Nyligen meddelade Umeå IK att de gör sig av med sin tränartrojka. Där väntar vi fortfarande på svar på vilken lösning klubben ska ha i höst.
Det gör vi numera även när det gäller Kif Örebro. Klubben har nämligen nyss meddelat att man avbryter samarbetet med tränaren George Papachristou och assisterande tränaren Julian Lundberg av ekonomiska skäl.
Lisa Dahlkvist
Det kom lite oväntat eftersom formen varit god den senaste tiden samt att det inte är så lång tid sedan klubben hade ekonomi att värva hem Lisa Dahlkvist. Det blir intressant att följa vad som kommer fram här under de närmaste dagarna.
Tillagt i efterhand: Här är en länk med Papachristous syn på saken.
En blogg om internationell damfotboll 
Kopplingen mellan ekonomi och att tränare får gå är intressant. Å ena sidan är en heltidsanställd tränare kanske en förutsättning för att nå framgång i DA, å andra sidan är det sannolikt en skaplig del av en klubbs budget, där rätt få spelare är heltidsproffs. KIF har väl inte varit helt lyckosamma på tränarfronten sedan Richard Holmlund inte fick förnyat kontrakt. Är kostnaden för att ta hem Lisa Dahlqvist en del av förklaringen till att tränarna får gå? Hur ser den ”billigare” lösningen ut? Hittills verkar uttalanden från KIF lika taffliga och småmystiska som de från UIK.
De två topplagen i DA har genom åren valt lite olika lösningar i tränarfrågan. LdB/Rosengård körde ett antal år med principen att när huvudtränaren slutade fick assisterande ta över. Linköping prövade en rad olika tränare (cirka en/år) innan det stabiliserade sig med en mer långsiktig lösning i form av Martin Sjögren (tillika sportchef).
Har läst mig till att det är krav på att ha en heltidsanställd tränare för att uppfylla elitlicensen så det är nog en förutsättning. Annars tror jag att just LFC:s lösning där man låter tränaren få ett mer övergripande ansvar kommer bli framtidens melodi då tydligare ansvarsfördelning måste vara en fördel.
Till ”Observer”
Förstår inte vad du menar med detta:
”KIF har väl inte varit helt lyckosamma på tränarfronten sedan Richard Holmlund inte fick förnyat kontrakt”.
Vill påstå att Rickard Nilsson var en alldeles lysande tränare under sina 4 år i klubben. Han tog över en rätt så medioker spelartrupp 2012 och laget ordnade en tiondeplats.
Med en klar spelidé utvecklades laget som efter en sjätteplats 2013 tog ett silver 2014, klubbens överlägset bästa placering någonsin – trots en låg spelarbudget. Rickard blev även utsedd till ”Årets tränare” 2014.
Efter 1-1 hemma och 0-0 borta mot topplaget Paris SG åkte man ur Champions League. Förra säsongen blev det en femteplats. Han har utvecklat unga spelare som Adelisa Grabus, Sejde Abrahamsson, Michelle de Jongh, Linda Hallin och Freja Olofsson till A-lagspelare. Hanne Gråhns till landslagsback och Julia Spetsmark samt Ogonna Chukwudi till fortsatt god utveckling. Räcker så.
Sen håller jag med dig helt och hållet om att de taffliga uttalanden som kommit från klubben genom sportchef Anders Nilsson är märkliga. Hur kan man spara pengar genom att avskeda en tränare? Vill gärna se den nya, och billigare, organisationsförändringen som Nilsson talar om?
OK, men beslutet att inte förnya Holmlunds kontrakt måste väl byggt på att man ville nå en konstant högre nivå med laget, bland annat genom ny tränare? Ur den synvinkeln har det väl inte gått så bra. Det var också ett styrelsebeslut som väckte frågor, inte minst av Holmlund själv. Men visst stämmer allt det du tar upp. Sedan kan man tillägga att flera av de spelare du nämner redan kommit en bra bit på väg i sin utveckling och hade sannolikt fortsatt denna i de flesta DA-klubbar, inte minst Hanne Gråhns. Och visst, andraplatsen 2014 var, liksom segern i Svenska cupen 2010, två lysande undantag för det annars typiska mittenlaget KIF. Men om vi utgår från att Nilsson var fantastisk och allt såg ljust ut, var det väl både synd och märkligt att klubben inte lyckades behålla honom. Kanske såg han något som nu kommer i dager?
Rent allmänt kan fenomenet och ”universallösningen” att sparka tränare väcka frågor om styrelserna i DA-klubbar.
För att vara så nära sanningen man kan komma konstaterar vi, att så länge det går bra för ett lag och utsikterna är lysande, ja, då hyllas tränaren/tränarna och näst intill helgonförklaras. När både ekonomin och de sportsliga resultaten rasar, som i”fallen” Umeå IK och KIF Örebro, då är det samma tränare som är de givna syndabockarna som ska sparkas av både sportsliga som ekonomiska skäl – detta mönster upprepas gång efter annan. Undantaget bekräftar regeln, heter det ju och det grandiosa undantaget är Kristianstads DFF:s tränare sedan ”urminnes tid”, Elisabeth Gunnarsdottir. KDFF balanserar på avgrundens rand med klubbekonomin år efter år, men tuffar tufft vidare med degraderingsspöket hängande över sig. Det som räddat Gunnarsdottir hittills är att laget ändå lyckats prestera med godkänt resultat. Denna säsong syns dock utsikterna mörkare än någonsin – ekonomiskt och sportsligt – och en sorti ur Damallsvenskan är inte otänkbar.
Tror ändå inte att ”Beta” behöver läsa i lokaltidningen att hon fått sparken från tränarjobbet, hon har kanske fått nog. Enligt vaga och obekräftade rykten kan 2016 bli hennes sista säsong i Kristianstad – och det känns alltid bättre att få lämna in sin egenhändiga avskedsansökan till chefen…