Viktiga segrar för Göteborg och Linköping

Posted on by
5

I dag har vi avskrivit två av fjolårets fyra medaljlag från kampen om nästa års Champions Leauge-platser. Kristianstad föll i Göteborg och Piteå tappade två poäng i Eskilstuna. Därmed har de båda lagen nu 7,5 respektive 8,5 poäng upp till Göteborg på andraplatsen.

Det känns som ett för långt avstånd, speciellt som det är många lag att passera. Efter Kristianstads 2–0-förlust i Göteborg konstaterade också Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen.

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

Däremot hänger Linköping med. Laget tog en nödvändig livlina när man vann toppmötet mot Vittsjö med 2–1. Östgötskorna är därmed fyra poäng bakom Göteborg. Göteborg i sin tur är i dagsläget bara en poäng bakom Rosengård. Fast det kan växa till fyra på tisdag. Och på lördag möts Göteborg och Linköping i en riktig sexpoängsmatch. Där kan LFC återigen på allvar blanda sig i striden om andraplatsen. De kan också spela en avgörande roll i striden om SM-guldet.

För tillfället känns det ju nämligen som att Göteborg är det enda rimliga hotet mot guld för Rosengård. Men göteborgskorna får inte förlora speciellt många fler poäng än man redan har gjort. Man lär definitivt inte ha råd med en massa poängförluster på hemmaplan.

Matchen på lördag spelas på gräs på Gamla Ullevi. I dag var det däremot konstgräs och Valhalla som gällde för Göteborg. I frånvaro av Pauline Hammarlund testade tränare Marcus Lantz att spela med Rebecka Blomqvist som ensam forward. Dessutom flyttade han fram Julia Zigiotti Olme ett halvsteg, så att hon var ett slags tia.

Jag skulle säga att Göteborg från start spelade 4–5–1 eller 4–4–1–1 i försvar och något som skulle kunna beskrivas som 2–3–4–1 i anfall.

Även om Kristianstadstränare Gunnarsdottir tyckte att hennes lag redan från start hade problem med Göteborgs starka högerkant skulle jag säga att det inte direkt blixtrade om Göteborg med det nya spelsystemet. Jag hade 1–0 i klara målchanser till hemmalaget efter 27 minuter. Dessutom hade båda lagen så långt haft varsin halvchans.

Hemmalaget blev faktiskt väldigt mycket bättre när Taylor Leach tvingades av med skada i just 27:e minuten. Då bytte Lantz in Karin Lundin på topp och återgick till det spelsätt som Göteborg haft under större delen av säsongen.

På bara några minuter skapade Göteborg en jättechans samt två straffsituationer. Till Elisabet Gunnarsdottirs stora frustration…

”Det var inte straff.”

…valde domare Sara Persson att blåsa för den andra straffsituationen, där Emma Koivisto stoppades av Josefin Harrysson. Jag håller med om att straffen inte var solklar, men jag tycker inte heller att domslutet var helt galet.

Elin Rubensson satte snyggt straffen i krysset med tio minuter kvar av den första halvleken. Och ganska exakt tio minuter in i den andra kom 2–0. Det var ett litet mästerverk. Dels stod Filippa Curmark för en väldigt precis passning, dels gjorde Rebecka Blomqvist en härligt vältajmad löpning.

Fri med Brett Maron gjorde Blomqvist inget misstag. Ibland tycker jag att den damallsvenska skyttedrottningen har för små marginaler i sina avslut, vilket gör att de ofta går utanför. Men den här gången hade Blomqvist tvärtom väldigt god marginal i sitt avslut.

I det skedet hade jag 5–1 i klara målchanser till Göteborg. Där kändes det som att Göteborg hade full kontroll. På slutet lyfte dock Kristianstad sitt spel, och man skapade också flera fina chanser att reducera. Till slut vann Göteborg målchanserna med 6–5, och matchen med 2–0.

Dock var det ju oroande för laget att mittback Leech skadades. I dag fanns varken Emma Berglund eller Emma Pennsäter med i matchtruppen. Berglund sa till mig att hon närmar sig spel, men det kändes inte som att hon gör comeback redan på lördag.

Stor matchvinnare i Linköpings 2–1-seger mot Vittsjö var Frida Maanum. Norskan var en av få bra LFC-spelare i onsdagens förlust i Kungsbacka. Och i dag stod hon först för en läcker assist till Lina Hurtig vid 1–0. Dock verkar inte LFC:s matchsekreterare ha tillgång till damallsvenskan.tv, för Maanums fina assist är officiellt tillskriven Elin Landström. Och i 82:a minuten placerade Maanum snyggt in segermålet. Ett otroligt viktigt mål för Linköping.

I ett regnigt Eskilstuna kunde Felicia Rogic göra sitt enklaste mål för året när hon gav hemmalaget ledningen. Cajsa Andersson kom ut helt fel på en långboll och Rogic blev helt ensam med det tomma målet. På övertid kvitterade Julia Karlernäs på nick. Kryss var ett resultat som inte gynnade något av lagen.

I elitettan vann alla de tre topplagen Hammarby, AIK och Uppsala sina bortamatcher i dag. Därmed är Bajen nya serieledare, och både AIK och Uppsala har nu närkontakt med båda lagen på damallsvensk plats.

I Tyskland höll Hedvig Lindahl nollan i sin debut i Frauen-Bundesliga. Wolfsburg vann hemma mot SC Sand med 1–0 efter segermål av Pernille Harder.

I en träningsmatch vann PSG med 4–0 mot Juventus efter bland annat två mål av kanadensiska jättetalangen Jordyn Huitema. Jag hade inte möjlighet att se matchen, men noterade att Lisa Ek hörde Linda Sembrant styra Juventus backlinje.

Nu talar ju resultatet för att Sembrant inte hade så stor framgång. Men den bild man fått av att det är hon som styr landslagets försvarsspel försvagades ju knappast av det här:

Slutligen noterar jag att en ny brasiliansk mittback kopplas till CD Tacon/Real Madrid, nämligen Monica Hickmann. Vi får se om den uppgiften är korrekt.

Jaja. När jag ändå är inne på Tacon/Real Madrid kan det ju vara läge att även lägga upp den här länken med Sofia Jakobsson:s ribbskott från förra helgens träningsmatch. Jakobsson ser ut att ha konserverat VM-formen.

Utöka damallsvenskan för talangernas skull

Posted on by
14

I går tog jag ett grepp kring talangutvecklingen inom svensk damfotboll. Som bekant är jag positiv till att utöka damallsvenskan. Ett av huvudskälen är just att jag tror att det skulle vara väldigt bra för talangutvecklingen.

Två lag till i damallsvenskan skulle innebära att ytterligare 15–20 svenska spelare får chansen till speltid i varje omgång. Och fyra nya lag skulle varje vecka innebära damallsvensk speltid för 30–40 svenska talanger.

I nuläget tycker jag kanske inte att vi är redo för en utökning hela vägen till 16 lag. Men jag är övertygad om att vi har tillräckligt med bra spelare för att klara 14 lag. Den övertygelsen bygger bland annat på att de flesta nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra. Ännu så länge är ju faktiskt IFK Kalmar den enda nykomling från elitettan som har slutat sist i damallsvenskan. Så en utökning med två lag tror jag att vi hade klarat direkt. Och ger man det fem–sex år går det nog att öka antalet lag till 16.

Många av de damallsvenska tränarna efterlyser fler tävlingsmatcher. Ett av förslagen för att förlänga säsongen är att minska antalet lag i damallsvenskan och istället öka antalet inbördes matcher till tre eller fyra. Alltså antingen minska till tio lag och mötas tre gånger, vilket innebär 27 omgångar. Eller minska till åtta lag och mötas fyra gånger – 28 omgångar.

En som under året har argumenterat för åtta lag i damallsvenskan är Correns David Eidhammer. Han motiverar sitt förslag med att det är för stor klasskillnad i damallsvenskan, och att det blir fler jämna och ovissa matcher med färre lag.

”På herrsidan är bredden bra och toppen sämre. På damsidan är toppen bra och bredden sämre. Då borde även seriesystemen anpassas till det.
Om varje match nu kan göras mer intressant, oviss och kvalitetsrik tycker jag att man borde snegla åt det hållet. Även om fyra matcher mot varje lag kan tyckas mycket så måste det bara vara bättre för de Europasatsande lagen att möta varandra än att ha kvar lag som Limhamn Bunkeflo och Kungsbacka.”

Det positiva med lösningarna med färre lag är ju att det skulle spetsa till toppen. Däremot skulle det vara förödande för talangutvecklingen. Det skulle ju nämligen innebära plats för ett färre antal spelare i högsta serien. Och när det blir plats för färre spelare brukar det vara de unga talangerna som blir de stora förlorarna. Speciellt eftersom det riskerar att bli färre mittenlag. Mittenlag har lättast att släppa fram talanger, då de varken kämpar för kontraktet eller för guldet.

Som bekant är chansen tyvärr närmast obefintlig att våra toppklubbar skall kunna ta upp kampen i Champions League med de stora herrfotbollsklubbarna i övriga Europa. Det finns helt enkelt inte tillräcklig ekonomi i svensk fotboll för att klara den konkurrensen.

Därför är det bättre att lägga fokus på hur vi skall kunna ha bästa möjliga landslag. Och jag är övertygad om att vårt landslag skulle gynnas av att ge fler spelare möjlighet att spela i damallsvenskan, inte färre.

Ett annat argument mot utökning av damallsvenskan är att det skulle innebära sämre ekonomi för lagen eftersom fler klubbar skulle dela på de gemensamma medlen. Och kortsiktigt finns förstås den risken. Men långsiktigt borde det finnas förutsättningar att öka de gemensamma medlen eftersom chansen finns att damallsvenskan kan nå ut till fler delar av landet.

I fredags kom för övrigt den spännande nyheten att damallsvenskan från nu och tre år framåt skall nå ut till Mexiko. Jag måste säga att det är intressant att mexikansk tv är intresserad av att sända damallsvenska matcher. Det är ändå en indikation på att intresset för damfotboll på högsta nivå ökar. EDF:s Linda Wijkström kommenterade nyheten så här:

”Det är ett kvittot på att ligan är en stark liga, sen finns det en ekonomisk uppsida i det, men det är inga stora revolutionerande summor.”

15.00 i eftermiddag visar mexikansk tv när mitt goda exempel för talangutveckling, Kristianstads DFF, gästar ett av de dåliga, Göteborg FC.

Det är dels en repris på cupfinalen, dels lite av en måstematch för KDFF. När jag träffade Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir i Kungsbacka för några veckor sedan nämnde hon att hon inte behöver fundera på att motivera spelarna till Göteborg borta. Revanschlusten efter den snöpliga förlusten i cupfinalen är nämligen fortfarande så stor att det jobbet går av sig själv.

Det är upplagt för en jämn match, eftersom båda lagen har visat god form i de senaste omgångarna. Jag håller Göteborg som knapp favorit, men skulle helgardera om jag skulle tippa på matchen. För KDFF får det inte bli förlust, för då börjar avståndet upp till Champions Leagueplats bli väldigt långt.

Två timmar efter Göteborg–KDFF spelas söndagens kanske allra hetaste match. Då tar Linköping emot Vittsjö i en match hemmalaget behöver vinna för att på allvar hålla sig kvar i striden om andraplatsen. Manager Olof Unogård är också inne på den linjen i en artikel i Corren:

”Det är trots allt rätt mycket kvar även efter det, men lite så är det. Marginalerna krymper och vi får inte trampa så mycket mer snett nu.”

LFC lär vara extremt revanschsuget efter den tunga förlusten i Kungsbacka i onsdags. Dock ser det ut som att hemmalaget får klara sig utan hälskadade Nilla Fischer även i den här matchen. Det är även fortsatt frågetecken för Mimmi Larsson, som har problem med höften.

Närmast efter Rosengård är Vittsjö seriens näst formstarkaste lag. Man hållit nollan i fem raka matcher och har tagit elva poäng på de matcherna. Vittsjö tog fyra poäng av LFC i fjolårets serie och vann årets hemmamatch med 2–0. Även det här är en match jag skulle ha helgarderat.

Söndagens tredje match är Eskilstuna–Piteå. Där skulle faktiskt United passera Piteå i tabellen vid seger. Norrbottningarna har haft väldigt svårt med målskyttet på sistone. Totalt har man 4–3 i målskillnad på de fem senaste matcherna. Tre av de fem målen gjordes i hemmamatchen mot Eskilstuna.

Piteå har haft lätt för United de senaste åren. Eskilstunas senaste seger mot mästarlaget kom i slutet av augusti 2014. Sedan dess har Piteå vunnit nio av elva möten med Eskilstuna, varav två efter straffläggning. Piteå är alltså favorit i den här matchen.

Apropå Piteå meddelade i går en av klubbens svenska mästarinnor att hon avslutar karriären. Det handlar om Jocelyn Blankenship som ju värvades som ersättare till Josefin Johansson.

Den amerikanska mittfältaren hade en stor dag när Piteå tog SM-guldet i höstas. I guldmatchen mot Växjö blev hon tvåmålsskytt. Vad jag kan hitta blev det också hennes sista match. Hon har varit klubblös under våren och väljer nu att satsa på den civila karriären.

Jocelyn Blankenship

Under tisdagen fortsätter omgången med Växjö–Rosengård och LB07–Kungsbacka. I den första matchen är Rosengård storfavorit. I våras vann Malmöklubben med 5–0 mot VDFF, och sedan dess har man ju värvat Växjös två största stjärnor.

På förhand känns det ödesmättade bottenmötet mellan LB och Kungsbacka betydligt mycket intressantare. Det är en match som kan sluta precis hur som helst. Som jag skrev häromdagen har vinnaren i den här matchen viss chans att hålla sig kvar i damallsvenskan. Förloraren känns däremot borta. Och skulle det bli kryss är båda lagen förlorare.

Omgång 14 avslutas på onsdag med Djurgården–Kif Örebro. Djurgården är tillsammans med LB07 det enda lag som inte tagit en enda poäng under de fem senaste omgångarna. Målskillnaden under de matcherna är 4–15. En av förlusterna under den här perioden var 1–3 mot just Kif Örebro. Nykomlingen får därmed räknas som favorit i den här matchen.

Temwa Chawinga

I elitettan föll serieledande Umeå igår med 1–0 borta mot Kvarnsveden. Segerskytt blev förstås skyttedrottningen Temwa Chawinga. Var hamnar hon nästa år? Borlängelagets seger innebär att det kan tajta till sig rejält i tabelltoppen i dag. Då har den jagande trion Hammarby, AIK och Uppsala bortamatcher mot Borgeby, Asarum och Assi. Dessutom är det en sexpoängsmatch vid nedflyttningsstrecket mellan Morön och BP.

I går tog Mallbacken ett stort steg mot nytt kontrakt genom 2–1-seger borta mot Lidköping. Värmländskornas seger innebär att laget nu har nio poäng ner till strecket.

Tittar vi utanför Sveriges gränser är det premiäromgång i tyska Frauen-Bundesliga den här helgen. Tyvärr har det tyska förbundet slutat att sända matcher på DFB-tv, vilket minskar chansen att se matcherna från Sverige.

Under lördagen spelade Amanda Ilestedt hela matchen när Bayern München vann med 3–1 borta mot Freiburg. I dag är det premiär för Hedvig Lindahl och Wolfsburg.

Allt talar för att det just är mellan de båda svensklagen som guldstriden skall stå. Jag håller Wolfsburg som favoriter eftersom mästarlaget har flest matchvinnare.

I natt 01.30 är det final mellan North Carolina Courage och Lyon i det inofficiella världsmästerskapet för klubblag. Och i kväll 23.00 är det bronsmatch mellan Atletico Madrid och Manchester City. Semifinalerna direktsändes på ICC:s facebooksida så det bör finnas god chans för att även placeringsmatcherna går att se där.

14.00 skall man kunna se träningsmatchen mellan svensklagen Juventus och PSG på den här länken.

Slutligen har ju norska spelare varit populära under sommaren. Den senaste att lämna toppserien för en av de stora ligorna ute i Europa är mittbacken Cecilie Kvamme från IL Sandviken.

Bergenklubben har för övrigt en svensk tränare i Patrik Hansson. Han var assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Hammarbys herrlag men lämnade samtidigt som Bergstrand efter säsongen 2016.

Hanssons lag hade med två spelare i den norska VM-truppen. Båda har nu på kort tid lämnat klubben för engelska WSL. Först gick mittfältaren Amalie Eikeland till Reading och nu alltså mittback Kvamme till West Ham. De tappen bör innebära att Sandvikens chanser att haka på i guldstriden försämras betydligt. Efter tolv omgångar ligger laget trea i toppserien, bara fyra poäng efter ledande LSK.

Innan jag sätter punkt tänkte jag nämna ytterligare en övergång. Det är den före detta franska landslagsspelaren Marie-Laure Delie som väljer att fortsätta karriären i Spanien och mittenklubben Madrid CFF.

Tankar om talangutveckling

Posted on by
14

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 8

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison
Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu utlånad till Bröndby från Kif Örebro
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna här på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Bayern och Bröndby väntar för Göteborg och Piteå

Posted on by
Svara

Alldeles nyss blev lottningen för sextondelsfinalerna av Champions League klar. Tyskorna Nadine Kessler och Josephine Henning drog tyskt och danskt motstånd för våra svenska lag.

Göteborg ställs mot Amanda Ilestedt och Bayern München, ett möte där jag bedömer att chanserna för svensk seger är mindre än tio procent. Bayern har satt ihop ett väldigt spännande lag i år, och bör faktiskt kunna utmana Wolfsburg om det tyska ligaguldet. Och Göteborgs odds förbättrades ju inte av att Pauline Hammarlund:s säsong tog slut i veckan.

För Piteå blev det ett mer mänskligt motstånd. I sin Champions Leaguedebut ställs de regerande svenska mästarinnorna mot de danska mästarinnorna Brøndby IF. Här känns det som att det är ungefär 50/50 mellan lagen.

Om jag måste framhålla något lag som knapp favorit är det nog ändå Bröndby. Till danskornas fördel talar att laget är väldigt långt ifrån några debutanter i de här sammanhangen.

I fjol slog de ut Juventus i sextondelsfinalen, för att sedan åka ut mot norska LSK i åttondel. Även för två år sedan var det LSK som stoppade danskorna, då i sextondelsfinal. Och för tre år sedan föll man i åttondelsfinal mot Manchester City med uddamålet efter två matcher.

Säsongen 2014/15 var senaste gången Brøndby stötte på svenskt motstånd. Då vann man kvartsfinalen mot Linköping med totalt 2–1. Sedan blev det hela 0–13 mot Frankfurt i semifinal.

Här är övriga sextondelsfinaler:
Juventus–Barcelona,
Hibernian–Slavia Prag,
Spartak Subotica–Atletico Madrid,
Braga–PSG,
Vllaznia–Hjörring,
Chertanovo–Glasgow,
Ryazan–Lyon,
Arsenal–Fiorentina,
St Pölten–Twente,
Anderlecht–BIIK Kazygurt,
Breidablik–Sparta Prag,
Mitrovica–Wolfsburg,
Lugano–Manchester City,
Minsk–FC Zürich

I natt var tre av de här 32 lagen i farten i det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, International Champions Cup. Båda semifinalerna slutade med favoritsegrar efter avgörande på övertid.

Jag såg en stund av mötet Atletico Madrid–Lyon, en ganska jämn match där Atletico visade att man är ett högklassigt lag. Under den perioden jag såg var det 2–2 i målchanser till spanjorskorna. Men medan Ludmila och Charlyn Corral missade sina kanonlägen nickade Wendie Renard in matchens enda mål på hörna på övertid. Renard fick god hjälp av att Atleticos målvakt Dolores Gallardo helt missbedömde hörnan.

Senare i natt stod North Carolina Courage för en sen vändning mot Manchester City. De engelska tvåorna tog ledningen genom Georgia Stanway, men McKenzie Meehan smällde upp kvitteringen i nättaket i 84:e och världsmästaren Jessica McDonald sprang igenom och satte segermålet på i tredje övertidsminuten. Julia Spetsmark byttes in i minut 76 för amerikanskorna.

Det blir alltså repris på fjolårets final – Champions Leaguemästarinnorna mot NWSL:s mästarlag. I fjol vann NC Courage. Jag gissar att Lyon är revanschsuget i år.

 

Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

Posted on by
7

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

Kungsbacka skrällde – Rosengårds lucka växte

Posted on by
24

I dag åkte jag till Varberg för att se den på förhand mest ointressanta matchen i den 13:e omgången. För känslan var ju att Linköping ganska enkelt skulle avfärda tabelljumbon Kungsbacka.

Dock var jag lite nyfiken på att få se LFC live. Rapporterna från Östergötland har ju skvallrat om att laget börjat få bitarna att falla på plats.

Fast det var inte speciellt roligt att se Linköping den här onsdagskvällen. Laget kom ut energi- och viljelöst, det kändes nästan som att man räknade med att man bara skulle åka till Påskbergsvallen och hämta hem poängen.

Manager Olof Unogård var också otroligt besviken över hur hans lag agerade de första 30 minuterna. Framför allt klagade han på närmast obefintligt återerövringsspel. Sedan konstaterade han att den utvisning laget åkte på i 31:a minuten närmast var logisk, sett till hur laget uppträtt så långt.

Unogård valde att starta med kvintetten Emma Holmgren, Nilla Fischer, Elin Landström, Frida Maanum och Mimmi Larsson på bänken. Jag frågade honom om det var orsakat av skavanker, eller om han medvetet valde att gå runt på många spelare. Han svarade:

”Nilla Fischer och Mimmi Larsson har skavanker. Övriga handlade om rotation. Med facit på hand ångrar man det beslutet. Men det är inte helt enkelt. Det finns risker med att rotera. Men det finns också risker med att spela med samma elva i alla matcher. Vi har 16+2 i truppen, och det är ett tätt spelschema i höst. Vi roterade mot LB07, och då gick det bra.”

Unogård konstaterade också att hans lag mött Kungsbacka två gånger tidigare i år, och att det blivit 2–1-seger båda gångerna. Så LFC visste att det inte skulle bli någon lätt match. Det blev 2–1 den här gången också. Men det var Kungsbacka som vann – och tog sin historiska, första seger i damallsvenskan.

Sara Nilsson

Stor matchvinnare blev Sara Nilsson som var inblandad i väldigt mycket positivt i hemmalaget, bland annat den matchavgörande situationen i 31:a minuten.

På en crosspassning från Malin Fors tog Nilsson med sig bollen med låret, samtidigt som hon blev nersprungen av LFC-backen Linn Bogren. Domare Sara Persson tvekade aldrig, utan dömde målchansutvisning på Bogren.

På presskonferensen kommenterade manager Unogård utvisningen som hårt dömd, men inte felaktig. Det var absolut synd om Bogren, men jag tycker att domare Persson tog ett korrekt beslut. Sara Nilsson hade kanske aldrig bollen under god kontroll, men hon hade varit helt fri om hon inte blivit nedsprungen.

Utvisningen präglade förstås de återstående 60 minuterna plus tillägg. LFC gick ner på 3–4–1–1 med Lina Hurtig som släpande forward bakom Stina Blackstenius. Blackstenius var för övrigt pigg. Jag fick klart bättre vibbar kring henne i den här matchen än vad jag fått när jag sett henne på tv.

I paus bytte Unogård in Maanum, något som såg ut att bli ett succébyte. Norskan satte nämligen Linköpings ledningsmål i minut 48. Den första kvarten i den andra halvleken var LFC bra. Då kändes det som att laget skulle kunna vinna ganska säkert, trots att man spelade i numerärt underläge.

Men sista halvtimman såg man att gästerna blev allt tröttare, och föll allt längre hemåt. Kungsbacka spelade smart, och bytte kant mycket, vilket gjorde att LFC fick springa en hel del och jaga boll. Även om Kungsbacka inte skapade så jättemycket var känslan att laget skulle få åtminstone ett par kvitteringschanser på slutet. Så om inte LFC kontrade in även ett 2–0-mål kunde det bli hemmapoäng.

Det blev tre. Först kvitterade Sara Nilsson i 89:e minuten. Hon högg pardonlöst när inbytta isländskan Anna Rakel Petursdottir misslyckades med att ta bort ett inlägg. Och där Elin Landström märkligt nog sprang mot hörnflaggan istället för att hjälpa sin lagkompis.

Kungsbacka firade rejält efter kvitteringen. Samtidigt förstod man direkt att laget inte var nöjt med en poäng, utan att man gick för tre. För man slog sig inte till ro, utan fortsatte att anfalla.

I 92:a minuten gav det resultat. Återigen var det Sara Nilsson som var framme. Framspelningen stod Elin Landström för. Hon försökte sig på en brytning mot Mimmi Asperot till vänster om LFC:s straffområde, men det ville sig inte bättre för Linköpingsbacken än att hon petade in bollen rakt in i eget straffområde. Nilsson var först på bollen, och sköt direkt.

Skottet var inte märkvärdigt, men Matilda Haglund lyckades ändå inte styra undan det. Inför matchen höjde jag Linköpingsmålvakten till kollegorna på pressläktaren. Fast det var inte rätt dag att lyfta Haglund, för hon hade det tungt från början. Och medan hemmaspelarna firade vilt efter slutsignalen satt Haglund kvar länge, lutad mot sin vänsterstolpe.

Manager Unogård var noga med att poängtera att man både vinner och förlorar som ett lag. Och även om det var misstag som låg bakom baklängesmålen var det ändå den lagmässiga insatsen den första halvtimmen som var huvudorsaken till förlusten. Där håller jag med.

Tråkigt för Linköping, som därmed tappade mark i toppstriden. Avståndet upp till Rosengård är numera åtta poäng och 16 mål. Just nu finns det inget som talar för att LFC skall kunna ta in det. Man får nog i första hand inrikta sig på kampen om andraplatsen. Och där spelar man två otroligt viktiga matcher de kommande tio dagarna. Närmast väntar ju trean Vittsjö hemma på söndag. Och nästa lördag är det bortamatch mot nya tvåan Göteborg.

För Kungsbackaspelarna var det som att en sten föll från deras hjärtan. Tränare Stefan Olofsson konstaterade att laget firade som om det vunnit SM-guld. Och huvuddelen av de 249 åskådarna dröjde sig kvar en stund för att fira den historiska trepoängaren med sitt hemmalag.

Eftersom Djurgården förlorade igen är Kungsbacka nu ”bara” fem poäng från säker mark. Nästa omgång skall Kungsbacka till Malmö för att möta LB07 i ett otroligt viktigt bottenmöte. Vinnaren där har viss chans att hålla sig kvar. Förloraren känns däremot borta. Och skulle det bli kryss känns båda lagen som förlorare.

För övrigt håller jag fortfarande LB07:s seger mot Rosengård i våras som årets största skräll i damallsvenskan. Dagens match i Varberg var den näst största.

I dag höll LB emot storasyster FCR i en halvlek. Efter paus gjorde Rosengård tre mål, och drygade ut serieledningen till fyra poäng. Nyförvärvet Anna Anvegård började på bänken, men byttes in och nickade in 3–0-målet i slutminuten.

Noterbart är att Rosengårds tränare Jonas Eidevall i dag till Radiosporten hintade om att man kanske kommer att sälja/släppa någon av sina fyra forwards de kommande veckorna.

”Det är en extremt tuff konkurrens just nu med fyra renodlade forwards. Transferfönstret är öppet lite längre i Europa på sina håll och det kan kanske kommer hända något mer på någon spelare.”

Spontant borde väl skytteligatvåan Lisa Marie Utland vara den som kan tänkas ha flest blickar på sig.

I Piteå spelade mästarlaget 0–0 mot tidigare tabelltvåan Vittsjö. Därmed kan vi avskriva Piteå från guldracet. Och det skall även mycket till om man skall kunna ta andraplatsen. Det är sex poäng upp till Göteborg, och många lag att passera.

Vittsjö däremot fortsätter att imponera. Laget höll sin nionde nolla för säsongen, och den femte i rad. Laget tappade en placering, men är fortsatt i högsta grad med i kampen om topplaceringarna.

Det är även Göteborg, som vann med 3–0 i Örebro. Det var klara siffror. Samtidigt kändes det som att Göteborg hade lite flyt. Hemmalaget vann hörnorna med 9–2, och efter exakt 43 minuter tycker jag att Örebro skulle ha haft en straff. Då var nämligen Jennifer Falk snett ute mot Heather Williams i utkanten av straffområdet. Jag tycker att det är ganska klart att Falk fällde Williams. Det tyckte däremot tydligen inte domare Ulrica Löv.

Göteborgs ledningsmål från Elin Rubensson var för övrigt ett riktigt fint skott – kanske en kandidat till årets hårdaste mål i serien.

Göteborg tog tre poäng, men fick samtidigt ett riktigt tungt besked. Strax innan avspark meddelades nämligen att Pauline Hammarlund är skadad igen. Hon tvingas till en knäoperation, och är borta i två–tre månader.

Därmed missar hon både den damallsvenska slutspurten och höstens omgångar i Champions League. Skadan kunde verkligen inte komma sämre, alltså precis när transferfönstret stängde. Göteborg kan alltså inte värva någon ersättare.

I övrigt i dag vann Kristianstad med 3–1 mot Växjö och Eskilstuna med 4–2 mot Djurgården. När stockholmarna spelar nästa match, på onsdag hemma mot Örebro, kan lagets avstånd ner till nedflyttningsstrecket ha sjunkit till två poäng. Det börjar alltmer bli läge att sätta en krisstämpel på Djurgården.

Däremot kan man stämpla succé på Felicia Rogic. Hon har gjort fem mål på de fem senaste omgångarna, och löpningen hon gör innan dagens segermål är verkligen högklassig. Innan hon slår in bollen springer hon cirka 75 meter från eget straffområde. Dessutom orkar hon med en tempoväxling på slutet. Otroligt starkt att orka det i 83:e minuten.

Sprudlande ånglok – och mer Anvegård

Posted on by
3

”Rosengård går starkt när konkurrenterna slår varandra, men Linköping och Vittsjö hakar på guldstriden; E-Tunas vinnande ånglok tog rast uppe i norr – Växjö verkar istället ha tagit över växeln; LB07 och Kungsbacka alltmer avlägsna efter halva säsongen spelad – Djurgården enda koppling mellan seriehalvorna.

Omgång 12 väntar runt hörnet – halva loppet återstår av OBOS Damallsvenskan! Vi har ständiga utmanare i toppen, och avgörande poäng på spel för de som halkat efter i varje match. Inte konstigt att alla vinner över alla.”

Nej, jag har inte drabbats av sinnesförvirring. Den kursiverade texten ovanför är inte skriven av mig. Den är faktiskt hämtad från damallsvenskans officiella hemsida. Det är inledningen av uppsnacket inför förra omgången, det så kallade Matchbladet.

Jag har ju kritiserat förbundet och EFD för närmast total passivitet efter VM-bronset. Fast jag har varit lite fel ute. Förbundet gjorde tydligen lite reklam för nästa hemmalandskamp vid firandet i Göteborg efter bronset. Och EFD har ju faktiskt sjösatt en ny hemsida för damallsvenskan.

Men det är för lite. Man borde ha haft bättre planering för hur man skulle hantera en eventuell VM-succé. Och man skulle ha agerat direkt. Nu börjar det nästan redan vara för sent.

Det var bra med en ny hemsida för damallsvenskan. Det är däremot mindre bra att den innehåller närmast oläsliga texter. Någon förresten som har hört talas om ett sprudlande ånglok? Enligt det där Matchbladet som jag citerade först i inlägget tog tydligen Eskilstuna ett sådant där sprudlande ånglok till Piteå. Men loket kom hem tomhänt. Och utan växel, för den har tydligen Växjö tagit över. Glasklart, eller hur?

I morgon är det dags för omgång 13. Får vi läsa en lika ”spännande” införtext på obosdamallsvenskan.se då?

Omgångens toppmöten är Kif Örebro–Göteborg och Piteå–Vittsjö. I båda matcherna hade jag haft kryss som utgångstecken, med tvåan som första gardering. Visst är det så att Piteå måste vinna för att inte helt tappa kontakten med den yttersta tabelltoppen. Men VIttsjö är i kanonform och har dessutom fyra raka utan förlust mot norrbottningarna.

Kristianstad–Växjö och Eskilstuna–Djurgården är två mittenmatcher där jag hade utgått från en etta, men gärna garderat med kryss. Däremot är det en supersäker tvåa på Kungsbacka–Linköping. LFC har varit bra på att vinna mot lagen i botten.

Slutligen blir det ju väldigt spännande att följa Malmöderbyt och framför allt Anna Anvegård:s debut för Rosengård.

I Smålands-Posten tippar krönikör Dan Magnusson för övrigt att Växjö fått en halv miljon kronor för sitt forwardsess. I tidningen framgår också att Växjö inte hade råd att behålla Anvegård. Sportchef Frida Andersson säger:

”Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bra att sälja Anna, men med tanke på vår ekonomiska situation hade vi knappast något val.”

Man hade inte heller råd att värva någon ersättare, utan man väljer i stället att bredda truppen med fyra spelare från egna division I-laget Växjö DFF Akademi. Det handlar om backarna Emma Jeppsson och Agnes Jelander, mittfältaren Tyra Håkansson samt forwarden Mimmi Strömgren.

Det händer för övrigt mycket i Växjö DFF. Till helgen är det extrainsatt årsmöte, där valberedningen föreslår att man skall välja in fem nya styrelseledamöter.

Den ordförande som valdes i april avgick i juni, och han som valdes som styrelsens sportsligt ansvarige lämnade i princip posten innan han hade tillträtt. Så det behövs nya krafter i klubbledningen.

Under tisdagen blev ytterligare nio lag klara för Champions Leagues sextondelsfinaler. Det handlade om Breidablik (Island), Mitrovica (Kosovo), Hibernian (Skottland), Minsk (Vitryssland), ŽFK Spartak Subotica (Serbien), BIIK-Kazygurt (Kazakstan), Anderlecht (Belgien), Twente (Nederländerna) and Vllaznia (Albanien). Portugisiska Braga säkrade ju sin gruppseger redan i lördags. De här lagen lottas på fredag in i slutspelet ihop med bland annat Piteå och Göteborg.