Detta bildspel kräver JavaScript.

I morgon spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. En av många intressanta saker i den matchen blir att se hur anfallsspelet funkar. Vid de senaste två stora mästerskapen har det svenska målskyttet i ganska stor utsträckning varit kopplat till fasta situationer.

Vid EM 2013 var det vassaste vapnet Marie Hammarström:s vänsterfot och i VM 2015 var det Therese Sjögran:s högerfot landslaget förlitade sig till.

I OS 2016 står hoppet till Magdalena Ericsson:s vänsterfot. Linköpingsbackens hörnor från höger har varit ett sylvasst vapen det senaste året – en period där vårt landslag ju faktiskt har haft stora problem att skapa öppna målchanser i själva spelet.

Jag var i Linköping förrförra helgen och såg Ericsson skruva in en högerhörna direkt i mål mot Piteå. Dessutom hade hon en assist från högerhörnet. Efter matchen tog jag ett snack med Ericsson om hur hon blivit så bra på att slå hörnor. Allra först kollade jag hur många mål hon fixat i damallsvenskan i år på sina hörnor…

”Två rena. Sedan är det några som har gått på touch in och självmål och så.”

…sedan gick vi över på själva huvudämnet för intervjun, att hörnorna kommer att bli grymt viktiga för Sverige i Rio.

”Absolut. Det gäller att inte tappa den goa känslan jag fått nu, utan fortsätta… Alltså, jag tränar väldigt mycket på det, och det är det som är nyckeln – att fortsätta träna.”

Står du själv och bara matar in hörnor?

”Ja. Det är yta jag söker – och inte spelare. Sedan brukar jag slå dem ganska flacka, och ganska hårda. Då brukar de oftast gå in – på något sätt.”

I landslaget, hur mycket styr den som slår hörnan vilken yta bollen skall till, och vilken variant ni skall köra?

”Vi brukar ha tre–fyra varianter som spelarna i straffområdet väljer mellan. Jag ser hur de ställer upp sig och så ser jag vilken yta jag ska slå bollen mot.”

Så du får anpassa dig efter de andra?

”Ja, men mot Moldavien frågade Emma Berglund mig om vad jag ville att de skulle göra, så det kan vara lite både ock.”

Jag kan tänka mig att man ibland får en go känsla när man slår mot första stolpen, och då vill man slå fler dit.

”Jag brukar gilla den bakre ytan, den vid bortre stolpen. Jag har lite problem att lägga dem på främre – men det är sånt man får träna på.”

Hur mycket tränar du på att slå hörnor?

”Nu, jag hade problem med min baksida där vid Göteborgsmatchen (slutet av juni), så jag tränade inte så mycket då – för att låta den vila. Men annars två gånger i veckan, tre gånger kanske. Jag brukar stå kvar efter träning.”

Hur länge står du då?

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Så det blir 30–45 minuter i veckan?

”Ja, typ. Det är mest bara för att behålla tryggheten i det. Jag tror att man behöver självförtroende för att kunna dra in den med fart. Det är så fort man börjar tveka som det blir sådana där ballonger istället.”

Du har spelat mittback hela säsongen. Nu är det ytterback som gäller. Hur känns det?

”Det blir bara att ställa om. Jag tycker att det är jättekul att känna av att man kan spela på båda positionerna. Tror att det är nyttigt för ens speluppfattning och spelförståelse och allting. Nu är det bara att ställa om och blicka fram emot OS.”

Har du hunnit kolla in motståndarlagen? Kollade du till exempel Sydafrika mot USA?

”Jag kollade faktiskt kanske 45 totalt. De såg ändå helt okej ut, det tycker jag är kul. Sedan var jag inte så jätteimponerad av USA, men ändå. Sydafrika stod upp bra och individuellt såg de ut att ha ganska bra spelare på varje position.”

Och så spelar de på ett sätt som svenska lag inte är vana vid att möta.

”Ja, med markering… Men jag tycker att det är kul att det inte är något Moldavien, och ändå är ett lag som försöker. Det gillar jag. Så det blir kul, spännande.”

I OS blir det en ren Linköpingskamp om ytterbacksplatserna. Har ni börjat…

”Nej, det lämnar vi över till Pia att bestämma.

Men det måste vara kul att ha med så många lagkompisar.

”Skitkul. Det blir ju en trygghet i sig. Helst av allt skulle jag ju vilja konkurrera om en mittbacksplats i landslaget, och ha Jonna utanför mig. Det skulle ju kännas optimalt, men det är jättekul att ha med sig fyra kompisar liksom.”