Finalelvorna har presenterats, och både Peter Gerhardsson och Bev Priestman väljer samma elva spelare som i semifinalen.

Det innebär att Sverige startar med:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson –Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Och det innebär att Kanada kör med följande elva:

Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Vanessa Gilles, Kadeisha Buchanan, Allysha Chapman – Desiree Scott – Jessie Fleming, Christine Sinclair, Quinn – Janine Beckie och Nichelle Prince.

Sverige spelar ju oftast ett 4–4–1–1, men senast var det mer utpräglat 4–4–2. Vi får se hur formationen blir i dag. Kanada spelar 4–4–2 med en mittfältsdiamant. Jag satte upp laget 4–1–3–2 för att peka ut vem som är den defensiva spetsen i diamanten.

Under dagen har jag hört uppsnacket i radiosporten. Där hade de bland annat intervjuer med Kosovare Asllani och Peter Gerhardsson. Asllani konstaterade att hon redan har ett OS-silver, och vill inte ha ett till.

Gerhardsson pratade om att kontringar och fasta situationer kommer att bli avgörande i den här finalen. Och att Sverige måste förbättra sitt kontringsspel jämfört med semifinalen. Det är bara att hålla med.

Det är ju två väldigt försvarsstarka lag som möts i finalen. Båda har bara släppt in tre mål på fem matcher. Och båda har hållit nollan mot världsettan USA.

Kanada har en positiv trend. De nollade USA och Brasilien, och i sista gruppspelet släppte de bara in ett slumpmål mot Storbritannien. Det är alltså ett lag som inte är lätt att göra mål på.