Rytting Kaneryd om sitt lyft: ”Miljön är rätt för mig”

Tidigare i veckan hade jag ett inlägg med rubriken: Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Jag svarade på den frågan med en egen teori om spelsätt. Men det finns ju någon som har bättre inblick i frågan än jag, så jag åkte tidigare i dag till Hisingen för att ställa frågan direkt till Johanna Rytting Kaneryd själv. I eftermiddags gjorde ju nämligen 24-åringen från Kolsva i Köpings kommun tävlingsdebut för BK Häcken FF.

Det var en intressant cupmatch mellan Häcken och Växjö DFF som vanns av Häcken med 1–0 efter segermål från just Rytting Kaneryd i den första halvlekens 40:e minut.

Jag tog upp mobilen en gång under matchen för att knäppa en matchbild till sociala medier. Det råkade bli en bild på målet. Här ser ni Filippa Angeldahl driva fram bollen. Strax efter frispelade hon Rytting Kaneryd till höger.

Häckens segermål mot Växjö.

Det var en intressant match på många sätt. Häcken var verkligen hyperoffensivt. De spelar ett 3–5–2 som långa stunder snarare ser ut som 3–3–4.

Jag blev verkligen förvånad över hur högt Häcken stod. Jag såg aldrig Göteborg på plats förra året, men mina minnen från tv-soffan är att laget inte var lika offensivt balanserat i fjol som det var i dag. Med Lotta Ökvist som en av tre backar och med duon Anna Csiki och Hanna Wijk på kanterna får laget en väldig offensiv framtoning.

Det var något Växjö hade noterat. Den första halvleken var spelmässigt jämn, och jag tror egentligen att småländskorna var klart nöjdast med matchbilden.

Växjö flyttade ut sina forwards på kanterna, de låg brett utanför Häckens centrerade trebackslinje. Och gästerna fick en hel hög fantastiskt fina kontringslägen. Där saknades det dock ganska mycket både i beslutsfattandet och passningskvaliteten. Växjö får helt enkelt åka hem och träna på kontringsspel.

Dock noteras att Signe Holt Andersen i 27:e minuten hade ett skott som small i ribbkrysset bakom Jennifer Falk. Som tur var för Häckenmålvakten gick skottet i ribbkrysset och ut. Otur däremot för Växjö som hade varit förtjänt av oavgjort in i pausen.

I den andra halvleken var Häcken det bättre laget, och hemmasegern var till slut fullt rättvis – och kanske något mål för liten. Det höll Växjökaptenen Emmi Alanen med om efter matchen. Samtidigt som hon var missnöjd med att ha förlorat konstaterade hon att:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

Jag får hålla med. Även om Göteborg skapade väldigt mycket efter paus så kändes Växjö både stabilt och spännande. Och man levde ju hela vägen till slutsignal borta mot det lag som vann SM-guldet i fjol.

Jag satt för övrigt rakt bakom Växjös bänk, vilket var intressant. Huvudtränare Maria Nilsson är lugn och tyst. Men hon har en ny assisterande tränare som lär komma att höras i damallsvenskan.

Assistenten heter Stefan Karlsson och har spelat en bit över 100 allsvenska matcher för  Djurgården, Östersund och Jönköpings Södra. Han avslutade spelarkarriären i fjol i Öster, och gör nu debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Domare Tess Olofsson orkade bara höra hans klagomål på hennes domslut i drygt en halvtimme. Sedan var hon ute och sa till honom att: ”Nu räcker det.”

Domarna i damallsvenskan kommer säkert att få anledning att komma med fler tillrättavisningar av Karlsson i år. Men mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av.

För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg. Det var exempelvis intressant att höra hur de båda bänkarna agerade vid Häckens hörnor. Först lät Växjö tre spelare ligga kvar högt för att kontra. Man minskade det till två, men fick Häckens bänk att vråla på sina spelare att slå korta hörnor för att ”locka ut” Växjöbackarna.

Häcken vann alltså, och det var på många sätt Johanna Rytting Kaneryds förtjänst. Nyförvärvet från Rosengård glänste – hon var inblandad i det mesta i hemmalagets offensiv. Hon gjorde alltså segermålet, men kunde även ha haft flera assist.

Men hon insåg också att det kunde ha varit ett annorlunda resultat i paus, om Växjö haft bättre kvalitet i sitt offensiva omställningsspel.

”Som tur är har vi starka spelare där bak, som kan rädda upp det. Jag vet inte hur många maxlöpningar ”Kullis” tog idag och räddade oss ur situationen. Det är väl det som både är det bra och dåliga med vårt presspel – det är risktagande, men det kan också leda till mål.” 

”Kullis” är Emma Kullberg, som verkligen är hyperviktig för Häckens försvarsspel med sin snabbhet.

Offensivt lider Häcken av att Stina Blackstenius fortfarande har väldigt dåligt självförtroende. Jag kan ha missat någon, men antecknade sex 100-procentiga målchanser för landslagsforwarden efter paus. Avsluten var tyvärr långt ifrån 100-procentiga. Rytting Kaneryd hyllar dock Blackstenius: 

”Hon är som en duracell-kanin och springer i djupet och kommer till bra lägen. Det kommer att sitta. Hon tar sig ofta själv till lägena genom att vrida, vända och löpa – hon är väldigt stark. Det är skönt att spela med en sådan spelare som både löper för oss andra också, så att vi får ytor.”

Och så var då det då den där frågan i det tidigare inlägget. Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Här är hennes eget svar:

”Jag tror att den här miljön är rätt för mig, jag får ut så mycket mer av mitt fotbollsspel. Jag får vara mig själv, får både löpa i djupet, kunna hitta kombinationer – liksom utnyttja mina spetskvaliteter. Det är väl det som mest är skillnaden om jag jämför med Rosengård.”

Kände du dig lite låst där?

”Ja, det gjorde jag, helt klart. Jag fick inte ut mina spetskvaliteter. Sedan har det självklart att göra med speltid också – det är säkert en mix där. Tänker jag på de matcher som jag spelat här så har jag fått ut så mycket mer av mig själv: Jag får bollar i fart, och får bara göra det jag är bra på. Man bara njuter liksom.”

Mot Växjö spelade hon som tia från start, men flyttade ut på kanten som wingback när Julia Zigiotti Olme kom in i den andra halvleken. Jag frågade Rytting Kaneryd dels var hon trivs bäst, dels var hon tror att hon kommer att spela i år:

”Det är väl både som tia och wingback. Det är svårt att välja, för det är olika från match till match. Just nu känner jag att jag får ut jättemycket som tia. Andra matcher när vi spelar mot lite mer kompakta lag får jag ut mer som wingback där jag kan löpa i djupet bakom deras backlinje. Jag gillar båda rollerna, och känner att jag kommer till bra lägen.”

En helgardering alltså. Däremot fick jag ett klarare svar när jag kollade med henne hur hon gör med sina efternamn. Det står ju bara Kaneryd på matchtröjan.  

”Jag brukar använda båda mina efternamn, men eftersom båda inte får plats på ryggen får jag alltid välja ett där. Jag tycker att Kaneryd passar bättre på ryggen. Jag tror att mamma är lite besviken – men pappa är nöjd…”

I övrigt i dag vann Hammarby, Djurgården, Umeå, Kristianstad och Linköping sina inledande cupmatcher. Som jag ser det var det rakt igenom favoritsegrar. Det som stack ut var väl att Bajen vann med så stora siffror som 3–0 borta mot Kif Örebro. Hammarby går från klarhet till klarhet den här våren.

Helgens tv-guide – flera godbitar på programmet

Inlägget uppdaterat – franska toppmötet uppskjutet + fler tv-matcher

Det här är en väldigt intressant damfotbollsvecka. Vi har redan avverkat åtta åttondelsfinaler i Champions League, och nyss alltså fått se vilka som möts i kvartsfinalerna.

Men veckan är ju inte över, utan vi kan se fram emot en väldigt intressant helg. Framför allt drar ju den svenska tävlingssäsongen i gång på allvar med åtta gruppspelsmatcher i svenska cupen. Fem av de matcherna är tv-sända. Och det blir lite av en rivstart eftersom vi direkt har två möten mellan lag som slutade topp sex i damallsvenskan i fjol.

I morgon tar fjolårets mästarlag emot sexan Växjö och på söndag är det Skånederby mellan fjolårstvåan Rosengård och femman Vittsjö.

Skånederbyt blir väldigt intressant, inte minst med tanke på de kritiska kommentarer jag läst här i bloggens kommentarsfält om Vittsjös arbete med att byta spelsätt till ett mer passningsorienterad. Känslan är ju att den typen av spel borde passa Rosengårds presspel som handsken.

I helgen är det även flera kul matcher ute i Europa. Den riktiga höjdpunkten skulle ha varit det franska toppmötet Lyon–PSG, som var tänkt att sändas av Viaplay klockan 21.00 på lördagskvällen. Men toppmötet är uppskjutet eftersom tre spelare och en ledare i PSG testades positivt för covid under torsdagen.

PSG hann ha presskonferens under fredagseftermiddagen, där man pratade upp matchen. Men tidigt på kvällen kom sedan beskedet om att matchen skjuts upp.

Det är en godbit att se fram emot, lite av en måstematch för Lyon, om inte deras fantastiska titelsvit skall spricka efter 14 raka ligaguld. I nuläget är det ju nämligen ett obesegrat PSG som leder ligan med en poängs marginal.

Frågan är för övrigt vad coronautbrottet i PSG innebär för Champions League. Där skall ju Parisklubben till Prag för returmatch i åttondelsfinalen på onsdag. 

Tillbaka till heta ligamatcher. En sådan har vi i Spanien på söndag klockan 13.30. Det är det ett glödhett svenskmöte när Hedvig Lindahl och Atletico Madrid tar emot Real Madrid med Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Det är inte bara ett derby, det är även en otroligt viktig match i kampen om en plats i höstens Champions League. Inför avspark ser spanska ligatoppen ut så här:

1) Barcelona     18   90–  3   54
2) Levante         21  45–23   47
3) Real              21   46–24  44
———————————–
4) Atletico         21    43–21   41
5) Madrid CFF  20    30–18   39
6) Sociedad      20    38–24   37
7) Teneriffe       19     33–22   35

Det är ju hela 34 omgångar i årets spanska liga, så det är långt kvar. Men självklart är de inbördes mötena mellan lagen kring Champions Leaguestrecket extra värdefulla.

Tyvärr verkar inte Madridderbyt gå att se på svensk tv. Annars fick vi ju tidigare i veckan veta att Viaplay fortsätter att satsa på internationell damfotboll. De utökar tablån med matcher från Italien och Danmark.

Helgen innehåller även en het match i England. På söndag 15.30 är det nämligen ligacupfinal mellan Bristol City och Chelsea.

Det är en match där Chelsea är favoriter till 95–5. Tyvärr verkar inte finalen gå att se på svensk tv.

Även i Italien är det cuphelg. I morgon, lördag 12.30, spelar svensklagen Roma och Juventus första semifinalmötet av två i Coppa Italia Femminile. Mötet mellan Marija Banusic och Linda Sembrant/Lina Hurtig sänds däremot av Viaplay. Det är en match där Juventus förstås är storfavorit.

Här är hela helgens tv-guide (fyll gärna på med fler sändningar om jag missat någon):

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–SV Meppen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.

Lördag:
12.30: Roma–Juventus, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
15.00: Djurgårdens IF–IK Uppsala Fotboll i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Hammarby IF, sänds på Sportbladet Play.
16.00: BK Häcken FF–Växjö DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: AIK–Piteå, träningsmatch, sänds på Sportexpressen Play och pt.se.
21.00: MATCHEN UPPSKJUTEN – Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.

Söndag:
12.30: Inter–Milan, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
14.00: Bayern München–SGS Essen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
15.00: FC Rosengård–Vittsjö GIK i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
15.00: Sundsvalls DFF–Eskilstuna United, sänds på Sportbladet Play.

Bayern München nästa för Rosengård

Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.

För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.

Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.

Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.

Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.

I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.

Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.

Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura BenkarthHanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin SimonLineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara BühlLea Schüller.

Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.

Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:

* Meppen (h) 7–1
* Werder Bremen (h) 7–0
* Biik Kazygurt (b) 6–1
* Freiburg (b) 5–1

Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.

Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten. 

Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.

Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.

De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.

I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Här är hela dagens lottning: 

Kvartsfinaler:
1: FC Bayern München–FC Rosengård
2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais
3: FC Barcelona–Manchester City
4: Chelsea–VFL Wolfsburg

Semifinaler:
5: 2–3
6: 1–4
Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.

Final:
6–5
Spelas i Göteborg den 16 maj.

Rosengård gjorde jobbet – kul med kvartsfinal

St Pölten–Rosengård 0–2, och totalt 2–4. Det innebär att vi äntligen har ett svenskt lag i Champions Leagues kvartsfinal igen. Kul.

Och om Rosengård haft press att göra resultat i de två spelade omgångarna så är man numera helt utan press. Vilket motstånd som än väntar härnäst så kommer Rosengård att slå ur underläge. Det blir kul att se hur man hanterar det.

Jag kan inte säga att jag sett dagens åttondelsfinal. Den stod i och för sig på, vilket gör att jag har sett målen. Men det var fullt upp med andra arbetsuppgifter, så någon djupare matchanalys har jag inte. Det lilla jag såg så uppfattade jag det som att Rosengård spelade betydligt rakare än normalt. Ni som sett matchen mer noggrant får gärna bekräfta eller dementera. 

Det avgörande 2–0-målet var för övrigt ett riktigt fint djupledsmål, där Katrine Veje stod för ett läckert förarbete och där Mimmi Larsson stod för avslutningen efter att ha tajmat sin löpning perfekt.

Det målet gav Rosengård marginal. Så länge det var 1–0 var ju bara hemmalaget ett mål från avancemang. Det första Rosengårdsmålet kämpade Emma Berglund in. Det var ett mål som för övrigt doftade offside i förstaläget.

Frågan nu är vad som kan tänkas vara bästa möjliga lottning i nästa omgång. De lag som är klara är Chelsea, Lyon, Wolfsburg, Bayern München och Barcelona. Allt talar för att Manchester City och PSG tar de två sista kvartsfinalplatserna.

Spontant känns faktiskt Lyon och Wolfsburg som bästa lottningarna. Brøndby gjorde det bra mot Lyon i åttondelen. Danskorna var väldigt nära att hålla bortaförlusten på 1–0, men släppte ett 2–0-mål på övertid. Och i dagens hemmaretur tog danskorna ledningen. Lyon vann i och för sig till slut betryggande. Men mästarlaget känns ändå klart sämre än på många år. 

Samma sak gäller för Wolfsburg, där varken Rebecka Blomqvist eller Fridolina Rolfö fick speltid i dagens bortamatch mot LSK. Det var för övrigt en match som spelades på neutral plan i Ungern eftersom det är karantänsregler vid inresa i Norge. Wolfsburg vann båda matcherna mot LSK med 2–0, alltså totalt 4–0. I det norska laget spelade för övrigt Cathrine Dahlström de första 89 minuterna i dag.

Apropå svensk speltid startade både Hedvig Lindahl och Jonna Andersson när Atletico Madrid och Chelsea spelade 1–1. Totalt vann Londonklubben med 3–1, efter att Maren Mjelde gjort ett straffmål i vardera match.

Atletico däremot bör nog lägga lite träningstid på att slå straffar. Inte nog med att man missade två i bortamötet – i dag slog Toni Duggan en straff i ribban vid ställningen 0–0. Totalt tre straffmissar på två matcher från Atletico alltså. Det har man inte råd med om man vill gå långt i Champions League.

Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Inlägget uppdaterat med streamar till Atletico–Chelsea och till Bayern–Biik Kazygurt

I dag har PSG skaffat sig ett kanonläge att få spela kvartsfinal i Champions League. De franska ligaledarna vann hemmamötet med Sparta Prag med betryggande 5–0. Framför allt är 5–0-målet från Luana sevärt.

PSG–Sparta Prag ligger en vecka efter övriga åttondelsfinaler. Returen i Prag spelas nästa onsdag.

Av övriga sju åttondelar spelas sex färdigt under onsdagen och en under torsdagen. FC Rosengård spelar sin otroligt viktiga bortamatch 20.30 på onsdagskvällen – en match som sänds av Aftonbladet.

Det är en match som i första hand är viktig för FC Rosengård – men även för svensk klubbfotboll i helhet. Som jag skrev inför första matchen är det många rankingpoäng på spel. Det gäller framför allt Rosengårds ranking, men även den gemensamma svenska. Så det finns även anledning för representanter för andra svenska klubbar att hålla en eller två tummar för Malmöklubben i morgon.

Klart är att Rosengård är favorit. Jag hade dem på 90–10 inför matcherna. Det tipset byggde på en koll på lagens trupper. Jag tror nämligen inte att någon av St Pöltens spelare hade platsat i Rosengårds startelva.

Problemet för Rosengård är att klubben inte gör resultat som motsvarar den spelstyrka som man har i spelartruppen. Faktum är att jag skulle säga att laget konstant har underpresterat i fem års tid. Att man bara tagit ett SM-guld sedan 2016 är faktiskt alldeles för dåligt med tanke på vilket spelarmaterial man har. 

Ta för exempel Johanna Rytting Kaneryd. Hon var landslagsmässig när hon skrev på för Rosengård. Sedan drog hon korsbandet och missade en hel säsong. Därefter gjorde den tekniska mittfältaren tre mål på 2112 spelminuter i damallsvenskan för FC Rosengård. Omräknat till hela matcher innebär det ungefär tre mål på 23,5 matcher – alltså mål i ungefär var åttonde match.

I vintras skrev Rytting Kaneryd på för Kopparbergs Göteborg FC. Den klubben finns för övrigt inte längre – nu har förbundet nämligen godkänt namnbytet till BK Häcken FF.

Rytting Kaneryd behövde knappt dra på sig den gulsvarta Häckendräkten förrän hon var tillbaka i landslaget. I Häcken har Rytting Kaneryd gjort ett mål vardera i tre av fyra träningsmatcher – totalt alltså lika många mål som hon gjorde på två damallsvenska säsonger i FC Rosengård.

Hur skall man då tolka Rytting Kaneryds lyft?

Min teori är att det bygger på spelsätt. Enligt den teorin måste Rosengård fortast möjligt förändra sitt sätt att spela.

De senaste åren har Rosengård varit fast i ett väldigt svårt och långsamt spelsätt som lite tillspetsat bygger på att man håller i bollen så länge att hela motståndarlaget kommer på försvarssida. Sedan passar man i sidled med massor av tillslag tills man tappar bollen – eller tills någon individ bjuder på en aktion som präglas av genialitet och briljans.

Det är ett spelsätt som sätter vissa individer före laget, och som enligt mitt sätt att se det kväver kreativiteten hos massor av väldigt skickliga spelare.

Häcken däremot har ett snabbt spelsätt som bygger på löpvilja och hårda passningar, och som får alla spelare att känna att de bidrar. Det är ett spelsätt där Rytting Kaneryd glänst från dag nummer ett.

Jag vet att det är försäsong och man hittills bara har spelat träningsmatcher. Men det är inga korplag Rytting Kaneryd gjort mål på. Häcken har mött Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Vittsjö – det är trots allt fyra lag med ambition att sluta på damallsvenskans övre halva i år.

Jag hoppas verkligen att Rosengård lyckas ta sig till kvartsfinal. Och jag skulle inte bli förvånad om Malmöklubben vinner SM-guldet i år. Men om jag hade varit Jonas Eidevall hade jag alltså jobbat stenhårt på att fortast möjligt göra om spelsättet så att Rosengård kan få ut maximalt av sin starka spelartrupp.

I skrivande stund har jag inte koll på alla tv-sändningar från åttondelsfinalreturerna. Den här listan kan alltså komma att uppdateras:

Onsdag:
13.30: Atletico Madrid–Chelsea på Chelseas hemsida (måste vara inloggad). Står 0–2.
14.00: Brøndby–Lyon på Viaplay. Står 0–2.
14.00: LSK Kvinner–Wolfsburg på wnited.tv. Står 0–2.
16.00: Fortuna Hjørring–Barcelona på Viaplay. Står 0–4.
18.00: Bayern München–Biik Kazygurt på wnited.tv och på Youtube. Står 6–1.

20.30: St Pölten–FC Rosengård på Sportbladet plus. Står 2–2. 

USA på Friends den 10 april

USA:s fotbollsförbund har just meddelat att de regerande världsmästarinnornas nästa landskamp går mot Sverige på Friends Arena. Synd att det inte lär bli tal om någon större publik.

Men det skulle faktiskt kunna bli så att några lyckliga får chansen att se matchen på plats. Som framgår av den länkade artikeln har ju Folkhälsomyndigheten i dag öppnat för viss publik i mitten av april.

Kvinnodagen special – Hyllning av damfotbollens pionjärer

I dag är det den internationella kvinnodagen. Och i år är det 50 år sedan damfotbollen första gången spelades som officiell sport i Sverige. Beslutet togs i och för sig sent 1970, men det gällde från 1971.

Damfotbollen är alltså en ung sport. Och när Ebba Andersson gick bort för 2,5 veckor sedan var hon i princip den första damfotbollsspelaren att dö av ålder.

Kopplingen Öxabäck, 50 år som officiell sport och internationella kvinnodagen fick mig att tänka på ett reportage jag skrev åt BT för snart tre år sedan.

Det handlade om hur bollen kom i rullning, hur några entusiaster i Öxabäck blev tungan på vågen. Jag har ju tidigare skrivit uppmaningar till förbundet att ta chansen att uppvakta pionjärerna innan det är för sent. Alltså ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra hjältinnorna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Just Kerstin och Kerstin är nämligen huvudpersoner i historien om hur modern svensk damfotboll föddes. Reportaget publicerades i BT på dagen 50 år efter premiären, söndagen den 12 maj 1968. Rubriken löd: ”Svensk damfotboll fyller 50 år – tacka Kerstin från Kinna för det.” Här är det, trevlig läsning:

På lördag är det exakt 50 år sedan det var avspark för den moderna damfotbollen i Sverige. Kerstin Larsson från Kinna gjorde det möjligt.

Kerstin Larsson tittar med osäker blick ut över det vildvuxna gräset. Visst står det två mål här, men det ligger också en krossad toalettstol utanför omklädningsbyggnaden och ett gäng får betar bakom ena kortsidan.

– Det kan nog ha varit här, säger hon försiktigt.

Larsson går upp för trappan, gläntar på ena dörren och kikar in i det omklädningsrum som är märkt med ”Bortalag”. Där står det två stolar på golvet. Hon vågar inte gå längre, innerväggarna har fallit så att isoleringen hänger in, och på ett ställe har innertaket rasat.

Hon vänder, och när hon går ner för de fyra trappstegen ser hon att plankorna i trappan inte håller bästa kvalitet.

– Hoppas man inte bryter benen här…

Osäkerheten hänger i en stund. Men bland annat efter ett kontrollsamtal till Kerstin Johnson står det klart – det var på den här igenvuxna gräsplanen utanför Hyssna som den moderna damfotbollen i Sverige startade för på dagen 50 år sedan.

Och det var på många sätt just 77-åriga Kerstin Larssons förtjänst.

Vid mitten av 1960-talet börjar Öxabäckstjejerna Kerstin Andersson (nu Johnson), Maj-Britt Håkansson (Oscarsson) och Anna-Greta Skoglund (Olsson) åka in till Rotundan i Borås varje lördag för att dansa.

På vägen plockar de upp Anna-Gretas arbetskompis på Ludvig Svenssons, Kerstin Larsson, som bor i Kinna. Under bilresorna hinner de fyra unga kvinnorna avverka många samtalsämnen, ett återkommande är att starta ett riktigt fotbollslag.

– Jag sa: ”Ska vi inte ringa runt och kolla om det går?” berättar Kerstin Larsson.

– Vi började prata om det redan 1965, men det blev inget då, säger Kerstin Johnson.

Våren efter blir det däremot verklighet. De ringer runt till bekanta. Inte minst Johnson har ett brett kontaktnät.

– Det var nog mest vi tre från Öxabäck som ringde ihop laget, säger hon.

Damerna börjar träna på våren 1966, och på hösten spelar man fem matcher, varav tre mot damlag. Men Larsson, Johnson och de andra är inte nöjda. På hösten kontaktar Larsson journalisten Arne ”På V-D” Johansson, som hugger på betet och skriver den första artikeln om det nybildade laget.

I artikeln i tidningen Västgöta-Demokraten förklarar Kerstin Larsson att det inte räcker med träningar och uppvisningsmatcher – hon vill ha igång seriespel redan till sommaren.

– Går det inte på annat sätt kommer vi att åka ut och missionera för att på så vis få igång damlag i den utsträckning som behövs för att det skall bli en serie, säger hon.

Kerstin Larsson är lite av en katt bland hermelinerna i Öxabäcks nybildade damlag. Hon kommer inte från samhället, utan är uppvuxen i Anabäckshult i Älekulla.

Eftersom hennes mamma dog redan när Kerstin var nio månader gammal, har hon blivit uppfostrad av sin farmor, farfar och sina fastrar. Fotboll är en stor del av hennes uppväxt. Hon spelar på skolan med pojkarna under rasterna, och ensam där hemma.

– Ladugårdsväggen hemma var min motståndare. Fönstren åkte ut gång på gång ända tills farfar sa att: ”Nu sätter jag inte i några nya.”

Det finns även ett gäng kvinnor som med Älekulla IF:s goda minne träffas på Äbyvallen varje onsdag och spelar fotboll. Som tio–tolvåring får hon för första gången följa med faster Gertrud, som är målvakt, på en sådan träning.

– Det var en upplevelse för mig. Det var där det började. Vi var jättemånga som var där och spelade på onsdagarna, det fanns inget annat än fotboll i huvudet på mig, säger Kerstin.

Älekullagänget spelar även en del matcher, både mot damer och mot gubbalag. Bland annat har man på tidigt 1960-tal mött textilföretaget Gefa från Öxabäck. Kerstin kommer inte ihåg årtalet, men minns resultaten.

– Vi vann med 7–0 och 4–1. Och jag stod i mål, berättar hon.

I Gefas lag ingick bland andra Kerstin Johnson. Hon började jobba på företaget 1963 och tror att matcherna kan ha spelats just det året.

Öxabäcks damlag är alltså långt ifrån det första damlaget ens i Marks kommun. Kvinnor och tjejer har spelat fotboll i olika sammanhang under mycket lång tid.

Professor Jonny Hjelm vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet skriver i artikeln ”Fotbollsamazonerna från Öxabäck” att Brynäs IF var först i Sverige 1917. Och att den första damfotbollsserien bestod av fyra lag, och spelades i Umeå 1951/52.

När BT ringer upp professor Hjelm förklarar han att det pågick lokala dam- och flickfotbollsaktiviteter på många håll i Sverige där i slutet av 1960-talet, men att Öxabäck stack ut.

– Det var ju det att de fick till en serie, säger Hjelm. Det är mer komplicerat än man kan tro. Det krävs bland annat minst 100 deltagare, ett regelverk och domare.

Sedan lägger han till:

– Och så var det ju den rollen som Västergötlands Fotbollförbund och Karl-Axel Rosander spelade.

 

Kerstin Larsson är frustrerad. Trots hårt arbete blir det ingen serie sommaren 1967. Till BT säger hon i april samma år:

– Vi har i vinter försökt få en serie till stånd, men våra ansträngningar har hittills varit förgäves. Ingen har nappat på våra utslängda krokar. Vi har ringt till damerna i grannkommunerna, vi har annonserat. Inget verkar hjälpa.

– Vi vill utmana alla damer som vill ställa upp mot oss. Finns det inga damer i Borås som vågar?

Öxabäck spelar 24 uppvisningsmatcher under 1967, varav 16 mot damlag som bildats för att spela en match.

Ambitionen att starta seriespel är hela tiden stark, och Kerstin Larsson försöker få de olika motståndarna att haka på. Hennes lagkamrater imponeras av hennes tuffhet och uthållighet.

– Jag ringde varenda kväll, ofta långt in på nätterna. Det gällde ju att hitta rätt personer, berättar hon, och tillägger:

– Men det var inte bara jag som ringde, de andra var också med och drog i det här.

Öxabäckstjejernas kamp ger eko även utanför Sjuhäradsbygden. På hösten skriver Aftonbladet om serieplanerna. I artikeln säger Västergötlands Fotbollförbunds ordförande Karl-Axel Rosander:

– Det är mycket möjligt att serien till och med kan bli högst officiell och helt gå i förbundets regi. Man kan lika väl tänka sig damfotboll som damhandboll.

Det visar sig dock att ordförande Rosander inte har stöd från sin styrelse att officiellt tillåta damfotboll inom Västergötland. Men han tar ett eget initiativ.

– Rosander sa till mig: ”Du måste få ihop sex lag. Om du får ihop det skall jag hjälpa dig,” berättar Kerstin Larsson.

Under senhösten börjar flera av Larssons lagkompisar att misströsta. De tror att hon kommer att misslyckas.

Det här är långt innan folk har mobiltelefoner eller telefonsvarare. Det kan alltså ta rätt lång tid att få tag på rätt personer. Men en efter en faller bitarna på plats. Hyssna IF ställer upp, Kungsäters IF också – och Skeppsjö BK.

– I Hyssna fick jag hjälp att hitta rätt person via en arbetskamrat. I Kungsäter hade jag en skolkamrat som kunde leda mig rätt. Och i Skeppsjö kände Kerstin Johnson några, berättar Larsson.

När även Veddige BK kommer upp på listan är det Larssons dansresor som återigen ger utdelning.

– En jag dansade med kom därifrån. Han sa: ”Vi har några tjejer som nog är intresserade.”

Slutligen kämpar hon även in IFK Örby. Fast där krävs det lite övertalning.

– Deras ledare Paul Johansson var inte pigg på att vi skulle ha riktiga fotbollsskor när vi spelade, berättar Larsson.

Därmed har man sex lag, och en serie.

– De trodde nog inte på förbundet att vi skulle klara det, säger Kerstin Larsson.

Ordförande Rosander håller sitt löfte. I professor Jonny Hjelms artikel går det att läsa att: ”Tidigt på våren 1968 ringde Kerstin praktiskt taget varje dag till Karl-Axel Rosander och Carl-Erik Elfsson på Västgötakansliet i Skövde.”

– Jajamensan, jag ringde dem varje dag. Utan Rosander hade jag aldrig klarat ut det, säger Larsson.

Hon får själv sköta själva administrationen av serien, men hon får hjälp av Rosander, bland annat med tävlingsbestämmelser. Och Evald Sjöblom i Marks Fotbolldomareklubb tar ansvar för tillsättningen av domare.

 

Söndagen den 12 maj 1968 är det dags – seriepremiär på tre olika arenor. Kerstin Larsson och de andra Öxabäckstjejerna har gjort allt de kan för att det skall bli succé.

Omgången innehåller Kungsäter–Skeppsjö, Örby–Veddige och så Hyssna–Öxabäck. Fokus riktas förstås mot den sista matchen, dit Öxabäckstjejerna har bjudit in lokal media.

Alla vill vara med och berätta om starten av den serie som redan innan avspark har kommit att kallas damallsvenskan. Till och med TV-sporten är på plats i Hyssna.

– Det var lite overkligt, säger Kerstin Johnson.

– Det var kanske Stig Hagberg (journalist på Expressen) som hade ringt runt. För jag kan inte tänka mig att vi hade ringt till SVT, säger Kerstin Larsson.

Journalisterna har sällskap av flera hundra åskådare runt den nya planen, uppgifterna kring publiksiffran varierar mellan 500 och 1600.

– Jag minns den där matchen som om det var i går. Eller kanske inte i går, men jag har klara minnen av den. Och så lite som 500 var det inte, snarare upp emot 1000. Många var det i alla fall, säger Johnson.

– Jag har nog för mig att det kan ha varit 1000, säger Kerstin Larsson.

Allt har gått bra – utom en sak. Larsson har fått en smäll över benet på träning, och kan inte spela.

– Det var inte mycket att göra åt, säger hon.

Inför avspark står därför Öxabäcks lagkapten och tillika seriens initiativtagare istället vid sidan.

– Det var nervöst och pirrigt.

När domare Evald Sjöblom leder ut lagen på gräset sätts känslorna i svall.

– Det var väldigt rörande när lagen sprang ut på planen, klart jag kände att det var historiskt. Det var ofattbart att vi hade lyckats. Och det var ännu skönare när målen började komma, vi ville ju så gärna vinna, säger Larsson.

Segern behöver hon inte vara orolig för – Öxabäck vinner med 13–0. Kerstin Johnson gör fyra mål, medan Lena Smith och nyförvärven Berit Lundgren och Ann-Kristin Lindkvist sätter tre vardera.

Just Lindkvist drog till sig de sportsliga blickarna. I BT kallades hon dagen efter för ”Praktflickan på planen.” Enligt Kerstin Larsson var det ingen slump:

– Anki är den bästa spelaren Öxabäck överhuvud taget hade. Henne levde laget på i många år.

1968 finns det bara en tv-kanal i Sverige, en kanal som nästan hela befolkningen tittar på. När TV-sporten på söndagskvällen visar ett två minuter långt inslag från premiären i Hyssna ger det ett enormt genomslag.

– Det var nog ganska avgörande att TV-sporten var där. Det blev många som uppmärksammade serien. Och sedan pushade Expressen ganska hårt, säger professor Jonny Hjelm.

Den tidigare BT-journalisten Stig Hagberg från Sparsör har en viktig roll. Han är riksredaktör på Expressen, med placering i Borås. Men han är inte ensam att vurma för Öxabäck på tidningen. Efter att ha sett tv-inslaget startas nämligen en Öxabäck Fan Club på Expressens nattredaktion.

Dagen efter premiäromgången ringer Hagberg upp sekreteraren i SvFF:s seriekommitté Åke Erixon och kollar om inte damerna även kan få teckna spelarlicenser. Erixons svar väcker känslor:

– Vi har ingen damfotboll och därför kan det inte bli tal om licens. På sin höjd kan de teckna en frivillig lagförsäkring.

 

”Guld till Öxabäck i första damallsvenskan”. Det är rubriken i Västgöta-Demokraten efter slutomgången, som spelades söndagen den 1 september.

Laget vinner alla sina matcher i serien med totala målskillnaden 67–2. Det blir dessutom tredubbelt Öxabäck i skytteligan. Kerstin Johnson vinner på 20 mål, två före Anki Lindkvist och fem före Berit Lundgren.

Av lokaltidningarna är V-D den som har klart tätast bevakning av serien. BT-sporten går inte igång på damfotboll, utan låter kommunreportern i Svansjö kommun, Gunilla Bejbro, sköta huvuddelen av rapporteringen. Bland annat är det Bejbro som är på plats i Hyssna på premiären.

Under resten av serien har både BT och V-D den damallsvenska tabellen i måndagstidningarna. Däremot har BT inga matchtexter, inte förrän slutomgången.

Tonen i medias reportage om damfotbollen är ofta både skämtsam och gubbig. I TV-sportens inslag från seriepremiären kan man exempelvis efter en svordom höra reportern säga:

”Det lät åtminstone som det ibland brukar göra på riktig fotboll. Här skall ni få se något fotbollshistoriskt: skön högerytter May Gunnarsson.”

Damallsvenskan leder till att det skapas en damfotbollsvåg i Sverige. Det poppar upp lag över hela landet, framför allt i Västergötland.

När Kerstin Larsson på senhösten 1968 samlar in anmälningarna till 1969 års seriespel inser hon att det inte kommer att räcka med en serie i Sjuhäradsbygden – det är helt enkelt för många lag som vill vara med.

Hon har klarat av att sköta administration under premiäråret, men känner att hon återigen måste ha hjälp från förbundet, och Karl-Axel Rosender.

– Det blev ju så mycket. Men jag och Rosander hade en fantastisk kontakt, utan det skulle det aldrig ha gått. Jag var ju bara ett fruntimmer som var fotbollstokig, säger Larsson.

Lösningen blir att boråsaren Kjell Johansson tar över administrationen av serierna. Han är ordförande i Västergötlands Fotbollförbunds tävlingskommitté samt ledare i Kronäng. Han är dock inte officiellt tillsatt av förbundet, utan sköter damserierna privat, på önskemål från ordförande Rosander.

1970 innehåller Västergötlands damfotbollsserier hela 28 lag. Seriespelet är fortsatt inofficiellt, fast med fortsatt stöd från förbundsledningen. Det har nu även startats damfotbollsserier i flera andra delar av landet, men fler än hälften av landets fotbollstjejer kommer från Västergötland.

 

”Nu blir du glad, Kerstin.”

Stig Hagberg hör av sig med goda nyheter till Larsson i november 1970. Han kan meddela att det står klart att Svenska Fotbollförbundets representantskap några dagar senare kommer att göra damfotbollen officiell. Den skall ingå i distriktens ordinarie verksamhet.

– Det var det bästa som någonsin hänt, Vi blev äntligen accepterade av förbundet – efter allt ringande och tjatande, säger Kerstin Larsson nu, knappt 48 år senare.

Hagbergs glada besked leder till en artikel i Expressen. Den har den långa rubriken: ”Fotbollstjejerna i Sverige jublar: Segern är vår! Förbundet erkänner oss och vi får serier överallt.”

Sigge Bergh, som är ordförande i Svenska Fotbollförbundets tävlingskommitté, säger i artikeln att:

– Från förbundets sida kan vi bara säga ”hjärtligt välkomna” till alla flickor som vill spela fotboll.

Strax innan representantskapet har det även blivit klart att damer skall kunna lösa spelarlicens. Något som 728 kvinnor hinner göra under 1970. Den boll Kerstin Larsson, Kerstin Johnson och de andra i Öxabäck har satt i rullning rör sig nu allt snabbare.

1972 spelas det första riksmästerskapet, som räknas som inofficiellt SM. Antalet licensierade spelare har ökat till 9 387. Och i oktober 1973 delas det första riktiga SM-guldet ut.

Öxabäck håller sig i framkant och vinner både riksmästerskapet 1972 och SM-guldet 1973. Kerstin Larsson ingår i båda lagen och kan alltså även kalla sig svensk mästarinna.

Cirka två månader innan den historiska SM-finalen mellan Öxabäck och Rättvik spelar Sveriges damer sin första officiella landskamp. Den avgörs i Mariehamn på Åland, och går mot Finland.

Det svenska laget har tagits ut av Hammarbys ledare Christer Molander – och av Kerstin Larsson.

– Rosander ringde mig på ett tidigt stadium och sa att: ”Du skall vara förbundskapten, det skall du ha som ett stort tack för det du har gjort,” berättar Larsson.

Hon blir förstås väldigt stolt och glad.

– Det var enormt roligt, men jag fick vara ganska hård i uttagningen, för Molander var stockholmare och ville ha med många spelare därifrån.

Larsson får med sex Sjuhäradsspelare i form av klubbkompisarna May Gunnarsson, Ann-Kristin Lindkvist, Inger Arnesson och Ebba Andersson – tidernas äldsta landslagsdebutant, samt Kronängsduon Kajsa Ketola och Gunilla Knutsson.

Knutsson och Lindkvist tvingas dock lämna återbud till matchen, som slutar 0–0 – bland annat inför ögonen på herrarnas förbundskapten Georg ”Åby” Ericson.

– Om inte Ann-Kristin hade blivit sjuk skulle vi ha vunnit, säger Larsson.

Kerstin Larsson slutade både att spela och engagera sig i Öxabäck inför säsongen 1975 eftersom familjen växte.

Nu är hon en aktiv 77-åring som bor i Kinna och regelbundet tränar på Corpus. Fotbollsintresset har inte försvunnit.

– Jag tittar ibland på Kinnas herrar eller Örbys damer, säger hon.

Och så följer hon landslaget via tv.

– Då brukar jag säga till min man: ”Det här är mitt verk…” Jag tror det blir bra nu när Peter Gerhardsson har tagit över, han släpper fram många nya spelare, säger hon.

Kerstin Johnson kämpade på i klubben många fler år än Larsson, både som spelare, och som ledare.

Hon är 75 år och bor kvar i Öxabäck. 1987 köpte hon syfabriken och driver sedan dess antikhandel i fastigheten, som hon dock har sålt till sin son.

I källaren har hon skapat ett litet museum över Öxabäcks IF:s damfotbollshistoria.

– Jag har öppet fredagar och lördagar, men folk kan ringa och bestämma tid om de vill komma och besöka museet. Jag kommer att driva det så länge jag orkar, säger hon.

Hon ångrar att man inte har kvar fler saker från de tidiga åren.

– Det var mycket man kunde ha sparat, som exempelvis de första tröjorna. Vi trodde nog att vi skulle bli bortglömda, inte att vi skulle bli pionjärer, säger Johnson.

Varför blev ni pionjärer?

– Det var kanske slumpen att Öxabäck gick först. Vi började vid rätt tidpunkt, hade lite tur – och så var vi bra, säger Kerstin Johnson.

Professor Jonny Hjelm i Umeå får samma fråga. Hans svar lyder:

– Damfotboll har haft svårt på bruksorter, traditionell arbetarklass gynnar inte damfotboll. Sjuhäradsbygden har en lång tradition av kvinnliga initiativ, det fanns väldigt många kvinnor som lönearbetade, vilket gör det lättare. Och i små samhällen på landsbygden var det naturligt att pojkar och flickor spelade fotboll ihop – annars blev det inga matcher. Därför fanns det många duktiga tjejer på sådana orter. Sedan krävs det struktur och en entreprenörsanda – vilket Kerstin, Kerstin och de andra i Öxabäck visade upp. Och så hade de förstås Rosander och det hyfsat starka stöd som han gav.

Karl-Axel Rosander gick bort 1990.

– Jag fick inte höra när han dog, synd för jag hade gärna velat åka på hans begravning, säger Kerstin Larsson.

Öxabäcks damfotboll levde till och med säsongen 1999. Under 32 av de 33 åren höll man sig på allra högsta nivå. Bland annat vann klubben den första riktiga damallsvenskan 1988. Tio år senare åkte man ur högsta divisionen, och året efter lades damlaget ner, delvis till följd av ekonomiska besvär.

– Synd att det blev ett sånt slut. Jag tror faktiskt att Öxabäck hade kunnat vara kvar ännu om vi inte hade haft problem med pengarna, säger Kerstin Johnson – som beundrar Mallbackens IF, ett elitlag från en ännu mindre ort än Öxabäck.

Kerstin Larsson tänder till när hon pratar om de tunga åren på slutet. Men sedan konstaterar hon att det tråkiga slutet inte ändrar det viktigaste. Nämligen att…

– Vaggan stod i Öxabäck.

 

EM-playoff och seedning – plus helgens tv-guide

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar

Under fredagen har de sex lag som skall spela playoff i EM-kvalet parats ihop två och två. Lottningen föll ut så här:

  • Ryssland–Portugal. Historiskt sett har lagen mötts sju gånger – alla har inneburit ryska segrar. Men nu tror jag på trendbrott och håller Portugal som favorit till att ta en EM-plats. 40–60.
  • Ukraina–Nordirland. Det här var en drömlottning för båda parter. Ukraina ligger högst på världsrankingen, och har slagit ut Nordirlands södra granne – Irland. Ukrainskorna får räknas som knappa favoriter – men uppstickaren Nordirland har alltså en bra chans att ta en högst oväntad EM-plats. 55–45.
  • Tjeckien–Schweiz. Schweiz är på nedgång medan känslan är att Tjeckien är på uppgång. Ändå håller jag schweiziskorna som ganska klara favoriter – 20–80.

Apropå EM så är de flesta seedningsgrupperna i lottningen klara. De ser ut så här:

Pott 1:
England
Nederländerna
Tyskland
Frankrike

Pott 2:
Sverige
Spanien
Norge
Italien

Pott 3:
Danmark
Belgien
Österrike
Island/Schweiz

Pott 4:
Island/Tjeckien
Finland
Ukraina/Nordirland
Ryssland/Portugal

Går vi igenom grupperna för svensk del så är alla fyra lagen i pott 1 väldigt svåra motståndare. Där tycker jag inte att det finns någon vinstlott.

I pott 3 skulle jag ranka Danmark som nitlotten, medan det skulle vara en gynnsam lottning om vi ställs mot Schweiz (om de kvalar in) eller Österrike.

I pott 4 skall Sverige vinna mot alla lag. Vinnaren av Ukraina och Nordirland känns som den riktiga vinstlotten – även om vi föll mot Ukraina härom året. Även Island och Portugal har ställt till problem för vårt landslag på senare år. Kanske att Portugal skulle vara det lag som passar vårt landslag sämst av de sju som vi kan få från pott 4.

Så till torsdagens två Champions Leaguematcher. Tidig morgon svensk tid blev Hanna Glas målskytt för sitt Bayern München borta mot kazakiska Biik Kazygurt. Glas nickade snyggt in en hörna. Hon gjorde det på ett sätt som vi knappast lär få se i landslaget. Där är ju knappast Glas aktuell för att flyttas fram på hörnor.

Glas mål betydde 0–4 och går att se på den här länken. Bayern vann med 6–1. Kazygurts tröstmål kontrades in av 20-åriga forwarden Racheal Kundananji från Zambia. Hon är en spelare vi kan få stifta närmare bekantskap med till sommaren. Zambia är ju ett av de tio lag som kvalat in till sommarens OS-turnering.

Mellan Glas och Kundananji mål fick vi även se en isländsk succédebut. Karolina Lea Vilhjalmsdottir hade nämligen bara varit på planen i två minuter i sin första match i Bayerndräkt när hon blev målskytt.

I torsdagens eftermiddagsmatch stod danska Brøndby upp riktigt bra mot regerande mästarinnorna Lyon. På övertid kunde dock Lyon göra det 2–0-mål som ger fransyskorna ett fast grepp om kvartsfinalplatsen.

Det hindrar inte att jag tycker att Brøndby gjorde en kanonmatch. För man åkte inte till Lyon för att försvara sig, utan hade faktiskt ett eget spel mot den franska jätten.

På ett sätt kan man nog säga att matchbilden är ytterligare ett tecken på att Lyon är på väg att tappa sin särställning i europeisk damfotboll. Tidigare år har laget oftast vunnit med minst fem måls marginal mot lag av Brøndbys klass. Nu fick man alltså kämpa för en tvåmålsseger.

Ännu så länge håller sig dock Lyon kvar på toppen. Lagets seger var den 29:e raka Champions Leaguematchen utan förlust – vilket är rekord både för herrar och damer. Lyons senaste UWCL-förlust kom den 29 april 2017 mot Manchester City.

Lika överlägset som Lyon varit i UWCL har Juventus varit i den italienska ligan. Faktum är att Linda Sembrant nu har spelat 30 ligamatcher för ”den gamla damen” – 28 segrar och två kryss. Nyligen ryktades det om att Sembrant var på väg hem till Göteborg. Så blev det inte, nu har landslagsbacken istället förlängt med Juventus.

Slutligen kommer här helgens tv-guide. Ropa gärna till om jag har missat någon match: 

Lördag:
13.00: IF Uppsala Fotboll–Djurgårdens IF, träningsmatch på spiideo.com.
14.00: Linköpings FC–Eskilstuna United, träningsmatch på Sportexpressen Play och corren.se.
14.30: IFK Norrköping–Lidköpings FK, träningsmatch på Sportexpressen Play.
15.00: Santa Teresa–FC Barcelona i spanska Primera Division Iberdrola på Viaplay.
16.00: BK Häcken FF–Vittsjö GIK, träningsmatch på gp.se.

Söndag:
12.30: Piteå IF–Hammarby IF, träningsmatch på Sportexpressen Play.
12.30: Juventus–Milan i italienska Serie A Femminile på Viaplay.
13.00: Kif Örebro–AIK, träningsmatch på Sportexpressen Play.
13.00: Manchester United–Aston Villa i engelska WSL på Viaplay.
14.00: Freiburg–Bayern München i tyska Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.00: Manchester City–Everton i engelska WSL på Viasat Extra och Viaplay.

Måndag:
21.15: Bristol City–Reading i engelska WSL på Viasat Extra och Viaplay.

Det var för övrigt även en tv-match under fredagskvällen. Den var från Tyskland och Bayer Leverkusen vann med 4–2 mot Turbine Potsdam. Emma Lind vaktade Potsdams mål. De tre sista målen var inte lätta att göra något åt. Däremot kan Lind knappast vara nöjd med sin position vid Leverkusens 1–0-mål. Där hamnade hon tyvärr alldeles snett vilket gav Leverkusen greppet om matchen.

Svagt Rosengård var nere för räkning

Inför åttondelsfinalerna hade jag 90–10 för FC Rosengård mot österrikiska St Pölten. Och Caroline Seger pratade om att Malmöklubben vill vinna hela Champions League.

När onsdagens match väl var i gång visade dock inte Rosengårds spelare den viljan förrän väldigt sent. Om en vecka får vi se om det var för sent.

Rosengård bjöd på flera negativa överraskningar den här dagen. Den första kom redan när man fick se truppen – och man bara hade tre utespelare och en målvakt på bänken. Det är ju tillåtet med fem byten, men då måste man ju ha fem avbytare att byta med.

Orsaken till den tunna truppen är att lagen numera bara får lägga till tre spelare mellan sextondelsfinal och åttondel. Rosengård får alltså bara använda tre av sina nyförvärv – Stephanie Labbé, Emma Berglund och Olivia Schough.

Fotbollsmässigt fick vi se Rosengård göra en fiaskoartad första halvlek. Min bedömning är att St Pölten hade fått kämpa för att hålla sig kvar i damallsvenskan. Men österrikiskorna hade en väldig energi och arbetsvilja. Man sprang helt enkelt kopiöst mycket.

Det gjorde inte Rosengård. Efter 65 minuter satte jag en fet stämpel med ordet ”FIASKO” över hemmalagets insats. Det var stillastående, otajmat, fantasilöst och med väldigt dålig kvalitet i passningsspelet.

Undantaget var Jelena Cankovic, som blixtrade till ibland. Jag kritiserar ofta henne för att vara för seg med bollen. Det var hon stundtals i dag också. Men stundtals var hon också fullständigt lysande.

Bland annat frispelade hon Mimmi Larsson med en läcker klack i slutet av den första halvleken. Larssons avslut var dock svagt, och gick rakt på St Pöltens målvakt Isabella Kresche.

I sådana här matcher måste man göra mål när den typen av chanser dyker upp. Men Rosengård kändes alltså inte påkopplat. Det var däremot St Pölten. Inte nog med att de vilt kämpande gästerna rusade på allt – de var även effektiva när Rosengård gjorde bort sig.

0–1 kom efter att hela Rosengårds backlinje hamnat på efterkälken i samband med att en målvaktsrensning nickskarvats vid mittcirkeln. Och 0–2 direkt i andra halvleken efter bristfällig kommunikation mellan Hanna Bennison och Glodis Viggosdottir. Det var i princip de farliga anfall St Pölten hade. 

Båda målen gjordes av slovenska landslagsanfallaren Mateja Zver. Vid det andra målet stod för övrigt Emma Berglund för en riktigt orutinerad insats när hon försökte glidtackla den fria Zver. Som tur var för Rosengård hoppade Zver över den glidande Rosengårdsbacken. Annars hade Malmöklubben garanterat även fått ett rött kort, och haft ännu färre spelare till returen. 

Först i mitten av den andra halvleken började Rosengård äntligen vakna till. Man gjorde det både taktiskt och fysiskt. St Pöltens spelare rusade som sagt in i duellerna. När Rosengård började lyfta in bollar bakom rusande gäster kom också målchanserna.

En sådan lyftning från Cankovic till Sanne Troelsgaard gav reduceringen till 1–2. Och de sista 20 minuterna plus fem minuters tillägg var en enda lång chanskavalkad från Rosengårds sida. Dödströtta St Pöltenspelare höll emot till 93:e minuten, då Caroline Seger lyfte in kvitteringen, och gav Rosengård ett okej utgångsläge inför bortamatchen.

Men det är ändå fördel St Pölten inför returen. Inte nog med att österrikiskorna spelar på hemmaplan – de går vidare på 0–0.

FC Rosengård var en jättebesvikelse. Det skall inte krävas 0–2 och krisläge för att man skall tända till i en åttondelsfinal i Champions League.

Rosengård har fått en superchans att gå till kvartsfinal. Det vore ett megafiasko om man inte fixade det i returen.

Av övriga fyra åttondelsfinaler blev egentligen bara en riktigt intressant, den i London. Först ut var dock matchen i Barcelona.

Trots att Fortuna Hjørring startade den med sex backar (de spelade 6–3–1) avgjorde Barcelona dubbelmötet tidigt. Spanjorskorna hade 2–0 redan efter 18 minuter, och vann till slut med 4–0. Alla de tre första målen gjordes av Jennifer Hermoso på assist från Caroline Graham Hansen.

I Manchester hade City 2–0 mot Fiorentina (utan Stephanie Öhrström) redan efter 3.30. Det såg ut att kunna bli utklassningssiffror, men stannade vid 3–0. Trots det känns även det här mötet redan avgjort inför returen.

Wolfsburg var allra snabbast. Där hann matchen mot LSK knappt börja förrän det var 1–0. LSK stod dock stundtals emot rätt bra, och det blev bara 2–0 till det tyska mästarlaget efter att Alexandra Popp gjort båda målen. Det dubbelmötet är alltså inte helt avgjort inför returen.

Både Fridolina Rolfö och Rebecka Blomqvist startade för Wolfsburg. Blomqvist byttes ut i paus, medan Rolfö spelade hela matchen.

Slutligen var det svenskor i huvudrollen i London. Först saknades lagkapten Magdalena Eriksson i matchtruppen. Jag har inte lyckats få veta varför. Hon ersattes i backlinjen av Sophie Ingle, som fick en kort och jobbig arbetsdag.

I tolfte minuten valde nämligen domare Tess Olofsson att peka på straffpunkten och visa ut Ingle. Walesiskan visade att hon är mittfältare och inte mittback när hon bakifrån sprang in i en frispelad Rasheedat Ajibade i straffområdet. Så får man inte agera som back.

Ingle och Chelsea räddades av målvakten Ann-Katrin Berger – som först tog Deyna Castellanos straff. Med cirka tio minuter kvar räddade tyskan även en andra Atletico-straff, den här gången från Merel van Dongen.

Trots två straffar mot sig och spel i numerärt underläge från tolfte minuten vann Chelsea med 2–0. Det är alltså stor fördel Londonlaget inför returen. Jonna Andersson spelade hela matchen för Chelsea och Hedvig Lindahl för Atletico.

Efter andra straffräddningen, med knappt tio minuter kvar, låg Berger ner. Båren kom in och Zecira Musovic drog av sig träningsbyxorna och började göra sig redo för inhopp. Svenskan fick dock drag på byxorna igen när Berger plötsligt reste sig.

Matcher FC Rosengård kan leva länge på

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar, samt länkar till tv-streamar

I morgon onsdag tar FC Rosengård emot österrikiska St Pölten i Champions League. Det är en på alla sätt otroligt viktig match för Malmöklubben. Inte bara för årets cup, utan även för många framåt.

De rankingpoäng man samlar ihop i vår hänger nämligen med i fem år framåt. Om Rosengård når minst kvartsfinal i år har man således stor nytta av det ända fram till turneringen 2025/26.

Just nu är FC Rosengård rankat på plats nio i Europa. Den femårsperiod som den aktuella rankingen räknas på har man samlat 15–12–9–8–0 poäng. Till nästa år försvinner alltså 15 poäng, vilket är kännbart – om man inte gör en kanonturnering i år.

Fördelningen av rankingpoäng i Champions Leagues huvudturnering funkar så här:

* Man får två poäng för varje vunnen match, och en poäng för varje kryss.
* Dessutom får man extra poäng för avancemang. Lag som tar sig till sextondelsfinal får tre poäng. Sedan får man ytterligare en poäng för varje omgång man går vidare. Åttondelsfinal innebär alltså fyra poäng för avancemanget – och kvartsfinal fem.

Rosengård är i åttondelsfinal och man vann båda matcherna mot georgiska Lanchkhuti, vilket ger fyra plus fyra poäng. Man har alltså nu samlat ihop åtta. Skulle man vinna båda matcherna mot St Pölten får man fem till – man skulle alltså vara uppe på 13 poäng redan innan kvartsfinalen. Det vore som sagt otroligt värdefullt för de kommande fem åren.

I den turnering som börjar i höst talar allt för att Rosengård kommer att vara seedat i det playoffspel man får spela för att nå det nya gruppspelet. Att vara seedad ökar chansen till gruppspel otroligt mycket i den kvalturnering som kallas League Path. Som det ser ut nu kan ju exempelvis både Lyon och Wolfsburg tvingas gå den vägen. Det är lag man ju helst slipper i playoff…

Om man leker med tanken att den nuvarande ställningen i alla Europas ligor står sig skulle de fem seedade lagen i League Paths playoff vara: Lyon, Wolfsburg, Slavia Prag, Manchester City och Rosengård. Spanska tvåan Levante skulle vara oseedat. Sedan skulle fyra lag komma från kvalet. De fyra skulle kunna vara Manchester United, Atletico Madrid, Bordeaux och Hoffenheim. Men det var spekulation om framtiden. Nu fokus på nutid.

För vad har då Rosengård för chans att vinna båda matcherna mot St Pölten?

När lottningen kom gav jag Malmölaget favoritskapet med 90–10. Jag motiverade med att St Pölten har kvalat in i turneringen, och dessutom är det lag som har lägst rankingpoäng av de 16 som är kvar. Det var alltså på alla sätt en drömlott för Rosengård.

En drömlott som inte blir sämre av att den österrikiska ligan har haft paus från mitten av november, vilket innebär att både lagen har liknande förutsättningar när det gäller tävlingsform.

Som jag ser det bör Rosengård inte bara avancera, utan man bör vinna båda matcherna, vilket alltså innebär viktiga rankingpoäng. 

Här är en länk till en läsvärd lägeskoll på engelska. Och här är några kommentarer från Caroline Seger och Jelena Cankovic.

Onsdagens hemmamatch har avspark 18.00 och sänds av här av Aftonbladet för pluskunder.

Det spelas ytterligare fyra åttondelsfinaler under onsdagen, två under torsdagen och en på tisdag. Först trodde jag inte att någon av de här matcherna skulle sändas på svensk tv. Men det visar sig faktiskt att Viaplay visar både Barca–Fortuna Hjørring och Lyon–Brøndby. Flera av de andra matcherna går att se streamat. Så fort jag hittar länkar till någon av matcherna kommer jag att lägga upp dem här nedan.

Innan jag sätter punkt tänkte jag oddssätta de övriga sju åttondelsfinalerna. Oddsen gäller avancemang efter två matcher. Tipsen handlar alltså om dubbelmötet totalt – inte om veckans matcher. Som noteras förväntar jag mig bara en riktigt jämn åttondel. Däremot talar mycket för att vi kan få fyra högintressanta kvartsfinaler i slutet av månaden.

I övrigt noteras den otroligt ovanliga avsparkstiden (07.00) för torsdagens möte mellan BIIK Kazygurt och Bayern München. Visst ligger Kazakstan fem timmar före oss, men även 12.00 lokal tid är ju en högst ovanlig avsparkstid på en vardag.

Onsdag:
16.45: Barcelona–Fortuna Hjørring – 95–5 – visas på Viaplay.
17.45: Manchester City–Fiorentina – 95–5 – matchen skall gå att se via wnited.tv.
18.00: FC Rosengård–St Pölten – 90–10 – matchen går att se på Aftonbladet plus.
18.15: Wolfsburg–LSK Kvinner – 85–15 – matchen skall gå att se via wnited.tv.
20.00: Chelsea–Atletico Madrid – 60–40 – matchen skall enligt det här sändas till internationell publik på Chelseas hemsida.

Torsdag:
07.00: BIIK Kazygurt–Bayern München – 5–95
16.00: Lyon–Brøndby – 98–2 – visas på Viaplay. Matchen skall också gå att se via wnited.tv – möjligen är den dock geoblockad i Sverige.

Tisdag 9 mars
16.00: PSG–Sparta Prag – 98–2

 

En pionjär har gått bort – och elitettan har fått en sponsor

Som ni säkert har märkt blev det inga inlägg under landslagsfönstret. 80 timmars arbete på nio dagar gjorde att det varken fanns ork eller utrymme för bloggande.

Men under de där 80 arbetstimmarna skrev jag om ett par stora damfotbollsnyheter som det finns anledning att ta upp även här. En tråkig, och en rolig.

Men allra först tänkte jag att vi skulle gå igenom de tävlingsmatcher som spelades under det där landslagsfönstret. Den allra viktigaste spelades förra fredagen mellan Finland och Portugal.

Där gjorde Linda Sällström som finländska spelare gör numera – hon avgjorde viktiga EM-kvalmatcher på övertid. Ni minns kanske hur Amanda Rantanen stack fram näsan mot Skottland för ett par månader sedan? Den här gången var matchklockan bara någon sekund från 90+3 när Sällström snyggt lobbsköt in matchens enda mål. Tv-kommentatorns glädje hjälper till att lyfta målet.

Det var inte bara ett mål som avgjorde matchen – det tog Finland till EM-slutspel. Förbundskapten Anna Signeul och en hel hög damallsvenska spelare hade således dubbel anledning att fira när slutsignalen ljöd.

Finland har haft cirka tio tunga år. Landslagets höjdpunkt var EM 2005 där man gick till EM-semifinal. Fyra år senare vid hemma-EM blev det kvartsfinal. Finländskorna kvalade in även till slutspelet i Sverige 2013. Där kryssade de mot Italien och Danmark, men föll med 5–0 mot Sverige på Gamla Ullevi. 

Men sedan dess har det varit mörker. I tre raka kval har man slutat trea i sin grupp. Lag som Österrike och Portugal har kört förbi. I kvalet till EM 2017 kom man bara trea bakom Spanien och just Portugal i gruppen. Nu fick Finland alltså revansch på portugisiskorna.

Utöver Finland har även Spanien, Österrike och Italien säkrat sina EM-platser den senaste veckan. Sedan tidigare var Belgien, Danmark, England, Frankrike, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland EM-klara.

De tre sista platserna kommer att fördelas i playoffspelet under perioden 7–13 april. Dit har Nordirland, Portugal, Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Ukraina tagit sig. Vilka som möter vilka lottas på fredag, den 5 mars.

Så till den första av där nyheterna jag nämnde tidigare – den tråkiga. Det handlar om att Öxabäckspionjären Ebba Andersson har gått bort.

Ebba Andersson var lagkapten i Sveriges allra första landskamp, mot Finland i Mariehamn 1973. Samma år blev hon också första lagkapten att höja SM-bucklan.

Det var som bekant i lilla Öxabäck, en vägkorsning i skogarna mellan Borås och Varberg, som den moderna svenska damfotbollen sparkades igång. Ebba Andersson var inte en av initiativtagarna, men hon var med från första träningen och blev snabbt symbolen för Öxabäcks IF.

Det hade säkert att göra med hennes ålder – och med att media tyckte att det var roligt att hon var bondmora. Ebba hade fyllt 35 när damfotbollen blev en officiell sport till säsongen 1971. Och hon var 37 år och åtta månader när hon debuterade i landslaget. Hon har själv sagt i Borås Tidning:

”Jag var ju egentligen för gammal att spela i landslaget. Så någon mer match där blev det inte.”

Bara en landskamp alltså. Däremot blev det fler SM-guld än det där första officiella. Hon hade vunnit ett inofficiellt 1972, och 1975 var det dags igen.

SM-finalen Jakobsberg–Öxabäck det året är unik. Det är nämligen en av väldigt få gånger som kampen om SM-guldet har avgjorts efter straffläggning. Utan att ha dubbelkollat tror jag att det var första gången en SM-final avgjordes på straffar, herrfotboll inräknat. Ebba Andersson spelade en av huvudrollerna. Den andra spelade hennes dotter Mary Andersson.

Mary hade varit med och blivit svensk mästarinna redan som 13-åring 1973. 1975 vann hon sitt andra guld. Hon gjorde det med mammas hjälp. 15-åringen var nämligen en av de som missade från straffpunkten.

När jag ringde upp Mary förra helgen berättade hon om sina tårar i den där SM-finalen:

”Först grät man för att man hade missat sin straff, sedan av glädje för att mamma avgjorde.”

Mary sa också att Ebba gärna berättade den här historien om hur hon räddade sin dotter.

Här kan ni se straffläggningen som avslutades med den enda straff som Ebba Andersson någonsin slog. En guldstraff:

 

 

Som ni redan har förstått så drogs egentligen den officiella damfotbollen igång lite för sent för Ebba Anderssons skull. När hon var i sin bästa ålder fanns ingen damfotboll. Eller.

Trots att det inte fanns någon damfotboll hade Ebba faktiskt spelat under hela sitt liv. Älekulla IF drog igång inofficiella damträningar strax efter andra världskriget, och höll på en bit in på 1960-talet. Ebba var med från tidig ålder. Hon cyklade de åtta kilometerna från hemmet i Gunnarsjö för att vara med.

Sommaren 2018 hade Älekulla återträff för sitt damlag. Då var jag där och fick damerna att gå ut och slå ett par passningar. Ebba (vita byxor och blå tröja i det här klippet) var en av dem som tog chansen.

Ebba Andersson älskade fotbollen – och sitt Öxabäck. Hon spelade kvar i laget till och med 1977, men var fortfarande aktiv på lägre nivå vid 50 års ålder. Och hon missade knappt en Öxabäcksmatch under de 33 år som laget var igång.

Efter karriären på planen hjälpte hon till vid sidan, först som lagledare och sedan genom att baka och stå i kiosken. Och ända in i det sista tog Ebba alla chanser att se idolen Zlatan Ibrahimovic spela.

Hösten 2017 skrev jag att jag hoppades att Svenska Fotbollförbundet skulle ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning av kvinnorna som satte bollen i rullning.

Förbundet har inte tagit chansen. Och nu är det för sent att fira Ebba Andersson. Hon dog ju nämligen förra fredagen i en ålder av 85 år.

På den där Fotbollsgalan 2017 firade förbundet istället Pia Sundhage. Just Sundhage är ett föredöme när det gäller tillgänglighet. När jag höll på att skriva min minnesartikel om Ebba Andersson skickade jag i väg ett mejl till Sundhage för att kolla om hon ville dela med sig av något minne.

Jag skickade mejlet mindre än 24 timmar innan Brasilien skulle möta USA i She Believes cup. Trots det fick jag svar inom en timma. Sundhage skrev:

”Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var Pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.

Senast jag träffade Ebba var i Kinna när jag höll en föreläsning om ledarskap. Ebba ledde oss in i damfotbollens värld.”

USA vann för övrigt den där matchen med 2–0. Amerikanskorna vann turneringen på full poäng. Brasilien kom tvåa på sex poäng efter att ha besegrat Kanada med 2–0 i matchen om andraplatsen.

Argentina var fjärde laget i turneringen. De slutade sist utan poäng. Jag kikade lite på matchen Brasilien–Argentina, och hörde då hur de amerikanska kommentatorerna berättade om att Argentinas 18-åriga mittfältare Dalila Ippólito inte hade en aning om att man kunde bli proffs som tjej när hon togs ut till VM 2019.

Ippólito skall under VM ha blivit väldigt överraskad över hur stort intresse det var för damfotbollen i Europa. Och för henne. För nu är hon lagkamrat med Linda Sembrant och Lina Hurtig i Juventus.

Historien om Ippólito säger väl en del om damfotbollens status i Sydamerika.

I Kina har damfotbollen betydligt högre status. Men dagens tunga, internationella damfotbollsnyhet är att det kinesiska mästarlaget Jiangsu Suning LFC omgående avslutar all verksamhet.

Jag har inga detaljer kring det här. Men jag har förstått att ägarföretaget Suning Holdings Group lider av svåra ekonomiska problem. Företaget äger även 68,55 procent av italienska FC Inter, en andel man har försökt att sälja under början av året.

Nu verkar ekonomin vara så dålig att såväl herr-, dam- som ungdomslag läggs ner med omedelbar verkan. Jag har inte tillgång till någon aktuell laguppställning för Jiangsu Suning LFC. Men i höstas spelade bland annat Tabitha Chawinga och kinesiska landslagsmålvakten Peng Shimeng i laget.

Det var en tråkig, internationell nyhet. Men jag avslutar inlägget med något positivt – den positiva nyhet som jag skrev i BT om i förra veckan.

Det handlar om att Boråsföretaget Pulsen har gått in och sponsrat elitettan som så kallad presenting partner. Det bör innebära att även klubbarna i näst högsta divisionen kan få lite pengar i bidrag från EFD framöver.

Vd för Pulsenkoncernen är Jonus Bartholdson. Honom har jag koll på sedan länge. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet. Jag har förlorat stort mot honom i tennis, och både vunnit och förlorat i fotboll. Bartholdson har fyra fotbollsspelande döttrar och känslan efter att ha suttit ner och pratat med honom är att han brinner för att hjälpa svensk damfotboll att utvecklas. Han säger:

 

”Vi går in med pengar – men det är vårt engagemang man måste få ut. Det är då det blir på riktigt. Nu vill jag prata med alla tränare och sportchefer i elitettan för att presentera Pulsen och ställa frågor till dem. Hur tänker ni? Vad vill ni ha ut av en partner som vi? Och vad är era utmaningar och problem?
Vi kommer inte att kunna adressera alla problem. Men vi gör det här över fem, eller kanske tio år, och då kommer man att kunna fundera över de här sakerna, och göra framsteg. Vi vill vara en partner som verkligen gör skillnad.”

Bartholdson säger också att han tänker använda sina nätverk för att se vad vilken samling han kan få för att utveckla damfotbollen. Det låter väl ändå lite lovande?

 

Blir Hammarby årets skrällag?

Det är tidigt att slå fast saker om årets damallsvenska redan den 27 februari. Och man skall inte dra för stora slutsatser efter att bara ha sett lag en gång. Men jag känner mig ändå rätt säker på att jag redan nu kan säga att Hammarby inte kommer att åka ut. Tvärtom har laget potential att komma högt upp i tabellen.

Under försäsongen är Bajen obesegrat. I dag vann man med imponerande 3–2 (1–0) mot fjolårets (lilla) silverlag Kristianstad. Hammarbys seger var på inget sätt orättvis.

Jag hade inte sett Bajen sedan början av juli i fjol, alltså sedan inledningen av fjolårets seriespel. Då upplevde jag det grönvita Stockholmslaget som väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst.

Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det bara kosmetika.

Jag har hört att Bajen hittade mer tyngd och spets ju längre fjolårssäsongen led. Och det verkar stämma. För det Hammarby jag såg i dag var alltså väldigt bra. Man spelade 4–2–3–1 med två väldigt spelskickliga mittbackar. Både Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av June Pedersen. Nu känns det däremot som att man lärt sig hur man skall utnyttja norskan. Det var också hon som låg bakom de två första målen. Möjligen att hon till och med gjorde det andra.

Känslan är att Bajen har värvat väldigt smart. Anna Tamminen känns helt klart som en damallsvensk målvakt. Utifrån dagens match får hon dock jobba lite med spelet med fötterna.

Tamminens landsmaninna Eva Nyström är ett kanonförvärv i mittförsvaret. Fanny Hjelm Rönnlund är en typ av spelskicklig innermittfältare som bör passa perfekt i det spelsätt med stort bollinnehav som man använder. Och Madelen Janogy skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

I dag var inte Nina Jakobsson med. Hon bör ju också göra nytta med sina egenskaper som bollmottagare. Men Jakobsson måste nog prestera för att ta plats i startelvan. Jag imponerades nämligen i dag av Ellen Wangerheim i niapositionen. 16-åringen såg väldigt spännande ut, och då tänker jag inte bara på att hon gjorde 1–0-målet.

Wangerheim är inte den enda intressanta tonåringen i Hammarby. Hanna Lundkvist kände vi ju till, inte minst sedan Peter Gerhardsson tog med bolltrollaren till landslagslägret i Malta. Där fick hon dock inte ingå i matchtruppen till någon av de båda landskamperna. I Bajen är hon numera högerback. Offensivt att sätta en dribbler på ytterbacksplats…

Utöver Wangerheim och Lundkvist tyckte jag att inhopparen Matilda Winberg såg spännande ut i tiarollen. Nyförvärvet från Enskede fyller 18 om drygt två veckor, och låg bakom 3–0-målet med ett par fina passningar.

Hammarby känns alltså väldigt spännande. Hur ser då Kristianstad ut? Jag såg delar av deras match mot Häcken härom veckan och nu alltså dagens match. Känslan från de båda förlusterna är ändå att KDFF kan bli att räkna med även i år.

Klart är att Sveindis Jonsdottir kommer att vara ett kanonförvärv. Frågan är om hon inte har världens bästa inkast. De är inte bara långa, utan också väldigt flacka och hårda, vilket gör dem väldigt svåra att försvara mot.

Men Jonsdottir har betydligt fler kvaliteter än bara långa och hårda inkast. Hon är snabb och kraftfull i djupled, och min gissning är att hon kommer att göra tvåsiffrigt antal mål i årets seriespel.

Frågan är vem som skall spela bredvid isländskan. I dag testade Elisabet Gunnarsdottir med Mia Carlsson på topp. Det känns kanske inte som en optimal lösning.

Men KDFF har ju lite tid på sig att hitta rätt i rollerna. Apropå Kristianstad är det väldigt många missuppfattningar kring höstens Champions League.

Jag har under våren hört att både Göteborg (Häcken) och Rosengård är klara för gruppspel. Och i dagens sändning på Aftonbladet var även Kristianstad klart för det där UWCL-gruppspelet.

Men det där är ju inte sant. Kristianstad är definitivt inte klart för något gruppspel. Inget svenskt lag är klart för gruppspel – alla måste kvala när turneringen för första gången avgörs i sin nya skepnad.

Den skepnaden innebär mycket riktigt gruppspel för de 16 bästa lagen. Men de enda fyra lag som har direktplatser till det där gruppspelet är det lag som vinner vårens Womens Champions League samt de tre lag som vinner ligorna i de tre högst rankade länderna – Tyskland, Frankrike och Spanien.

Kvalet om de tolv övriga platserna är tvådelat. Sju platser går till mästarlag, och fem till lag som kommit tvåa eller trea i sina ligor.

Det innebär att det är Göteborg/Häcken som har klart bäst chans att nå gruppspelet. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är alltså att man inte kan möta några lag från Tyskland, Frankrike och Spanien, eftersom deras mästarlag har direktplatser in i gruppspelet.

Av de 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Rosengård går in direkt i playoff i den så kallade League Path. Där finns dock risken att man ställs mot väldigt starkt motstånd. Även om Rosengård bör ha god chans att vara seedade i playoffspelet kan det vara starkt engelskt, franskt, tyskt eller spanskt motstånd som väntar.

För Kristianstad väntar ett väldigt tufft kval. Det svenska tredjelaget går nämligen in redan i grundomgången av League Path. Där skall 16 lag bli till fyra via direktutslagning, alltså åtta semifinaler och fyra kvalfinaler – alla i enkelmöten. De fyra segrarlagen går vidare till playoff i dubbelmöte.

Nämnda Häcken/Göteborg har för övrigt också spelat träningsmatch i dag. De mötte Eskilstuna och vann med 4–1. Det var en match där mästarlaget, som fortfarande heter Kopparbergs/Göteborg FC på förbundets hemsida, var bättre från start till mål.

Jag tycker att Filippa Angeldahl och Johanna Rytting Kaneryd imponerade i offensiven och att Emma Kullberg var en defensiv klippa. Den sistnämnda backade för övrigt ur mot bortre stolpen och nickade in 1–0 på en hörna. Angeldahl satte 2–0 i krysset, Pauline Hammarlund satte 3–0 innan Stina Blackstenius gjorde 4–0 på ett kraftfullt sologenombrott. 

Det där 4–0-målet var nog både skönt och viktigt för Blackstenius, som långt in i matchen såg ut att lida av svagt självförtroende framför motståndarmålet.

På slutet placerade Loreta Kullashi in gästernas reducering i krysset. Om jag varit United-supporter hade jag dock varit orolig. Jag har haft en känsla av att Eskilstuna skulle kunna bli ett lag för mitten, eller övre halvan i år. Men dagens match gav inga sådana vibbar. Tvärtom kändes United förvirrat i defensiven, och utan linjer i anfallsspelet. För United är det nog skönt att det är 1,5 månader till seriestart.

Jag hade för övrigt även tänkt att kolla en stund på Vittsjö–IFK Kalmar 2–1, men den filmades på fel ledd, vilket gjorde att man inte orkade se den. I övrigt noterar jag Växjö–Borgeby 5–0, Örebro–Älvsjö 3–0 och Jitex–Alingsås 1–5.

Alingsås och Jitex möts för övrigt igen på fredag. Antar att det är fler elitlag som har svårt att hitta motståndare för träningsmatcher nu när varken division I-klubbar eller pojklag får spela matcher. Gissar att det är extra svårt för lagen i norr.

St Pölten väntar för Rosengård i Champions League

Vid lunchtid lottades åttondelsfinalerna i Champions League. Strax innan lottningen upptäckte jag att Rosengård körde ett studioprogram kring lottningen. Det var trevligt.

Under själva lottningen satt sportchef Therese Sjögran, tränare Jonas Eidevall och  spelaren Jessica Wik, som tidigare hette Samuelsson men som bytt efternamn i samband med att hon gift sig, i studion.

Redan på måndagskvällen stod det klart att Rosengård inte skulle kunna få mardrömslottningen – alltså Atletico Madrid. På måndagen delades nämligen de 16 lagen in i två seedningsgrupper, och då visste vi att motståndarna skulle finnas i kvartetten Fortuna Hjørring, LSK Kvinner, BIIK-Kazygurt och SKN St. Pölten.

Till slut stod det mellan St Pölten och BIIK-Kazygurt. När det stod spusu SKN St. Pölten på lotten var trion nöjd med att slippa resan till Kazakstan. Eidevall hade förstås kollat in det österrikiska laget. Han sa:

”De har många unga, inhemska spelare. Det är ett rätt starkt lag, som hållit nollan i tre matcher i rad i Champions League. Det är full respekt.”

Rosengård är dock storfavorit, jag säger 90–10. St Pölten kvalade in i turneringen, och är det lag som har lägst rankingpoäng av alla de 16 kvarvarande. Dessutom har den österrikiska ligan haft paus från mitten av november. Det är återstart den 6 mars. Det innebär således att det är liknande förutsättningar för lagen när det gäller tävlingssäsong.

Således går det inte att kalla det här får något annat en en drömlottning. Första matchen spelas på svensk mark om drygt två veckor, och där gäller det att Rosengård kopplar ett rejält grepp om dubbelmötet.

Några av sina kommande motståndare kan Rosengård kolla in på SVT1 på fredag klockan 15.00. Då möter ju nämligen Sverige just Österrike i träningsmatch, och fyra spelare i Österrikes trupp kommer just från St Pölten. Det handlar om backen Anna Bereuter, mittfälten Jasmin Eder samt anfallarna Stefanie Enzinger och Lisa Makas.

Lisa Makas

Just Makas är en spelare jag minns. Hon gjorde målet i matchen där Österrike på allvar slog igenom på den internationella scenen, 1–1-matchen mot Frankrike i EM 2017. Makas spåddes en stor framtid, men stoppades av skador. Redan i kvartsfinalen mot Spanien drog hon korsbandet för andra gången.

När Makas kom tillbaka från korsbandsskadan spelade hon två säsonger i Frauen-Bundesliga för Duisburg. Nu är hon alltså tillbaka i hemlandet, och är kanske den spelare Rosengård bör ha mest koll på i åttondelsfinalerna.

I Malmöklubben var det alltså positiva tankar kring lottningen. Innan lotterna drogs sa sportchef Sjögran att hon drömde om semifinal. Visst fanns även finalen i Göteborg i drömmarna, men som hon sa:

”Om man skall drömma realistiskt är det semifinal.”

Det känns helt klart som en realistisk dröm. Åttondelen bör man klara. Men för att nå semifinal måste Rosengård sedan sannolikt slå ut något av de sju andra toppseedade lagen. Kring det konstaterade Sjögran att:

”Då måste vi kanske prestera bättre än vår förmåga.”

Det är en analys jag instämmer i. Precis innan lottningen fick trion sedan tippa vilka fyra lag som spelar semifinal. Tränare Eidevall tog ut kvartetten Rosengård, Chelsea, Lyon och Bayern München. Wik höll med, men nämnde också Wolfsburg.

Slutligen ville Sjögran byta bort de regerande mästarinnorna. Hon sa:

”Jag tror inte jättemycket på Lyon, faktiskt. Jag har nog PSG högre.”

Här är hela lottningen:

Rosengård–St. Pölten
VfL Wolfsburg–LSK Kvinner
FC Barcelona–Fortuna Hjørring
BIIK-Kazygurt–Bayern München
Olympique Lyonnais–Brøndby
Sparta Praha–Paris Saint-Germain
Manchester City–Fiorentina
Chelsea–Club Atlético de Madrid

Åttondelsfinalerna spelas 3/4 och 10/11 mars. Toppmatchen är förstås svenskmötet Chelsea–Atletico Madrid. Gissa om Hedvig Lindahl kommer att vara taggat att möta sin gamla klubb. Som ni kanske minns valde ju Londonklubben bort Lindahl härom året. Nu har hon möjlighet att visa att de gjorde fel.

 

Chelsea eller Manchester City?

Chelsea vann Londonderbyt i onsdags med 3–0 och för en stund sedan tog City hem Manchesterderbyt med samma siffror.

Jag har tillbringat en dryg vecka i skidbubblan med världscup i Ulricehamn och SM i Borås. Det är kul att då och då kliva in i andra världar än de man normalt rör sig i. Det har varit trevligt. Om inte corona ställt till allt hade det sannolikt varit en fantastisk vecka. Men man kan inte få allt.

Det där om att man inte kan få allt stämmer även in på veckans två engelska toppmöten. Jag har sett båda, och känner inte att någon av de båda matcherna har motsvarat de högt ställda förväntningar jag hade.

Jag hade hoppats på öppna, chansrika och spännande matcher. Men både Chelsea och City vann mer på stabilitet och effektivitet än på blixtrande anfallsfotboll. Båda toppmatcherna var rätt tillknäppta och chansfattiga. Och i båda fallen visade det bättre laget god effektivitet när chanserna kom.

För Chelsea och City var minst klassen bättre än Arsenal och United. Även om United ännu inte kan räknas bort ur titelracet är känslan efter de senaste omgångarna ganska klar – guldet står mellan Chelsea och Manchester City.

Det är de båda lagen som har guldet i egna händer. Det är även de båda lagen som har bäst form. Chelsea föll i och för sig mot Brighton i förra veckan, i en match där man rullade i startelvan och hade tänkt vila flera ordinarie spelare. Bland annat var Fran Kirby, Pernille Harder, Ji So-Yun och Maren Mjelde på bänken från start.

Den matchen var dock ett undantag för Chelsea. Londonlaget har god form och har vunnit övriga elva av sina tolv senaste matcher. Även Manchester City är i toppform. Laget står nu på sju raka segrar i ligan och känslan är att hemmamatchen mot Chelsea den 25 april kan bli en ren guldfinal.

Både Chelsea och Manchester City är även vidare i Champions League. På tisdag lottas åttondelsfinalerna, och precis som Rosengård är de båda engelska lagen seedade.

I veckan spelades den sista sextondelsfinalen. Där vann danska Brøndby efter straffläggning mot norska Vålerenga. Norskorna hade ledningen, men tappade greppet när Josefine Hasbo smällde in kvitteringen i krysset.

I straffläggningen blev det mål på nio av de tio straffarna. Det var bara serbiska Dejana Stefanovic som missade. Hon hade gjort mål på straff under ordinarie tid – matchen slutade 1–1. Men hennes straff i andra omgången av straffläggningen flög högt över. Eftersom Brøndby satte alla sina fem straffar är nu de båda danska lagen vidare till nästa omgång.

På tisdag lottas åttondelsfinalerna. Då kan Rosengård lottas mot följande åtta lag:

* Atlético Madrid
* Fortuna Hjørring
* Brøndby
* LSK Kvinner
* BIIK-Kazygurt
* Sparta Prag
* Fiorentina
* St. Pölten

Här är ju Atletico den riktiga nitlotten. Övriga sju är Rosengård storfavoriter mot. Nu vet vi ju att Malmöklubben avslutade damallsvenskan svagt, samt att det är svårt att hinna toppa formen utan tävlingsmatcher. Men det känns ändå som att Rosengård bör ha mycket goda chanser att spela kvartsfinal i slutet av mars.

Rosengård vann för övrigt mot Eskilstuna med 2–0 i en träningsmatch tidigare i veckan. Under lördagen har vi en annan högintressant träningsmatch, då Häcken tar emot Kristianstad. Det är fjolårshöstens två bästa lag som drabbar samman. Utifrån hur de båda lagen hanterat silly season känner jag att Kristianstad måste räknas som knapp favorit.

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet.