I mitt tips av damallsvenskan skrev jag att det kändes svårare än på många år att tippa serien. Med tolv matcher och två omgångar spelade har jag ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Tvärtom känns det som att jag gjorde det lätt för mig och delade upp serien i fler delar än jag borde ha gjort. För så här långt är det bara två saker man kan känna sig säker på – och det är att Rosengård kommer att slåss om guldet och att IFK Kalmar kommer att få kämpa för att hänga kvar.

Övriga tio lag är rätt svårbedömda. Helgens omgång kännetecknades av svängiga matcher. I tre matcher hade ett lag (Göteborg, Kristianstad och Linköping) till synes klara grepp. Som bekant tog inget av de lagen en trepoängare.

Om vi börjar med den minst omskrivna matchen, Skånederbyt på Malmö IP, så tappade Kristianstad ledningar med 2–0 och 3–1 till 3–3. LB:s upphämtning från 1–3 till 3–3 kom efter två riktiga klassmål.

Först vred Anna Welin läckert in en frispark, sedan bjöd Elisa Lang Nilsson på en volley i den högre skolan. Det kanske inte är så snyggt att det kan bli en kandidat till årets mål, men svårighetsgraden där hon rör sig i en riktning och skjuter i en annan är väldigt hög.

I den matchen finns även en liten Askungen-saga. Jag kan erkänna att jag för ett år sedan inte hade någon koll på Therese Ivarsson. Inför fjolårets säsong hade den snart 29-åriga mittbacken gjort fyra mål på knappt 80 damallsvenska matcher.

Framför allt under hösten i fjol reagerade jag över hur bra Ivarsson var på offensiva fasta situationer. Hon gjorde också fem mål på sina 22 damallsvenska matcher under 2017. I år har hon tagit ännu ett kliv. Ivarsson gjorde tre mål i Kristianstads genrep och ett i premiären mot Vittsjö.

Det gjorde att Elisabet Gunnarsdottir flyttade upp Ivarsson i anfallet i lördags. Mittbacken tackade för förtroendet genom att göra två nya mål – och nu leder Ivarsson skytteligan med tre fullträffar.

Självklart är Ivarsson inne i en sådan där period av flyt som man ibland kan komma in i. Men jag vägrar att kalla hennes målskytte för en tillfällighet. För som jag ser det är Ivarsson just nu den damallsvenska spelare som är allra bäst på att röra sig i offensivt straffområde vid fasta situationer. Hon håller helt klart hög internationell klass på den fronten.

Så till Göteborg där hemmalaget fick smaka på sin egen medicin från premiäromgången. Jag hade på matchen parallellt med att jag jobbade, vilket gjorde att jag bara såg fragment. Men det jag såg var att Göteborg kändes en klass bättre än Hammarby före paus, ungefär som Rosengård gjorde mot Göteborg i premiären.

Göteborgs 1–0-ledning efter 45 minuter kändes som i underkant. Då bjöd Hammarby på en favorit i repris. För precis som i fjol vann Bajen den andra halvleken på Valhalla med 3–0. I fjol lång man under med 3–0 i halvtid, och fick således bara en poäng. I år visade man effektivitet och gjorde i princip mål på alla sina chanser – och fick med sig tre poäng hem till Stockholm.

Hammarbys effektivitet med sju mål på två omgångar imponerar. Men jag är inte helt säker på att den kommer att hålla i sig. Därmed tror jag att Bajen får passa på att njuta av serieledningen så länge det håller i sig.

Tillbaka till Skåne, där Vittsjö skrällde till rejält. För när Marija Banusic gjorde 0–2 på Vittsjö IP från straffpunkten var det inget som talade för en vändning.

Visst hade Vittsjö haft ett bättre grundspel än Linköping under de första 23 minuterna. Men att de svenska mästarinnorna skulle tappa en tvåmålsledning trodde jag inte på. Speciellt inte som Linköping hade varit hypereffektivt och gjort mål på sina två första målchanser i matchen. Och med 2–0 i ryggen trodde jag att LFC skulle kontra sönder Vittsjö.

Banusics 0–1 är ju värt ett eget kapitel. Efter en kort hörna vred hon med vänsterfoten in bollen hur snyggt som helst vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Men det skulle alltså vända. På bloggen Hattrick läser jag att LFC-tränaren Marcus Walfridson upplevde det som att hans lag hade fin kontroll före paus.

”Vi har inte lika mycket boll men fin kontroll i första halvlek. I andra halvlek tappade vi boll för mycket. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med.”

Det är möjligt att han kände så. Men jag hade 4–4 i klara målchanser, och medan LFC i princip inte hade några fler anfall så var Vittsjös forwardsduo Linda Sällström/Hannah Wilkinson nära att rinna igenom vid ett par tillfällen redan före paus.

Frilägena kom istället efter sidbytet. Till slut var Vittsjös seger snarast i underkant. Utöver sina tre mål hade man fyra bollar i målramen, plus ytterligare flera vassa chanser. Totalt stannade min räkning av klara målchanser på 11–6 till Vittsjö, med reservation för att jag kan ha missat några på grund av de ganska omfattande bildstörningarna på damallsvenskan.tv efter paus.

Jag har flera gånger skrivit om bristen på snabbhet i LFC:s backlinje. Den var återigen tydlig. Men, och det är ett stort MEN. Jag skulle säga att LFC förlorade matchen högre upp i planen.

Vittsjö tilläts ju nämligen att mata in precisa bollar bakom LFC:s backlinje. Där måste forwards och framför allt mittfältare göra ett mycket bättre jobb. Det är ju hopplöst att spela i en backlinje när motståndarna hela tiden får tid att sikta in djupledsbollarna.

Som jag ser det vann Johanna Andersson och Michelle de Jongh kampen om det centrala mittfältet på knockout mot Filippa Angeldahl och Emma Lennartsson, delvis på grund av att Vittsjöduon hade bättre hjälp av sina forwards. Visst saknar LFC Kosovare Asllani där i mitten, men räcker det med att hon kommer tillbaka för att man skall börja vinna bollar centralt? Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på det. Det är många bitar som behöver falla på plats i tränare Walfridsons lagbygge om LFC skall bli en seriös guldkandidat den här säsongen.

Och det är ju faktiskt värt att notera att Vittsjö trots allt saknade sin kanske allra bästa spelare i konsten att servera djupledspassningar, Emmi Alanen. Vittsjö står på fyra poäng, trots två svåra öppningsmatcher och skador på nyckelspelarna Sandra Adolfsson och Alanen – det är imponerande.

Jag tippade laget på åttonde plats. Men då hade jag inte räknat med att Wilkinson skulle vara så bra. Hittills har laget visat att man har kapacitet för den övre halvan, och kanske mer än så. Den spelmässiga insatsen i söndags var helt klart av medaljklass.

I söndags tog Piteå sin andra raka seger genom att vinna i Eskilstuna, där United är fortsatt poänglöst, och under nedflyttningsstrecket. Den matchen har jag bara sett höjdpunkterna från, vilket gör att jag inte kan bedöma lagens insatser.

Jag har inte heller sett mer än höjdpunkter från Kalmar–Rosengård. Men där sa ju resultatet 0–4 det mesta. Dock kan Rosengårds seger bli dyrköpt, då Anja Mittag tvingades kliva av med något slags knäskada. För Rosengårds och framför allt Mittags skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Kalmar ligger sist i tabellen med noll poäng och 1–6 i målskillnad. Den andra nykomlingen Växjö DFF har också bara gjort ett mål. Men man har tre poäng efter en imponerande seger mot Djurgården.

Jag tyckte ju att Stockholmslaget imponerade stort i premiäromgången. I Växjö nådde man inte samma höjder. Det skall sägas att det här var en match som jag bara följde sporadiskt. Men jag upplevde att Djurgården var bättre och hade rätt bra kontroll en bit in i den andra halvleken.

Ändå kändes inte Växjös seger orättvis. Laget visade återigen att man har kapacitet att hamna högre upp i tabellen än den tiondeplats som jag tippat dem på. Växjö är en pigg nykomling – rent sportsigt.

Publikt gjorde däremot Kalmar en mycket bättre premiär än Växjö. Men efter publiksuccén i premiäromgången kom damallsvenskan ner på jorden i den andra omgången. De lysande undantagen var förstås Kalmar, där 1 398 personer hade tagit sig till Gröndals IP, samt pålitliga Eskilstuna.

Även om LB07 hade den sämsta publiksiffran (genomusla 228) är det siffran i Växjö som jag tycker är den största besvikelsen.

Visst låg Växjös hemmapremiär bara någon timma innan stadens hockeystolthet Lakers spelade SM-final. Men 446 är en av de allra sämsta premiärsiffrorna en damallsvensk nykomling har haft i modern tid. Siffran är till och med lägre än vad laget hade i sin hemmapremiär i elitettan i fjol. Tråkigt. Vi får hoppas att intresset för damallsvenskan ökar i Växjö nu sedan hockeyguldet är i hamn.

Jag ville för övrigt kolla exakt hur bra Kalmars siffra står sig, och hur dålig Växjös är. Sedan säsongen 2003 finns alla publiksiffror i damallsvenskan på svenskfotboll.se. Jag gick igenom vad alla de 33 nykomlingarna från 2003 och framåt har haft för premiärpublik. Här är hela listan:

1) Linköpings FC, 2004 –        5 502
2) Piteå IF, 2011 –                   2 470
3) Piteå IF, 2009 –                   2 243
4) Kristianstads DFF, 2008 –   2 225
5) QBIK, 2005 –                     2 036
6) Eskilstuna United, 2014 –  1 853
7) Hammarby, 2015 –            1 619
8) Falköpings KIK, 2007 –      1 404
9) IFK Kalmar, 2018 –          1 398
10) AIK, 2007 –                     1 363
11) Själevads IK, 2004 –        1 318
12) Vittsjö GIK, 2012 –           1 271
13) Bälinge IF, 2006 –            1 248
14) Karlslunds IF, 2003 –        1 225
15) Dalsjöfors Goif, 2011 –     1 031
16) Östers IF, 2003 –                985
17) Kvarnsveden, 2016 –         911
18) Djurgårdens IF, 2016 –       821
19) AIK, 2005 –                        813
20) Hammarby IF, 2017 –         683
21) Stattena IF, 2003 –             663
22) Mallbackens IF, 2015 –       660
23) Mallbackens IF, 2013 –       652
24) Stattena IF, 2009 –             645
25) Sunnanå SK, 2013 –          625
26) Jitex BK, 2006 –                 550
27) AIK, 2014 –                         513
28) Jitex BK, 2010 –                 504
29) LB07, 2017 –                      485
30) Tyresö FF, 2010 –                450
31) Växjö DFF, 2018 –             446
32) Umeå Södra FF, 2008 –      342
33) AIK, 2012 –                         307

Alla lag i botten av den här listan, utom Växjö, kommer från orter som redan hade minst ett lag i damallsvenskan. Tidigare var Sunnanås 625 åskådare sämsta publiksiffran på en ort som inte haft damallsvensk fotboll året innan. Nu tar Växjö över den bottennoteringen med rätt stor marginal.

Jag hade tänkt att även ha med en internationell genomgång i det här inlägget. Men den får vänta. Jag avslutar istället med att konstatera att tabellerna för våra två högsta serier ser ganska lika ut vad gäller poängfördelning efter två omgångar.

Precis som i damallsvenskan har elitettan exempelvis två fullpoängare i Kif Örebro och Kungsbacka och två nollpoängare i Assi och Mallbacken. Huruvida det är en indikation på hur det kommer att sluta återstår att se. Kungsbackas 3–2-seger mot Kvarnsveden, där man likt VIttsjö vände tvåmålsunderläge, är i vart fall en signal om att Kungsbacka verkar ha som plan att vara med och kämpa i toppen.