För drygt två timmar sedan var den riktiga höststarten på damallsvenskan. Jag hade tänkt att kolla derbyt Växjö–Vittsjö noga och slänga lite blickar då och då på Hammarby–Eskilstuna.

Men det blev inte så. Nu när matcherna är slut känner jag att jag inte har sett någon av matcherna speciellt noggrant. Det blev till slut en sådan kväll där blicken vandrade mellan matcherna.

Matchen i Växjö blev nämligen inte huvudmatch i speciellt många minuter. När blicken vandrade till matchen på Kanalplan var det svårt att tro det man såg. Eskilstuna imponerade nämligen stort under de första 25 minuterna. Med tanke på hur många, och vilka spelare som United har tappat i sommar var ju känslan att laget skulle vara klart försvagat.

Tidigare i dag hörde jag tränare Magnus ”Munken” Karlsson säga i en radiointervju att han trodde att hans lag skulle vara minst lika bra i höst som i vårspurten. Jag log för mig själv och tänkte att det är sådant han är tvungen att säga för att inte sänka sina spelare.

Men faktum var att det Eskilstuna som startade matchen i Stockholm var betydligt vassare än det som spelade i våras. Det fanns en fart och struktur i anfallsspelet som man inte sett tidigare. Mia Jalkerud kan vara exakt den pusselbit som saknats i tränare Karlssons lagbygge.

Jalkerud inledde nämligen otroligt starkt och kompletterade Felicia Rogic på ett utmärkt sätt. Faktum är att det inte hade varit orättvist om Eskilstuna hade haft 4–0 i paus. Nu var det 2–0, och i den andra halvleken var Hammarby det bättre laget, och med lite flyt hade stockholmarna kunnat få med sig en poäng.

Trots det är det Eskilstunas rivstart i matchen som man minns bäst. Om det är så United kommer att agera i höst kan man ju faktiskt mycket väl klamra sig kvar på den tredjeplats man nu ligger på.

I Småland kändes Vittsjö klassen bättre än Växjö i matchupptakten. Vittsjö visade att man numera behärskar bollinnehavets konstart, och spelade runt bollen riktigt bra. Men det skulle visa sig att man mest just spelade runt bollen.

Växjö jobbade sig in i matchen, och efter paus var det tabelljumbon som var klart närmast att vinna. Under den andra halvleken räknade jag till tre 100-procentiga målchanser för hemmalaget, medan Vittsjö egentligen bara hade en.

Den var i och för sig väldigt bra, en dubbelchans där först Emily Gielnik och sedan Clara Markstedt provade från nära håll.

Men det var alltså Växjö som skapade flest chanser. Nyförvärvet Adelina Engman imponerade med snabbhet, men imponerade inte med sina avslut.

Efter 52.40 kom hon helt fri med Sabrina D’Angelo. I ett läge rakt framifrån, där jag tänkte ”runda målvakten”, sköt Engman tidigt, och löst – rakt på gästernas målvakt. Det luktade inte målskytt om det avslutet.

Ännu värre blev det efter 91.22, när Engman återigen blev helt fri – den här gången ur högerläge. Återigen valde finländskan att skjuta tidigt. Den här gången gick dock bollen utanför, vilket ju är väldigt långt ifrån godkänt.

Skall Växjö kunna rycka upp sig i tabellen måste man åtminstone skjuta inom ramen när man är helt ensam med motståndarnas målvakt.

Strax innan Engmans andra chans, i slutminuten, var Emmi Alanen väldigt nära att lobba in ett segermål för Växjö. Sabrina D’Angelo var snett ute, men reparerade sitt misstag genom att hinna hem och styra undan bollen strax innan mållinjen.

Det blev mållöst, ett resultat som på många sätt var en förlust för båda lagen. Om något lag ändå skall känna sig nöjt är det Växjö. Även om den efterlängtade segern inte kom nu heller så skapade alltså laget chanser, och trion Engman, Juliette Kemppi och Stina Lennartsson bidrog med kvaliteter som trots svaga avslut gjorde att anfallsspelet kändes vassare än i våras.

Jag hörde att Radiosportens expert Richard Henriksson tidigare under dagen helt avfärdade Växjös chanser att hålla sig kvar i högsta serien.

Av det jag såg i dag är jag inte lika kategorisk. Växjö är nu bara sex poäng bakom AIK och Piteå och sju bakom Örebro. Jag skulle inte bli förvånad om smålänningarna hinner ikapp och förbi något av de lagen.