För drygt två timmar sedan var den riktiga höststarten på damallsvenskan. Jag hade tänkt att kolla derbyt Växjö–Vittsjö noga och slänga lite blickar då och då på Hammarby–Eskilstuna.
Men det blev inte så. Nu när matcherna är slut känner jag att jag inte har sett någon av matcherna speciellt noggrant. Det blev till slut en sådan kväll där blicken vandrade mellan matcherna.
Matchen i Växjö blev nämligen inte huvudmatch i speciellt många minuter. När blicken vandrade till matchen på Kanalplan var det svårt att tro det man såg. Eskilstuna imponerade nämligen stort under de första 25 minuterna. Med tanke på hur många, och vilka spelare som United har tappat i sommar var ju känslan att laget skulle vara klart försvagat.
Tidigare i dag hörde jag tränare Magnus ”Munken” Karlsson säga i en radiointervju att han trodde att hans lag skulle vara minst lika bra i höst som i vårspurten. Jag log för mig själv och tänkte att det är sådant han är tvungen att säga för att inte sänka sina spelare.
Men faktum var att det Eskilstuna som startade matchen i Stockholm var betydligt vassare än det som spelade i våras. Det fanns en fart och struktur i anfallsspelet som man inte sett tidigare. Mia Jalkerud kan vara exakt den pusselbit som saknats i tränare Karlssons lagbygge.
Jalkerud inledde nämligen otroligt starkt och kompletterade Felicia Rogic på ett utmärkt sätt. Faktum är att det inte hade varit orättvist om Eskilstuna hade haft 4–0 i paus. Nu var det 2–0, och i den andra halvleken var Hammarby det bättre laget, och med lite flyt hade stockholmarna kunnat få med sig en poäng.
Trots det är det Eskilstunas rivstart i matchen som man minns bäst. Om det är så United kommer att agera i höst kan man ju faktiskt mycket väl klamra sig kvar på den tredjeplats man nu ligger på.
I Småland kändes Vittsjö klassen bättre än Växjö i matchupptakten. Vittsjö visade att man numera behärskar bollinnehavets konstart, och spelade runt bollen riktigt bra. Men det skulle visa sig att man mest just spelade runt bollen.
Växjö jobbade sig in i matchen, och efter paus var det tabelljumbon som var klart närmast att vinna. Under den andra halvleken räknade jag till tre 100-procentiga målchanser för hemmalaget, medan Vittsjö egentligen bara hade en.
Den var i och för sig väldigt bra, en dubbelchans där först Emily Gielnik och sedan ClaraMarkstedt provade från nära håll.
Men det var alltså Växjö som skapade flest chanser. Nyförvärvet Adelina Engman imponerade med snabbhet, men imponerade inte med sina avslut.
Efter 52.40 kom hon helt fri med Sabrina D’Angelo. I ett läge rakt framifrån, där jag tänkte ”runda målvakten”, sköt Engman tidigt, och löst – rakt på gästernas målvakt. Det luktade inte målskytt om det avslutet.
Ännu värre blev det efter 91.22, när Engman återigen blev helt fri – den här gången ur högerläge. Återigen valde finländskan att skjuta tidigt. Den här gången gick dock bollen utanför, vilket ju är väldigt långt ifrån godkänt.
Skall Växjö kunna rycka upp sig i tabellen måste man åtminstone skjuta inom ramen när man är helt ensam med motståndarnas målvakt.
Strax innan Engmans andra chans, i slutminuten, var Emmi Alanen väldigt nära att lobba in ett segermål för Växjö. Sabrina D’Angelo var snett ute, men reparerade sitt misstag genom att hinna hem och styra undan bollen strax innan mållinjen.
Det blev mållöst, ett resultat som på många sätt var en förlust för båda lagen. Om något lag ändå skall känna sig nöjt är det Växjö. Även om den efterlängtade segern inte kom nu heller så skapade alltså laget chanser, och trion Engman, Juliette Kemppi och Stina Lennartsson bidrog med kvaliteter som trots svaga avslut gjorde att anfallsspelet kändes vassare än i våras.
Jag hörde att Radiosportens expert Richard Henriksson tidigare under dagen helt avfärdade Växjös chanser att hålla sig kvar i högsta serien.
Av det jag såg i dag är jag inte lika kategorisk. Växjö är nu bara sex poäng bakom AIK och Piteå och sju bakom Örebro. Jag skulle inte bli förvånad om smålänningarna hinner ikapp och förbi något av de lagen.
Alldeles strax återstartar damallsvenskan på allvar efter OS-uppehållet. Dagens två matcher är ”derbyt” Växjö–Vittsjö samt toppmötet Hammarby–Eskilstuna. I morgon 15.30 är det Stockholmsderby mellan AIK och Djurgården, en match som sänds på SVT. Även söndagens möte mellan FC Rosengård och Kif Örebro (16.00) sänds på SVT. På söndag spelar även Piteå–Linköping.
Damallsvenskan i all ära. Helgens stora match för svensk del är ändå lördagskvällens Champions Leaguematch mellan Kristianstad och Bordeaux.
Jag hade en lång dag i Kristianstad i onsdags. En lång dag som kunde ha blivit ännu lite längre, för det var ytterst nära att tjeckiska FC Slovácko (uttalas Slo-Watt-Sko) sensationellt tog Bordeaux till förlängning i den sena matchen.
Bordeaux hade varit spelmässigt överlägset, men hade bara 1–0 med sig in i de fem tilläggsminuterna. Det blev händelserika minuter där färska olympiska mästarinnan Vanessa Gilles fick huvudrollen.
Först orsakade hon ett självmål. Utan att kolla var (engelska) målvakten Anna Moorhouse var placerad nickade Gilles hemåt. Bollen gick mot det tomma målet. Moorhouse vräkte sig efter bollen, och hann upp den innan den passerade mållinjen. Men på den blöta planen hade målvakten sådan fart att hon gled in med bollen i eget mål.
Det utbröt TV-pucksglädje i det tjeckiska lägret. Matchklockan visade 92.03, och man var bara cirka tre minuter från förlängning. Glädjen varade dock bara i drygt 80 sekunder. För efter 93.25 återställde Gilles ordningen när hon nickade in en inläggsfrispark från mittplanen. Bordeaux vann och möter Kristianstad 20.00 i morgon kväll i gruppfinal.
Det märktes på många sätt att onsdagen var en stor dag för Kristianstads DFF. En dag där klubben fick lite större genomslag än normalt. Det var kul att få uppleva det.
En talande sekvens inträffade precis innan att presskonferensen efter KDFF:s 1–0-seger mot Brøndby skulle starta. Då kom presschefen och sa till Elisabet Gunnarsdottir att TT ville få telefontid med henne efter presskonferensen.
Beta tittade då på målskytt Alice Nilsson, som satt bredvid, och sa:
”TT, vad är det? Jag har aldrig hört talas om TT, jag vet bara vilka Kristianstads-Bladet är.”
Här hade jag personligen gärna sett att hon sagt ”Kristianstadsbladet och damfotboll.blog”, men man kan ju inte få allt…
Efter en liten diskussion med segerskytt Nilsson kom Gunnarsdottir fram till att hon faktiskt hade läst ganska många TT-artiklar. Men den lilla ordväxlingen gjorde det i alla fall tydligt att KDFF är inte är speciellt vant vid att lyftas i riksmedia.
Det märktes även att man inte var van vid att ha flera journalister på plats. Det fanns exempelvis inget att äta eller dricka i pressrummet, och coronareglerna gjorde att vi i media inte fick gå till kioskerna. Nu löste hjälpsamma funktionärer så att jag fick en mugg kaffe per match per match, så det gick ingen nöd på mig.
Jag fick även träffa flera av er läsare, bland annat signaturen Palle, som ofta märks i kommentatorsfältet, speciellt på silly season-sidorna. Det är alltid roligt att möta läsare på riktigt, så tveka inte att säga hej om ni skulle se mig ute på någon arena. Det är ju större chans att ni känner igen mig än tvärtom…
Här skall jag även passa på att tacka så mycket för den bok om Mallbacken som en av er läsare ordnade så att jag fick på posten tidigare i sommar. Kul läsning.
Kul även att kolla nya lag. I onsdags bekantade jag mig närmare med några jag inte sett på plats tidigare. Framför allt är ju FC Girondins de Bordeaux intressant, eftersom det är laget som står mellan Kristianstad och ett dubbelmöte i playoff mot något av Lyon, Wolfsburg, Manchester City eller Slavia Prag.
Det går ju inte att dra 100-procentiga slutsatser från en enstaka match. Men från det jag såg av Bordeaux i onsdags så är det ett lag som jobbar mycket med spelvändningar och snabba kantattacker.
Redan på uppvärmningen såg man att Bordeaux lägger stor vikt vid spelvändningar. Då nötte nämligen fyrbackslinjen och de båda innermittfältarna just spelvändningar. Framför allt är lagkapten Charlotte Bilbault väldigt skicklig på att slå svepande krossbollar med precision. Men även amerikanska Malia Berkely är duktig på att slå passningar från vänster mittbacksposition ut på högerkanten.
Kantspelarna Eve Perisset och Melissa Herrera är kvicka, bollskickliga, och slog ofta låga och hårda inspel.
Motståndarna Slovacko hade duktiga mittbackar i Marketa Klimova och Lucie Jelinkova som oftast täckte bort inspelen. Det blir otroligt viktigt att KDFF:s backar har lika bra koll i morgon.
Slovacko var väldigt bra på att täcka ytan framför sina mittbackar. Smarta Eliska Janikova och löpstarka Andrea Hola såg till att Bordeaux:s landslagsmeriterade tia Claire Lavogez inte fick speciellt många bollar att jobba med.
I början av matchen tyckte jag att lagkapten Janikova var Slovackos klart bästa spelare. Men hon tröttnade redan efter cirka 30 minuter, och bars av planen på bår efter 55. Jag tolkade det som att det berodde på kramp i vaden. Så kanske att Janikova hade bättre bolltalang än träningsstatus.
Annars kämpade tjeckiskorna tappert. Trots mängder av snabba franska kantanfall och gigantiskt övertag i bollinnehav räknade jag bara till 8–2 i målchanser i fransk favör. Målvakten Barbora Ruzickova var duktig, liksom de nämnda mittbackarna och Hola på mittfältet.
Elisabet Gunnarsdottir har flera gånger sagt att hon tycker att KDFF är favoriter i det här kvalspelet, delvis på grund av att man har hemmaplan. Men min uppfattning är nog ändå att Bordeaux måste räknas som favoriter. Men känslan var att laget inte var så vasst som jag hade trott. Jag nöjer mig därför med 60–40 i fransk favör.
Men känslan är ändå att KDFF måste vara vaket på kanterna, att Brett Maron måste ha en bra dag i målet, samt att Kristianstad måste vara effektivt när målchanserna kommer.
Det är något som inte KDFF var mot Brøndby. Jag log lite för mig själv när jag hörde att en jury i Kristianstad hade korat danskornas tyska målvakt Ann-Kathrin Dilfer till matchens lirar i Brøndby. I min värld var Nanna Christiansen danskornas överlägset bästa spelare. Dilfer däremot var en säkerhetsrisk, och var bland annat helt snett på det vid Alice Nilssons segermål.
Men ibland får bortalagets målvakt pris lite för att visa hur överlägset hemmalaget har varit. Jag hade ju 8–2 till KDFF i målchanser. Men den officiella statistiken visar att hemmalaget bara hade tre avslut inom ramen. Ett av dem gick i mål. De två räddningar Dilfer gjorde var knappast speciellt svåra.
Tyvärr missade Kristianstadsspelarna målet i flera fina lägen. Det har man nog inte råd med i morgon. På internationell nivå är det ett likhetstecken mellan kvalitet och effektivitet.
En intressant match i matchen utgörs av de fasta situationerna. Min känsla är att KDFF totalt sett bör vara starkare i luftrummet, och därmed ha goda chanser att hävda sig i samband med hörnor och inläggsfrisparkar.
Dock måste man ha grym koll på Vanessa Gilles. Jag kan ha missat någon, men jag tror faktiskt att Bordeaux slog samtliga hörnor och inläggsfrisparkar mot nickstarka Gilles. Och till slut gav det ju också ett mål. Gunnarsdottir måste alltså sätta sin absolut bästa huvudsspelare på att ta bort Kanada-fransyskan.
Noterbart också att Bordeaux flyttade upp Gilles på mittfältet när Slovacko skulle slå långa insparkar. Samtidigt föll Berkely ner som ett slags libero.
Det lär bli en väldigt spännande lördagskväll på Kristianstads fotbollsarena. Tyvärr blir det ingen resa dit för mig, utan jag får se matchen på Kristianstadsbladets hemsida.
Kollar man Bordeaux laguppställning är OS-mästarinnan Gilles och den franska landslagsmeriterade trion Perisset, Bilbault och Lavogez de mest namnkunniga spelarna. I anfallet har man tappat jamaicanska måldrottningen Khadija Shaw. Hon är den typen av straffområdesspelare som passar som handen i handsken med den typen inspel som Bordeaux använder sig av.
Andra namnkunniga Bordeaux-spelare är de båda nederländska OS-spelarna Sisca Folkertsma och Katja Snoijs samt tidigare Kristianstadsforwarden Svava Ros Gudmundsdottir. Mot Slovacko inledde dock Folkertsma och Gudmundsdottir på bänken.
På bänken finns kanske den allra mest namnkunniga i Bordeaux, och då tänker jag på tränaren Patrice Lair. Han var mannen som byggde upp Lyons storlag, och tog dem till de två första Champions Leaguetitlarna.
Han har via PSG och några herrlag alltså nu hamnat i Bordeaux. Hans röst lär höras på Kristianstads fotbollsarena under lördagskvällen.
Apropå tränare fick Jonas Eidevall en bra start på sin tid som Arsenaltränare. Hans lag vann komfortabelt med 4–0 mot Kazakstans tvåa Okzhetpes. Under lördagen väntar gruppfinal mot PSV Eindhoven nu för Eidevall och Arsenal.
Totalt sett var det en ganska skrällfri premiärdag i Champions League. De högst raknade lagen var uppsatta som hemmalag, och bara fem bortalag vann. Bland de fem fanns italienska Milan samt nordiska trion Kristianstad, Rosenborg och Åland United.
Noterbart var att det gick bra för svenska spelare. Cyperns mästarlag Apollon, med Sofia Hagman och Matilda Abramo i startelvan och Kim Björkegren som tränare, vann sin match efter förlängning. Julia Molin startade för Glasgow City, som också vann och Amanda Nildén fick debutera för Juventus i deras 13–0-seger mot Kamenica Sasa.
Det om Champions League. Det har även kommit lite intressanta nyheter på hemmaplan. Den mest intressanta är ju att Hanna Bennison uppges vara klar för Everton.
Det är förstås otroligt tråkigt för Rosengård, som går in i Champions League om någon vecka. Precis som för Anna Anvegård och Nathalie Björn tycker jag inte att Everton är ett steg uppåt i karriären för Bennison. Snarare ett snett nedåt.
Känslan är ju att Bennison hade haft en ordinarie plats i Rosengård i höst. Men ekonomin är givetvis en faktor också, och jag tippar att Bennison får ett lönepåslag i Liverpool.
Det här med att tre OS-spelare går från Rosengård till Everton är en signal om att fotbollens näringskedja håller på att göras om. Tidigare har ju svenska landslagsspelare gått direkt till europeiska storklubbar, och inte via mellanklubbar som Everton.
Men nu går alltså två eller tre svenska landslagsspelare till Everton samtidigt som Liverpoolklubben tappar australiska Hayley Raso till Mancheter City. Rosengård är alltså på väg att halka ner ett steg i näringskedjan.
Ännu så länge kan ju en Emma Holmgren gå direkt ifrån Eskilstuna till Lyon. Och så kommer det säkert att vara i ytterligare ett tag. Men om tio år är nog risken stor att vi knappt kommer att se några svenska klubbar leverera spelare direkt toppklubbarna i Champions League. En tråkig utveckling.
Däremot har vi sett en rolig utveckling på världsrankingen. På den nya lista som kom i dag är Sverige uppe på andra plats.
När Peter Gerhardsson tog över efter Pia Sundhage efter EM-slutspelet 2017 låg Sverige på plats elva med 1934 poäng. Nu har Gerhardsson tagit upp vårt landslag till andraplatsen med 2088,72 poäng.
Sverige har för övrigt aldrig tidigare legat så här högt upp på den världsranking som infördes 2003. Däremot hade vi högre poäng under Marika Domanski Lyfors ledning just 2003. Då noterade Sverige som högst 2103 poäng, något som då räckte till en fjärdeplats. Även under Thomas Dennerby hade vi högre poäng än nu – 2100, något som då räckte till en tredjeplats. Men ändå väldigt bra jobbat av Gerhardsson.
🇸🇪 Sweden soar into second ⬆️ 🇨🇦 Canada climb to sixth 🧗♀️ 🇪🇸 Spain enter top 10 for the first time 🔝
🌍 Although USA retain pole position, there is plenty of post-@Olympics movement in the latest Women's #FIFARanking 📊
Det är faktiskt så bra jobbat att Gerhardsson nu är kandidat till att bli prisad som årets tränare i Europa. Han tävlar mot de båda Champions League-finalisterna Emma Hayes och Lluis Cortes.
Jag tycker att Gerhardsson är en rimlig segrare, men tror att priset går till Cortes. Spanjoren är ju den som har vunnit något riktigt stort under säsongen.
✨ UEFA Women's Coach of the Year nominees ✨
🏅 Peter Gerhardsson (Swedish WNT) 🏅 Emma Hayes (Chelsea FC Women) 🏅 Lluís Cortés (FC Barcelona)
Who should be named 2020/21 UEFA Women's Coach of the Year on 26 August? 🏆 #UEFAawards
Cortes har ju nu lämnat Barcelona. Under deras nya tränare förlorade de spanska mästarinnorna i onsdags en prestigematch mot tidigare Europamästarinnorna Lyon. I den turnering som kallas Women’s International Champions Cup vann Lyon med 3–2, vilket innebär att den franska tvåan spelar final mot amerikanska mästarlaget Portland Thorns natten mot söndag.
I eftermiddag har jag stundtals frusit och stundtals njutit i solen på Kristianstads fotbollsarena. Vädret var dock mer ostabilt än hemmalagets spel. KDFF vann sin semifinal i kvalspelet mot Champions League med 1–0 mot danska storklubben Brøndby.
Och om det finns säkra 1–0-segrar var det här en sådan. Precis som danskornas tränare Per Nielsen nyss konstaterade på presskonferensen hade hans lag inte tillräcklig fysik för att mäta sig med Kristianstad.
Man såg direkt att KDFF var det större och starkare laget. Trots det tog det drygt en halvtimme innan hemmalaget verkligen kopplade greppet om matchen.
I början vann Brøndby kampen om mitten, och lagets i särklass bästa spelare Nanna Christiansen fick lite för mycket boll för att KDFF skulle kunna känna sig säkert.
Det såg ut som att KDFF hade fokus på att anfalla på kanterna, för ofta gled två av lagets tre centrala mittfältare ut mot varsin kant, vilket lämnade Eveliina Summanen ensam i mitten, ibland mot tre–fyra danska spelare.
I 24:e minuten hörde jag Therese Sessy Åsland ropa mot bänken:
”Skall jag ligga brett.”
Första halvtimman var det bara en målchans, den hade KDFF när gästernas målvakt Ann-Kathrin Dilfer kom snett ut på en djupledsboll mot Sveindis Jane Jonsdottir.
På KDFF:s bästa anfall i den första halvleken sprang Jonsdottir igenom igen. Hennes skott täcktes till hörna av Dilfer. En hörna som blev matchavgörande.
Målvakt Dilfer kom helt snett på bollen. När hon höll på att hänga tvätt räddades först ett skott från Jonsdottir på mållinjen innan Alice Nilsson kunde trycka in matchens enda mål.
Kul att en helt egen produkt blev KDFF:s första målskytt – och hittills enda – i Champions League. Nilsson startade för övrigt på högerkanten. Men direkt efter målet flyttade hon in i mitten, medan Åsland gick ut på kanten. Det stabiliserade Kristianstads spel. Plötsligt hade man bättre kontroll centralt.
Brøndby hade två chanser i samband med en hörna i slutet av den första halvleken. I övrigt kändes det tryggt. Jag räknade till slut till 8–2 (4–2) i målchanser till Kristianstad. Segern var alltså helt i sin ordning.
Med avspark 20.00 spelar franska ligatrean Bordeaux mot tjeckiska trean Slovacko här i Kristianstad. Vinnaren där möter KDFF i gruppfinal på lördag.
I dag tjuvstartade damallsvenskans andra halvlek med matchen AIK–Kristianstad. Matchen var lyft ur den 14:e omgången eftersom Kristianstad skall kvala mot Champions League i kommande vecka.
På onsdag klockan 14.00 tar man emot Brøndby på Kristianstads fotbollsarena. Jag gissar att eventuella representanter från den danska storklubben knappast lämnade Skytteholm tidigare i dag med skrämselhicka.
För KDFF såg inte speciellt vasst ut. Man vann i och för sig hörnorna med 14–3 och jag räknade till 7–3 i klara målchanser. Ändå kändes inte slutresultatet 1–1 speciellt ologiskt. AIK försvarade sig smart, och hade de bästa målchanserna i den första halvleken.
Efter paus hade Kristianstad ett par jättelägen att göra ett segermål. Men känslan var ändå hela tiden att laget inte skulle få med sig mer än max en poäng ifrån Solna. Spelet såg styltigt ut och man levde mycket på fasta situationer.
För Kristianstads del får vi hoppas att de får bättre ordning på spelet hemma på gräset i Skåne. Och man brukar ju säga att ett dåligt genrep…
Men tänker man spela i Champions League även nästa år måste man definitivt höja sig. Två förlorade poäng innebär förstås försämrad position i medaljstriden.
AIK:s poäng innebär däremot stärkt position i botten. AIK är för övrigt ett konstigt lag, ett extremt ojämnt.
Sannolikt är amerikanska backen Hannah Davison deras allra viktigaste spelare. Det är hon som håller ihop försvaret. I dag gjorde hon en väldigt stark insats. Och om AIK klarar att hålla ihop defensiven har man några vassa offensiva vapen.
Det vassaste är Rosa Kafaji. Hon har en makalös potential och lär snart spela i betydligt bättre lag än AIK. Kafaji är både bra på att skapa chanser på egen hand och på att kombinera med lagkompisar. Man ser att hon och lagets andra offensiva geni, Honoka Hayashi, gärna letar efter varandra.
Den riktiga återstarten av damallsvenskan är annars på fredag. Då spelar Växjö–Vittsjö och Hammarby–Eskilstuna. I dag var det även tre träningsmatcher med damallsvenskt intresse. Rosengård vann med 2–1 mot Linköping och så blev det oavgjort 3–3 mellan Hammarby och Vittsjö och 1–1 mellan Örebro och Djurgården.
I elitettan var Umeå och BP dagens stora segerlag. Vid sommaruppehållet var det sju lag som hade rimlig chans på de tre damallsvenska platserna. De sju lagen möttes inbördes i dag.
Umeå vann med 2–0 borta mot Älvsjö och har nu sju poäng ner till fjärdeplatsen. Älvsjö har därmed två raka förluster – och bara tre poäng på de fem senaste omgångarna, något som innebär att Stockholmslaget nu halkar efter de andra sex.
BP vann borta mot Morön, något som innebär att lagen byter sida om strecket. BP lyfter upp på damallsvensk plats, medan Skellefteklubben nu ligger under strecket.
I Lidköping tog LFK emot IFK Kalmar. Gästerna var det bättre laget, men Lidköping lyckades fixa en poäng genom en sen kvittering till 1–1. Kalmar hade lite oflyt med domslut före paus. Precis när man skulle rulla in 1–0 i tomt mål blåste domaren straff. Den slog Tabby Tindell i ribban och ut. Av ett givet mål blev inget.
Kalmars ledningsmål var riktigt snyggt. Andrea Thorisson skickade iväg en kanon som gick in via ribban. Men LFK och Emilia Bengtsson fick sista ordet – även det ett riktigt fint mål.
Krysset innebär att Kalmar och Lidköping ligger femma och sexa i tabellen, man har dock bara en respektive två poäng upp till damallsvensk plats.
I botten räddade jumbon Borgeby en poäng hemma mot Sundsvall genom en sen 3–3-kvittering. Skåningarna hade behövt vinna, men poängen gör ändå att man har ett litet hopp kvar.
Nästjumbon Bollstanäs är fortsatt det lag som släppt in flest mål i elitettan. Men efter uppehållet har man nu spelat 0–0 mot både Jitex och Uppsala. Möjligen är det en signal om att Bollstanäs fått ordning på defensiven.
Inlägget uppdaterat med troligt nyförvärv till Eskilstuna
Efter intensivt bloggande under OS har jag behövt en liten andhämtningspaus. Och det var rätt lägligt att ta den när det var stiltje i den internationella damfotbollen.
Men lite har ju hänt. Natten mot torsdagen stängde de svenska transferfönstret. Vi får nog vänta någon dag till innan vi fullt ut gör bokslut över vilka värvningar våra damallsvenska klubbar har gjort. Alla klubbyten i damallsvenskan följer ni som vanligt på bloggens silly seasonsida.
Och jobbigt nog är ju många andra europeiska fönster öppna, vilket gör att det riskerar att försvinna spelare utomlands i ytterligare några veckor.
I dag kom en liten bomb när franska giganten Olympique Lyonnais meddelade att de har värvat Emma Holmgren från Eskilstuna United. Den såg jag inte riktigt komma.
Kul för Holmgren att hamna i en riktig storklubb. Man förstår ju att det är lockande när Lyon kommer med ett kontraktsförslag. Och det är ju väldigt nyttigt att få en riktigt bra träningsmiljö – vilket finns i Lyon.
Men. Det finns ett riktigt stort men här.
Tidigare i sommar har Lyon värvat världens bästa målvakt, Tiane Endler, från arvfienden PSG. Och kollar man Lyons spelartrupp är även spanska landslagsmålvakten Lola Gallardo och finska Katriina Talaslahti under kontrakt.
Någon av dem kanske kommer att lämna. Men Holmgren lär ju ändå knappast vara tänkt som förstamålvakt. Och då kommer ju frågan om hur mycket hon kan tänkas få spela.
Nu är ju Sonia Bompastor ny som manager för Lyon, så man kan bara spekulera i hur hon kommer att matcha sin trupp. Men de senaste åren har Lyon kört hårt på en förstamålvakt, och bara luftat sina högst kapabla bänkmålvakter i enstaka matcher.
En snabbkoll gör gällande att säsongen 2019/20 fick dåvarande andramålvakten Lisa Weiss inte stå i en enda tävlingsmatch. Och den senaste säsongen fick tvåan Lola Gallardo vakta målet i tre liga- och en cupmatch. Knappast någon bra matchning. Och vad jag kan se har tredjemålvakten Katrinna Talaslahti inte fått stå i en enda tävlingsmatch under sina två säsonger i klubben.
Så vi får hoppas att Emma Holmgren får en vettig matchning i Lyon, och att hon inte blir fast i ett franskt kylskåp.
Tillagt i efterhand. Jag nåddes under kvällen av en obekräftad uppgift om att United som delbetalning i affären med Lyon får just nämnda Katriina Talaslahti som ersättare för Holmgren. Det blir alltså lite som en bytesaffär.
Annars hade ju Eskilstuna tagit höjd för det här genom att redan tidigare ha både Emelie Lundberg och Mimmi Paulsson-Febo på kontraktslistan. Det är två högst dugliga målvakter. De är ju dock inte på Holmgrennivå, och totalt sett känns det från vad vi vet från sommarfönstret som att United redan givit upp medaljfunderingarna.
Eskilstuna spurtade ju bra i våras och ligger nu femma i tabellen. Man är bara en poäng från medalj och två ifrån en Champions Leagueplats. Men under sommaren har man tappat fem toppspelare och bara värvat in ett par.
Apropå damallsvenska målvakter och franska storklubbar så har ju FC Rosengård just nu två riktiga toppmålvakter i Kanadas Stephanie Labbé och Australiens Teagan Micah. I en omtalad intervju efter OS sa Caroline Seger skämtsamt att hon har rivit Labbés kontrakt med Rosengård för att slippa bli påmind om OS-finalen på varje träning.
Se här när Olivia Schough pratar om vad Caroline Seger betyder som lagkapten för landslaget och om Seger siktar på nya mästerskap i framtiden! pic.twitter.com/9o8HNpAi9Q
Nu tycks det vara så att Seger inte behöver riva något kontrakt. Den stora franska tidningen Le Parisien uppger nämligen att Labbé skall spela med PSG i höst. Det förklarar ju också värvningen av Micah.
Dagen efter den bittra finalförlusten i OS sammanfattar jag här eftersnacket med en lång lista av tweets. Det här är ett rätt tungt inlägg som tar lite tid att ladda ner.
Därför tänkte jag först presentera min drömelva från OS-turneringen under tiden tweetsen trilla in. Elvan tog jag ut rätt spontant, så det är risk att jag har missat någon som borde ha varit med. Så varmt välkomna att komma med synpunkter, och med era egna elvor.
Man brukar ju säga att anfallsspel vinner matcher, medan försvarsspel vinner titlar. Och så var det ju verkligen i de här olympiska spelen. Det gjordes massor av mål, men det var ett av de lag som var allra sämst på att göra mål som faktiskt tog titeln. Faktum är ju att bara Nya Zeeland, Chile och Japan gjorde färre än Kanada.
Men totalt sett var det många anfallsspelare som utmärkte sig i turneringen, vilket gör att en drömelva lätt blir framtung. Jag har valt att ställa upp 3–4–3 för att få med så många offensiva spelare som möjligt. Elvan ser ut så här:
Stephanie Labbé, Kanada
Ellie Carpenter, Australien
Kadeisha Buchanan, Kanada
Nathalie Björn, Sverige
Fridolina Rolfö, Sverige
Jessie Fleming, Kanada
Caroline Seger, Sverige
Lauren Hemp, Storbritannien
Sam Kerr, Australien
Vivianne Miedema, Nederländerna
Barbra Banda, Zambia
Man får ju även ha sju spelare på bänken. Där har jag: Hedvig Lindahl (Sverige), Ashley Lawrence (Kanada), Steph Catley (Australien), Debinha (Brasilien), Kosovare Asllani (Sverige), Stina Blackstenius (Sverige) och Ellen White (Storbritannien).
I övrigt är det nog många som känner som Eric Hilmersson i dag.
Efter matchen i går hörde flera gånger frågan ställas om när det går att glädjas åt de svenska silvermedaljerna. Mitt svar är att man nog aldrig kommer att bli glad över silvret.
Man kan på alla sätt glädjas över sättet som vårt landslag genomförde turneringen på. Och det kan man göra redan nu. Men det här var Sveriges OS-turnering. Det skulle ha blivit guld, och det går inte att vara glad över en andraplats.
Det är ju ganska stor skillnad mellan de här två silverlagen:
The colour of the medal might not have changed but these two teams are a world apart pic.twitter.com/1SKCIXlNE7
Som sagt hade jag alltså tänkt ta lite hjälp av mitt twitterflöde för att gå igenom eftersnacket till finalen. Jag delar in tweetsen i lite olika kategorier. Först ut är tweets från själva matchen.
The game during open play was Sweden’s. The penalty shootout was Canada’s. Simple. Because from open play you have to score. Congrats Canada! Well, well done.
"Den 6:e augusti 2021 i Yokohama kommer att för alltid vara inskrivet som ett av de grymmaste ögonblicken i Svensk fotbollshistoria". @jonas_dahlquist@irma_helin
Idrotten är brutal men vilken spelare och karriär ⭐️
— Peter Häggström Lindecrantz (@PeterHaggstrom) August 6, 2021
Lider med Sveriges landslag, och framför allt med Caroline Seger. Hon är givetvis en hjälte på alla sätt ändå, men den stora sagan kunde fått sluta perfekt där.
Fy f-n vad idrott är grymt ibland. Tjejerna gjorde allt och lite till. Verkligen hjärtskärande att se. Caroline Seger kunde väl fått bli hjälte?!?! Så stolt över laget men helvete så brutalt vi förlorar🇸🇪😢
Vad alla ska tänka på är att både Asslani och Seger spelat 120 minuter i en typ av ” sluggermatch” mot Kanada innan de slår sina straffar. Det tillståndet spelarna befinner sig i då är svår att sätta sig in i en utvilad soffa!
You’ve made me so very proud of being 🇸🇪. The way you’ve played and how you have worked together have been amazing to watch. The ending broke my heart because I know how hard you, Caroline, and all others have worked for this and no one would have deserved it more than you 💔 pic.twitter.com/Leyqfkk7vV
Vilket mästerskap Nathalie Björn o Filippa Angeldahl gör. Så sjukt kul att se Stina Blackstenius i den formen som hon har visat under OS men inte glömma bort att hylla Hedvig Lindahl som gör ett fantastiskt bra mästerskap. Och såklart, Sveriges hjältinna Caroline Seger! #OS#Swe
Men om man sammanfattar turneringen: Filippa Angeldal och Nathalie Björn står för extremt stora genombrott i turneringen. Blackstenius och Rolfö är absolut världsklass. Framtiden ser otroligt ljus ut för svenska landslaget (om man övar på att slå straffar)! EM nästa år – kör vi!
Nu är tid för depp men fr.o.m imorgon plocka fram de goda minnena och bilderna. Tack #swewnt 🇸🇪 för all underhållning, spänning, vackert spel och häftiga segrar. Det har varit ett nöje att följa er OS-resa och lära känna er närmare. Tack för allt! 🤗 pic.twitter.com/Dno49i7PBe
Den bästa insats ett svenskt fotbollslandslag någonsin gjort i ett stort mästerskap. De var det bästa laget i turneringen vilket naturligtvis gör finalförlusten på straffar än tyngre. Men all heder och stort grattis till en fantastisk prestation 🇸🇪🥈 🇸🇪👏🏻👏🏻👏🏻👏🏻🇸🇪 pic.twitter.com/Iz52PblsM5
Och här är några spontana reaktioner från lite olika länder, dock inte Kanada. De kanadensiska reaktionerna sparar jag till sist så att ni som inte orkar se kanadensisk lycka kan sluta läsa…
That's absolutely heartbreaking for Sweden after playing such a great tournament. Congratulations to Canada!! 🏅 #Olympics
Canada wins the gold medal. I'm not sure how many people would've predicted that coming into this tournament. Was Canada the best team at #Tokyo2020? No, Sweden surely was. But Canada's rise continues. Played with such grit and kept scrapping by – gotta admire their tenacity.
Best team over the whole tournament #Swe . You WON silver together. Thanks for some beautiful football ❤️⚽️, hope to see you in Australia in 2023 https://t.co/IJkpvAxSax
Heartbreaking for my Swedish friends. The squad have been superb throughout the tournament!
Congratulations to 🇨🇦 a well fought final & worthy winners in the end. Also, great to see the legend @sincy12 finally rewarded with a gold medal! #Olympics#OlympicFootball
Worst shootout I’ve ever witnessed. Harsh result for Sweden, who were the best team in the Olympics. BUT credit to Canada and incredibly happy for Sinc. #SWEvCAN
"She's done so much for soccer in Sweden, throughout the world. She's seriously a world-class soccer player and has been for so many years. It's going to hurt, it's going to hurt for a long time. But I just wish her all the best and she has no reason to hold her head low."
Fair play to anyone 5 years ago that said: in the next 5 years, Netherlands will be Women's EURO champions and World Cup finalists, and Canada will be women's football Olympic champion #Olympics
Stepping up and taking a penalty in normal circumstances always brings nerves. To do it in a final of any tournament is extremely brave and deserves recognition. 1 team has to win. That’s football. Congratulations to both teams on their Olympic Games 👏🏻
15 déc. 2013, alors qu'elle n'a que 15 ans, elle fait ses débuts en A. Elle jouera la Coupe du monde 2015, et est de loin la plus jeune joueuse de l'équipe, puis les JO de Rio en 2016 et remporte la médaille de bronze, 4 ans plus tard elle offre l’or à son équipe à 23 ans ! 😳 pic.twitter.com/sp2AEoTCDp
Congratulations to @CanadaSoccerEN and the entire team:) @sincy12@_jessiefleming carried this team, and we can’t forget all who have help build this program from the beginning. @bev_priestman is coach of the tourney and year for me! Y’all have earned that GOLD:)
Här är några klipp med eftersnack från det svenska lägret. Här måste jag säga att jag är otroligt imponerad av hur spelare och ledare hanterar situationen.
Det har ju blivit allt vanligare att spelare som förlorat matcher låser in sig och struntar i att prata med media, och därmed även struntar i sina supportrar. Men här är det ingen som gömmer sig, utan det är rakryggat och ärligt. Kul att se.
Caroline Seger: "Enorm tomhet, jag kommer till en chans där jag spelar hela min karriär i huvudet & har guldet. Det kommer svida länge"
"Jag kände att det var ett ypperligt tillfälle att få kröna min karriär med något helt otroligt, men det är såhär med straffar" pic.twitter.com/9Z9G7Jj6La
Peter Gerhardsson: "Bland det tuffaste någon varit med om, det här visar vad idrott är, det är inte sagor, det hade blivit en bra historia om Seger satte den & det blivit det perfekta avslutet. Idrott är inte så, idrott är verklighet"
Finalförlusten suger rent ut sagt men jag håller med er om att vi som lag gjort en bra turnering igenom. Framtiden knackar verkligen på dörren, många spännande spelare tog sina första medaljer och fler lär det bli.
We did it🥇- Canada we did this for you & we did it having the time of our lives 🇨🇦🍁. Dream Big because this special group did. Thank you for your support back home, this will take some time to sink in. We also wouldn’t be here today without those who came before us #nextchapterpic.twitter.com/8i7Kc8pKmv
Team Canada’s gold medal win in soccer was historic in so many ways. @TheQuinny5, became the first openly transgender and non-binary athlete to win an Olympic medal. Quinn, your win today will inspire so many to keep playing and to keep pursuing their dreams. 🏳️⚧️🏳️🌈
Christine Sinclair: "I hope that we'll see investment in the women's game. I think it's time that Canada gets a professional league or some professional teams, and if a gold medal and three Olympics medals doesn't do that, nothing will so I think it's time for Canada to step up."
I was going to do a whole post on what this means to women like me who grew up playing competitive soccer in Canada, and what this means for athletes across the country, but the legendary @karinaleblanc said it so much better. I'm crying with you 🇨🇦🥇 #CANWNT#TeamCanadapic.twitter.com/p0VkIJgspi
Det var upplagt för ett svenskt sagoslut. Det blev ett kanadensiskt. Oj vad jag unnar fantastiska Christine Sinclair en stor mästerskapstitel.
Fast inte i dag. Inte på bekostnad av Sverige.
För svensk del blev det ett förlorat guld. OS-silvret för fem år sedan gick rätt lätt att acceptera. Det svenska laget då var bättre än Sydafrika i öppningsmatchen. Sedan kämpade vi oss fram.
I den här turneringen var Sverige det bästa laget. Men det var det näst bästa som vann. För klart är att det var turneringens två bästa lag som möttes i finalen.
Där gjorde Sverige en lysande första halvlek. Spelmässigt var det den bästa prestationen sedan öppningsmatchen mot USA. Det kändes tryggt och kontrollerat i halvtid.
Ledningsmålet var frukten av bra presspel. Caroline Seger vann bollen, Fridolina Rolfö spelade loss Kosovare Asllani och hennes inspel nådde Stina Blackstenius. Hennes bredsida gick mellan benen på Vanessa Gilles, möjligen även att bollen ändrade riktning på Gilles ena häl. Det gjorde att det väldigt svårt för Stephanie Labbé att hinna ner.
Efter paus lyfte Kanada sig. Och de bjöds tillbaka in i matchen av ett misstag från Amanda Ilestedt. Hon hade varit jättebra på att smita in framför kanadensiska forwards och sno åt sig bollen. Men i 64:e minuten var hon för sen, och fällde Sinclair.
Jessie Fleming satte straffen, och sedan följde några riktigt darriga minuter där Sverige var i gungning. Och på något sätt kändes det till slut rätt logiskt att matchen gick till förlängning.
Efter 15 jämna förlängningsminuter var det Sverige för hela slanten i den andra kvarten. Där räknade jag till fyra svenska målchanser. Fyra chanser att skriva historia. Men den effektivitet vi sett tidigare i turneringen fanns inte där i dag.
Totalt hade jag 9–4 i målchanser, men alltså bara 1–1 i mål. Och var värre var. Ineffektiviteten följde med in i straffläggningen. Där gjorde ju faktiskt Sverige bara mål på två av sex straffar – Nathalie Björn och Olivia Schough. Värsta sumparna var veteranerna Kosovare Asllani och Caroline Seger som inte ens tvingade fram målvaktsräddningar.
För Segers del är risken uppenbar att missen kommer att följa med under resten av livet. Hon har varit Sveriges bästa spelare i turneringen, och skulle ju bara…
Sverige spelar ju oftast ett 4–4–1–1, men senast var det mer utpräglat 4–4–2. Vi får se hur formationen blir i dag. Kanada spelar 4–4–2 med en mittfältsdiamant. Jag satte upp laget 4–1–3–2 för att peka ut vem som är den defensiva spetsen i diamanten.
Under dagen har jag hört uppsnacket i radiosporten. Där hade de bland annat intervjuer med Kosovare Asllani och Peter Gerhardsson. Asllani konstaterade att hon redan har ett OS-silver, och vill inte ha ett till.
Gerhardsson pratade om att kontringar och fasta situationer kommer att bli avgörande i den här finalen. Och att Sverige måste förbättra sitt kontringsspel jämfört med semifinalen. Det är bara att hålla med.
Det är ju två väldigt försvarsstarka lag som möts i finalen. Båda har bara släppt in tre mål på fem matcher. Och båda har hållit nollan mot världsettan USA.
Kanada har en positiv trend. De nollade USA och Brasilien, och i sista gruppspelet släppte de bara in ett slumpmål mot Storbritannien. Det är alltså ett lag som inte är lätt att göra mål på.
I morgon får damfotbollen en ny global fotbollsmästare. Varken Sverige eller Kanada har ju tidigare vunnit några titlar på världsscenen. Här är en guide till den glödheta OS-finalen, som fått ny starttid, 14.00 svensk tid.
Knäckfrågan inför den här matchen var avsparkstiden. Bara drygt 15 timmar innan planerad avspark kom beskedet om att matchen både senareläggs och flyttas från olympiastadion till Yokohama stadium. Vi slipper därmed att gå upp i natt, svensk tid, och kan ladda för final på eftermiddagen.
I morgon eftermiddag kommer vi alltså att få ett nytt globalt mästarlag. Jag har förstått att spelbolagen håller Sverige som ganska klar favorit till att bli det mästarlaget. Jag håller också Sverige som favorit, men tycker ändå att det här är en ganska oviss final.
Kanada har stolta OS-traditioner. Laget tog ju brons både 2012 och 2016. Nu blir det finare valör på medaljen för ett lag som är otroligt försvarsstarkt, och som precis som Sverige är obesegrat i turneringen.
Kollar vi historiken mellan länderna är det klar fördel för Sverige. Vi har 14 segrar mot Kanadas fem – eller sex beroende på hur man räknar. Den statistiken bygger dock huvudsakligen på rätt gamla resultat. På senare år har det varit väldigt jämnt mellan lagen.
De senaste fem åren har de mötts fyra gånger. Kanada vann med 1–0 i Trelleborg våren 2017. Sedan vann Sverige med 3–1 i Algarve cup 2018. Året efter tog Kanada revansch och vann efter straffläggning i Algarve.
Det viktigaste mötet de senaste åren var ju i åttondelsfinalen i VM för två år sedan. Där tog Sverige en 1–0-seger, med ett nödrop. Vi minns väl alla hur Hedvig Lindahl låg raklång i luften när hon räddade Janine Beckie:s straff i slutet av matchen?
Det var en match där Kanada hade klart övertag sett till bollinnehav, och där Sverige mest försvarade. Det var även en match där den första halvleken var kliniskt fri från målchanser – alltså väldigt långt ifrån publikfriande fotboll.
En notering från matchen är att det är tur att det var Peter Gerhardsson som var förbundskapten, och inte jag. Från läktaren på Parc de Princes tyckte jag nämligen att blivande segerskytten Stina Blackstenius borde ha bytts ut i paus.
Det känns som att det måste bli byte på Blackstenius. Tyvärr är hon i särklass sämst på planen. Även om det svenska spelet blev lite bättre sista kvarten behövs det någon högst upp som kan få fast bollen. Kanske läge att flytta upp Rolfö, eller att ta in Anvegård eller Janogy.
Blackstenius segermål var för övrigt en riktig godbit. Jag beskrev det i detalj i det här inlägget. Tyvärr är inte hela det fina förarbetet med i det här klippet. Men man kan ändå se Kosovare Asllani:s lysande assist, och att Blackstenius hade tur i avslutet, för skottet styrdes in av Shelina Zadorsky.
Även om det där VM-mötet ligger två år tillbaka i tiden är det intressant. För Kanada har stor kontinuitet i startelvan. Man har kört med ungefär samma spelare i fyra–fem år.
Kollar man deras startelva från OS-premiären mot Japan var alla de elva spelarna även med i bronstruppen från OS i Rio 2016. Och tio av dem startade även mot Sverige i VM-mötet för två år sedan. Kanadas lag är alltså väldigt samspelt.
Sedan premiären mot Japan har man gjort en ändring i startelvan. Den tidigare Vittsjöbacken Shelina Zadorsky har fått ge plats åt 25-åriga Bordeauxspelaren Vanessa Gilles i mittförsvaret. Gilles är ett helt nytt namn på den internationella scenen.
I kvartsfinalen mot Brasilien fumlade hon med bollen och bjöd Debinha på ett friläge. Gilles räddades dock av stabila Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé, som gjorde en av många avgörande räddningar i de här olympiska spelen.
I samband med det misstaget tänkte jag att Gilles kanske är den svaga punkten i Kanadas backlinje. Men mot USA klarade hon spelet längs marken alldeles utmärkt.
För det är på marken man skall utmana henne. Däremot är det närmast lönlöst att lyfta in bollar mot Gilles. Hon är nämligen otroligt stark i luftrummet. Mot Brasilien nickade hon en hörna i ribban. Och mot USA ägde hon det egna straffområdet. Amerikanskorna matade in bollar, och Gilles rensade bort 19 av dem – många med huvudet.
Vanessa Gilles (@VanessaGilles) had 19 clearances in this match. That's 6 more than the entire USWNT, represents 45% of the entire Canada clearances (23 for the rest of the team) pic.twitter.com/9FJmXV0b6l
Gilles är en av OS-turneringens allra bästa huvudspelare. Så Sverige bör undvika att lyfta i bollar mot henne. Man bör även se upp med henne på Kanadas fasta situationer.
Annars är Kanada ett lag som försvarar väldigt centrerat. Man spelar 4–4–2 med diamant. Formationen skulle även kunna beskrivas som 4–3–3 med v-formation både på mittfält och anfall.
Förbundskapten Bev Priestman är bara 35 år, och Kanadas landslag är faktiskt det första seniorlag som hon har huvudansvaret för. Men hon var assisterande vid OS-bronset 2016 och har gjort flera år på ungdomssidan i Kanada, vilket gör att hon är välbekant med truppen.
Hon har visat under OS att hon inte tvekar på att göra taktiska byten. Grunden i det spel hennes Kanada har är ett fint presspel, som oftast startas från vänsterkanten. Där har Nichelle Prince startat matcherna, och spelat i cirka 60 minuter. När Prince pressat sig trött har man låtit Deanne Rose ta över. Duons uppgift är att se till att pressa över motståndarna mot Kanadas högersida.
Att pressa över spelet på sin högerkant är ju precis samma upplägg som Sverige har jobbat med under stora delar av turneringen. Det kan bli intressant att se vilket av lagen som lyckas få matchen på sin favoritkant. Den kanadensiska högersidan består för övrigt att Ashley Lawrence och Janine Beckie. Det är två bollskickliga spelare som är duktiga på att skapa målchanser åt andra.
När Lawrence kom fram i landslaget spelade hon oftast innermittfältare eller högerforward. Sedan några år tillbaka är hon en offensiv ytterback.
Tittar vi på mittfältsdiamanten är kantspelarna (Rebecca) Quinn och Jessie Fleming boll- och passningssäkra. Den offensiva spetsen är legendaren Christine Sinclair, alltså tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.
Sinclair har dock tappat lite av sin spets och är i stället smart speluppläggare, bra på att kombinera med lagkompisarna och på att hitta fina instick. Men faktum är att Kanada numera saknar en riktigt vass målskytt.
Däremot är man alltså väldigt försvarsstarkt. Ett skäl till det är Desiree Scott. Hon har under många år haft den defensiva mittfältsrollen. 34-åringen är en av världens allra bästa på att hålla rent på ytan framför egen backlinje. Med Gilles och Lyonbacken Kedeisha Buchanan bakom Scott är Kanada väldigt svåra att ta sig igenom centralt.
Det är alltså två lag som gärna pressar från vänster, och vill ha spelet på sin högerkant. För jag tror att Sverige gärna ser att Kanadas vänsterback Alyssa Chapman sköter uppspelen. Hon är en rivit back, men knappast något passningsgeni.
Med den ursprungliga avsparkstiden i tryckande hetta kände jag att det inte skulle bli tal om så mycket presspel. Men nu är ju matchen flyttad till 21.00 japansk tid. Och då bör ju båda lagen orka sätta lite press.
När det gäller Kanada ser jag på deras hemsida att de har en tanke om att om de kunde slå ut USA skall det inte vara omöjligt att vinna mot Sverige.
När det gäller Sverige gick jag igenom spelsätt och styrkor i analysen av semifinalen. Det stora frågetecknet är hur man gör med backlinjen. Den tänkta försvarsgeneralen Magdalena Eriksson har inte lyft varken i uppspelsfas eller i försvarsspel. Och hon känns inte så trygg med att spela vänsterback.
Elín Metta Jensen i duell med Magdalena Eriksson
Jag tror att Peter Gerhardsson har rejält huvudbry kring hur han skall göra med Eriksson i finalen. Hon får inte plats som en av två mittbackar just nu. Duon Amanda Ilestedt och Nathalie Björn har visat bättre form och varit väldigt stabil.
Gerhardsson kan ju köra med tre mittbackar, men då måste han plocka bort någon av de offensiva spelarna. Och frågan är om han vill det. Utöver Eriksson känns elvan ganska klar, förutsatt att det inte är några skavanker.
I analysen av semifinalen gick jag igenom åldersfördelningen i den svenska truppen. Förbundet har kollat på den geografiska fördelningen, och det är väl helt rätt att kalla landslaget för hela Sveriges lag. Det som väl ändå är lite anmärkningsvärt är att storstäderna Stockholm och Göteborg bara har varsin representant, medan Malmö inte har någon. Det kan vara något att fundera över i något framtida inlägg.
Korrigering i efterhand: Ovan stod det tidigare att Malmö också hade en representant, men jag har fått lära mig att Hanna Bennisons moderklubb Gif Nike inte är från Malmö utan från Lomma kommun.
Nu är det ju trots allt fokus på OS-finalen. Jag tror att det blir en målsnål match, med max två mål. Jag hoppas och tippar på svensk 1–0-seger. Samtidigt uppmanar jag er att komma med era tips i kommentarsfältet. Det är alltid lite kul att jämföra.
Sammanfattningsvis så är Kanada alltså ett riktigt starkt och svårslaget lag. Men för svensk del känns det lite som nu eller aldrig. Framför allt i OS.
Vi har vårt starkaste lag genom tiderna. Och även om huvuddelen av spelarna bör ha flera mästerskap kvar skall man veta att det är otroligt svårt för europeiska lag att överhuvud taget kvala in till ett OS.
Europa har ju bara tre platser, något som gjort att varken världstvåan Tyskland eller trean Frankrike ens varit med i spelen i Tokyo. Vi skall alltså inte ta för givet att Sverige ens kvalar in till framtida olympiska spel. Därför känns det knappast som att vi kan få en bättre chans att vinna ett stort guld än den här.
Det blev ingen medalj för Tony Gustavsson och hans Australien. USA grundlade segern med sin bästa halvlek i turneringen, och hade 3–1-ledning i paus. Det var en öppen och kul bronsmatch som amerikanskorna till slut vann med 4–3.
Megan Rapinoe
Det var veteranerna som visade vägen för USA. Megan Rapinoe gjorde 1–0 på en hörna direkt i mål och 2–1 på en fantastisk volley. Sedan avslutade Carli Lloyd den första halvleken med sitt nionde OS-mål, det första i årets turnering. Det var ett riktigt snyggt mål med fin mottagning med högern och klockrent avslut med vänsterfoten.
Lloyd gjorde sedan även sitt tionde OS-mål när hon satte 4–1 från friläge i början av den andra halvleken.
Sam Kerr
Australiens mål gjordes av Sam Kerr (1–1), Caitlin Foord (2–4) och Vittsjös Emily Gielnik (3–4). Foords mål var en nick efter fint inlägg från Kyah Simon. Gielnik smällde in ett härligt distansskott i slutminuten.
Kerr gjorde sitt mål med vänsterfoten efter att ha blivit frispelad av Foord. Därmed blev det fyra nickmål samt ett vardera med höger och vänster fot för Kerr i turneringen. Hennes sex mål innebär att hon delar andraplatsen i skytteligan med Ellen White och Barbra Banda.
Megan Rapinoe klev av planen efter 61 minuter. Vi får se om det var det sista vi såg av 36-åringen i ett globalt mästerskap, eller om hon om är med även i VM om två år.
20 minuter senare klev även Carli Lloyd av. Även för 39-åringen känns det fullt möjligt att det var sista gången vi fick se henne i ett globalt mästerskap. Om det var de båda veteranernas avskedsföreställning på den stora internationella scenen var det verkligen avsked med klass.
Carli Lloyd
USA räddade till slut hem en medalj. Även om brons naturligtvis är en missräkning för världsettorna så räddade amerikanskorna ändå lite av äran i dag.
Australien har gjort en jättebra turnering. De är definitivt det lag som haft den bästa utvecklingen. I dag inledde de väldigt bra, men föll sedan på egna misstag.
Målvakten Teagan Micah får ta på sig Rapinoes 1–0-mål. Det var en hård och fin hörna, men Micah hade tagit den om hon varit kall och stått kvar på mållinjen.
Både det snygga 2–1-målet och Lloyds 4–2-mål kom efter misslyckade aktioner från Alanna Kennedy. Det enda efter en misslyckad rensning och det andra efter en för lös hemåtnick.
Kanske att det var tröttheten som tog ut sin rätt. Australien är det lag som gått hårdast på sina nyckelspelare i den här turneringen.
Men trots missad medalj kan The Matildas lämna Japan med raka ryggar. Fjärdeplatsen är landets bästa i ett globalt mästerskap, och spelarna har garanterat fått mersmak inför VM på hemmaplan om två år.
Det är mindre än två dagar till finalen och det är således hög tid att sammanfatta semifinalen mot Australien, och samtidigt titta tillbaka på alla de fem matcher som Sverige har spelat i OS.
Eller skall jag skriva ”de fem matcher som Sverige har vunnit i OS”. Vad jag förstått har det aldrig tidigare hänt att ett svenskt landslag vunnit fem raka matcher i ett stort mästerskap.
Överhuvud taget har Peter Gerhardsson ett helt fantastiskt facit i stora mästerskap. Om vi tittar på 90-minutersmatcher har han lett landslaget i tolv sådana i mästerskap. På dem är det en förlust, ett kryss – och tio segrar. Tio segrar.
Förlusten var sista gruppspelsmatchen i VM, den mot USA där Gerhardsson vilade sin startelva. Krysset var ju VM-semifinalen mot Nederländerna, en match som slutade med förlust efter förlängning. Räknar man den som förlust är Gerhardssons facit i stället tio segrar och två förluster – även det makalöst bra.
Som jag konstaterade redan när den svenska OS-truppen togs ut så bygger laget på tre framgångsrika ungdomslandslag, kryddade med några veteraner. Ungdomslandslagen det handlar om är det U20-lag som spelade VM 2010 samt de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är sju spelare födda 1993, vilket egentligen är perfekt. Med undantag för veteranerna Hedvig Lindahl och Caroline Seger samt ungdomen Hanna Bennison är övriga spelare 24–32 år – alltså i den ålder där de skall vara som bäst.
Caroline Seger
Lite oroväckande är det att 02:an Bennison alltså är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, och att det känns som att det dröjer några år innan vi har ytterligare påfyllning underifrån.
Det är alltså på många sätt nu som det svenska guldet skall komma.
Hittills har ju inte vårt landslag gjort någon besviken. För fem raka segrar är som sagt otroligt bra. Man kan ju möjligen anmärka på en något sviktande formkurva. På ett sätt är det ofrånkomligt att kurvan pekar neråt. Börjar man med en 3–0-seger mot USA har man ju inlett med något som är svårt att toppa.
Och i utslagningsmatcher är den spelmässiga prestationen egentligen inte det viktiga, utan det handlar ju om att vinna. Hur man gör det spelar inte så stor roll.
Men tittar vi ändå lite på hur Sverige gjort sina mål har det mycket handlat om att först spela in centralt och sedan ut på kanterna där man varit bra på att överbelasta. Åtta mål har kommit på inspel eller inlägg från kanterna. Där har Sofia Jakobsson tre assist, Fridolina Rolfö två samt Kosovare Asllani, Hanna Glas och Hanna Bennison var sitt. Det innebär fem mål från höger och tre från vänster.
I övrigt är vårt lag alltid starkt på fasta situationer. Vi har gjort rena hörnmål – mot USA och Nya Zeeland. Dessutom har två av inläggsmålen kommit i andrafas efter hörnor – mot Australien och Japan.
Fridolina Rolfö
Vi har även ett straffmål och två mål som kommit på distansskott mot Australien. Dels Rolfös kanon i gruppspelet, dels Rolfös retur på Filippa Angeldahl:s skott i semifinalen.
Defensivt har vårt landslag länge varit väldigt stabilt. På senare år har man även lagt till ett vassare presspel som gör att man kan spela ett lite högre försvarsspel. I OS har man huvudsakligen pressat motståndarna ut på deras vänstersida, alltså Sveriges högerkant. Därav är det logiskt att Sverige gjort flest mål från höger.
Det som vårt lag framför allt blivit bättre på under de senaste åren finns nog ändå i offensiven – det handlar om hur man spelar sig ur situationerna. Förr handlade uppspelen mycket om långa bollar mot forwards. Nu kan vårt lag hålla i bollen på ett bättre sätt och både vila med bollen och få till långa anfall.
Det här är mycket Peter Gerhardssons förtjänst. Härom dagen blev Olivia Schough intervjuad av Irma Helin på Discovery+. Då sa Rosengårdsspelaren så här om förbundskaptenen:
”Fotbollsmässigt har han kunnat lära mig mer än någon annan. Jag vet inte om det har att göra med att han har mycket erfarenhet från herrfotbollen som är, som vi vet, längre fram än oss. … Just den biten var väldigt intressant när Peter kom in och la väldigt stor vikt vid smådetaljer som jag knappt hade tänkt på innan – man har bara kört på, typ. Det är hela tiden ‘spela på rätt fot’. Spelar vi inte på rätt fot på träningen måste man göra om passningen. Nu går det per automatik, nu visar alla rätt fot hela tiden, det blir nästan aldrig någon felpass på träningen. Sådana detaljer som har gjort att vi har växt som fasen sedan senaste OS.”
Det där märktes faktiskt även i måndagens OS-semifinal, även om den innehöll fler svenska felpass än man har vant sig vid i det här mästerskapet. Framför allt såg man många felpass före paus.
Vid en närmare koll var den andra halvleken trots allt bättre än jag först upplevde. Sverige hade trots allt rätt bra kontroll. Det som antagligen gjorde att jag inte kände det under matchen var nog att anfallspassningarna inte satt där de skulle. Samt att man själv var lite nervös. Därför gav jag nog också Australien någon målchans för mycket i måndags.
Apropå Australien har de haft en väldigt positiv formkurva i Japan. Tony Gustavsson gjort ett fantastiskt jobb med laget, som bara blivit bättre och bättre för varje match.
Här är en genomgång kvart för kvart av deras senaste match, semifinalen mot Sverige:
Sverige–Australien Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 0–0 i målchanser 2–1 i hörnor
Matchen började med lite taktisk skuggboxning.
Medan Gerhardsson körde med samma startelva som mot Japan valde Gustavsson att anpassa sin elva efter Sveriges styrkor. Han satte Aivi Luik på bänken, flyttade in Steph Catley som mittback och tog ner Tameka Yallop på vänsterkanten. Det öppnade för Chloe Logarzo på centralt mittfält.
Steph Catley
Förändringen förbättrade snabbheten i Australiens backlinje. Men den gjorde att man tappade lite i anfallsspelet, då det brukar regna in inlägg från Catleys fina vänsterfot. Det gjorde det i och för sig ändå, enligt statistik från Australiens fotbollsförbund slog Catley hela tolv inlägg i matchen. Flera av dem var dock i form av fasta situationer, för i själva spelet kom hon ju lite längre ifrån det svenska målet i och med placeringen.
Gissningsvis gjorde nog Gustavsson även förändringen för att få två bra passningsfötter på sin vänstersida. Det är ju mot den sidan Sverige tidigare har pressat motståndarna.
När spelet väl började var det tydligt att Sverige ville hitta in bakom Australiens vänsterförsvar. Men med Catley där istället för långsammare Luik gick det inget vidare. Man såg dessutom flera gånger att Catley tjuvstartade lite för att inte bli frånsprungen av snabba Sofia Jakobsson.
Sveriges plan om att anfall djupt på högersidan gick alltså om intet. Australien hade gjort den taktiska läxan efter gruppspelsmatchen. Det innebar att man även stängde till centralt. Ofta låg fem australiska försvarare på rad, och dessutom så tätt att det inte gick att spela mellan dem. Det ledde till väldigt många svenska anfallspassningar fastnade i den australiska fembackslinjen.
Även Sverige hade ändrat lite i taktiken. Den här gången låg Stina Blackstenius och Kosovare Asllani jämte varandra när man startade pressen. Det innebar att man inte styrde Australien åt någon speciell kant, utan att man bara stängde uppspel centralt.
Rent allmänt var den första kvarten fri från målchanser. Sverige var närmast att skapa någon, men antingen gick det lite för långsamt, eller så fastnade anfallspassningarna som sagt på australiska försvarare.
Överhuvud taget var det rätt många felpassningar i början. Bland annat hade annars säkra Nathalie Björn två uppspel i mitten under de första 16 minuterna som gick rakt på motståndare. De svenska felpassen gjorde att Australien hade 54–46 i bollinnehav efter 15 minuter.
Nathalie Björn
Men det var även lite slarv i passningar som gick till rätt adress. Bollen hamnade flera gånger lite bakom medspelaren, eller på fel fot, vilket gjorde att det svenska uppbyggnadsspelet inte gick fort nog.
Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål 1–0 i målchanser, totalt 1–0 0–0 i hörnor, totalt 2–1
Den taktiska skuggboxningen fortsatte. Det gjorde även de svenska felpassen. Annars passningssäkra spelare som Magdalena Eriksson, Filippa Angeldahl och Kosovare Asllani hade ovanligt svårt att få bollen till en blåklädd. Och tyvärr var de inte ensamma.
Dock hade Sverige en riktigt bra period på fyra–fem minuter där man låste sig fast på offensiv planhalva. Under den perioden sköt Fridolina Rolfö klockrent i ribban – matchens första målchans.
Period 3: 31–45 minuter: 0–0 i mål 0–3 i målchanser, totalt 1–3 1–3 i hörnor, totalt 3–4
Halvlekens sista kvart gick nästan till 100 procent till Australien. Det började med att Amanda Ilestedt låg ner, och såg väldigt orolig ut efter att ha fått en smäll mot knät.
När spelet kom igång gjorde Hedvig Lindahl sin största missbedömning i turneringen, när hon kom ut för sent i en duell med Sam Kerr. Som tur var hamnade Kerr ur vinkel, och Australien kom inte till avslut i anfallet.
Däremot bet sig Australien fast på Sveriges planhalva och kom till flera andra avslut. De man minns var att frisparksexperten Alanna Kennedy hade en hyfsad frispark, att Sam Kerr skarvnickade precis utanför och att Tameka Yallop sköt just över efter hörna.
Och så gjorde ju Kerr ett jättesnyggt volleymål på en inläggsfrispark, som en otajmad Magdalena Eriksson onödigt hade dragit på sig mot en felvänd motståndare ute vid sidlinjen. Dock var domare Melissa Borjas från Honduras snabb på att blåsa svensk frispark. Signalen kom redan innan bollen nådde Kerr.
Sam Kerr
Jag är fortsatt inte säker på varför det blev frispark. Men den bästa teorin är att de två offsidestående australiska spelare som användes som screenar bedömdes påverka spelet. Om det var anledningen, och att det är en korrekt regeltolkning, så finns det ingen anledning att använda offsidestående spelare för att screena.
Hur som helst skönt att det inte blev mål. Och skönt att det var 0–0 i paus. För den första halvleken gick till Australien.
Den svenska pressen funkade inte riktigt. Logarzo och Emily van Egmond hjälpte sin trebackslinje och skapade situationer där Australien var fyra mot två eller till och med fem mot två mot Sveriges forwards. Eftersom framför allt van Egmond, men även alla tre backarna, har bra fötter kunde de ofta, och ostört, från centrala positioner få lägga ut krossbollar på kanterna.
Faktum var att många svenska spelare såg sämre ut än tidigare i turneringen. Vårt lag hade väldiga problem med att spela sig ur situationerna. De enda tre som höll riktigt hög klass under halvleken var Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och suveräna Caroline Seger.
Emily Gielnik och Amanda Ilestedt
Period 4: 46–60 minuter: 1–0 i mål, totalt 1–0 1–1 i målchanser, totalt 2–4 0–0 i hörnor, totalt 3–4
Sverige fick en drömstart på den andra halvleken. I min BT-krönika kallade jag målet som föll efter 35 sekunder för ett underbart skitmål. För det var på många sätt ett skitmål. Men för att kunna göra skitmål måste man ta sig till motståndarnas straffområde.
Och det gjorde Sverige på ett riktigt fint sätt. Det började med ett australiskt inkast som nickades fram och tillbaka innan Rolfö nickade ner till Asllani, som stötte hemåt till Seger, som i sin tur spelade loss Angeldahl i mitten.
Häckenmittfältaren avancerade, och sköt sedan ett distansskott som tog på Chloe Logarzos utsträckta ben och fick en ganska rejäl överskruv. Målvakt Teagan Micah blev ställd av den höga studsen, backade och stötte bollen i egen ribba. Stina Blackstenius grävde fram returen till Rolfö som lyfte högerbenet så högt hon bara kan när hon stötte in ledningsmålet.
Teagan Micah
En högklassig passningssekvens bäddade alltså för det något udda målet.
Överhuvud taget hade Sverige ett betydligt bättre passningsspel från start i halvleken. De första nio minuterna var riktigt bra, då höll det svenska laget i bollen och kontrollerade matchbilden. Enda orosmomentet var att Hedvig Lindahl drog lillfingret ur led efter 48 minuter. Det var dock inte värre än att hon kunde fortsätta spela.
Australien hade två bra minuter, där man skapade en chans när Kerr vann en nickduell mot Ilestedt. Men nicken gick just över. Strax efter var det även lite oreda i det svenska straffområdet i samband med ett av många australiska inlägg.
Men totalt sett var det här en kvart som gick till Sverige, dels för målet men även för att man hittat ett lugn i passningsspelet igen.
Period 5: 61–75 minuter: 0–0 i mål, totalt 1–0 0–1 i målchanser, totalt 2–5 2–1 i hörnor, totalt 5–5
Svenskt byte: 73: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.
Sverige fortsatte att ha god kontroll på spelet. Matchklockan var inte många minuter över 60 när man började se tröttheten i Australiens lag. Det blev snabbt väldigt långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gynnade Sverige när The Matildas matade in inlägg.
Ofta var det få australiska spelare i straffområdet, och det fanns inte heller någon att kämpa om andrabollarna. Två gånger under kvarten var det dock oroligt i Sveriges straffområde. Dels när Magdalena Eriksson helt missbedömde ett inlägg, men räddades av Nathalie Björn. Dels efter 73.45, när Hanna Glas ramlade vilket gav Steph Catley fri gata i Sveriges högerförsvar. Lindahl hade dock stängt vid sin första stolpe.
Efter Catleys målchans lyckades Australien bita sig fast på svensk planhalva. Kvarten avslutades med australisk press.
Period 6: 76–90 minuter: 0–0 i mål, slut 1–0 1–0 i målchanser, totalt 3–5 0–2 i hörnor, totalt 5–7 Totalt 9–13 i avslut, varav 4–4 i avslut på mål Bollinnehav: 46–54
Svenska byten: 90+1: Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson ut. 90+4: Lina Hurtig in, Stina Blackstenius ut. Utvisning, Australien: Ellie Carpenter (målchans 90+6).
Den sista kvarten började lätt nervöst från svensk sida. Australien bet sig fast på svensk planhalva under flera minuter. De kom inte till några målchanser, men det var ändå lite oroväckande att Sverige sjönk djupt, att rensningarna hamnade rakt på australiska spelare samt att man inte lyckades komma upp med laget.
När man fastnar vid eget straffområde krävs det ju inte jättemycket för att en boll skall studsa fel eller få besvärlig överskruv… Men det skulle visa sig att Catleys skott i 74:e minuten var The Matildas sista riktiga målchans.
Under slutkvarten hade Australien en frispark i bra läge – som Kennedy drog högt över. Det var även en sekvens där Lindahl och Kerr var på bollen samtidigt, men där den svenska målvakten hade studsen med sig.
Från minut 85 kändes dock Australien som ett slaget lag. På övertid var det i stället Sverige som skapade en 100-procentig målchans när Rolfö kom runt på högerkanten. Blackstenius lyckades dock styra bollen utanför det öppna målet.
Och det allra sista som hände var att inbytta Lina Hurtig sprang igenom, och blev neddragen av Ellie Carpenter. Det blev rött kort för australiskan, och direkt efter var matchen slut.
Ellie Carpenter
Många svenska spelare lyfte sig efter paus, inte minst klarade backlinjen av att hantera alla inlägg på ett bra sätt. Offensivt var det Fridolina Rolfö som stod för kvaliteten. Rent allmänt skapades det lite för få målchanser för att man skall vara helt nöjd med själva spelet.
Fast som sagt – det viktigaste i utslagsmatcher är ju segern.
Lite oroväckande ändå att man börjar känna att några av spelarna kanske har lite vikande formkurva. En som däremot är hyperstabil är Caroline Seger.
Ni som har följt den här bloggen under längre tid vet att jag ofta tyckt att Segers rykte har varit bättre än hennes prestationer. Att hennes lysande bollbehandling har dolt att hon varit lite av en bromskloss i spelet. Att hon mest passat i sidled, eller till spelare som måste passa tillbaka till henne.
Men det där var förr.
I OS är Seger närmast felfri. Defensivt är det inte många gånger i turneringen som hon har satt sina fötter fel. Hon vinner nickdueller, täcker ytor – ibland till och med bakom backlinjen och så är hon fantastisk med bollen. Jag har inte tillgång till några statistikprogram, men jag såg inte att hon hade ett enda bolltapp i semifinalen.
Faktum är jag hon väl knappt haft några bolltapp överhuvud taget i OS. Och det beror inte på att hon slår fega sidledspassningar, utan det här året har Seger lyft sitt offensiva passningsspel med flera klasser.
Det var liksom ingen slump att det var Seger som spelade loss Filippa Angeldahl innan det svenska segermålet. Seger har varit väldigt bra just på att spela loss Angeldahl, men även på att sätta upp bollar på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.
Som ni förstås – jag är närmast lyrisk över vår lagkaptens insatser hittills i OS. Jag har givit henne fyra eller fem i betyg i samtliga matcher. Hon fick en femma i semifinalen. Från det jag sett rankar jag Seger bland topp tre i den här turneringen. De som skulle kunna konkurrera är Vivianne Miedema som slog till med tio mål på fyra matcher, och Barbra Banda som gjorde sex mål för Zambia.
Med det släpper jag semifinalen och blickar framåt. Torsdag klockan 10.00 är det bronsmatch mellan Australien och USA. Där håller jag USA som favorit till 60–40.
USA har verkligen inte varit bra i den här turneringen. Framför allt har de saknat lösningar i uppspelsfas, vilket gjort att deras duktiga offensiva spelare inte synts i matcherna på det sätt som man är van vid.
Amerikanskornas svaga prestationer gör att det borde vara bra chans för Australien att skrälla. Det blev 0–0 när lagen möttes i gruppspelet. Då lyckades Tony Gustavsson bra med taktiken, och USA var väldigt uddlöst.
Men avstängningen av Ellie Carpenter är förstås ett jättestort avbräck. Carpenter har varit lysande, och är inte långt ifrån topp tre i OS. Dessutom tyckte jag att de australiska spelarna såg väldigt slitna ut i den andra halvleken mot Sverige. Nu skall de spela en sjätte match på 15 dagar.
Det skall i och för sig även USA göra. Men Vlatko Andonovski har roterat betydligt mer på sina spelare än vad Gustavsson har gjort. Det gör alltså att känslan ändå är att bronset hamnar i USA.
Det kändes väldigt skönt att skriva den där rubriken. De två obesegrade lagen möts i finalen – Sverige och Kanada.
Båda lagen hade dock lite flyt i semifinalerna. Inte minst vårt svenska, som långa stunder var riktigt illa ute mot ett taktiskt skickligt Australien.
Jag räknade till 7–3 i klara målchanser till The Matildas. Men bollen studsade svensk väg. Dels när domaren Melissa Borjas från Honduras dömde bort ett australiskt mål i den första halvleken. Dels när Filippa Angeldahl:s skott direkt i upptakten av den andra halvleken fick en konstig bollbana och till slut hamnade framför Fridolina Rolfö:s fötter.
Det var logiskt att Rolfö blev segerskytt. Hon var inblandad i alla Sveriges tre målchanser. Nu skall jag andas ut och skriva finalkrönika till BT. Återkommer vid ett senare tillfälle med analys.
Kanada försvarade sig just till OS-final. Man gjorde en utmärkt första halvlek, där man hade kontroll på USA.
Efter paus var det USA som ägde matchen. Kanada hade bara två skott på mål under matchen. Det ena var den straff Jessie Fleming satte i 74:e minuten.
Straffsituationen går att se i förra inlägget. Det var inte en solklar straff, utan den kommer säkert att bli omdiskuterad. Deanne Rose kliver ju nämligen först in i Tierna Davidson, vilket får amerikanskan ur balans. Men det är kanske ändå ett korrekt domslut.
För jag tycker nog inte att det skall vara frispark för Davidson i läge ett. Sedan sparkar ju Davidson faktiskt ner Rose, och då skall det ju vara straff.
Det var alltså länge en väldigt jämn match. Det första avslutet på mål kom först i 65:e minuten. Även om USA ägde den andra halvleken kom de bara till fyra avslut på mål.
Närmast en kvittering kom Carli Lloyd, som hade en stenhård nick i ribbans överkant. Men känslan är att Stephanie Labbé var så bra placerad att hon nog hade kunnat peta den nicken över, om den gått några decimeter lägre.
Det här var alltså Kanadas första seger mot USA på drygt 20 år. Finalplatsen är förstås också Kanadas största fotbollsframgång genom tiderna.
För USA väntar däremot sannolikt ett stålbad. Det är nog dags att växla ut den extremt framgångsrika generation som dominerat världsfotbollen i tio år. Dock finns det stora frågetecken kring vilka spelare USA skall matcha in.
Deras ungdomslandslag har varit riktigt svaga på senare år. Återväxten är alltså dålig. Det blir således ingen lätt uppgift för den förbundskapten som får jobbet. Det känns inte så troligt att hen heter Vlatko Andonovski.
Startelvorna är presenterade till semifinalen mellan Sverige och Australien. Sverige startar med exakt samma elva spelare som i kvartsfinalen, medan Australien gör ett byte. Aivi Luik ersätts av Chloe Logarzo, logiskt med tanke på att Sverige gjorde två mål på ytan bakom Luik i förra mötet.
Och Australien har troligen följande uppställning i försvar. De försvarar alltså med 5–2–3 och anfaller med 3–4–3:
Teagan Micah – Hayley Raso, Eliie Carpenter, Alanna Kennedy, Steph Catley, Logarzo – Emily van Edmond, Tameka Yallop – Kyah Simon, Sam Kerr och Caitlin Foord.
Det skulle också kunna vara Yallop på kanten och Logarzo på centralt mittfält.
I den andra semifinalen är det spelat 79 minuter. Efter en jämn första halvlek, med liten fördel för Kanada, så har USA tagit över totalt efter paus. Men alldeles nyss fick Kanada en VAR-straff, och den satte Jessie Fleming bakom inhoppande Adriana Franch. Kanada i 1–0-ledning med elva minuter och tillägg kvar alltså.
Den australiska tidningen The Sydney Morning Herald skriver i dag att det är frågetecken för Sam Kerr inför morgondagens OS-semifinal eftersom stjärnan är trött och sliten.
Det är förstås en bra rubrik i ett Australien som drabbats av damfotbollsfeber. Men jag tror inte på att Kerr skulle vilas i OS-semifinalen förrän jag ser det med egna ögon.
Det är ju Australiens största fotbollsmatch genom tiderna, och jag har väldigt svårt att tro att Kerr känner efter i onödan.
The Matildas are sweating on the fitness of captain Sam Kerr ahead of Monday night’s Olympic semi-final against Sweden with the striker in doubt due to soreness and fatigue | @SMHsporthttps://t.co/8fPnJfwUgu
Vi har ju för övrigt också ett frågetecken för en nyckelspelare. Kosovare Asllani haltade ju av med fotsmärta senast och kämpar för att vara spelklar till semifinalen. Men eftersom hon verkar ha deltagit i söndagens träning lutar det väl åt att hon spelar mot Australien.
När det gäller matchningen är det ett faktum att Tony Gustavsson har gått stenhårt på sin startelva. Sam Kerr är en av fyra spelare som gjorde 390 spelminuter på tio dagar – vilket förstås måste kännas. Här är listan över hur speltiden har fördelats i de båda lagen:
Speltid, Australien
390 minuter: Sam Kerr, Steph Catley, Emily van Egmond och Ellie Carpenter
349 minuter: Tameka Yallop
325 minuter: Kyah Simon
300 minuter: Teagan Micah
282 minuter: Clare Polkinghorne
259 minuter: Caitlin Foord
250 minuter: Hayley Raso
243 minuter: Alanna Kennedy
234 minuter: Aivi Luik
155 minuter: Mary Fowler
97 minuter: Kyra Cooney-Cross
94 minuter: Chloe Logarzo
90 minuter: Lydia Williams
51 minuter: Emily Gielnik
0 minuter: Elise Kellond-Knight, Courtney Nevin, Charlotte Grant, Laura Brock och Mackenzie Arnold.
Speltid Sverige
315 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
288 minuter: Caroline Seger och Filippa Angeldahl (1 assist),
274 minuter: Kosovare Asllani (1 mål och 1 assist),
270 minuter: Hedvig Lindahl och Nathalie Björn,
243 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
225 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson (1 mål)
224 minuter: Jonna Andersson och Fridolina Rolfö (2 mål och 2 assist),
169 minuter: Stina Blackstenius (4 mål),
144 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
127 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
117 minuter: Olivia Schough (1 assist),
110 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
92 minuter: Julia Roddar,
90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg och Rebecka Blomqvist,
85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
0 minuter: Zecira Musovic
Australien har alltså sex spelare som har spelat mer än Amanda Ilestedt, som är den svenska med mest speltid.
Tittar vi på lagens respektive startelva från kvartsfinalerna har de tio australiska utespelarna snittat 322 spelminuter hittills i OS. De tio svenska utespelarna har snittat 252 minuter, alltså 70 minuter mindre.
Det här är sannolikt ingen faktor som påverkar under semifinalens första 30 minuter. Men det bör definitivt vara en faktor under den sista halvtimmen.
Från start lär alla spelare gå på inspiration. Båda landslagen har fått stor uppmärksamhet i sina respektive hemländer hittills under mästerskapet. I Australien sattes nytt tittarrekord när laget slog ut Storbritannien i kvartsfinalen.
2,24 miljoner satt framför tv-skärmarna i Australien under matchen. Det var den högsta tv-publik som någon gång räknats in för ett australiskt damlag – oavsett idrott. Det tidigare rekordet var ungefär en halv miljon lägre, och sattes vid gruppspelsmatchen mot Sverige.
We made history last night, and so did you.
Thank you to the 2.24 MILLION of you, as reported by 7, who supported us last night! We heard every one of you here in Japan.
Det är inte bara när det gäller tittarsiffror som det satts rekord i Australien. Landet har haft otroliga OS-framgångar de senaste dagarna. I dag tog man hela fyra guld på samma dag – Australiens mest framgångsrika OS-dag genom tiderna.
Four gold medals – two in the pool, one in freestyle BMX and another in sailing – has given Australia its most successful individual day in 125 years of Olympic competition | @tomdecent@SMHsporthttps://t.co/TeJ2zqTFtQ
