyska cupen. Därmed spelar Nilla Fischer:s lag final mot Freiburg senare i vår.
Det var för övrigt Bayerns första förlust sedan 6–0-smällen borta mot just Wolfsburg i ligan den sista september.
I Frankrike följde Lyon upp veckans meriterande seger med ett chockartat poängtapp. Lyon fick nämligen bara 1–1 borta mot nedflyttningshotade mittenlaget Fleury 91.
Senaste gången Lyon tappade poäng mot något annat franskt lag än de tre notoriska toppkonkurrenterna PSG, Montpellier och Paris FC (tidigare Juvisy) var den 15 november 2009 – alltså för nästan 9,5 år sedan. Då blev det förlust borta mot den säsongens tabellsjua Henin-Beaumont.
Söndagens poängtapp innebär att Lyon och PSG nu står på samma poäng i tabelltoppen. Lagen möts den 13 april. Den matchen känns verkligen glödhet.
I övrigt under söndagen så klarade Arsenal av att vinna den tuffa bortamatchen i Birmingham. 1–0-segern innebär att Londonklubben leder med en poängs marginal till Manchester City – som dock har en match mer spelad.
De båda topplagen möts i sista omgången. Men om Arsenal vinner sina båda nästkommande matcher mot bottenlagen Everton och Brighton blir seriefinalen betydelselös.
Dagens publikmatch spelades i Spanien. Där drog tabellfyran Athletic Club nästan 25 000 åskådare till San Mames i 2–0-segern mot trean Levante. Atheltic brukar spela minst en match per säsong på herrlagets stadion, och de matcherna brukar vara välbesökta, även om de inte gäller ligatiteln.
24,986 fans in San Mamés to watch the Athletic Club vs. Levante game. Athletic Club lead 2-0 in the 70th minute. Both goals scored by Vanesa Gimbert.
Slutligen noteras att Rosengård vann med 4–0 mot LB07 och Piteå med 3–0 mot Assi i två träningsmatcher under söndagen. Nu väntar landslagsuppehåll i 1,5 veckor. Ett uppehåll med massor av spännande landskamper med VM-lag på planen.
Some big friendlies coming up. 📅 One record crowd guaranteed. 🙆♀️
Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.
Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.
I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:
”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”
Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.
Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.
Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.
Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.
Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.
I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.
De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.
Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.
Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.
Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.
Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.
Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.
Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.
Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.
Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.
Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.
Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.
När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.
Tyskland 15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.
Frankrike 12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.
England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.
Sverige 2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.
Spanien 2
Barcelona 2017 och 2019.
Danmark 1
Bröndby 2015.
I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.
I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.
I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.
Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.
Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.
Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.
UEFA Women's Champions League QF 2nd leg 🏆 PSG – Chelsea 2-1 (agg: 2-3) Great game with an INCREDIBLE atmosphere! ⭐ Spent the last 24 hours in Paris to learn as much as possible about scouting. Thankful for the #UEFA Coach Mentorship Scheme!#UWCL#PSGCHEpic.twitter.com/S7460NFSo7
Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.
Damklubbarna stoppas från att spela klassiska Champions League-hymnen: ”Det är helt förbjudet”https://t.co/I633odxOKG
Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.
#UWCL Quarts – Les deux meilleures affluences en France 17 840 : OL – Wolfsburg @GroupamaStadium 13 220 : PSG – Chelsea @StadeJeanBouin 6 822 : Slavia – Bayern 5 655 : LSK – Barcelona 5 563 : Barcelona – LSK 4 445 : Wolfsburg – OL 2 616 : Chelsea – PSG 1 040 : Bayern – Slavia
Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.
Magic day! Only one team could win but it’s fair to say it was a day with only winners. Proud to be a part of this historical day for Italian football. #womensfootballpic.twitter.com/XHbEUVn7cb
Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.
Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.
Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.
Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.
Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.
När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.
Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?
Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.
Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.
Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.
Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.
Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.
Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.
När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.
Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.
Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.
I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.
”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”
Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.
Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:
”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”
Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:
”Du skall nog inte tippa oss i topp.”
Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:
”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”
Frida Abrahamsson
I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:
”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”
Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:
”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”
I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.
I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.
Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.
Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.
Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.
I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.
Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.
Härom dagen satt jag och tänkte på att det hade varit total stiltje inom damallsvenskans silly season under en rätt lång period.
Men i går gick först Djurgården ut med två nyförvärv, Alexandra Lindberg och Stephanie Malherbe. Och i dag släppte Rosengård en liten bomb.
Malmöklubben värvar hem Jessica Samuelsson från Arsenal. Ytterbacken har skrivit på ett fyraårskontrakt. Hon lämnar Londonklubben mitt i guldspurten för att få ökad speltid.
Personligen trodde jag inte att Samuelsson, som den östgöte hon är, skulle leta sig till Rosengård. Och det verkar hon inte trott själv heller:
”Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle spela för Rosengård, de har alltid varit de absolut största konkurrenterna när jag spelat i Sverige och Linköping FC. Men efter att ha pratat med Jonas och fått mer insikt i hans ledarskap och om klubben överlag kändes det som ett självklart val. Hans spelfilosofi passar mig och han och klubben har höga ambitioner”
Värvningen av Samuelsson är en kraftdemonstration från Rosengård, ett tecken på att Malmöklubben inte tänker ge sig utan kamp i årets damallsvenska.
