Magdalena Eriksson enda svenska från start

Jag sitter nu på Gamla Ullevi som en av 24 reportrar som fick chansen att bevaka matchen på plats. Chelsea är ute och värmer med hela laget, medan bara målvakterna ännu så länge har kommit ut från Barcelonas sida.

Däremot har startelvorna kommit. Där noteras att Magdalena Eriksson är enda svenska spelare från start. Chelsea startar precis som jag tippade i guiden.

Barcelona däremot har två skillnader. Dels spelar Patri Guijarro i backlinjen vilket öppnar för Kheira Hamraoui på mittfältet. Och så väljer man att spela Jennifer Hermoso på topp, vilket ju inte heller var helt oväntat.

Här är hela elvorna:

Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 12 Patri Guijarro, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 10 Kheira Hamraoui, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 7 Jennifer Hermoso, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen

Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:

Chelsea FC–FC Barcelona

Söndag den 16 maj klockan 21.00
Plats: Gamla Ullevi, Göteborg
Domare: Riem Hussein, Tyskland.
Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike.
Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.
Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.

VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.

Julia Magnusson

TV: TV6 och Viaplay 21.00.
Tips: 49,9–50,1
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.

Troliga startelvor:
Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.

Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.

Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.

Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:

* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3).
* Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais.
* Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK.
* En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC

Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.

Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.

Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.

I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.

Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.

För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.

Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.

Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.

Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:

”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”

”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”

”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”

”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”

Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.

Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.

I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?

Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?

Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.

Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.

Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.

Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.

Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder

Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.

Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.

Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.

Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.

Jonna Andersson

Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.

Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.

Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.

Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.

Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.

Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.

Martina Voss-Tecklenburg

Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.

Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:

”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”

Fina ord om Eriksson.

Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.

Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.

Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.

Lieke Martens

På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.

Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.

Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.

I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.

För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.

Sandra Panos

Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.

Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.

I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.

Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.

Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.

Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.

För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.

När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.

Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen.
Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.

Mariona Caldentey

Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.

Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.

Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.

Det jag uppfattade från managern var:

”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”

”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”

Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.

Sembrant knäskadad – missar OS

Linda Sembrant

Alldeles nyss nåddes jag av en väldigt tråkig nyhet. Den skada Linda Sembrant ådrog sig på träning i går är så allvarlig att mittbacken missar OS.

Från Svenska fotbollförbundet kommer följande kommentarer:

”Skador är den allra värsta delen av fotbollen och vi lider så klart med Linda i denna jobbiga situation. Vi tänker på henne och önskar Linda en så bra och stark väg tillbaka till fotbollsplanen som det bara är möjligt.”

Förbundskapten Peter Gerhardsson

Och:

”Vi har varit i kontakt med Juventus medicinska team och fått information om Lindas knäskada. Nu väntar operation med efterföljande rehabilitering och Linda kommer därmed tyvärr inte vara tillgänglig för OS i sommar. Linda är ytterst professionell med ett bra medicinskt team runt sig och vi kommer vara med henne under vägen tillbaka till fotbollsplanen.”

Landslagsläkaren Houman Ebrahimi

Det här är förstås ett riktigt tungt bakslag för vårt svenska landslag. Sembrant är given i startelvan och som den som styr backlinjen har hon en otroligt viktig ledarroll i laget. 

Linda Sembrant har spelat 126 A-landskamper, men får faktiskt sällan den uppskattning hon förtjänar. Sembrant är ju en spelare som i princip aldrig faller i genom, utan som alltid presterar på en hög nivå. Utöver att hon då och då kliver upp och nickar in någon hörna eller inläggsfrispark är Sembrant inte spektakulär, och hon kvitterar sällan ut några fyror eller femmor i medias betygssättningar.

Men jag är rätt övertygad om att när Peter Gerhardsson har skrivit ner sin startelva till viktiga matcher så är Sembrant ett av de tre första namnen som hamnar på listan.

Det här är alltså blytungt för Gerhardsson – men framför allt för Sembrant. Man känner verkligen med henne.

Hon var korsbandsskadad 2012, med följden att hon missade EM på hemmaplan 2013. Nu gör alltså en ny knäskada att hon missar ett mästerskap igen.

Försvarad titel blev Häckens första

BK Häcken FF – svenska cupmästarinnor 2021.

BK Häcken FF vann svenska cupen och försvarade därmed den titel som Kopparbergs Göteborg FC vann 2019.

Vissa frågar sig kanske här om Häcken verkligen kan försvara Göteborgs titel? I det här fallet är det ganska solklart att så är fallet. Det var ju faktiskt till och med så att Kopparbergs Göteborg FC har en del av den här cuptiteln, det var ju i den skepnaden som Häcken inledde det här cupspelet.

Jag var nere i Göteborg tidigare i dag och såg finalen. Det är svårt för någon att säga att Häckens 3–0-seger var orättvis eller ologisk – Göteborgsklubben var på alla sätt överlägsen i matchen.

Därför måste säga att jag blev lätt överraskad när jag kom hem och såg att statistiken visar att Eskilstuna vann avsluten mot mål med 7–4, och att avsluten totalt slutade 9–9. Det speglar nämligen inte matchen för fem öre.

Sett till matchbild är den statistik som säger att Häcken vann hörnorna med 10–0 mycket mer talande. Dock var Häcken länge rätt statiskt och ofarligt. Skall man vara positiv kan man säga att deras försvarsspel var effektivt, och knappt tillät Eskilstuna slå några passningar på offensiv planhalva under de första 45 minuterna.

Men defensivt hade Eskilstuna rätt bra kontroll i den första halvleken. Trots närmast total spelmässig dominans lyckades bara Häcken komma till två bra målchanser. Julia Zigiotti Olme var ren i straffområdet, men Emma Holmgren kom ut snabbt och täckte målet bra. Dessutom hade Emma Kullberg en nick i ribban på den femte av Häckens åtta hörnor före paus.

Under de första 45 minuterna satt jag och letade olikheter i offensiven mellan fjolårets Kopparbergs Göteborg FC och årets BK Häcken. Jag hittade ganska många, och i princip alla var negativa för årets upplaga.

Jag noterade färre löpningar, lägre bolltempo, sämre spelbredd och väldigt många färre Häckenspelare som löpte in i offensivt straffområde. Ofta var Stina Blackstenius ensam i straffområdet med fem–sex medspelare stående utanför.

Efter paus blev Häckens anfallsspel mycket bättre. Jag såg fler löpningar, högre bolltempo och fler löpningar in i straffområdet. Och så såg jag tre mål.

Det första gjorde Filippa Angeldahl på Häckens tionde och sista hörna, en kort sådan. Det andra var en riktigt högklassig prestation från Stina Blackstenius. Hon tog emot ett inkast nere vid den vänstra hörnflaggan, vände upp, bröt sig in i straffområdet och sköt ett välplacerat skott mot bortre stolpen.

På slutet satte Pauline Hammarlund spiken i kistan efter att Johanna Rytting Kaneryd stått för ett läckert förarbete.

Häckens första titel på damsidan var ett faktum. Grattis.

Det skall bli väldigt spännande att följa vilket Häcken vi kommer att få se framöver. Det rörliga som spelade i den andra halvleken, eller det statiska som spelade före paus.

Noterbart är att bara två spelare som startade cupfinalen 2019 också fanns med i dagens startelva – Jennifer Falk och Julia Zigiotti Olme. Det har verkligen hänt väldigt mycket i Häckens trupp på två år.

När det gäller Eskilstuna har jag kvar de frågetecken jag haft för laget större delen av det här året. Laget har väldigt svårt att spela sig till något positivt. Och tyvärr tycker jag inte att de visar den kvalitet i kontringsspelet som jag tycker att de borde ha.

Samtidigt räknade jag bara till 5–2 i klara målchanser i Häckenfavör. Så defensivt gjorde ändå United det rätt bra genom att hålla hemmaspelarna en bra bit från målet.

Det får vara allt från cupfinalen för nu. Men jag återkommer med fler tankar och kommentarer från matchen. Bland annat pratade jag med både Stina Blackstenius och Matilda Plan efteråt. Och så har jag väldigt många fler bilder från matchen.

Innan jag sätter punkt noterar jag att det var två resultat från damallsvenskan. Linköping–Piteå slutade 4–3, efter att LFC ganska tidigt gått till 4–0-ledning. Och just 4–0 blev Vittsjös segersiffror mot AIK.

Grattis Chelsea – kanonläge för Bayern

Supersöndagen slutade med svenskt guldjubel i London. För andra gången den här säsongen fick Magdalena Eriksson lyfta en trofé.

Magdalena Eriksson

Tidigare under söndagen hade Bayern München tagit ett stort steg mot sitt tredje ligaguld. Laget vann 2015 och 2016, men har sedan dess fått se sig besegrade av Wolfsburg varje säsong.

I dagens tyska toppmöte startade fyra svenska spelare. I Bayern var högerförsvaret svenskt i form av Amanda Ilestedt och Hanna Glas. De ställdes mot Wolfsburgs vänsterytter Fridolina Rolfö. För Wolfsburg startade även Rebecka Blomqvist, hon spelade dock huvudsakligen på motsatt kant.

Det var rätt trevande fram tills Bayern tog ledningen i minut 34. Sydney Lohmann slog till direkt på en andraboll efter en inläggsfrispark. Skottet gick in under Wolfsburgsmålvakten Almuth Schult.

Den senare gjorde för övrigt sin blott andra ligamatch efter sin mammaledighet. Schult missade hela förra säsongen eftersom hon blev mamma till tvillingar. Under den här säsongen har hon jobbat sig tillbaka sakta men säkert. Noterbart är att Schult är den enda mamman i årets upplaga av Frauen-Bundesliga. Jämförelsevis finns det betydligt fler i damallsvenskan.

Strax efter Bayerns ledningsmål borde nog Lineth Beerensteyn haft straff när Blomqvist var nere i högerbacksposition och satte en rätt klumpig tackling. Wolfsburg kom dock undan där.

Och i 81:a minuten fick dagens toppmatch riktig nerv. Då var både Blomqvist och Rolfö utbytta. Däremot var Ewa Pajor kvar på planen. Det var också polskan som nickade in kvitteringen. Fler mål blev det dock inte.

Därmed har Bayern alltså ett riktigt fint guldläge inför det två avslutande omgångarna. Man leder med en marginal på två poäng och 20 mål. Således lär det räcka med fyra poäng på de två sista omgångarna för Münchenlaget.

I England föll avgörandet relativt snabbt. Redan i andra minuten gjorde Melanie Leupolz 1–0 för Chelsea och förstörde spänningen i avslutningsomgången. Fran Kirby fyllde sedan på med två mål och Sam Kerr och Erin Cuthbert med varsitt. Chelsea vann med 5–0 mot Reading och tog därmed sitt femte ligaguld efter 2015, 2017, 2018 och 2020.

Vi har ju tre svenska spelare i guldlaget. De har bidragit på följande sätt:

Magdalena Eriksson, 20 matcher, 1715 spelminuter, 1 mål
Jonna Andersson, 19 matcher, 1567 spelminuter, 0 mål
Zecira Musovic, 2 matcher, 180 spelminuter, 0 insläppta mål

Jonna Andersson

För andra gången den här säsongen skickar vi ett grattis till Chelsea. Laget har ju tidigare vunnit ligacupen. Och det kan bli två titlar till. På söndag spelar laget final i Champions League. Dessutom är man ett av de 16 lag som är kvar i FA-cupen.

I damallsvenskan har vi bara kommit knappt fyra omgångar in i säsongen. I dag spelades tre matcher mellan helröda och helvita lag. Det slutade med oavgjort, fyra poäng till respektive färg.

I dagens första match var det röda Piteå som vann med 1–0 mot vita Växjö. Det var också ett möte mellan de två lag som låg längst ner i tabellen inför omgången. Piteås seger innebär att laget petar ner Växjö på nedflyttningsplatsen.

Sett till matchbilden var det knappast logiskt med hemmaseger. Efter en relativt jämn inledning var det gästerna som dominerade helt. Det slutade med att Växjö vann avsluten med 10–2 och avsluten mot mål med 7–1.

Men Växjö har kvar sin oförmåga att göra mål. På de fyra inledande omgångarna har man bara lyckats göra ett mål – en straff mot AIK. Känslan är att Växjö är för stabilt för att åka ur, och att det förr eller senare kommer att lossna även framåt. Man skapar ju chanser.

På seneftermiddagen spelades det två matcher till mellan vita och röda lag. Jag började att kolla mest på vita Rosengård mot röda Djurgården. Det var dock avgjort ganska tidigt. Rosengård imponerade och hade 2–0 redan efter tolv minuter.

Även om alla lagets tre mål i 3–0-segern kom i samband med fasta situationer tycker jag att de har ett mycket bättre spel i år. Det kännetecknas inte längre av bolltrampande och sidledspassningar. Tvärtom sökte exempelvis Caroline Seger hela tiden efter att hitta in på ytan mellan Djurgårdens backlinje och mittfält. Kul att se. Och framför allt väldigt lovande för FC Rosengård, som fått en kanonstart på serien.

I dag hade de även lite flyt. Efter att Sanne Troelsgaard från nära håll tryckt in 1–0-målet efter hörna så fick man 2–0 på ett självmål. Pigga Jelena Cankovic slog en frispark i ribban och var på väg ut i planen igen. Serbiskan hade dock sådan tur att bollen träffade Djurgårdens målvakt Kelsey Daugherty i huvudet, och gick trots allt i mål.

Eftersom matchen i Malmö tidigt kändes avgjord flyttade jag istället fokus till dagens tredje möte mellan vitt och rött. Vita Eskilstuna tog ledningen redan i sjätte minuten när ett avslut från Fanny Andersson tycktes såg ut att gå via näsan på Loreta Kullashi och in i mål.

Sedan var det på många sätt Kif Örebro mot Emma Holmgren. Det såg ut som att en storspelande Holmgren skulle fixa alla tre poängen till sitt vita lag. Men fyra sekunder in på övertiden lyckades det röda hemmalaget kvittera.

Om det var Berglind Ros Agustdottir eller Jenna Hellstrom som var sist på bollen var svårt att se. Däremot var det tydligt att Hellstrom var den som jublade mest. Inte så konstigt med tanke på att hon hade haft nästan alla Örebros chanser i matchen.

Sett till matchen var det helt i sin ordning att det blev delad pott mellan rött och vitt i Örebro.

I tabellen är det Rosengård i topp med maximala tolv poäng. Två bakom finns Kristianstad och fem bakom trean Häcken. Linköping ligger fyra med sex poäng, men en match mindre spelad. LFC kan alltså klättra upp på tredjeplatsen vid seger mot Piteå på torsdag.

Lite oväntat finns nykomlingen AIK på femte plats med fem poäng, samma som sexan Eskilstuna. Bakom dem finns fem lag med tre eller fyra poäng. Och allra längst ner i botten ligger Växjö DFF med bara en poäng.

Noterbart här är att just Växjö även låg sist i damallsvenskan efter fyra omgångar i fjol. Då hade man en poäng och målskillnaden 1–10. I år har man en poäng och målskillnaden 1–5. Då som nu hade man gjort målet på straff.

I fjol klarade Växjö till slut av att klättra ända upp på den övre tabellhalvan. Blir det en repris i år?

Noterbart också att nykomlingen IK Uppsala Fotboll låg femma i fjol efter fyra omgångar. De hade redan samlat sju poäng. Men som bekant rasade Uppsala efter den fina starten.

Fixar AIK att undvika en repris av Uppsalas säsong?

Det om damallsvenskan. Slutligen några ord om gårdagens final i amerikanska NWSL Challenge cup. Det var en match som slutade 1–1 efter mål av Christine Sinclair och Carli Lloyd. Det skulle ha kunnat vara 2001, men det är 2021 och veteranerna visar att gammal är äldst.

Portland Thorns vann sedan cupfinalen efter straffläggning. Det innebär att fjolårets Göteborgsspelare Natalie Kuikka kan skriva in ytterligare en titel i meritförteckningen.

I fjol blev det ingen ordinarie NWSL-säsong. Men i år skall det även bli ligaspel. Avspark är planerad till nu på lördag, och öppningsmatch är Racing Louisville (Freja Olofssons lag) mot Kansas City.

Noterbart är att de senaste årens suveräner North Carolina Courage har missat finalen i båda upplagorna av NWSL Challenge cup. Tar Courage revansch när det blir riktig säsong?

Dagens damallsvenska facit: Två ”stölder”

Dagens två damallsvenska matcher slutade med två intressanta resultat. Två resultat där de lag som backade hem och slog ifrån sig lär känna sig som segrare. I Linköpings fall blev det ju seger. I AIK:s fall handlade det om en vunnen poäng.

Lördagens första match var AIK–Hammarby, en match som slutade 2–2. Båda lagen är från Stockholmsområdet, är nykomlingar och har finländska målvakter. Fler likheter än så går knappt att hitta.

Exempelvis går det knappt att ha större skillnader i spelsätt än det är mellan lagen. Medan Hammarby är ett extremt spelande lag med bolltrygga och passningssäkra spelare i backlinjen har AIK knappt något passningsspel alls, och i backlinje och på mittfält är det rätt många hårt arbetande ”träben”. AIK har inte kapacitet att spela sig fram, utan skickar bara långt.

AIK:s trumf är att man har flera bra kontringsspelare. När man väl får kontroll på bollen i offensiva positioner finns det väldigt många intressanta kvaliteter. Trion Jenny Danielsson, Honka Hayashi och Rosa Kafaji kan alla skapa målchanser helt på egen hand – och Nora Rönnfors är blixtsnabb.

Jenny Danielsson

Det gör att AIK trots allt måste vara ett väldigt otäckt lag att möta. En motståndare där man lätt får bilden av att man är överlägsen i spelet. Men plötsligt blixtrar de till.

I dag var AIK rätt bra i ungefär 15 minuter. Det var nämligen under en kvart man orkade sätta lite press på Hammarbys bollhållare. Under den perioden vann man flera gånger bollen i sådana positioner att de fyra offensiva kunde utnyttja sina spetsegenskaper.

Kafaji och Danielsson hade haft varsitt rent friläge innan Rönnfors gjorde 1–0, snyggt framspelad av Hayashi och Emma Santamäki. Men efter den där kvarten dog AIK.

Övriga 75 minuter gick till Hammarby. Och efter att Madelen Janogy gjort 2–1 i minut 56 hade Hammarby typ åtta 100-procentiga chanser att punktera matchen.

AIK hade absolut ingenting mer än en massa rensningar. Inte förrän i minut 87, då man plötsligt blixtrade till med ett klassmål. Danielsson slog ett fint inlägg mot bortre stolpen, där Kafaji skapade sig yta genom att lura June Pedersen att ta några kliv framåt.

När bollen kom visade Kafaji varför hon anses vara en supertalang. För den styrningen på volley upp i närmaste krysset som hon stod för är ett mästerverk av hög svårighetsgrad.

Det målet betydde 2–2 – och att AIK återigen tagit poäng i en match där laget varit spelmässigt underlägset. Jag har inte sett matchen mot Djurgården. Men vad jag förstått har AIK nu ”stulit” fem poäng i den här serien. Fem otroligt viktiga poäng som förstås ger laget betydelsefullt självförtroende.

När det gäller Hammarby är laget tydligen trots allt kvar i fjolårets synder. Förra våren var laget väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst. Under försäsongen tyckte jag att det såg ut som att spelskickligheten hade kryddats med offensiv spets.

I dag visade Hammarby upp ett mellanting mellan uddlöshet och offensiv spets. Man hade spets såtillvida att man skapade massor av 100-procentiga målchanser. Men när man väl hade de där chanserna var det rätt uddlöst. Visst gjorde Milla-Maj Majasaari ett par riktigt fina räddningar. Men att det blev 2–2 berodde mer på Hammarbys oförmåga i straffområdet än på Majasaaris storspel.

Trots det som hänt under de fyra första omgångarna känner jag inte att tipsen av Hammarby som sexa och AIK som jumbo är orimliga. Däremot börjar jag ångra att jag tippat guldet till Göteborg.

För BK Häcken FF spelar verkligen inte som ett guldlag för tillfället. Sett till matchbild borde de förstås ha tagit minst en poäng i dagens hemmamatch mot Linköping.

Men Häcken har tappat spetsen i spelet. Under hela försäsongen, fram till och med cupsegern mot Rosengård, hade Häcken kvar den fart och det flyt som har kännetecknat Göteborg FC under de senaste tre säsongerna. Och det var ju just efter segern mot Rosengård som jag ändrade mig. Fram till dess hade jag Rosengård på guldplats, och Häcken som tvåa.

Nu känner jag att jag borde ha lyssnat på alla varningssignaler och stått fast vid att tippa guldet till Malmö. För nu är det där snabba, attraktiva och vägvinnande Göteborgsspelet som bortblåst.

Sedan damallsvenskan började har Häcken blivit sämre och sämre. I dag kändes laget mer som en kopia av FC Rosengård modell 2020 än av sin företrädare Kopparbergs Göteborg FC. De hårda och fina passningarna har ersatts av långa bolltransporter och av en hel del bolltrampande.

Det känns som att det nu är upp till bevis för Mats Gren att visa vad han går för som tränare. Och det måste hända något snabbt. Annars kan guldtåget snart ha gått för Häcken.

Mats Gren

Fram till i dag har jag för övrigt sett Häcken som megafavorit till cuptiteln. Men om inte Häcken kan prestera bättre än det här känns det som väldigt bra läge för Eskilstuna på torsdag. United har som bekant en väldigt bra målvakt, och ett par riktigt vassa kontringsspelare. Det kan således bli en hyperintressant cupfinal.

För Linköpings del var dagens 1–0-seger förstås en rejäl självförtroendehöjare. Det är synd att säga att LFC imponerade. För faktum är att laget länge bara försvarade sig, och helt saknade ett eget anfallsspel. På slutet kom Cornelia Kapocs in lyfte offensiven en aning. Men totalt sett var det i princip spel på LFC:s planhalva från start till slutsignal.

Men precis som AIK blixtrade till mot Hammarby blixtrade LFC till två gånger. Båda gångerna blev det frilägen för Uchenna Kanu. Och första gången rullade nigerianskan lugnt in bollen i mål.

Det var för övrigt på många sätt ett slumpanfall. Men ett väldigt snyggt sådant. Det började med en lång och hög frispark från Cajsa Andersson och eget straffområde. Vid mittplan vann Frida Leonhardsen Maanum en nickduell. Hennes skarv gick till Therese Simonsson, som i sin tur klackade in bollen på ytan bakom Häckens backlinje. Där kom Kanu med så hög fart att hon blev helt fri.

Frida Leonhardsen Maanum

Sett till matchbild var Linköpings seger en stöld. Men fotboll handlar ju om att göra mål – och att hitta sätt att vinna. Det visade sig att LFC hade hittat en vinnande taktik i dag, och laget behöver inte på något sätt skämmas över sin seger. Precis som att AIK inte behöver skämmas över sin poäng.

LFC:s seger var förstås jackpot för FC Rosengård som nu har chansen att redan efter fyra omgångar ha en fempoängslucka till tänkta huvudmotståndaren i guldracet. Men då måste förstås Malmöklubben vinna morgondagens hemmamatch mot Djurgården.

Först supersöndag – sedan stor finalvecka i Göteborg

När den här helgen startar är det Kristianstads DFF som leder damallsvenskan. Man gör det efter 1–0-seger mot Vittsjö i gårdagens Skånederby.

Det var tyvärr en rätt tråkig match. Framför allt var den första halvleken en enda lång gäspning. Det enda jag antecknade under den var fem hörnor.

Det blev lite mindre tråkigt efter paus, men tyvärr nådde aldrig matchen de höjder jag hade hoppats på. Jag räknade till 3–0 klara målchanser till Kristianstad. Segermålet bokfördes till slut som självmål, vilket kändes rimligt. Det var ju nämligen Sandra Adolfsson som sprang in en retur från Sabrina D’Angelo i eget mål.

Därmed har KDFF nu tio poäng på fyra omgångar. Målskillnaden är 5–2, vilket visar att laget mer imponerat genom stabilitet än genom blixtrande offensiv så här långt.

Vittsjö tog en fin poäng mot Häcken förra helgen. Nu föll man alltså på ett självmål. Laget har väl ännu så länge inte nått den nivå jag trott att man skulle hålla. Framför allt tycker man ju att de borde ha kapacitet att få till mer fler än tre mål på fyra matcher.

Ett av de där tre målen var ju för övrigt kvitteringen mot Häcken förra helgen. Det målet fick Vittsjö lite som en jinx-gåva från mig. För efter den hyllning av Jennifer Falk jag skrev härom veckan låg det väl kanske lite i luften att hon skulle göra en tavla.

I och med Häckens poängförlust är Rosengård nu enda laget med full poäng. Två mål på drygt 65 sekunder i 25:e och 26:e matchminuterna ordnade segern senast mot Eskilstuna. Det var de båda tidigare Unitedspelarna Mimmi Larsson och Olivia Schough som stod för målen.

Jag jobbade i söndags och har bara sett höjdpunkter från den dagens matcher. Men jag fick ett tips att kolla en situation i slutminuten av första halvleken på Tunavallen. En situation där Sanne Troelsgaard stod för ett regelbrott.

Och tipset stämde – jag tycker att det är självklart att danskan borde ha fått ett rött kort för det som går att kategorisera som ett slag eller möjligen som en hård och aggressiv knuff.

Det är ju omöjligt att veta exakt var någon annan har sin blick. Men domare Sara Wiinikka är i alla fall vänd mot situationen och borde ha haft bra chans att se förseelsen. Efter lång diskussion med sina båda assisterande domare nöjde sig Wiinikka med ett gult kort. Trots det vara det färdigspelat för Troelsgaard. Hon byttes ut i halvtid.

I söndagens tredje match hade vi också ett omdiskuterat domslut. Det handlade om den straff på vilken AIK:s japanska mittfältsstjärna Honoka Hayashi satte segermålet mot Djurgården.

Jag hade inte dömt straff för den tacklingen från Gudrun Arnadottir mot Linda Hallin. Men isländskan träffar ju även lite fot, så det går att uppfatta som straff. Men en gissning är att försvararen kommer undan utan blåsning i den här typen av situationer vid cirka 95 procent av fallen. Djurgården hade alltså otur, medan AIK hade tur.

2–1-segern var AIK:s första trepoängare i damallsvenskan sedan bortavinsten mot Piteå den 5 oktober 2014. Det anmärkningsvärda här är att AIK hade spelat 26 raka matcher utan seger inför förra helgens derby. Det blev 27:e gången gillt…

Och nu ligger nykomlingen lite oväntat på fjärde plats efter tre omgångar.

I det här derbyt stod för övrigt Milla-Maj Majasaari för en makalös räddning i den första halvleken. Låg raklång och styde ut Daniela Zamoras nick till hörna. Näst efter Jennifer Falks räddning mot Växjö var det nog den svettigaste räddningen hittills i serien. Majasaari var en spelare jag satte frågetecken för inför serien. Hittills har hon varit precis så bra som hon nog måste vara om AIK skall klara kontraktet.

När jag ändå är inne på fina räddningar stod Emma Holmgren även för ett par sådana mot Rosengård.

Holmgren mot Falk blir en kul match i matchen i torsdagens cupfinal på Bravida Arena. Det är nästa veckas första final under en stor finalvecka i Göteborg. Nästa söndag står ju Gamla Ullevi som värd för Champions Leaguefinalen mellan Chelsea och Barcelona.

Till söndagens final ansökte arrangören om dispens för att ta in 500 åskådare. Det avslogs dock från regeringshåll i går. Det blir alltså tomma läktare när Sverige för första gången står värd för damfotbollens största klubbmatch.

Apropå finalerna noteras att det spelas två damallsvenska matcher samtidigt som cupfinalen. Det känns ju på många sätt som väldigt konstigt. Vill man höja statusen på cupen bör man ju låta finalen få största möjliga fokus.

Det svenska fokuset i finalen blir ju förstås riktat mot Chelsea, och i första hand Magdalena Eriksson och Jonna Andersson, men även lite mot Zecira Musovic. Chelsea hade allt det flyt man behöver i stora matcher när man slog ut Bayern München i semifinalen.

För på många sätt blev det bortamål som Melanie Leupolz inte hade en aning om att hon nickade in, helt avgörande. Man hade även flyt i slutet av hemmamatchen när Eriksson räddade ett skott från Klara Bühl på mållinjen. Men allt var förstås inte tur. Chelsea är otroligt vasst framåt, och blir en tuff nöt att knäcka för Barcelona.

Barcas semifinal mot PSG blev också en nagelbitare. Men spanjorskorna vann till slut hemmamatchen med 2–1 efter att Lieke Martens gjort båda målen. Vid det första var hon verkligen på gränsen till offside i förstaläget. Sedan bröt hon snyggt in och satte på Martensvis bollen vid bortre stolpen.

Det andra målet var hon rätt ställe på ett fint inspel från Caroline Graham Hansen.

En av veckans bättre damallsvenska nyheter handlade om Sveindis Jane Jonsdottir. Magnetkameraundersökning visade att hennes knäskada inte var så allvarlig, utan att hon snart är tillbaka i spel igen. Kul för henne, Kristianstad och för hela damallsvenskan.

En oväntad nyhet kom under fredagen när elitettans sensationslag så här långt, Älvsjö AIK, meddelade att de brutit kontraktet med tränaren Fredrik Andersson.

Under de tre matcher Andersson lett laget i elitettan har man två segrar och ett kryss, och ligger på damallsvensk uppflyttningsplats. Någon förklaring till varför man bryter med Andersson finns inte i den korta texten på klubbens hemsida. Vi får se om vi får några svar framöver.

När jag skriver det här börjar dagens Stockholmsderby mellan AIK och Hammarby. Även om det spelas ytterligare några intressanta matcher på svensk mark i helgen, bland annat eftermiddagens Häcken–Linköping, så får vi riktiga blicken utanför landets gränser för att hitta helgens tre riktigt stora matcher.

I kväll 19.00 är det final i NWSL Challenge cup mellan Portland och Gotham FC. Det senare är det lag som tidigare har hetat Sky Blue FC.

Den amerikanska finalen är dock bara lite av uppvärmning inför morgondagens godbitar. Då har vi lite av en supersöndag i internationell damfotboll. Då skall engelska WSL avgöras, och sannolikt kommer vi även få veta var guldet i Frauen-Bundesliga kommer att hamna.

Det är bara omgång 20 i den tyska ligan. Men det mesta talar för att vinnaren av matchen Wolfsburg–Bayern München också tar hem guldet. Inför avspark ser tabelltoppen ut så här:

Bayern München 19 +65 54
Wolfsburg 19 +45 52
Hoffenheim 20 +27 38
Turbine Potsdam 19 + 2 32

Efter söndagens toppmöte har Bayern kvar bortamatch mot femman Leverkusen och hemmamöte med sexan Eintracht Frankfurt medan Wolfsburg skall möta Frankfurt borta och slutligen ta emot nian Werder Bremen.

Mycket talar för att topplagen kommer att ta full poäng i de två slutomgångarna. Och att serien alltså avgörs i morgon.

I engelska WSL är det helt klart att guldet delas ut i morgon. Ligan är nämligen framme vid sin slutomgång. Där har det sedan länge stått mellan Chelsea och Manchester City. Läget inför sista omgången är så här:

Chelsea 64–10 54
Manchester City 64–13 52

City ställs mot ett West Ham som slåss för kontraktet, medan Chelsea tar emot sexan Reading. Båda topplagen är storfavoriter till att ta tre poäng. Men det kan ju kanske komma in nerver i bilden. Det finns alltså förutsättningar för en kul damfotbollssöndag.

Här är slutligen helgens tv-guide. Några matcher är redan igång. Bland annat står AIK–Hammarby 1–1 efter att Nora Rönnfors först gjort 1–0 och Eva Nyström nyss kvitterat på nick efter hörna. Hammarbys hörnor har för övrigt visat att AIK-målvakten Majasaari behöver jobba på sitt spel i luftrummet.

Lördag
12.30: Juventus–Napoli i italienska Serie A Femminile. Sänds på Viaplay.
13.00: AIK–Hammarby i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
13.00: BP–Bollstanäs i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
13.00: Sundsvalls DFF–Mallbacken i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
15.00: Alingsås FC United–IFK Kalmar i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
16.00: Häcken–Linköping i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
19.00: Portland Thorns–Gotham FC i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Söndag
12.00: Lidköpings FK–Morön BK i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
12.30: Milan–Fiorentina i italienska Serie A Femminile. Sänds på Viaplay.
13.00: Piteå IF–Växjö DFF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
13.00: Wolfsburg–Bayern München i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
15.00: Jitex BK–IFK Norrköping i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
15.00: Älvsjö AIK–IK Uppsala Fotboll i elitettan. Sänds på SportexpressenPlay.
15.30: Chelsea–Reading i engelska WSL. Sänds på Viaplay.
15.30: West Ham–Manchester City i engelska WSL. Sänds på Viaplay.
16.00: FC Rosengård–Djurgårdens IF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Eskilstuna United i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
16.30: Athletic Club–Real Sociedad i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.

Smällar av olika slag

Vi är två matcher in i den tredje omgången av damallsvenskan. Bakom oss har vi några dagar där flera lag åkt på smällar av olika slag.

Ett par av smällarna har varit i form av skador. Redan i förra veckan drabbades Växjö DFF av en riktigt tuff smäll när Violah Nambi vred av ena benet. Och det var tyvärr inget vanligt benbrott.

Skadan beskrivs som dubbla benbrott, och jag läste tidigare i veckan i Smålandsposten att första operationen inte blev lyckad, utan att Nambi fortfarande låg kvar på sjukhus sex dagar efter skadan.

Det är bara att hålla tummar och tår för att Nambi blir återställd, och kan komma tillbaka till fotbollsplanen.

I går var olyckan framme igen i Växjö. Fast då var det en Kristianstadsspelare som drabbades. Det såg inget bra ut när Sveindis Jane Jonsdottir skadade knät i segermatchen mot Växjö DFF.

Jag har inte läst några uppdaterade rapporter, men känslan var ju tyvärr att det kan ha varit en allvarlig knäskada. Vi får hoppas på att det kommer lugnande besked. För Jonsdottir hade ju inlett lysande, och varit en av den damallsvenska upptaktens allra största profiler.

I helgen drabbades damallsvenskan av sin första större covid-smäll när Piteå fick in sjukdomen i truppen. Laget har fått skjuta upp helgens match mot Linköping, men verkar vara redo för att möta Växjö nästa söndag.

Elitettan har drabbats ännu värre av covid. Först var det nykomlingen IFK Norrköping som tvingades skjuta upp två matcher. Och nu är även Borgeby drabbat.

Jag kan minnas fel, men jag har för mig att man inte behövde skjuta upp en enda match i damallsvenskan i fjol. Och att även elitettan klarade sig rätt bra.

I dag noterades även en sportslig smäll. Det var Kif Örebro som knockades i den andra halvleken borta mot Hammarby. Jag kastade ett öga då och då på matchen under den första halvleken. Då tyckte jag att det kändes rätt jämnt och öppet.

Därför blev jag lite överraskad när jag noterade att Bajen hade vräkt in fem mål i den andra halvleken och vunnit med 5–0. Självklart ett otroligt skönt resultat för nykomlingen som ju inledde med att möta de båda guldkandidaterna.

I elitettan ångar Umeå på. 5–0 i dag mot tippade topplaget Jitex var ett styrkebesked. 13–1 på tre omgångar är ett annat. Mycket överraskande återfinns just nu Älvsjö AIK på andra plats med sju poäng. I dag var man mycket nära att vinna på bortaplan mot Morön. Men Skelleftelaget kvitterade i femte tilläggsminuten.

Noterbart i elitettan är att skytteligan leds av 16-åriga Lisa Björk, som gjorde alla sina fyra mål på två inhopp på 27 respektive 22 minuter i de två första omgångarna. I dag fick Umeå stortalang för första gången spela från start – då blev hon mållös.

I morgon är en riktigt stor damfotbollsdag, en av årets allra största när det gäller klubbfotboll. Då avgörs ju de båda semifinalerna i Champions League. Dessutom spelas det ligamatcher i en mängd olika nationer.

På svensk mark har vi tre högintressanta drabbningar som alla startar 15.00. Stockholmsderbyt Djurgården–AIK är en riktigt bra värdemätare för båda lagen. Skall Djurgården slippa ifrån bottenträsket i år? Har AIK sådan spets att de kan skaka de etablerade lagen?

I de andra två matcherna gästar de båda guldkandidaterna varsitt lag som har som ambition att utmana om medaljer. Rosengård skall till Eskilstuna och Häcken skall till Vittsjö. Framför allt skall det bli väldigt spännande att se vad Eskilstuna kan göra i sin match. United har ju fått en bra start på den här säsongen.

För egen del går jag miste om söndagens damfotbollsgodis. Jag skall jobba på en basketrysare, den femte och avgörande kvartsfinalen mellan Borås och Nässjö. Matchen ligger så i tid att det inte lär bli utrymme för många sekunder damfotboll. Men jag välkomnar rapporter från alla godbitarna.

VM-kval mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien

Sverige har just lottats mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien i VM-kvalet. Oavsett vilket motstånd vi skulle ha lottats mot hade vårt landslag varit storfavorit i gruppen.

Känslan är att det här är en grupp som passar oss bra. Georgien håller knappast damallsvensk klass och Slovakien har vi vunnit komfortabelt mot i flera kval på sistone.

Irland blixtrar till ibland, framför allt på hemmaplan, men saknar jämnheten för att skaka Sverige. Slutligen då Finland som lär bli huvudmotståndare. Finskorna kommer från ett bra EM-kval, men skall inte heller kunna skaka Sverige. Det är således bra odds på en svensk gruppseger.

Den grupp som på pappret ser tuffast ut är C, som innehåller Nederländerna, Island, Tjeckien, Belarus och Cypern.

Här är helgens tv-guide, där förstås söndagens returer i Champions Leagues semifinaler sticker ut utöver alla ligamatcher: (Guiden kommer att uppdateras om jag hittar fler sändningar)

Fredag:
19.00: Växjö DFF–Kristianstads DFF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.

Lördag:
13.00: Morön BK–Älvsjö AIK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
14.00: Hammarby–Kif Örebro i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: AS Roma–AS Milan i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
15.00: Mallbackens IF–Alingsås FC United i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: IFK Norrköping–Sundsvalls DFF i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
17.00: Umeå IK–Jitex Mölndal BK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.

Söndag:
01.30: North Carolina Courage–Orlando Pride i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.
12.00: FC Barcelona–Paris Saint-Germain, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
12.30: Juventus–Fiorentina i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
13.30: Chelsea FC–FC Bayern München, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
14.00: IFK Kalmar–Lidköpings FK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
15.00: Djurgårdens IF–AIK i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Eskilstuna United–FC Rosengård i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Vittsjö GIK–BK Häcken FF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: IK Uppsala Fotboll–Bollstanäs SK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: Manchester City–Birmingham City i engelska WSL. Sänds på Viaplay.
18.30: Gotham FC–Racing Louisville i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Måndag:
01.30: Houston Dash–Portland Thorns i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Tisdag:
02.00: Kansas City–OL Reign i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Hanna Glas matchvinnare i första semifinalen

Ibland är man snett på det. Inför dagens båda semifinaler i Champions League räknade jag mer eller mindre ut ett av de fyra lagen – FC Bayern München.

Jag lade stor tyngd på att Bayern tappade sin defensiva stabilitet i samband med att målvakten Laura Benkarth skadade knät för tre veckor sedan. Och att rapporterna från Tyskland gjorde gällande att 19-åriga Maria Luisa Grohs skulle göra Champions Leaguedebut i dag.

Men det visade sig att Benkarth var frisk, och tillbaka. Och med henne återuppstod även Bayerns defensiva stabilitet. Dagens 2–1-seger mot Chelsea var stabil, och hur rättvis som helst.

Och vi hade svenska spelare i huvudroller. Lite i skymundan gjorde Amanda Ilestedt en defensiv kanoninsats och plockade bort Sam Kerr ur matchen.

Den som glänste i rampljuset var Hanna Glas. Högerbacken hade assist till 1–0 och gjorde själv matchavgörande 2–1. Assisten var ett hårt inlägg som Chelseamålvakten Ann Katrin Berger bromsade lagom mycket för att Sydney Lohmann skulle komma rätt och kunna nicka in bollen. Jag skulle kalla det en liten målvaktstavla.

2–1 var ett läckert vänsterskott. Glas utmanade Jonna Andersson på högerkanten. Andersson var beredd på att Glas skulle försöka ta sig runt på utsidan när Glas istället gick inåt och sköt med ”fel” fot. Det visade sig dock att vänstern var helt rätt den här gången.

Bayern vann alltså fullt rättvist. Man vann även målvaktsmatchen. Benkarth gjorde en kanonmatch, medan annars hyllade Berger inte var så bra som vi vant oss vid den här våren. Chelseas mål var ju för övrigt ett rent turmål. Melanie Leupolz träffades av en undannick från Marina Hegering. Leupolz hade ingen aning om att hon träffades av bollen. Alltså var det ren tur för Chelsea att bollen gick i en snygg båge och damp ner i bortre burgaveln.

Det var mycket svenskt i matchen. Det var nämligen även svenska domare. Sara Persson var huvuddomare, och klarade sig alldeles utmärkt. Jag var lite förvånad att hon inte varnade Millie Bright för en sen och ful tackling mot Klara Bühl just innan segermålet. Där gjorde dock Persson det bra när hon gav Bayern fördel, vilket ledde till målet. Men nog borde Bright fått ett kort retroaktivt?

I övrigt var det lite gnäll kring några inkast, men inga större saker. Kul att svenska domare kan göra bra insatser på den internationella scenen. Vi är ju ett gäng som inte alltid är helt nöjda med prestationerna på hemmaplan.

I den första semifinalen blev det 1–1 mellan PSG och Barcelona. Det var en väldigt öppen och underhållande match. Efter en stund gjorde jag en anteckning med versaler, jag skrev: CAROLINE GRAHAM HANSEN.

Orsaken var att jag noterade att varje gång jag sett den norska ytterforwarden det senaste året så har hon varit fullständigt lysande. Jag kan inte komma på någon annan utespelare som hållit en så hög och jämn nivå.

Som jag ser det måste Graham Hansen vara topp tre av världens bästa spelare det här året. Vilka de andra två på topp tre är känns svårare. Men kanske att PSG-duon Kadidatou Diani och Marie Antoinette Katoto vill ha ett ord med i spelet?

Katoto blev mållös i dag. Men hon hade ett skott i insidan av stolpen. Och såg jag rätt var det hon som nickade fram bollen till Alana Cook vid 1–1-målet.

Dagens resultat innebär att båda matcherna i högsta grad lever inför returerna. Och känslan är att det trots allt är fördel för dagens båda bortalag. Barca är ju vidare vid matchstart nästa söndag. Och att förlora med 2–1 på bortaplan är inget dåligt resultat, för det innebär att man avancerar på 1–0-seger hemma. Så även Chelsea har ett väldigt bra utgångsläge.

I damallsvenskan har Eskilstuna skaffat sig ett bra utgångsläge. I dag vann man för första gången en bortamatch i Piteå. Jag hade fokus på PSG–Barca, men kikade då och då även på mötet i Norrbotten.

Där såg Piteå ut att starta piggast de första tio minuterna. Sedan gjorde United 1–0, och efter det var det gästernas match. Det blev egentligen aldrig speciellt spännande. En spelare som var väldigt bra var Felicia Saving, som ofta med fina passningar spelade ut på fria ytor.

På övertid hörde jag Eskilstunatränaren Magnus ”Munken” Karlsson skrika att han var grymt besviken. Det var riktat mot domaren, och jag jag förstår Karlsson fullt ut.

För det var riktigt svagt av domare Magnus Römo Mella att inte ge Jennie Nordin ett andra gula kort för det brottningskast som Nordin tog på Loreta Kullashi precis när ordinarie tid tickade ut.

Jag noterade för övrigt att fyra av helgens sex matcher dömdes av manliga domare. Och i den första omgången var det tre manliga domare. Totalt har alltså sju av tolv damallsvenska matcher dömts av män.

Guide till semifinalerna – drömläge för Chelsea

17.00 möts svensklagen Bayern München och Chelsea i semifinal i Champions League. Inget av dem har tidigare nått final i turneringen.

Men den 16 maj fins antingen Amanda Ilestedt och Hanna Glas eller Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic på Gamla Ullevi för att för första gången uppleva en Champions Leaguefinal.

Och faktum är att det mesta talar för Chelsea. Jag ger den engelska ligaledaren 80–20 mot ett Bayern som hastigt och mindre lustigt tappat sin defensiva stabilitet.

Det var för tre veckor sedan, under semifinalen i tyska cupen mot Wolfsburg, som målvakten Laura Benkarth skadade ena knät. Hon spelade klart den matchen, men har inte kunnat spela sedan dess. Fram till den dagen hade Bayern bara släppt in tre mål i ligan. Utan Benkarth har man släppt fem mål på två matcher. Det är förstås otroligt illavarslande mot ett sylvasst Chelsea.

I dag gör Maria Luisa Grohs debut i Champions League. Och det vilar ett tungt ansvar på hennes 19-åriga målvaktsaxlar. I övrigt tippar Uefa att Bayern startar med följande elva: Grohs – Glas, Marina Hegering, Simone Laudehr, Ilestedt – Lina Magull, Sarah ZadrazilLineth Beerensteyn, Linda Dallmann, Klara BühlLea Schüller.

Personligen tror jag mer på att Bayern startar med samma tio utespelare som man gjorde mot Wolfsburg i den där cupsemin. Det skulle innebära att Carina Wenninger går in istället för Laudehr i mittförsvaret.

Uefa tippar att Chelsea startar på följande sätt: Ann Katrin BergerNiamh Charles, Millie Bright, Sophie Ingle, Andersson – Melanie Leupolz, Ji So-YunFran Kirby, Pernille Harder, Erin CuthbertSam Kerr.

Det antyder att Magdalena Eriksson fortsatt är så besvärad av sin skada att hon inte kan spela. Eriksson testades innan toppmatchen i ligan mot Manchester City i onsdags, men då kunde hon inte spela. Jag är övertygad om att manager Emma Hayes helst vill ha in Eriksson bredvid Bright i mittförsvaret.

Mot City startade Jess Carter som högerback, och jag tippar att Chelsea kör med samma elva även i dag.

Chelsea är ett kontringslag och jag tippar att vi får se en match där Bayern håller i bollen, men där de måste vara väldigt noga med var de tappar den. För det går väldigt fort när Chelsea ställer om. Men faktum är att det även gäller omvänt. Bayern är också väldigt snabbt och farligt i sina omställningar.

Matchen har alltså avspark 17.00 och visas av Aftonbladet för pluskunder. Länk finns här.

Jag håller alltså Chelsea som storfavorit till att ta en finalplats. Kampen om den andra finalplatsen känns betydligt mycket mer öppen. Där börjar PSG hemma mot Barcelona i dag. Avspark är 15.00 och även den visas av Aftonbladet för pluskunder. Länk här.

PSG och Barca är två lag som givit mig väldigt positiva vibbar det här året. PSG har tagit över den franska kronan från Lyon. Jag har sett de båda lagens tre inbördes möten den här säsongen, och även om Lyon vann en av dem har PSG varit det bättre laget i alla tre. PSG är alltså bättre än någonsin tidigare.

Men det är även Barca. De dansar igenom sin liga på ett sjukt imponerande sätt. Man har 24 raka segrar och osannolika målskillnaden 125–5. I kvartsfinalen mot Manchester City avgjorde man redan i första mötet genom att vinna med 3–0 på hemmaplan. Jag känner verkligen att det är 50–50 mellan de båda lagen.

När det gäller startelvorna tippar Uefa att PSG startar så här: Tiane EndlerAshley Lawrence, Irene Paredes, Paulina Dudek, Perle MorroniSarah Däbritz, Formiga, Grace GeyoroSandy Baltimore, Marie-Antoinette Katoto, Jordyn Huitema.

Det är till tio elftedelar samma lag som slog ut Lyon i förra veckan. Frågetecknet här är vem som ersätter skadade Kadidaatou Diani. Jag tror faktiskt mer på Ramona Bachmann än på Huitema. Men Uefa har kanske något inside.

Uefa tippar slutligen på följande elva för Barcelona: Sandra PañosMarta Torrejón, Andrea Pereira, Mapi León, Leila OuahabiAitana Bonmati, Kheira Hamraoui, Alexia PutellasCaroline Graham Hansen, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey.

Noterbart här är att viktiga Patri Guijarro är avstängd i första matchen, vilket öppnar för Hamraoui på mittfältet. Samt att förstavalet som toppforward, Asisat Oshoala, är fotskadad.

Jag upplever alltså lagen som jämbördiga, och tycker att det är otroligt svårt att tippa vinnaren. Men eftersom båda inte kan gå till final måste jag ju välja ett. Då tar jag efter mycket tvekan ändå Barca. Här är det magkänslan som avgör, och kanske lite att Barca har lyckats bättre i Champions League de senaste åren, och den typen av rutin brukar vara viktig i avgörande matcher.

Men jag vacklade in i det sista. Jag tycker ju att PSG har en klart bättre målvakt, något som kan bli avgörande. För det skulle inte förvåna om det här dubbelmötet både går till förlängning och straffar.

Hon är Sverige klart bästa spelare för tillfället

I går kväll var jag i Göteborg och såg Häcken vinna med 2–0 mot Växjö på Bravida Arena. Det var första gången på 1,5 år jag såg en damallsvensk match på plats. Det var riktigt trevligt.

På vägen hem satt jag och funderade lite över Jennifer Falk. Första funderingen var att hon borde vara väldigt nära en startplats i landslaget. Men ju längre jag kom i min fundering – desto mer övertygad blev jag om att hon just nu är Sveriges allra bästa spelare. Och att hon faktiskt är i viss särklass.

Allt började med att Falk bjöd på en fullständigt makalös räddning i matchen. Klockan var bara någon sekund över elva minuter när Elin Nilsson frispelade Madeline Gotta mitt i Häckens straffområde.

När passningen slogs täckte Falk sin högerstolpe. Gotta var helt ensam sju–åtta meter därifrån, och jag hann tänka att: ”Nu tar Växjö ledningen.”

Men Falk stod för en otroligt snabb förflyttning, och gjorde sig mäktigt stor. På den här bilden ser man hur fantastiskt bra Falk kommer ut, och hur bra hon täcker målet:

Madeline Gotta är fri med Jennifer Falk.

Och här ser man hur Falk sedan räddar med sin vänsterarm. Det här är förstås en högaktuell kandidat till årets räddning. För vad skulle kunna slå det?

Jennifer Falks superräddning

Det var alltså en superräddning som startade min fundering. Men det var väldigt mycket annat som gjorde att jag kom fram till att Falk måste vara Sveriges bästa spelare just nu.

För Falk har ju haft en makalöst jämn och hög nivå det senaste året. Tidigare kom hon med jämna mellanrum ut lite snett på bollar, framför allt i luftrummet. Men det har hon filat bort.

Falk har gjort suveräna insatser i landslaget. På de sex landskamper hon spelat det senaste året har hon bara ett insläppt mål – och det var en straff från Megan Rapinoe.

Och på hemmaplan har hon också spikat igen. Ännu så länge håller nollan i årets damallsvenska, och i fjol släppte hon bara tio mål på 22 matcher. Falk har alltså tio insläppta på de 24 senaste – det ger fina 0,42 per match.

Men Falk är ju inte bara en bollmotare. I går imponerades jag stort över hur duktig hon är med fötterna. Hon jobbar långt ut, och är väldigt aktiv i uppspelsfas. Hon vill ha bollen, och slår även en del svåra passningar med hög kvalitet.

Hon var väldigt snett ute på Linköpings andra mål i cupmötet tidigare i vår. Men den missen kom på slutet, i 5–1-ledning, och gick lätt att skratta bort. Men i övrigt kan jag inte komma på några dåliga ingripanden alls.

Min slutsats är alltså att Jennifer Falk inte bara är damallsvenskans överlägset bästa målvakt. Hon håller högsta världsklass, och är alltså även just nu Sveriges klart bästa spelare alla kategorier.

Håller ni med?

För övrigt behöver Häcken just nu ha en målvakt av högsta världsklass. Laget är ju nämligen extremt offensivt balanserat, och har delvis varit rätt illa ute i de två första matcherna. Mot Hammarby bytte tränare Mats Gren till fyrbackslinje på slutet. Mot Växjö kom det bytet redan i paus.

Mats Gren

På presskonferensen frågade jag Gren om de här båda skiftena. Han sa just att laget är väldigt offensivt balanserat och att man har tränat på en 4–3–3-uppställning för att ha alternativ när motståndarna utsätter Häcken för tryck. Gren konstaterade att Växjö i början hade en anfallslinje med tre, ibland fyra spelare.

Min känsla är att Häcken kommer att använda sin fyrbackslinje allt oftare framöver. I går var det för övrigt ett 4–3–3 som jag hade skrivit ut som 4–2–3–1. När Häcken bytte till det systemet fick man kontroll på matchen.

Känslan är ju fortsatt att Häcken har väldigt få backar av damallsvensk klass i sin trupp. Jag kollade också statusen på Beata Kollmats. Där sa Gren att hon är med i ganska många boll- och spelmoment, men ännu inte får ha fullkontakt. Tydligen har hon något styrketest i nästa vecka. Klarar hon det bör hon kunna göra comeback senast efter OS.

Det är ju en väldigt bra nyhet för Häcken, för Kollmats var ju fullständigt lysande innan hon drog korsbandet.

Beata Kollmats och Svava Ros Gudmundsdottir

Offensivt var Häcken bättre i går än i premiären. Det var lite darrigt första 15–20 minuterna. Men sedan lyckades man undvika bolltapp i farliga positioner och fick till lite längre anfall. Då såg de gulsvartrandiga ut som ett mästarlag på riktigt.

Framför allt är Filippa Angeldahl fantastiskt bra den här våren. Hon äger mittfältet i alla matcher, och ligger bakom väldigt mycket positivt för sitt lag.

Tidigare i vår har även Johanna Rytting Kaneryd varit lysande. I går hade hon en ”nästan-dag”. Alltså en dag där hon hade väldigt många bra intentioner, men hon fick aldrig till det mer än nästan.

Däremot kunde tränare Gren glädjas åt att de båda stjärnanfallarna Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund stod för varsitt mål och varsitt assist. Blackstenius tycker jag har sett vass ut ett par veckor. Hammarlund däremot har varit rätt anonym.

Jag kollade, och såg att Hammarlund varit mållös i de fyra tävlingsmatcher Häcken spelat mot damallsvenskt motstånd den här våren. Själv tyckte hon att hon inte varit så delaktig i spelet som hon vill vara. Men i går var hon mer med i händelsernas centrum.

För mitt tips av Blackstenius som damallsvensk skyttedrottning var det ju dock inte bra att hon lyckades skjuta en meter utanför när hon kom fri från mittlinjen på slutet. Hon skall vara glad att matchen redan i praktiken var avgjord i det läget. För så grova missar får inte landslagsforwards göra.

En notering i Häckens spel är att man just nu saknar rätt mycket kvalitet i inläggsspelet. I fjol var inlägg lite av en specialitet. I går tyckte jag att man nästan konstant slog inläggen i fel läge. Istället för att slå den tidigt och ge Blackstenius och Hammarlund chansen att springa in bollarna väntade man tills man var någon meter från kortlinjen. Då gjorde kantspelarna det svårt för medspelarna inne i straffområdet.

Om man inte slå inlägget tidigt får man nästan vänta med inspelet tills man nått kortlinjen, och då är cutback att rekommentera. Dock skall sägas att första målet kom på inlägg. Det slogs av Elin Rubensson, som gjorde sin första damallsvenska match från start efter mammaledighet. Hon hade dock bara klartecken för en halvlek, och blev således utbytt i paus.

Elin Rubensson

Häcken har alltså full poäng. Det andra laget med sex av sex poäng är FC Rosengård. 14.00 i dag var det två matcher mellan Skåne och Stockholm. Jag började ha mitt fokus på den i Malmö.

Men faktum var att det var så stor klasskillnad att jag ganska snart bytte huvudmatch. Rosengård var två–tre klasser bättre än ett rätt naivt Hammarby, som bjöd Rosengård på ytor. Det var avgjort tidigt, och slutsiffrorna 3–1 känns väldigt smickrande för Bajen.

Jag kan faktiskt inte förstå hur avsluten bara kan ha blivit 13–7 för Rosengård. Jag tyckte Malmölaget hade en kvalificerad målchans var och varannan gång jag kollade till på den matchen. Känslan var att det inte hade varit orimligt med sex–sju mål för Rosengård.

Det andra mötet mellan Skåne och Stockholm var betydligt jämnare. Djurgården visade att laget verkligen är att räkna med i år. Till slut vann Kristianstad med 2–1, men segermålet dröjde till minut 84. Även om KDFF:s seger var rättvis hade inte Djurgården inte på något sätt behövt skämmas om de fått till ett kryss.

Noterbart var att Sveindis Jane Jonsdottir gjorde som Blackstenius och Hammarlund – alltså ett mål och ett assist. Segermålet fick hon i gåva av Kelsey Daugherty. Djurgårdens målvakt som var så lyckad i premiären stod nämligen för en riktigt grov tavla och befann sig långt ifrån både boll och mål när Jonsdottir lyfte in 2–1-målet.

Sveindis Jane Jonsdottir

Kristianstad ligger trea med sina fyra poäng. Bakom dem finns en kvartett med tre poäng vardera. Djurgården och Vittsjö vann i premiäromgången, medan Kif Örebro och Linköping tog sina första trepoängare i dag.

Kif Örebro vann oväntat med 1–0 mot Vittsjö. Efter premiären sågade jag Kif rätt rejält. I dag såg laget bättre ut – även om Vittsjö hade 10–4 i avslut på mål och nog borde ha vunnit den här matchen.

Örebro höll dock tätt. Dessutom kämpade man in en boll framåt. Jenna Hellstrom visade hög fart när hon svepte förbi Vittsjös vänsterförsvar. Och framför mål behövde Karin Lundin tre försök innan hon fick bollen förbi backar och motståndarmålvakt. Det var inte jättesnyggt, men det var viktigt för Örebro som nu kan känna att man nu på allvar är med i serien.

Dagens sista match gick på Skytteholm. Där tyckte jag att AIK öppnade lovande de första 15–20 minuterna. Så långt hade man kvalitet och ork att ställa om och kontra.

I AIK är det kul att kolla bollbehandlingen från japanska Honoka Hayashi och talangen Rosa Kafaji. De har kompetens att göra riktigt bra saker i offensiven – om de kan få bollen kring offensivt straffområde. I dag orkade AIK sällan över mittlinjen, vilket gjorde att de båda lirarna mest hade bollen utanför eget straffområde.

Sedan blev hemmalaget alltmer passivt och efter Frida Maanums 2–1-mål hade Linköping totalkontroll. Det var lite konstigt att AIK inte ens verkade försöka att få till en sista anstormning. Man låg kvar i en defensiv 5–5-formation ända till 88:e eller 89:e minuten.

Allra mest njöt jag dock av Frida Maanum i den här matchen. Hon har både en underbart mjuk och fin bolltouch och en grym förmåga att hitta öppnande passningar. Visst hade LFC:s lagkapten lite tur vid segermålet, men det var ingen slump att det var hon som blev matchvinnare. Man får passa på att njuta av hennes konster så länge det varar. För det här är väl 21-åringens sista säsong i damallsvenskan?

Frida Leonhardsen Maanum

I morgon avslutas omgången av matchen Piteå–Eskilstuna. Där har United chansen att avancera till tredjeplatsen.

I morgon spelas även de båda semifinalerna i Champions League. Båda sänds av Aftonbladet

Fördel Chelsea – tacka Kerr och Berger för det

Seriefinalen i engelska WSL mellan Manchester City och Chelsea slutade 2–2. Därmed är det fördel Chelsea i guldkampen. Och det var Emma Hayes och hennes lag som jublade när slutsignalen ljöd.

Med två omgångar kvar att spela är det numera bara Chelsea som har guldet i egna händer. Här är tabelläget:

1) Chelsea 20 62–10 51
2) Man City 20 61–13 49

Det var en sevärd match, med fint underhållningsvärde i den första halvleken och massor av spänning i den andra.

Noterbart är att båda lagen kom till spel utan sina ordinarie lagkaptener i mittförsvaren. Hos Manchester City har Steph Houghton saknats i 1,5 månader. I hennes frånvaro är det ordinarie vänsterbacken Alex Greenwood som fått kliva in i mittförsvaret bredvid Abby Dahlkemper.

I Chelsea hade tydligen Magdalena Eriksson testats på förmiddagen, men inte visat sig vara i matchdugligt skick. Vad det handlar om för problem har jag inte hittat någon uppgift om, men Eriksson fick ju kliva av cupmatchen i fredags så helt oväntat var det inte att hon skulle missa toppmötet. Hon ersattes av mittfältaren Sophie Ingle i mittförsvaret.

Ingen Eriksson alltså. Däremot spelade Jonna Andersson hela matchen som vänsterback. Hon hade det stundtals rätt jobbigt med kvicka och tekniska Chloe Kelly. Bland annat var Kelly ett par meter före Andersson när högeryttern stötte in 1–1-målet.

Vid det där målet var dock mittbacken och vikarierande lagkaptenen Millie Bright den mest olyckliga. För nog borde väl Bright ha fått bort Lauren Hemps inspel?

Det var Chelsea som tog ledningen både med 1–0 och 2–1. Båda målen bar Sam Kerrs signatur. Samma dag som Australien lottades mot Sverige i OS visade Australiens superstjärna superklass. 1–0 var en nick på hörna. Kerr lurade Caroline Weir med sin löpning och satte distinkt bollen vid första stolpen.

2–1 gjordes på straff av Pernille Harder. Men det var Kerr som fixade straffen mer eller mindre på egen hand. Och på övertid var det väldigt nära att Kerr också gjorde ett 3–2-mål.

Men det blev alltså en poäng vardera. Chelsea ledde med 2–1 i paus, och hade länge bra kontroll i den andra halvleken. Sedan stod man för en dubbel bjudning i minut 74 – och var plötsligt riktigt illa ute.

Först spelade Fran Kirby bollen blint bakåt på egen planhalva, och gav Chloe Kelly öppen gata på sin kant. Sedan borde Millie Bright definitivt ha fått bort inspelet. Men Bright slog hål i luften, och Lauren Hemp tryckte in 2–2-målet.

Bright var alltså riktigt olycklig i matchen. Däremot var Ann-Katrin Berger Chelseas defensiva matchvinnare. Den tyska landslagsmålvakten räddade Chelsea i Champions League mot Wolfsburg. Nu räddade hon sitt lag igen. Framför allt stod hon för en högkvalificerad räddning via ribban på en nick från Hemp i 79:e minuten.

Berger har verkligen visat högsta världsklass den här våren. På övertid hade hon dock lite tur när Lucy Bronze kastade sig in framför Jonna Andersson och nickade precis utanför ena stolpen.

Om Berger och Kerr var Chelseas stora spelare i matchen så hade Hemp och Kelly samma roller i Manchester City. Det båda kantspelarna är verkligen två jätteattraktioner i ett lagbygge som annars bäst beskrivs som en lagmaskin.

Hos Chelsea byttes målskytt Harder ut efter en timme. Utöver en kall straff fick hon inte mycket uträttat. Det känns inte som att tränare Hayes har lyckats ge Harder en roll i Chelsea där danskan kommer till sin rätt. Chelseas offensiv är väldigt mycket Kerr och Kirby, och lite för lite Harder.

Det är för övrigt intressant att höra omdömena om tränare Hayes. Vissa hyllar henne ohämmat och kallar henne världens bästa tränare. Andra hävdar att hennes taktiska kunnande är högst begränsat, och att Chelsea hade mått bäst av att få in en ny coach.

Jag ser Chelsea för sällan för att kunna ställning i frågan. Men samtidigt som Hayes varit väldigt framgångsrik har jag noterat väldigt långa startsträckor i Chelsea både för Sam Kerr förra året och nu alltså även för Pernille Harder.

Klart är att Hayes den kommande månaden kan förstärka sin position i Chelsea. Då jagar ju klubben både seger i Champions League och i WSL. Man har dessutom redan vunnit ligacupen – och är kvar i den upplaga av FA-cupen som avslutas i höst.

Det blev tuffast möjliga OS-lottning

USA, Australien och Nya Zeeland i nämnd ordning. Tuffare OS-lottning gick det inte att få.

Precis som i VM 2015 får vi både USA och Australien i gruppen. För sex år sedan blev det kryss mot båda – men det blev också Sveriges sämsta stora mästerskap hittills.

När den tidigare OS-mästarinnan för USA, Lindsey Tarpley drog lotterna till OS-fotbollens gruppspel inledde hon med att sätta sitt USA mot Sverige. Så har det sett ut i fem raka VM-gruppspel från och med 2003.

I OS har dock inte Sverige och USA lottats i samma grupp sedan 1996. Däremot minns vi väl alla hur Lisa Dahlkvist blev stor matchvinnare när vi slog ut amerikanskorna efter straffläggning i kvartsfinalen 2016.

Det är tufft att möta USA i öppningsmatchen. Visst gjorde vi nyligen en bra träningsmatch mot dem, men det var hemmaplan och USA vilade halva sin ordinarie startelva. Det blir betydligt tuffare på Tokyo Stadium den 21 juli. Där ser jag amerikanskorna som favoriter med 60–30–10.

Tre dagar senare väntar Tony Gustavsson och Australien. De har ett lag där stommen varit med sedan 2011, och spelarna borde stå på sin topp. Sett till hur man spelade i senaste landslagsfönstret är man långt ifrån den där toppen. Men spelarmaterialet är starkt, och Gustavsson har ju några månader på sig att få ordning på spelet. Hinner han?

Hur som helst är det långt ifrån någon lätt lottning. Australien har fantastisk fart i omställningarna med blixtsnabba spelare som Sam Kerr, Hayley Raso och Caitlin Foord. Man har ju även Vittsjöstjärnan Emily Gielnik i toppform.

I VM 2015 blev det kryss mot The Matildas i en match Sverige var tvunget att vinna. Sedan hade vi tur med resultaten och gick ändå vidare ur gruppspelet som en av de bästa grupptreorna. Nu håller jag Sverige som favorit, men bara med 35–40–25.

Slutligen väntar Nya Zeeland i sista gruppmatchen. Det är ett väldigt fysiskt lag, ett hårt arbetande sådant. Känslan är att Ali Riley och de andra nyzeeländskorna var bättre för sju–åtta år sedan. Men det är ingen svensk plockseger, speciellt inte om man har kniven mot strupen. Jag säger ändå 65–25–10 i svensk favör.

Eftersom två av tre grupptreor går vidare bör Sverige klara av att avancera till kvartsfinal – trots riktigt tuff lottning. Det gick inte att sätta ihop en svårare grupp sett till världsranking.

USA var högst rankat i första potten, Sverige var högst rankad i den andra och Nya Zeeland var klart högst rankat i den fjärde. Australien var i och för sig en plats bakom Kanada i den tredje potten, men eftersom USA och Kanada inte kunde placeras i samma grupp är det alltså svårast möjliga grupp.

Så här ser hela lottningen ut: (Siffrorna inom parentes är aktuell världsranking)

Grupp E: Japan (11), Kanada (8), Storbritannien (6–gäller England) och Chile (37). Total rankingpoäng: 62.
Grupp F: Kina (14), Brasilien (7), Zambia (104) och Nederländerna (3). Total rankingpoäng: 128.
Grupp G: Sverige (5), USA (1), Australien (9) och Nya Zeeland (22). Total rankingpoäng: 37.