I natt satt jag uppe och kollade in Carli Lloyd:s avskedslandskamp. 39-åringens avskedsmatch alla kategorier dröjer lite. Det återstår två omgångar av NWSL, och hennes Gotham FC har bra chans att få spela slutspel.

Lloyds avskedslandskamp var intressant, och då tänker jag inte bara på att veteranen var en av USA:s tre bästa spelare under de 65 minuter hon fick spela. Utan jag tänker mest på att förbundskapten Vlatko Andonovski spelade med ett framtidslag.

Utöver Lloyd var ett slags försmak på hur USA:s landslag kan se ut om fem år. Startelvan var formerad så här:

Jane Campbell, 26 år – född 1995

Emily Sonnett, 27 år – född 1993
Abby Dahlkemper, 28 år – född 1993
Tierna Davidson, 23 år – född 1998
Emily Fox, 23 år – född 1998

Andi Sullivan, 25 år – född 1995
Lindsey Horan, 27 år – född 1994

Sophia Smith, 21 år – född 2000
Catarina Macario, 22 år – född 1999
Mallory Pugh, 23 år – född 1998

Carli Lloyd, 39 år – född 1982

Det kommer säkert fram någon ung spelare underifrån. Men utöver de tio framtidsnamnen ovan är det väl i första hand följande kvintett som skall läggas till:

Rose Lavelle, 26 år – född 1995
Crystal Dunn, 29 år – född 1992
Julie Ertz, 29 år – född 1992
Sam Mewis, 29 år – född 1992
Lynn Williams, 28 år – född 1993

Dessutom är säker någon av veteranerna nedan säkert med även om fem år. Men den stomme man haft i många år börjar bli åldersstigen. Sju av de vanligast förekommande startspelarna är 32 år eller äldre:

Alyssa Naeher, 33 år – född 1988
Kelley O’Hara, 33 år – född 1988
Becky Sauerbrunn, 36 år – född 1985
Megan Rapinoe, 36 år – född 1985
Tobin Heath, 33 år – född 1988
Christen Press, 32 år – född 1988
Alex Morgan, 32 – född 1989

Jag har ju många gånger reagerat över att USA har haft rätt svaga juniorlandslag på senare år. Framför allt har det saknats kreativa spelare. Och det som var väldigt intressant att se var att det unga framtidslaget just hade en väldigt begränsad kreativitet. Man hade jättesvårt att spela igenom ett svagt Sydkorea. Mycket av anfallsuppbyggnaden kretsade kring Horan, Macario och Lloyd. Och Lloyd är ju som bekant inte med om fem år.

Men Lloyd var riktigt bra i natt. Hon hittade fina ytor och kombinerade smart med sina lagkompisar. Personligen tycker jag gott att hon kunde ha fått spelat 90 minuter. Eller varför inte ett hyllningsbyte i 89:e?

Som sagt byttes nu Lloyd ut i minut 65. Hon tog av skorna på planen innan hon kramade om alla lagkompisarna på väg av gräsmattan. Det tog typ två minuter för henne att ta sig av. Precis när hon gick av tog hon av sig tröja 10 med Lloyd på ryggen. Under hade hon en tröja 10 det stod Hollins på.

Det tråkiga var att om hon fått en kvart till hade hon garanterat gjort mål. Det stod 2–0 när hon klev av, men slutade 6–0. Efter paus bytte nämligen Andonovski in sina veteraner. Och när Tobin Heath, Megan Rapinoe och Rose Lavelle kom in blev USA tre klasser bättre. Uppspelen till forwards förbättrades med många 100 procent. Hon gifte sig redan för fem år sedan, men nu är det tydligen dags att byta efternamn.

Alex Morgan bytte av Lloyd, och gjorde mål nästan direkt, snyggt framspelad med en riktigt läcker yttersida av Rapinoe. Den typen av passningar såg vi inte innan veteranen kom in. Synd att inte Lloyd fick kröna sin avskedslandskamp med ett mål. Men man kan inte få allt.

Men för USA är framtiden alltså lätt oroande. Generationen 20–30-åringar är inte alls lika talangfull som 30+-spelarna. Som jag ser det stod USA på en topp 2015, och sedan dess har laget blivit allt sämre.

De närmaste åren gäller det att åldringarna håller formen några år till. Sedan kommer otroligt mycket att hänga på trion Horan, Lavelle och Macario. USA är ett vinnargäng, så de kommer definitivt att hänga med i världstoppen. Men de måste nog lägga om spelarutbildningen om de skall försvara sin plats som världsetta över tid.

I går kikade jag även en kort stund på svenskmötet Australien–Brasilien. Den här gången blev det oavgjort mellan Tony Gustavsson och Pia Sundhage sedan Australien tagit ledningen med 2–0 efter mål av Clare Polkinghorne (igen) i den första halvleken och Sam Kerr efter ett mönsteranfall i början av den andra. Men där Brasilien kom ikapp på slutet.

Den stund jag kikade på slogs jag mest av att Mary Fowler imponerade stort. Hon tycks ha tagit stora steg i höst, och vuxit fram till en riktigt vass innermittfältare. Och det är ju välkommet eftersom det är en position där Australien har varit tunna.

På svensk mark är dagens nyhet att damallsvenska nykomlingslaget Umeå IK har värvat Nya Zeelands meriterade målvakt Erin Nayler. För fyra–fem år sedan trodde jag att hon skulle bli en riktig världsmålvakt. Men Nayler har inte riktigt lyckats ta de där sista steget.

Vi får se vad hon kan uträtta i Umeå. Det är ju viktigt för nykomlingslag att ha en stabil målvakt. Nayler satt för övrigt på bänken i natt när OS-mästarinnorna Kanada vann med 1–0 mot Nya Zeeland i en träningsmatch.

I första mötet lagen emellan i lördags spelade däremot Nayler från start. Då bjöd hon Christine Sinclair på ett mål. Sinclair fixade även en straff som Jessie Fleming säkert placerade in bakom den nya Umeåmålvakten:

Jag fick både rätt och fel i min halvtidsanalys. Det blev flera svenska byten efter paus – det var rätt. Men de rubbade inte balansen i det svenska laget. Tvärtom var det de inbytta spelarna som fixade segern.

Först kom Johanna Rytting Kaneryd in i paus. Häckenspelaren gjorde allt rätt – fram till avsluten. Hon borde nog ha gjort två mål, men sköt utanför öppet mål och över från nära håll. Det här med att ha bättre kvalitet på sina avslut är något Rytting Kaneryd behöver träna på. Kan hon ordna till den ”detaljen” känns hon given i landslaget.

Nu var det istället en annan inhoppare som spräckte nollan – Fridolina Rolfö. Hon hade inte varit på planen speciellt länge när hjon skickade upp bollen i bortre krysset med sin fina vänsterfot.

Och en tredje inhoppare, Sofia Jakobsson, tog sig runt till vänster och slog inlägget som ledde till självmål och 0–2. Det blev till slut en både säker och stabil svensk seger i Gerhardssonväder – regn och blåst.

I övrigt i kväll noteras att det blev ganska väntade resultat i de sena VM-kvalmatcherna. Den största skrällen var kanske att Belarus höll nollan i 70 minuter mot Nederländerna. Till slut blev det orange seger med 2–0. Noterbart också att Österrike kvitterade till slutresultatet 2–2 borta mot Nordirland på tilläggstid.

Som väntat bytte Peter Gerhardsson nästan hela elvan från bortamötet med Irland. Bara Filippa Angeldahl är kvar från de elva som startade i torsdags.

Även om de tio spelare som kommit in är duktiga, och att sju av de elva har spelat ihop i Göteborg FC, så har spelet hackat under stora delar av den första halvleken. När spelarna inte är samspelta är det svårt att bara gå ut och prestera.

Men efter 40 rätt tråkiga minuter radade de helgula upp flera fina målchanser under halvlekens sista fem minuter, och det borde ha varit svensk ledning i paus.

Det jobbiga är väl att risken är att det kommer att göras så många byten efter paus att balansen i det svenska laget återigen kommer att rubbas.

Det skotska laget spelar med stor risktagning i uppspelsfas. Det är för övrigt Skottland efter Kim Little. Den 31-åriga Arsenalstjärnan meddelade för några månader sedan att hon har gjort sitt i landslaget. Hon kom upp i 140 landskamper.

Att hon valt att tacka för sig är förstås ett jättestort avbräck för skotskorna. Skottland hade med två spelare i Storbritanniens OS-lag i somras – Little och Caroline Weir. Och nyligen såg jag att Tobin Heath sa att Little är den bästa spelaren hon spelat med. Och Heath har ju spelat med en och annan superstjärna.

Heath hyllade för övrigt även Arsenaltränaren Jonas Eidevall i samma intervju. Se och hör det här:

I övrigt i dag har Irland vunnit i Finland med 2–1. Det kanske är Irland som är Sveriges huvudmotståndare i VM-kvalet?

I morgon 20.00 spelar Sverige träningsmatch på St Mirren Park i utkanten av Glasgow, Skottland. SVT sänder. Personligen tycker jag inte att matchen känns speciellt het.

Däremot blir det spännande på torsdag 18.00 när EM-slutspelet lottas. Trots att Sverige är Europas högst rankade lag, och kanske till och med kan vara uppe som världsetta på nästa rankinglista, så är vårt landslag placerat i näst högsta seedningspotten.

Potterna bygger på rankingpoängen när kvalet avslutades, och inte på den aktuella styrkan i dag. Därmed är Sverige återigen precis utanför högsta seedningsgruppen. Jag skriver återigen, för det har ju råkat (?) bli så varje gång Sverige skulle kunna placeras i högsta grupp under den senaste tioårsperioden.

Här är de lag vi kan lottas mot:

Pott 1:
England, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.

Pott 3:
Belgien, Danmark, Schweiz och Österrike.

Pott 4:
Finland, Island, Nordirland och Ryssland.

Min analys är att alla lag i pott 1 är svåra. Där står valen lite mellan pest och kolera. Däremot finns det en riktig nitlott i pott 3 – och det är Danmark. Känslan är att danskorna har något bra på gång, och jag ser mycket hellre att Schweiz eller Österrike hamnar i Sveriges grupp.

Slutligen skall Sverige vinna mot alla fyra lagen i pott 4. Men det hade varit kul att få Nordirland. Mycket för att jag tror att Nordirland kommer att ha ett massivt läktarstöd, och att det blir fest på alla deras tre gruppmatcher.

Nordirland har för övrigt sålt ut Crusaders Arena till morgondagens VM-kvalmatch mot Österrike. Hur många biljetter det handlar om har jag inte lyckats hitta. Men kul oavsett.

Kollar vi de VM-kvalmatcher som spelas under tisdagen är Finland–Irland i Sveriges grupp den mest intressanta ur svensk synvinkel. Har man istället ett opartiskt synsätt är det Norge–Belgien som känns hetast, närmast före matchen i Irland – och nämnda Nordirland–Österrike.

Personligen kommer jag även att kika lite extra på två träningsmatcher. Dels har vi ett svenskmöte i Australien. Tony Gustavsson har för första gången åkt till Australien, och möter där Pia Sundhage och Brasilien i ett dubbelmöte.

The Matildas vann första ronden med 3–1 inför drygt 15000 åskådare. Vittsjös Clare Polkinghorne blev första målskytt efter en snygg frisparksvariant:

Returen har avspark 11.05 på tisdagen. Den första matchen gick att se på Youtube.

Jag tror att man kan se returen kostnadsfritt på den här länken:

Klockan 02.00 natten mot onsdag riktas sedan damfotbollsvärldens alla blickar mot Saint Paul, Minnesota. Då är det nämligen dags för Carli Lloyd:s sista landskamp.

39-åriga Lloyd har en makalös karriär bakom sig. Hon har på alla sätt varit de stora matchernas spelare. Hon har avgjort två OS-finaler och en VM-final. Hon blev stor olympisk guldhjältinna både i Peking 2008 – då hon sänkte Brasilien på övertid i finalen – och i London 2012, då hon gjorde två mål i finalen.

Och hennes hattrick från VM-finalen i Kanada 2015 går ju inte att glömma. Framför allt inte hennes mål från mittlinjen.

Personligen kommer jag ihåg mitt första möte med Lloyd. Det var i Frankfurt, två dagar innan VM-finalen 2011. Det var en varm dag. Jag skulle först gå på den amerikanska träningen, sedan deras presskonferens. Jag läste kartan och bedömde att det var en lagom promenad.

Jag missbedömde dock tiden rätt grovt, och kom fram till träningen när det bara återstod några minuter. Jag skulle ta bilder på Pia Sundhage till tidningen, en av de bästa var den här:

På presskonferensen skulle jag samla röster om Sundhage. Helst från Abby Wambach och Hope Solo. Först bjöds dock jag och de andra närvarande journalisterna på en liten sånginsats från Sundhage:

När spelarna kom in var inte Solo med. Fokus riktades mot Wambach. Det visade sig snabbt att nästan alla amerikanska journalister hade samma fokus. Jag gav snabbt upp att få ställa någon fråga till anfallsstjärnan. I stället kollade jag runt och gjorde en bedömning om vem av de övriga närvarande spelarna som det fanns störst chans att få ställa några frågor om Sundhage till.

Valet föll på Carli Lloyd, och jag slog mig ner vid hennes bord. Jag kommer inte ihåg vad hon sa om Sundhage. Däremot minns jag att hon var underhållande. Bland annat var det en amerikansk journalist som frågade henne vad hon tyckte om USA:s matchställ.

Svaret:

”Jag har kontrakt med Nike, och vi spelar i deras kläder. Hur tror du att jag kommer att svara?”

Lloyd var alltså de stora matchernas spelare. Men just i VM-finalen 2011 var hon en av syndabockarna när USA föll. Lloyd slog nämligen sin straff över. Jag minns dock att jag imponerades av hur stor hon var som förlorare när hon gick i genom den mixade zonen efteråt. Så här sa hon:

”Det är en tråkig dag för oss, men jag är glad för Japan. För är det något lag man unnar en seger så det dem. De har haft det otroligt svårt och fått kämpa hårt.
Men sett till matchen är det som ett slags chock. Jag tvekade aldrig på att vi skulle vinna.” …
Straffen?
”Jag försökte sätta fart på bollen, och den blev för hög. Men jag är stolt över min och lagets insats. Det är bara olyckligt att det gick så här.”

Nu skall hon alltså göra sin sista 316:e och sista landskamp. Och räkna med att hon kommer att få en värdig hyllning. Amerikanerna är ju bra på sånt här. Och Lloyd är definitivt värd alla hyllningar.

Tröja nummer 10 går för övrigt vidare till Lindsey Horan:

Slutligen så har jag återigen njutit av F16/05-landslaget. I dag vann tjejerna med hela 5–0 mot Italien. Skit i näsan gjorde att jag tyvärr inte kunde ta mig till arenan i dag heller. Och saker kom i vägen under den första halvleken. Men jag såg den andra – och jag blev inte det minsta besviken.

BP:s Line Wessman byttes in i 57:e minuten, och hann med att göra fyra mål. Några av dem efter rent uppvisningsspel. Wessman var förstås lysande. Allra bäst var dock Rosengårds Bea Sprung, som ägde mittfältet. Kul att få se vilken makalös potential hon har.

Jag nämnde ju flera spelare i förra inlägget. En som inte nämndes då är målvakten Mathilda Andersson, Uppsala, som verkar väldigt trygg och säker. Jag vill även lyfta fram Elsa Pelgander, Örebro SK. Hon spelade inte i dag. Men hon gjorde ett piggt inhopp mot Frankrike. Pelgander är född 2006, men visade ingen respekt, utan kom in och ville ha bollen.

Ännu en spelare att lyfta är IFK Göteborgs Victoria Svanström. Dels för att hon har en bra högerfot. Dels för att hennes klubblag spelade en intressant match i kväll.

Drygt 1000 åskådare kom nämligen till Valhalla för att se division III-lagen IFK och Örgryte göra upp om en plats i division II. Lagen har vunnit varsin division III-serie, och gör nu upp i kval om uppflyttning. Det var första matchen av två.

Örgrytes rutinerade och namnkunniga lag ledde med 4–1 efter 85 minuter, och såg ut att ha full kontroll. Då lade IFK Göteborg in en högre växel, och gjorde tre sena mål. Det blev 4–4, och returen nästa onsdag borde kunna locka ännu fler åskådare. Då har Blåvitt en joker att kasta in i Victoria Svanström.

Men först skall Svanström spela med F16/05-landslaget mot Wales på torsdag 18.00. Kan man inte ta sig till Borås Arena och se laget live rekommenderar jag sändningen på förbundets hemsida. Den går att kolla parallellt med EM-lottningen…

I dag har jag sett ett svenskt landslag som gjorde mig glad. Det handlar om F16/05-landslaget och deras 2–2-match mot Frankrike på Borås Arena.

Tyvärr är jag lite krasslig, och jag kände inte att det var läge att ta mig till arenan för att se matchen på plats. Men det är ju två matcher till på Borås Arena i aktuellt EM-kval, så kanske att jag får chansen att se de här talangerna live i nästa vecka.

I dag fick bli det alltså bli fotbollsunderhållning från tv-soffan. Och det var faktiskt riktigt bra underhållning man bjöds på i den här första EM-kvalmatchen. För det var ett väldigt talangfullt svenskt lag. Ett spelande lag.

Det var faktiskt Sverige som höll i bollen och hade de bolltrygga spelarna, medan Frankrike spelade på fysik genom att sätta hög press. Det brukar ju vara precis tvärtom. På slutet skall väl Sverige vara rätt nöjt med att få en poäng. för de sista 30 minuterna spelades på den svenska planhalvan.

Men ändå. Ofta tycker jag att de yngre flicklandslagen mest ägnar sig åt sparka–spring-fotboll. Man har en tajt defensiv och sedan finns det en Blackstenius, Kullashi eller Hurtig på topp som skall försöka göra något av de där långbollarna. Men det här var alltså något helt annat.

Och när forwards lär sig att hantera att de ingår i ett spelande lag tror jag att det här landslaget kan bli riktigt, riktigt framgångsrikt. Nu föll speluppbyggnaden ofta på att det inte fanns felvända forwards att sätta uppspelen på.

Kul att se ett riktigt lovande ungdomdomslandslag. Det är några år sedan vi hade ett sådant. Nu är ju de här spelarna bara 16 år, och många har lång väg till de stora scenerna. Men Rosengårds Bea Sprung har ju redan gjort sex inhopp i damallsvenskan och Moröns Tuva Skoog har spelat i elitettan sedan hösten 2019. I år har även Borgebys Erica Persson Welin och Sundsvalls Ida Åkerlund hållit till i näst högsta divisionen.

Nämnda Erica Persson Welin är för övrigt fjärde systern Welin som spelar ungdomslandskamper för Sverige. Storasystrarna Anna, Olivia och Julia har alla nått damallsvenskan. Faktum är att det även finns en femte syster Welin, lillasyster Thelma Persson Welin i Södra Sandby IF. Det är också en väldigt duktig fotbollsspelare.

Och apropå Södra Sandby skrev jag i februari 2019 följande här i bloggen:

”Jag var en kort sväng i Ulricehamn i söndags och tittade på lite USM-futsal. Där imponerades jag stort av F15-laget från skånska Södra Sandby. De hade rakt igenom bolltrygga spelare och hade faktiskt ett spel som jag inte ens sett några svenska seniorlag prestera. Kul.
Lite överraskad blev jag också när jag noterade att deras ena ledare var Otto Persson, alltså han som ledde LB07 i damallsvenskan i fjol. Det skall bli kul att följa Södra Sandbytjejernas framfart.”

Drygt två och ett halvt år senare noterar jag att fyra av de där Södra Sandby-spelarna som jag imponerades av i Ulricehamn fanns med i dagens startelva för det svenska F16/05-landslaget.

Tre av dem; Ida Garmfors, Agnes Mårtensson och Klara Fagerström, spelar fortfarande i Södra Sandby medan Erica Persson Welin numera alltså representerar Borgeby.

Mittback Garmfors och vänsterback Mårtensson var två av de bolltrygga lirarna som gjorde det möjligt för Sverige att hålla lugnet när fysiskt större och starkare fransyskor klev upp i press. Mårtensson var en av matchens allra mest sevärda spelare, en teknisk ytterback som inte drar sig för att slå en tunnel.

Förbundskapten Lovisa Delby har en riktigt spännande grupp att jobba med. Det skall bli kul att följa det här gänget 05:or.

Slutligen. Precis som A-landslaget i går drabbades F16/05-landslaget av en riktigt usel domare. Riktigt usel. Ana Maria Alexandra Terteleac (oklart hur många av de där förnamnen hon verkligen använder) från Rumänien hade stundtals inte många rätt. Bara det att hon noggrant märkte ut frisparksavstånd med skum för att sedan låta fransyskorna springa fram och hoppa bara någon meter från bollen…

Nyligen kom bekräftelsen på gårdagens nyhet om att Mats Gren tvingas sluta i Häcken. Här i bloggen hade jag redan för drygt två veckor sedan uppgifter om att Häcken och Gren inte hade påbörjat förhandlingar om det kontrakt som löper ut efter den här säsongen.

I går avslöjade Expressen att Grens dagar i Häcken var lätträknade. I dag kom bekräftelsen från klubben om att samarbetet avbryts med omedelbar verkan. I ett pressmeddelande skriver de:

”När BK Häcken tog över Kopparbergs/Göteborgs FC:s verksamhet i slutet av januari i år, var ledarstaberna för så väl dam- som F19- och F17-laget satta för 2021 och BK Häcken tog över en färdig organisation. Den kortsiktiga målsättningen var att integrera de nya lagen i föreningen, med damlagets sportsliga målsättningar i fokus – att kvalificera laget till Champions League-gruppspel och att vara med och slåss om SM-guldet.

Under året har det långsiktiga arbetet gjorts, för att analysera hur BK Häckens sportsliga organisation i sin helhet ska se ut från 2022 och framåt, utifrån klubbens strategiska utvecklingsplan.

BK Häcken har nu fattat beslut om att inte förlänga huvudtränare Mats Grens avtal när det går ut vid årsskiftet. Klubben har gjort klart med Robert Vilahamn som ny huvudtränare, med ett avtal som sträcker sig till och med 2023, och väljer nu att genomföra förändringen av huvudtränare omedelbart.”

Den nya tränaren Robert Vilahamn har jag ingen större koll på. Det jag vet är att han hette Karlsson i efternamn när han spelade 1,5 säsonger i allsvenskan för IFK Göteborg. Samt att han har ingått i Häckens ledarorganisation på herrsidan i två år.

Känslan är ju att det inte hade räckt för Mats Gren om han fört damlaget till guld för andra året i rad, utan att Häcken hade beslutat sig för att byta ut honom.

Gren har ju haft två väldigt händelserika år i damallsvenskan. Förra året hade han delat ledarskap med Jörgen Ericson. Enligt de uppgifter jag har så jobbade de inte ihop så mycket, utan tvärtom hade de stora samarbetsproblem – vilket ledde till att Ericson lämnade i vintras. Trots samarbetsproblemen ledde duon Kopparbergs Göteborg till ett historiskt SM-guld.

I övergången från KGFC till Häcken spelade sedan Gren en huvudroll. Det är fler än jag som har uppgifter om att Mats Grens insats var ett huvudskäl till att Göteborgs elitlag fick en fortsättning.

I pressmeddelandet är även Häckens sportchef Martin Ericsson inne på linjen att Gren var viktig när KGFC blev Häcken. Ericsson säger:

”Vi vill tacka Mats för ett bra år och för hans professionella inställning som varit en nyckel till att vi på så kort tid lyckats ta över en annan förenings verksamhet och göra den till en naturlig del av BK Häcken.”

Nu har alltså Gren gjort sitt i Häcken. Ericsson och de andra i klubbledningen har däremot massor av arbete kvar att göra. Det är ju redan klart att Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme lämnar. Och allt talar ju även för att Stina Blackstenius lämnar in vinterfönstret. Det är en riktig utmaning att hitta ersättare som kan fylla luckorna efter den trion.

Det blev tre svenska poäng via 1–0-seger borta mot Irland. Det var en seger som bottnade i stabilitet – och lite flyt. Jag räknade bara till tre 100-procentiga svenska målchanser. Segermålet var ett minst sagt turligt självmål.

Men defensivt är vårt landslag väldigt stabilt. Nollan håller efter tre matcher, och motståndarna har knappt förmått skapa några chanser. I dag räknade jag inte till någon 100-procentig chans för Irland.

Totalt sett var det väl i sin ordning med en svensk 1–0-seger. Men man är inte van vid att vårt svenska landslag maskar mot motståndare av Irlands kaliber. För på slutet var det just maskning det handlade om. Det tog väldigt lång tid vid de svenska hörnorna.

Och det var ju faktiskt ett lite uppstressat svenskt lag när Irland började pumpa höga chansbollar mot Louise Quinn på slutet.

I det svenska laget var Filippa Angeldahl bäst under den första halvleken. Hon var inte lika tongivande efter paus, då var det istället mittbackarna Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson som hamnade i fokus.

Hos Irland visade Arsenalspelaren Katie McCabe att hon är en riktig klasspelare. För mig var hon matchens lirare.

Däremot var det riktigt dåliga domare. Schweiziska trion med huvuddomare Deborah Anex och assistenterna Emilie Aubry och Rahel Hasler var långt ifrån internationell klass. Det var flera felaktiga offsidevinkningar, flera feldömda hörnor och ett antal hårresande domslut. Bland annat var det ju ofattbart att inte Louise Quinn fick frispark i slutminuten när Nilla Fischer flög in i ryggen på irländskan.

En halvlek spelad i Dublin. Sverige leder högst turligt med 1–0 i en match vårt landslag kontrollerar utan att komma till speciellt många målchanser. Utöver målet har jag bara noterat ett distansskott från Filippa Angeldahl som en 100-procentig målchans.

I övrigt har vårt landslag haft mycket boll, men bara kommit till nästanlägen. Målet kom efter att Angeldahl snyggt spelat loss Stina Blackstenius på vänsterkanten. Den sistnämnda sköt ett halvdant skott som skulle ha gått utanför, om det inte ändrat riktning på Louise Quinn och smitit in vid ena stolpen.

Otroligt oturligt för hemmalaget, som har gjort en bra halvlek efter de förutsättningar som Irland har. Men härligt för Sverige som får lite arbetsro efter paus.

Det är ju för övrigt nämnda Filippa Angeldahl som spelar i Seger-rollen, alltså som släpande central mittfältare. Offensivt är det klockrent. Angeldahl håller uppe bolltempot bra, och är bättre än Caroline Seger på att hitta in till medspelare på ytan framför motståndarna backlinje. Angeldahl har också legat bakom de flesta fina svenska anfallen.

Defensivt är det ju däremot en liten chanstagning att ha Angeldahl i en defensivt viktig roll. Hon är en svag försvarsspelare, och hon har sett direkt vilsen ut flera gånger. Bland annat var hon både felplacerad och passiv när Irland fick sin enda hörna så här långt. Sverige har för övrigt haft fem hörnor.

TT hade rätt i sin laguppställning, det blir Hanna Bennison som går in på Caroline Seger:s position. När det svenska laget nyss släpptes såg startelvan ut så här:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Bennison, Lina Hurtig – Fridolina Rolfö – Stina Blackstenius.

Jag trodde ju att Peter Gerhardsson skulle spela Nathalie Björn i ”Seger-rollen”, men Björn har ju varit skadad, står utanför matchtruppen – och är således tydligen inte redo för spel.

Det är förstås kul med att supertalangen Bennison får chansen från start i en tävlingsmatch. Men tyvärr tycker jag att det är i fel roll. Det är troligt att Irland kommer att spela ett energifyllt kontringsspel i kväll. Det irländska laget har flera snabba och löpstarka spelare att kontra på.

En av Caroline Seger:s bästa egenskaper är att hon är väldigt bra i kontringsskyddet. Hon står oftast i en position där hon antingen bryter bollen, eller ser till att motståndarna måste bromsa sin kontring.

Hanna Bennison är en annan typ av spelare, mer löpstark och tvåvägs än Seger. Med Bennison och Angeldahl känner jag oro för kontringsskyddet. Hoppas att den oron är obefogad.

Som jag var inne på i en uppdatering av förra inlägget saknas ju även Kosovare Asllani i den svenska truppen. Det är en minst lika stor anledning till oro som Segers frånvaro, det är ju kring Asllani som väldigt mycket av det svenska anfallsspelet utgår.

Vi får se om Fridolina Rolfö löser Asllani-rollen bättre den här gången än vid förra landslagssamlingen. Det är för övrigt fler än jag som känner lite oro inför kvällens VM-kvalmatch:

Den timman som återstår fram till avspark kan man antingen avnjuta futsallandslagets andra EM-kvalmatch, den sänds på Cmore och går mot Slovakien. Det blev tyvärr 3–2-förlust mot Italien i går, vilket innebär att det svenska lagets chanser att nå EM-slutspelet är minimala.

Eller så kan man kolla in U23-landslagets träningsmatch mot Belgien, som spelas på en vattensjuk plan i Hässleholm. Förbundet sänder matchen här. Det är 0–0 i paus, och jag måste säga att jag blev lite förvånad över att förbundet har valt en kommentator med begränsade kunskaper om damfotboll.

I den första halvleken fick jag veta att Loreta Kullashi har haft en mycket stor roll i Rosengårds SM-guld med sina 18 matcher, fyra mål och tre assist. Vi får se vad jag får lära mig under den andra halvleken.

I kväll 20.00 på SVT spelar Sverige VM-kvalmatch borta mot Irland. Det är en match som man faktiskt kan vara lite lätt orolig för.

Normalt brukar vårt landslag vara väldigt bra på att vinna de här matcherna mot lägre rankat motstånd. Det är sällan riktigt vackra segrar, men det är stabilt.

De två första VM-kvalmatcherna mot Slovakien (1–0-seger) och Georgien (4–0-seger) var två sådana matcher som vi snarare vann på stabilitet än på ett blixtrande vackert spel.

Nu måste vårt landslag höja sig ett par snäpp jämfört med förra samlingen. För i kväll väntar en betydligt tuffare motståndare än Slovakien och Georgien. Irland är i och för sig bara rankat på plats 33 i världen, men det är ändå en otäck motståndare.

Det är också så att vi saknar både Caroline Seger, som ju varit i sitt livs form under det här året, och offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani.

Det innebär att Peter Gerhardsson får göra om lite på de centrala positionerna, något som kan skapa en viss oro. Jag ser att TT tror på ett tremannamittfält med Filippa Angeldahl, Hanna Bennison och Fridolina Rolfö. Samt att Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig bildar anfallstrio.

Utan att ha sett eller hört något från träningarna är min gissning att Gerhardsson sätter upp Nathalie Björn i Segers roll, förutsatt att Björn är i speldugligt skick. Sedan är det ju rimligt att antingen Rolfö eller Hurtig får ta hand om Asllanis roll.

Vad är det då Sverige skall se upp med i kväll?

Irland saknar den jämnhet som tar laget till stora mästerskap. Men man har en rätt hög högstanivå, och framför allt kan man skaka på pappret bättre motståndare på hemmaplan.

Till kvällens match kommer man med riktigt gott självförtroende efter att ha vunnit mot Australien med 3–2 för exakt en månad sedan.

Kollar vi på spelarmaterialet håller i princip alla de irländska spelarna till i engelska WSL, eller så har de spelat där. Det är alltså spelare som är vana vid att spela matcher i högt tempo.

Det namn som lyser lite extra är North Carolina Courage-mittfältaren Denise O’Sullivan. Hon är en internationell toppspelare som sällan får de stora rubrikerna utanför NWSL. Men i den nordamerikanska ligan har hon mycket hög status. När spelarna själva röstade fram årets lag i NWSL efter säsongen 2019 fanns O’Sullivan med. Hon är både en smart speluppläggare och löpstark bollvinnare.

På mittfältet finns också löpstarka kantspelaren Katie McCabe, en spelare som oftast finns med i startelvan i Arsenal. McCabe har bra inlägg med sin känsliga vänsterfot, och hon brukar få slå en del hörnor och inläggsfrisparkar i det irländska landslaget.

Ofta siktar hon mot nickstarka mittbacken Louise Quinn. Hennes styrka i luftrummet känner vi väl till efter hennes fyra starka säsonger i Eskilstuna United. En fjärde namnkunnig spelare i det irländska laget är den 34-åriga mittbacken Niamh Fahey, med sex säsonger Arsenal och tre i Chelsea på meritlistan.

Slutligen har Irland ett spännande framtidsnamn i blixtsnabba 21-åringen Heather Payne. Hon pluggar på college på Florida State, och har därmed hamnat lite i skymundan. Men hon är ett väldigt vasst vapen i kontringsspelet, alltså en spelare vår svenska backlinje måste se upp med i kväll.

Det rimliga är trots allt att Sverige vinner kvällens match med två måls marginal. Men som sagt, det här är en match man kan vara lite lätt orolig för.

I dag har FC Rosengård firat SM-guld i ett snötäckt Piteå. Det var lite oväntat, för även om Häcken har hackat på sistone så räknade man ju inte med att det tidigare mästarlaget skulle tappa poäng mot AIK.

Nu blev det 0–0 i Solna, och Rosengård fick fira utan guldhattar på bortaplan. När jag såg Häcken–Rosengård för två veckor sedan trodde jag knappast att det skulle vara guldfest redan nu. Tvärtom funderade man på om Malmöklubben var på väg in i en oktobersvacka a la i fjol.

Det visade sig att det var Häcken som var på väg in i en oktobersvacka. Utöver det där nämnda toppmötet, och en cupsemifinal i våras, så har FC Rosengård varit Sveriges bästa lag från början till slut i år.

Det nya mästarlaget har visat en imponerande jämnhet, och på de tolv omgångarna fram till OS-uppehållet släppte man bara in två mål. Efter OS bytte man målvakt och delar av backlinjen, då tappade man lite i defensiv stabilitet. Det har blivit sju insläppta på de åtta omgångar som spelats sedan dess.

Det som varit klubbens segerrecept är dock den offensiva effektiviteten. I fjol hade man svårt att slå hål på låga försvar. Den biten har man klarat betydligt bättre i år – därför vinner man guldet.

När jag pratade med den ena guldtränare, Jonas Eidevall, efter 28 poäng på de tio första omgångarna så menade han att mycket av förklaringen till lagets bättre effektivitet berodde dels på de stabila defensiva spelarna, dels på en förbättrad återerövringspress.

2020 vann man antingen bollen riktigt högt eller riktigt lågt. I år gjorde man även många bollvinster vid mittplan, vilket gav bra kontringschanser mot försvar som inte hunnit samla sig.

Den starka våren är det som lagt grunden för Rosengårds guld. Efter tio omgångar ledde Rosengård med åtta poäng. Nu har man sju poängs försprång med två omgångar kvar.

Trots tränarbyte från Eidevall till Renee Slegers och trots att flera namnkunniga spelare lämnade efter OS har Rosengård hållit undan.

Det är således bara att lyfta på den fiktiva hatten och gratulera FC Rosengård till ett mycket välförtjänt SM-guld.

Det har nästan gått en vecka sedan förra inlägget. Det har varit en vecka där vi fått ett nytt damallsvenskt lag, ett nytt lag till etlitettan och där Rosengård tagit ett stort steg mot SM-guldet.

Vi börjar väl med att gratulera Umeå IK till avancemanget till damallsvenskan. Det har aldrig varit någon diskussion, UIK har från första sparken legat i toppen av elitettan. Så uppflyttningen känns självklar. Det känns också som att UIK den här gången kan vara redo för att ta steget att återigen bli ett etablerat lag i damallsvenskan.

Nästa år är det ju två lag mer i högsta serien, och på så sätt lättare att hålla sig kvar. Och den erfarenhet Umeå skaffade sig i fjol har man säkerligen stor nytta av.

I kväll har Uppsala vunnit mot BP med 3–1, ett resultat som dels öppnar för IFK Kalmar, och som dels bjuder tillbaka Morön och Lidköping in i kampen om en damallsvensk plats.

Innan dagens seger hade Uppsala bara tagit tre poäng på fem matcher och trillat ner till fjärdeplatsen. Nu går man förbi BP på målskillnad, och vinnaren i söndagens möte mellan Morön och Lidköping kommer bara att vara tre poäng bakom. Förutsatt att det blir en vinnare i det mötet. Blir det kryss spelar lagen bort varandra ur kampen om en plats på topp tre.

IFK Kalmar är nu otroligt nära damallsvensk återkomst. Man har fyra poäng ner till tredjeplatsen med fyra matcher kvar att spela. Noterbart här att trean Uppsala och fyran BP bara har tre matcher kvar.

Kalmar är alltså på väg uppåt. För deras småländska kollegor i Växjö bär det däremot neråt. Sedan förra inlägget har Växjö dels lyckats vinna en damallsvensk match, dels blivit klart för nedflyttning.

Det vi förstått ett tag är nu faktum. Växjö DFF spelar i elitettan 2022. Nu är det en utmaning för klubbledningen att försöka behålla så många av nyckelspelarna som möjligt.

Tung vecka för Växjö alltså. Det har även varit en väldigt tung vecka för BK Häcken FF. Dels tappade man två poäng i damallsvenskan via 0–0 hemma mot Vittsjö – ett resultat som med största sannolikhet innebär att guldet hamnar i Malmö.

Dels gjorde Häcken en riktigt svag insats i Champions League i går. Eller. Jag skall erkänna att jag inte har sett hela matchen, och således inte kan bedöma hela insatsen. Men jag kollade på första kvarten, och det gjorde ont.

Det var ju 2–0 på Bayern München efter elva minuter. Och det tyska mästarlaget kunde faktiskt ha gjort ytterligare ett par mål under den första kvarten. Det är möjligt att jag övervärderar våra svenska lag. Men jag tycker inte att Häcken skall behöva vara så naivt och dåligt som laget var i början av matchen i München.

Vårt svenska mästarlag startade med sju spelare som finns med i Peter Gerhardsson:s senaste landslagstrupp, två danska landslagsspelare och ytterligare två spelare som varit med i landslagstruppen för Sverige. Ändå slog man lösa tremeterspassningar i sidled på egen planhalva i matchupptakten.

Nu skall man ju aldrig slå lösa tremeterspassningar i sidled på egen planhalva. Men att spela med hög risktagning i början av halvlekar mot internationella topplag, det är en självmordstaktik. Tyvärr gjorde Häcken just det mot Lyon förra veckan, och det var ännu värre i München i går.

I övrigt har tyvärr gruppspelet i Champions League ännu så länge varit rätt tråkigt. Det är helt enkelt lite för stor skillnad mellan lagen. De åtta matcherna i andra gruppomgången fick följande resultat: 5–0, 5–0, 5–0, 2–1, 4–0, 4–0, 5–0 och 2–0. Den jämna matchen var Juventus–Chelsea, en match som Londonklubben vann hur rättvist som helst, men där man också såg att Chelsea har rätt stora problem i defensiven.

Tillbaka till damallsvenskan. Där har FC Rosengård alltså på alla sätt ett guldläge. Man leder med fem poäng med tre omgångar kvar. Det innebär att det blir guldfest redan på söndag om man vinner i Piteå på söndag samtidigt som Häcken tappar poäng i Solna. Det troliga är väl kanske att guldfesten dröjer någon vecka, men guldfest i Malmö lär det bli.

I Stockholm var det publikfest i söndags. Det nya svenska rekordet för klubbmatcher lyder på 18 537 – ett värdigt rekord. Frågan är hur länge det står sig. Det känns ju som att alla som var där fick mersmak, och kanske att det kan bli ännu fler på något av nästa års Stockholmsderbyn.

Det nya svenska publikrekordet gav för övrigt eko internationellt. Många av de matcher där det varit fullsatta läktare runtom i Europa har haft mer eller mindre fri entré. Det är inte många lag i Europa som har den här typen av siffror i vanliga ligamatcher.

Exempelvis har Bayern München riktigt usla siffror på sina hemmamatcher. Det var bara 688 personer på torsdagens Champions Leaguemöte med Häcken. Och glädjande nog var de hejarop jag hörde i sändningen huvudsakligen hyllningar av Hisingen.

Slutligen är det läge att gratulera Maja Göthberg som blivit finländsk mästare med sitt Kups. Grattis.

Det är ny helg, och vi kommer att komma ännu lite närmare avgörandet i både damallsvenskan och elitettan. I morgon kommer vi med största sannolikhet även få ett nytt publikrekord för svensk klubbfotboll på damsidan.

Jag kritiserar ibland de som lägger det damallsvenska schemat för ogenomtänkta avsparkstider. I dag har vi exempelvis en match i Örebro som är svår att se för dem som även vill se herrlandslagets VM-kvalmatch mot Kosovo.

Men det är förstås helt rätt tänkt att lägga ett Stockholmsderby en helg där de herrallsvenska lagen är spellediga. Kan det bli 20 000 på Tele2 i morgon?

Annars har vi ju faktiskt fått en guldstrid efter Häckens seger mot Rosengård förra helgen. I den striden har just Häcken en lurig hemmamatch i dag 15.00 mot ett Vittsjö som är rätt formstarkt. Med tanke på att Häcken hade en urladdning med Rosengård och Lyon lördag och tisdag så känns det här alltså som en rätt farlig match.

Från Häcken kom i går positiva nyheter i form av att Stina Blackstenius har förlängt sitt kontrakt över hela gruppspelet i Champions League. Som ni förstått tycker jag att det var ett bra beslut.

Häcken kunde i går även meddela att Blackstenius är en av 20 nominerade till årets Ballon d’Or. Kul.

En timme innan Häcken–Vittsjö sparkas matchen Rosengård–Linköping igång. Där är det rimliga att hemmalaget tar en säker seger mot ett LFC som sakta men säkert rasar genom tabellen. Man skall dock ha i bakhuvudet att det brukar vara jämnt mellan Rosengård och Linköping. Utöver fjolårets 7–1-match har det bara varit kryss eller uddamålssegrar de senaste fyra åren.

Faktum är för övrigt att både Rosengård och Häcken redan är klara för kval mot Champions League nästa höst. I morgon har vi matchen som kan avgöra kampen om den tredje Champions Leagueplatsen. Då tar nämligen fyran Kristianstad emot trean Eskilstuna. Vid bortaseger i den matchen är United väldigt nära den där tredjeplatsen.

United har för övrigt gjort klart med sina nya tränare inför 2022. Det handlar om Fredrik Bernhardsson och Elena Sadiku. Jag hade först uppfattat det som att de hade delat ledarskap, men läser på länken ovan att Bernhardsson är huvudtränare.

Sadiku kommer alltså tillbaka till svensk fotboll efter en sväng i Danmark och Fortuna Hjørring. En annan svensk tränare som är utomlands är Johanna Almgren. Hon presenterades igår av norska LSK Kvinner, där hon skall ingå i tränarteamet.

Så till elitettan. Där är det alldeles strax avspark i hyperspännande toppmötet Umeå–BP. Vinner Umeå kan de säkra avancemanget tillbaka till damallsvenskan. 14.00 är det nämligen lurig bortamatch för Uppsala i Lidköping. Tappar Uppsala poäng samtidigt som UIK vinner är Umeå klart för högsta serien.

Internationellt är helgens höjdpunkter ett Manchesterderby 14.30 i eftermiddag, Bayern München–Hoffenheim i dag 18.00 och Arsenal–Everton i morgon 16.00. Alla de matcherna visas på Viaplay.

För egen del skall jag nu åka till Alingsås för att kommentera den rena seriefinalen i division 2 norra Götaland. Alingsås KIK tar emot Sveriges äldsta damlag, IK Frisco från Herrljunga i sista omgången. Förutsättningarna är enkla, ett av lagen spelar i division 1 nästa år. Skall bli kul.

Vi fick uppleva en riktigt jämn och spännande match i premiäromgången av Champions Leagues grupp D. Det handlade dock inte om den match som utspelade sig på Hisingen, utan om den som gick i Lissabon.

Där skrällde sig Benfica till en fin poäng mot Bayern München. Matchen slutade 0–0, och den period jag såg visade det portugisiska mästarlaget väldigt fina försvarskvaliteter. De fick Bayern att mest rulla runt i backlinjen, utan att verka ha något riktig idé för hur man skulle ta sig till målchanser.

När lottningen kom varnade jag för Benfica. Jag skrev att Häcken i första hand måste ha fokus på att ”vinna de båda matcherna mot Benfica, något som känns långt ifrån säkert”. Jag vill minnas att jag fick mothugg, och att Lissabonlaget ansågs vara en munsbit för de tre andra lagen.

Men öppningsmatchen visar något annat. För det är långt ifrån varje dag Bayern München tappar poäng. Och när det tyska mästarlaget väl tappar poäng är det i princip alltid mot riktigt bra motstånd. Det finns således anledning att hissa varningsflagg för Benfica i det här gruppspelet.

Vilken flagg man bör hissa för Häcken är mer oklart. Jag var Bravida Arena (som i dag hette Hisingen Arena) under tisdagskvällen. Hela 4104 personer hade tagit sig dit i regnet, och på twitter utnämnde jag hejaklacken till bäst i hemmalägret. Klacken höll igång konstant under hela matchen. Inte ens när Lyon gjorde sina två mål på klacksidan tystnade de. Imponerande.

Imponerade gjorde även Lyon. De vann hur säkert som helst med 3–0, och man kunde ta det väldigt lugnt under de sista 40 minuterna.

På presskonferensen efter matchen menade tre Häckenspelare (Jennifer Falk, Emma Kullberg och Stina Blackstenius) och tränare Mats Gren att man hade mycket att ta med sig, samt att man gjorde en bra första halvlek.

I princip håller jag med. I paus levde fortfarande matchen, även om man anade att Lyon hade en växel till att lägga in. Det gjorde den franska storklubben i början av den andra halvleken, vilket ledde till två snabba mål – och game over. Där dog matchen, och på slutet var Ada Hegerberg:s inhopp det klart roligaste.

Men vi tar det från början. Jag tänkte att jag går igenom matchen utifrån de anteckningar jag gjorde på plats.

3.53: Slarvig passning av felvänd Julia Zigiotti Olme. Bjöd Lyon på ett jättebra lobbläge. Jennifer Falk var på sin vakt och hann hem. 0–1 i målchanser.

5.03: Nära att Kadeisha Buchanan gör självmål på ett fint inspel från Elin Rubensson. 1–1 i målchanser. Zigiotti har sedan ett hyfsat volleyläge på den efterföljande hörnan. Bra offensiv start från Häcken.

9.23: 0–1 Melvine Malard. Från början är det egentligen inte en målchans, utan det kommer från ett ofarligt inkast. När Emma Kullberg skall rensa bort bollen träffar hon Zigiotti i ryggen. I nästa läge missbedömer Kullberg bollen, och Danielle van de Donk hinner emellan. Nederländskan blir helt fri till höger, och serverar Malard öppet mål.

Vaket av Lyon, men ett mål man som underdog inte får släppa in om man skall kunna skaka ett europeiskt storlag som Lyon.

I målfirandet sprang Signe Bruun och vänsterbacken Selma Bacha och hämtade en matchtröja som de lagt bakom Falks mål. I firandet samlades laget och Bacha höll upp Amel Majri:s tröja för att visa att laget tänker på stjärnan som tydligen drog sönder knät i senaste ligaomgången.

18: Häcken har flera gånger tappat bollen centralt i uppbyggnadsfas på egen planhalva. Läge att börja spela runt, eller över Lyons press.

21: När Falk rullar igång insparkarna sätter Lyons forwards stenhård press. Häcken är nära bolltapp i eget straffområde. Man måste väl börja slå insparkarna långt nu?

21.00: Fin räddning av Falk på ett vänsterskott från Catarina Macario. 1–3 i målchanser.

25.20: Lyon bjuder på en smart uppspelsvariant. Defensiva innermittfältaren Damaris Egurrola lyfter en hög boll mot van de Donk, som nickskarvar in bakom Häckens vänsterförsvar. Där löper blixtsnabba Delphine Cascarino in i ytan.

Häckens vänsterförsvar har en jobbig uppgift mot Cascarino och Ellie Carpenter. När även van de Donk drar sig åt höger går Häckenförsvaret lite vilse.

26: Häcken slår en lång inspark. Man har insett att det varit ett för stort risktagande att rulla igång insparkarna. Bra.

34.25: Friläge för Stina Blackstenius. Tiane Endler kommer ut och räddar. 2–3 i målchanser.

När man minskat risktagandet på egen planhalva har Häcken blivit mycket bättre. Anfallet som leder till friläget är snyggt. Det börjar med att Häcken pressar fram ett misstag i Lyons uppspel. Mille Gejl vinner bollen, och spelar hem till Rubensson. Hon i sin tur lyfter mot centralt placerade Stine Larsen. Danskan frispelar i sin tur Blackstenius med en mästerlig bröstning. Ett anfall värt att bli mål…

46.30: Fransk dubbelchans på övertid. Först räddar Falk ett friläge från Malard, sedan tippar Falk returen från Signe Bruun i ribban. 2–4 i målchanser i paus. Och 0–1.

Totalt sett alltså en bra halvlek från Häcken. Man spelade lite naivt i början, vilket också kostade ett baklängesmål. Men när man minskade risktagningen blev det bättre, och utöver den där dubbelchansen på övertid släppte inte Häcken till några öppna lägen under halvlekens andra hälft.

Paus: Ada Hegerberg värmer lite extra. Skall hon trots allt spela? Inför matchen trodde jag inte på det, när övriga spelare värmde kollektivt körde nämligen Hegerberg själv med en fystränare.

Andra halvleken:

47.02: 0–2 Catarina Macario. Lyon rivstartar halvleken och spelar sig centralt genom Häckens press. Bollen går sedan ut på Lyons vänsterkant, där Bacha överlappar och lyfter in bollen. Lyon har då tre spelare vid målområdeslinjen i Häckens straffområde. Häckenförsvaret är stressat, och i andraläget nickar Luna Gewitz bollen rakt ut i planen. Macario står vid straffpunkten och tackar och tar emot.

52.18: 0–3 Självmål av Stine Larsen. Efter ett nytt snabbt Lyonanfall blir det hörna från höger. Lyon packar in fem spelare i Häckens målområde. När bollen kommer in lutar sig Larsen in framför Buchanan och råkar nicka bollen rakt in i eget mål.

Häcken har fått en riktig mardrömsstart på halvleken. Klacken verkar dock inte bry sig, utan den kör bara på. Det är inte tyst en sekund i samband med bortamålen.

71.05: Ada Hegerberg har värmt hårt ihop med Perle Morroni och Laurine Baga. Nu får norskan en björnkram av fystränaren, sedan joggar hon mot bänken. Hon skall verkligen spela.

Framför mig på pressläktaren sitter tre norska reportrar. De börjar knappa på sina mobiltelefoner. Det här måste omgående rapporteras hem till Norge. Själv rapporterar jag på twitter…

78.25: Ada Hegerberg är tillbaka. Det är en stor internationell damfotbollsnyhet. Hon får en kram vardera av tränarna Camille Abily och Sonia Bompastor innan hon springer in på planen.

Den manlige matchspeakern kallar henne Hagerberg till de norska reportrarnas förtjusning. Speaker nummer två klarar storstjärnans namn betydligt bättre.

87: Damaris Egurrola får gult kort. Jag har inte sett spanjorskan spela tidigare, men är imponerad. Hon är väldigt bra, enligt min uppfattning bäst i Lyon. Strax innan varningen ropas publiksiffran 4104 ut. En bra siffra i oktoberregn.

Matchen slutar 0–3. Jag har inte bokfört en enda målchans efter självmålet. Det blir alltså 2–6 i målchanser.

Efteråt på den franska presskonferensen imponerar manager Sonia Bompastor, bland annat genom att hjälpa tolken med översättning till engelska. Men även genom sin hyllning av Hegerberg. Bompastor avslöjar att norskan under sin skadefrånvaro tänkt tanken att karriären skulle kunna vara över.

Kanske är det därför som Hegerberg gråter när hon träffar familj, Lotta Schelin och klubbpresident Aulas precis framför pressläktaren efter slutsignalen.

Det lilla jag såg av DAZN:s (uttalas tydligen ungefär Dasson) sändning såg bra ut. Som synes ovan hade man även ett matigt klipp med höjdpunkter. Dock tycker man väl att Hegerbergs återkomst borde ha platsat i ett 7,5 minuter långt klipp. Eller hur?

För Häcken gäller det alltså att slipa bort naiviteten till nästa match, den borta mot Bayern i nästa vecka. Tyskorna kommer att vara lite pressade inför den matchen eftersom de tappade två oväntade poäng i Portugal. Kan Häcken hålla emot ett tag så kanske Bayern kan bli nervöst.

För Häcken gäller också förstås att se till att man får med sig hela truppen till alla matcher. Stina Blackstenius sa på presskonferensen att det är jätteroligt att spela den här typen av matcher. Skall man tolka det som en signal om att hon även vill vara med i de tre sista?

I den andra gruppen som inleddes under tisdagen blev det två storsegrar. Först vann Hoffenheim med hela 5–0 mot danska Køge, siffror som utifrån det här klippet kunde varit betydligt större:

Och sedan visade Barcelona att de inte tänker ge bort sin mästartitel i första taget. Man vann med klara 4–1 mot Arsenal, trots att man kostade på sig att bränna en straff på övertid på övertiden. Eller, det var ju faktiskt Manuela Zinsberger som gjorde en fin räddning på Alexia Putellas straff.

För Jonas Eidevall fick alltså segersviten ett abrupt slut. Engelska lag har uppenbarligen inte knäckt koden om hur man möter spanskt motstånd. Vi får se om den trenden står sig över hela vinterns turnering.

I morgon 18.45 går BK Häcken FF in i Champions Leagues gruppspel. Man gör det genom att ta emot Europas allra bästa lag under den senaste tioårsperioden – Olympique Lyonnais.

Det sägs som bekant att det är avspark för det första gruppspelet någonsin i Women’s Champions League. Och det är ju både sant och falskt.

Sant eftersom det inte har varit gruppspel under den period där turneringen hetat just Women’s Champions League, alltså sedan hösten 2009. Men innan dess, när namnet på damernas Champions League istället var Uefa Women’s Cup, var det ju faktiskt gruppspel.

Hösten 2008 vann Umeå sin grupp i Women’s Cup. Precis som nu var det fyra fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till kvartsfinal. Umeå ställdes mot Arsenal i sin kvartsfinal – och vann med totalt 8–3. 16 lag i gruppspel är alltså inget nytt i damernas mästarturnering, även om det framställs så.

Nytt är däremot att alla matcher sänds – och att de går att se gratis. De som sänder är DAZN, och man gör det på Youtube. På den blå länken finns länkar till alla matcher. Häcken–Lyon ser du här:

Parallellt med Häckens match spelas Hoffenheim–Køge. Och med avspark 21.00 är det sedan dags för Benfica–Bayern München – och tisdagens höjdare: Barcelona–Arsenal.

Hittills har ju Jonas Eidevall gjort supersuccé i Arsenal. Det har blivit nio segrar på nio tävlingsmatcher, bland annat har man vunnit med 5–0 mot Manchester City och 3–2 mot Chelsea. Nu ställs Eidevalls lag mot svårast möjliga motstånd, det europeiska mästarlaget Barcelona. Intressant.

Tisdagens mest intressanta match för oss svenskar är ju dock ändå Häckens möte med Lyon. Det blir väldigt spännande att se om Göteborgslaget kan göra något åt det franska topplaget.

Häcken har ju förstås stort självförtroende efter lördagens starka seger mot FC Rosengård. Samtidigt noteras en ganska rejäl oro inom truppen. Tre bärande spelare (Stina Blackstenius, Julia Zigiotti-Olme och Emma Kullberg) har alltså inte ställt upp på att förlänga sina kontrakt över andra halvan av gruppspelet.

Personligen fattar jag ingenting. Jag fattade inte heller något när spelare lämnade Kopparbergs Göteborg mitt i Champions League förra hösten.

För mig är det att svika sina lagkompisar att inte spela klart säsongen när man ändå inte får spela för någon annan klubb förrän efter nyår. Jag hade skämts, och inte kunnat med att se mina lagkompisar i ögonen om jag hade lämnat laget i mitten av november.

Eller. Jag hade inte lämnat laget i mitten av november.

Jag har alltid tyckt att det är självklart att man gör allt för det lag man representerar. Aktuella spelare tycks däremot sätta jaget före laget. Det tycker jag är beklagligt. Och faktum är att jag hade varit tveksam till att värva den typen av egoistiska spelare om jag varit sportchef i någon större klubb. Nu lär jag ju dock aldrig bli det…

När det gäller kontrakt så har jag obekräftade uppgifter om att Häcken och Mats Gren ännu inte förhandlat om förlängning. Mästartränarens kontrakt löper ju ut i höst.

Även om Lyon numera är mindre stjärnspäckat än laget var för två år sedan så är det franska topplaget jättefavorit i morgon. Jag gissar att Lyon stundtals kommer att sätta en jättepress på Häcken, vilket innebär ett stort test på Göteborgslagets förmåga att spela sig ur stressade situationer.

Det blir även ett test på Häckens försvarsspel. I damallsvenskan brukar laget pressa sönder motståndet. Någon annan typ av försvarsspel behöver man nästan aldrig ägna sig åt. Och när man behöver det brukar några mindre misstag inte bli så kostsamma. Mot Lyon riskerar varje misstag kosta baklängesmål. Vi får hoppas att Häcken slipper sådana lärdomar.

Tittar vi på Lyons lag ser det alltså inte lika starkt ut som det gjorde som våren 2019. Men man har inlett hösten starkt. Efter att man förlorade ligaguldet till PSG i våras har man byggt om i startelvan. Tidigare försvarsstjärnan Sonia Bompastor är manager, och i 4–1-segern mot Bordeaux i lördags ställde hon upp sitt lag så här:

4–3–3: Tiane Endler – Ellie Carpenter, Kadeisha Buchanan, Grace Mbock Bathy, Perle Morroni – Danielle van de Donk, Amandine Henry, Amel Majri – Delphine Cascarino, Catarina Macario, Melvine Malard.

Med i truppen till Göteborg finns även en viss Ada Hegerberg. Norskan gjorde sin senaste match den 19 januari i fjol. Kanske, kanske att hon kan vara redo för ett kortare inhopp i morgon?

Hegerbergs målskytte har varit saknat i Lyon det senaste året. Gissningsvis kommer hon dock att behöva en ganska lång acklimatiseringsperiod innan hon kan prestera som hon gjorde förr. Jag har hört det sägas att den tid man behöver för att komma tillbaka till full kapacitet är lika lång som själva skadefrånvaron. I Hegerbergs fall skulle det i så fall ta drygt 20 månader att hitta tillbaka till toppformen.

I Lyons elva finns aggressiva mittfältaren Danielle van de Donk, som ju hade Göteborg som hemadress 2015. Där finns också världens bästa målvakt – Tiane Endler – och en urstark backlinje.

Framåt har man rejält med fart, framför allt hos Delphine Cascarino på högerkanten. Lotta Ökvist kommer att få det hett om öronen. Jag gissar även att Lyon var på plats i lördags och såg att Elin Rubensson gärna vill ha en hög position, vilket innebär att hon lämnar en stor lucka bakom sig. Den luckan får inte bli för stor.

Lyon har som sagt inlett hösten väldigt starkt. Mina odds för tisdagens match är 3–7–90 – alltså rejäl fransk övervikt.

Innan jag sätter punkt så kan det vara läge med några ord om söndagens båda damallsvenska matcher. Där tog Eskilstuna ett stort steg på Champions Leaguekval. 3–1-segern mot Djurgården samtidigt som Hammarby kryssade mot Piteå innebär att United nu är sex poäng före Kristianstad och sju före Bajen. Matchen Kristianstad–Eskilstuna på söndag kan bli avgörande för vilket lag som blir trea.

En timme efter avspark på Kristianstad fotbollsarena blir det nytt publikrekord i svensk damfotboll. Hammarby har nu sålt över 13000 biljetter till derbyt mot AIK.