I kväll har jag sett drygt halva den engelska toppmatchen mellan Manchester United och Arsenal. När jag kom hem och slog mig ner framför tv:n hade katastrofen redan inträffat för Stina Blackstenius och Jonas Eidevall:s lag.
Superviktiga Leah Williamson hade klivit av med befarad knäskada.
Williamson är alltid viktig för Arsenal. Hon är extra viktig nu när laget redan har Vivianne Miedema, Beth Mead, Kim Little, Caitlin Foord och Lina Hurtig på skadelistan.
Det är förstås oklart hur allvarlig skada Williamson har dragit på sig. Men det är osannolikt att hon kan spela mot Wolfsburg i helgens semifinal i Champions League. Vilket är illa nog.
Ännu värre blev läget en stund senare, när Alessia Russo skickade in Uniteds ledningsmål. Det slutade 1–0 efter att United haft bra kontroll efter paus. Ett Arsenal som alltså är extremt brandskattat hade inte kapacitet att riktigt skaka hemmaspelarna. Man kom till halvlägen, men inte mer.
Risken är uppenbar att det var chansen på ligaguldet som försvann i kväll. Och med Williamsons skada minskade möjligheterna att nå Champions Leaguefinalen också rätt rejält. Som sagt, en blytung kväll för Eidevall, Blackstenius och Arsenal.
För United ser det bättre ut. I och med kvällens seger kopplade man ett rejält grepp om en plats i höstens Champions League. Dessutom lever guldhoppet i högsta grad vidare.
På svensk mark har Eidevalls efterträdare i FC Rosengård varit fokus den här veckan. Renee Slegers är inte längre mästarlagets tränare.
På många sätt är väl det en väntad åtgärd. När ett fotbollslag inte får de resultat som förväntats är det lättast att byta tränare. Det går ju inte att byta hela spelartruppen. Och ett byte av sportchef ger inga omedelbara effekter, vilket ett tränarbyte skulle kunna ge.
Slegers fick alltså ta smällen för Rosengårds fiaskoartade serieupptakt. Och visst, sedan SM-guldet säkrades i slutet av oktober i fjol har Malmöklubben haft ett riktigt dystert halvår. Slegers har varit ansvarig, och har inte lyckats få laget att fungera. Då hjälps det inte att man lett klubben till två SM-guld, en cupseger och ett gruppspel i Champions League.
Rosengård tränas numera av Joel Kjetselberg. Vi får se om han har några mirakelkurer för att vända trenden.
En blogg om internationell damfotboll 
Hegering, Lattwein, Popp saknades idag för Wolfsburg mot Duisburg. Undrar om dom spelar mot Arsenal. Alla klubblag är skadedrabbade. Ersättare tar väl chansen. Så fungerar det
Som plåster på såret kan nämnas att Rosengård fått en donation på 5 milj. av en anonym avsändare och supporter!
Dock är det så att donatorn vill att pengarna i första hand ska gå till utvecklingen av ungdomsfotbollen inom klubben. Alltså inga miljoner till Sjögran att köpa superstjärnor för till det stukade damlaget. Så är det tänkt i alla fall…
Håller du med Therese Sjögran som hävdar att årets spelartrupp är bättre än den som Slegers fick jobba med i fjol?
Det beror väl kanske på om man jämför hela truppen eller bara startelvan. Truppen är sämre men startelvan nu kan nog vara på samma nivå som de hade under hösten. Då är det ”bara” Mimmi som saknas och där är Emilia Larsson en hyfsad ersättare.
Men då är tappen av Sanders och Thögersen kanske lika stora som Mimmi även om de sällan fick chansen, de kunde hoppa in och göra skillnad. De två har inte blivit ersatta.
Nej, jag tycker inte att Rosengård startar den här säsongen med en bättre trupp än man gjorde i fjol.
Från det lag som startade förra säsongen har man tappat Katrine Veje, Jelena Cankovic, Mimmi Larsson, Stefanie Sanders och Frederikke Thøgersen. Istället har man fått in Gina Chmielinski, Karin Lundin, Olivia Holdt, Halimatu Ayinde, Emma Jansson, Emilia Larsson och Isabella Obaze.
Jag tycker att Rosengård tappat spets och värvat mer bredd. Totalt sett är truppen svagare 2022 än 2023. Men inte så mycket svagare att det berättigar vårens usla resultat.
En ting er på papiret en anden i praksis.
Thøgersen spillede 44 min sammenlagt hele sidste sæson i Damallsvenskan. Cankovic var skadet i foråret og spillede kun 7 kampe (571 min og 3 mål) inden sommerens skifte til Chelsea. Veje skiftede også i sommer og Sanders spillede kun 513 min i 17 kampe (6 mål).
Leah Williamson med ACL. Jeg synes Arsenal har kørt for smalt på sine spillere (roteret for lidt) og nu kommer straffen desværre.
För mig är det här ett stort misslyckande av Sjögran! Precis som du skriver här Johan så såg man tendenser på att energinivån i laget var påväg neråt redan i början av hösten. Jag ska inte säga att de vann guldet för att alla andra var för dåliga men hade Häcken inte varit klappusla hela våren och om serien varit lite längre tror jag Häcken hade vunnit. För Rosengård fick verkligen kämpa till sig segrar som man inte är van vid att se dem. Man kan klara sig undan med det under en kortare period men över tid jämnar sådant ut sig och det ser vi frukten av nu. De har inte sett bra ut på länge och först nu när resultaten går emot gör man något åt saken, när det kanske redan är för sent.
En bra sportslig ledning gör något åt saken redan innan skadan är skedd. Sjögran har haft en hel vinter på sig att hitta en kompetent ersättare men istället väntar man alldeles för länge med att agera och nu sitter man där med en tränare som vad jag förstår aldrig har varit chefstränare tidigare. Frågar du mig så är klubblegendaren Sjögran den enskilt största faktorn till att Rosengård nu är ute på djupt vatten.
Såklart har Slegers ansvaret för hur det ser ut på planen men mot Djurgården var det ganska många av spelarna som ska titta sig i spegeln också. Alice Bergström hade haft det svårare att ta sig förbi en kona än Olivia Schoug. Hon var riktigt dålig och då hjälper det inte att man ser lite skön ut och drar in frisparkar när man blir rundad av Bergström i parti och minut. Redan i höstas tycker jag man såg tendenser på att spelare inte tog jobbet ordentligt och det är någonstans grundbulten i fotboll. Sedan om det handlar om att spelarna är trötta eller om de helt enkelt bara skiter i att ta hemlöpet vet jag inte?!
Vittsjö är väl det sämsta laget man kan möta nu också. Å andra sidan är spelarna tvingade att ta upp kampen i en sådan här match så kanske är det precis vad man behöver.
Men vad är det som händer! Spelare åker på tunga skador i parti och minut. Lindahl, Seger, Glas, Ilestedt, Hurtig, Asllani är bara listan på de svenska landslagsspelarna som nu är skadade. Länder som England och Frankrike har det inte mycket bättre dem heller. Både Nederländerna, Danmark och Spanien har just nu sina största stjärnor långtidsskadade även om en del är påväg tillbaka.
Jag får ont i magen av att bara tänka på hur kommande år kommer se ut. Vi har en hektisk vår både i damallsvenskan och i Europa där man ska trycka in massvis med matcher för att VM kommer i sommar. Efter VM är det bara på det igen för då kör ligorna och Champions league-kvalet igång. Sedan ska man trycka in ett Nations league för damerna också och allt detta gör att Champions league-gruppspelet kommer spelas ända in i januari. Sedan börjar EM-kvalet och sommaren efter väntar OS och därefter EM. Ja ni hör ju!😅Ska jag vara ärlig är det en del av mig som hoppas att lagen våra svenska spelare lirar i inte tar sig till Champions league för att minska belastningen något, å andra sidan är det varje spelarnas största dröm att få vinna den turneringen. Man kan ju börja med att ta bort alla dessa kvalmatcher som nu är. Låt istället lagen som slutar top 2 eller 3 i toppligorna bli direktkvalificerade.
Alltså vart kommer alla matcher ifrån? Det är ju helt galet att damernas kalander ser likadan ut som herrarnas. Pamparna ser såklart bara pengar framför sig och fler turneringar, samt fler matcher ger större intäkter Man vad hände med spelarna, att tro att en kvinnlig fotbollspelare ska kunna ha samma belastning som en manlig är bara helt vrickat. Eller är det verkligen så? Tittar vi på andra sporter så ser damernas kalander nästan likadan ut som herrarnas. I sporter som tennis och innebandy är det ingen skillnad och visst finns det skador där också som i alla idrotter men inte ens i närheten av hur det ser ut i fotbollen. Varför är just fotbollsspelare så skadedrabbade? I innebandy är det nästan uteslutande knäskador och fotskador, i tennis mer förslitningsskador. Men inom fotbollen åker spelare på alla möjliga former av skador. Allt från huvudskador, benbrott, muskelbristningar, fotskador, ryggskador och inte minst knäskador.
För att svara på den tidigare frågan så är det helt vrickat att damernas schema ser likadant ut som herrarnas. För att i sporter som innebandy och tennis har man en betydligt längre försäsong där man bygger upp kroppen och i tennis behöver man inte spela varje turnering hela tiden. Men som fotbollsspelare måste du alltid vara påkopplad både mentalt och fysiskt. Lägg därtill att en spelare som Stina Blackstenius inte har haft ett break sedan vintern 2021. Det var alltså 2 år sedan hon fick en riktig försäsong. Det är ju helt sjukt, när ska hon ha tid att bygga upp sin kropp? Det är bara i fotbollens egen lilla värld som det händer. För att jämföra det med innebandyn som har en flera månader lång försäsong där spelarna bygger upp en fysisk form så att man ska klara av att ha ett tight spelschema under en kortare period. För när säsongen väl är igång är det tätt mellan matcherna och speciellt nu i slutspelet spelar man varannan dag. Det som slår en är att varenda spelare klarar av att spela 3, ibland 4 tuffa matcher på ett fåtal dagar utan att åka på skador. I fotbollen klarar inte spelarna av att göra det och då är ju frågan om innebandy helt enkelt är en skonsammare sport att utöva för kroppen? För en utomstående borde inte skillnaden vara så stor. Båda sporterna kräver explosivitet och snabba riktningsförändringar men varför klarar innebandy-spelare generellt av det bättre än fotbollsspelare? Är det sättet man tränar på eller vad är det? Vissa pekar på att skorna är boven i dramat men det är nog inte det stora problemet. Jag tror att allt handlar om återhämtning och sättet man tränar på.
Som det är nu kan det till och med vara en fördel för en damfotbollsspelare att åka på en skada hur sjukt det än låter. Då får man åtminstone ett break och får ju chansen att bygga upp sin kropp under en period. Några bra exempel på det är ju Rosa Kafaji och Amanda Nilden som båda har varit borta ett tag. Nu tycker jag man ser att de är bättre tränade än tidigare. Kafaji klarar nu av att hålla ifrån sig sin motståndare och är betydligt starkare i kroppen än innan skadan. Likadant med Nilden som även hon ser starkare ut i kroppen och bättre tränad än tidigare bara på det lilla man sett nu är hon mer följsam och vinner fler dueller än tidigare. Så skador för inte bara dåliga saker med sig.
Slegers var huvudtränare i LB07.
Det stora problemet med damfotboll och skador/slitna spelare stavas landslagssamlingar. Det är för mycket fokus på landslag inom damfotbollen.
I Sverige i år har vi haft två samlingar med diverse landslag innan allsvenskan och elitettan drog igång. Även om många spelare i a-landslaget spelar utanför Sverige påverkar såklart det även dessa utländska klubbar när det kommer hem slitna och skadade spelare. Inte konstigt att spelare blir skadade när de har 1 dag med träning och återhämtning innan det är dags för spel i klubblaget igen.
När det gäller Sverige anser jag att vi inte ska delta i OS längre. Varför gör vi det på damsidan med våra bästa spelare, men inte på herrsidan? Bra motivering till det finns inte?
Sverige, och övriga världen, ställer upp med de bästa damspelarna i OS eftersom det är en turnering som på många sätt är jämställd med VM. Däremot är ju Fifa livrädda för att OS skall slå ut VM på herrsidan. Därför stoppar Fifa de bästa spelarna från att spela OS. Herr-OS är ju en U23-turnering, och spelas mitt i ligasäsong.
Ännu så länge är OS bra för att marknadsföra damfotbollen. Men om Fifa i framtiden börjar känna samma skräck för damernas VM blir det nog som du vill, att de bästa spelarna inte kommer att vara med i damernas OS heller. Fram tills dess skall vi självklart vara med i OS med vårt bästa lag – om vi kvalar in.
Det stora antalet matcher i klubb- och landslag har blivit ett problem eftersom slitaget på spelarna ökar mycket. Samtidigt envisas tränare och förbundskaptener i toppklubbarna att gå runt på ett litet antal spelare i nästan alla matcher, trots breda trupper. Skador, ofta långtidsskador, är den naturliga följden. Samtidigt vill Uefa och andra aktörer trycka in ännu fler matcher.
Däremot vore det vansinnigt för damfotbollen att lämna OS. Det finns ett stort mervärde i att dom bästa landslagen är med i damernas OS-turnering. Att herrfotbollen gör på ett annat sätt är inte något argument för att damfotbollen ska göra det samma.
Vad är mervärdet för att damerna ska vara med i OS nu när den internationella damfotbollen mer och mer ser ut som herrarnas ligor? Schemat för damspelarna i a-landslagen är ju idag lika hårt som för herrarna, om inte värre med tanke på Algarve cup och liknande turneringar på våren. Lägg till Champions League och allehanda inhemska cuper där de bästa spelarna matchas mycket.
Om vi nu måste vara med i OS räcker det i så fall att skicka U23-laget eller något flicklag.
Sverige har deltagit i många EM, VM och OS genom åren utan att publiksiffrorna i damallsvenskan ökat så värst mycket. Vad är då syftet med att visa upp sig i ännu en turnering när den inhemska publiken inte bryr sig om sin egen högsta serie? Alla som går på a-landslagets hemmamatcher, varför håller sig många hemma när det gäller seriematcher i allsvenskan?