I går debatterades dragkampen mellan landslag och klubblag på twitter. Bakgrunden var den här artikeln i Sydsvenskan där LdB FC Malmös tränare Jonas Eidevall kritiserade upplägget för Algarve cup – med fyra matcher på åtta dagar.

Med följde också kritik av att landslagen inom damfotbollen har hela 100 samlingsdagar per år i den ordinarie kalendern – betydligt fler än inom herrfotbollen.

I dag följer Sydsvenskan upp med en artikel om hur EFD jobbar med frågan.

Frågan är inte ny. Göteborgs tränare Torbjörn Nilsson framförde liknande kritik mot alla samlingar i fjol vid den här tiden. Och visst förstår man klubbarna, det är de som är spelarnas arbetsgivare – och således betalar spelarnas lön.

Och när det blir som nu, att A- och U23-landslagen har samling under olika veckor, blir det långa perioder där inte klubbarna kan köra ordentlig lagträning. Där förstår jag därför att Malmö stoppade Elin Rubensson och Amanda Ilestedt från att spela med U23 i förra veckan.

Det här är en svårlöst fråga. Klubbarna vill ha sina spelare så mycket som möjligt. Det står mot förbunden, som vill ha så många landslagssamlingar som möjligt. Exempelvis var Pia Sundhage tydlig med att hon ville ha maximalt med tid ihop med spelarna när hon tog över det svenska laget.

I grunden är jag på förbundens sida. Det är landslagen som engagerar klart mest och flest inom damfotbollen. Inte klubbarna. Så för sportens bästa bör landslagen ges både tid och resurser.
Här är skillnaden mellan herr- och damfotboll enorm. Visst är det stort engagemang för landslagen även på herrsidan, men där är klubbarna uppe jämsides, eller i många fall – förbi.

Inom damfotbollen är det däremot enorm skillnad. Klubblagen har knappt några inbitna supportrar, medan landslagen har stort stöd. Det är så stor skillnad att jag alltså kan tycka att Fifa gör rätt när de har 100 dagar avsatta för landslagsverksamhet.

Och då landslagsfönstren gäller för alla länder är exemelvis upplägget ungefär likadant för alla de klubbar som om två veckor gör upp i kvartsfinalerna av Champions League.

Det som däremot inte känns rimligt är att det är klubbarna som betalar hela spelarnas lön och försäkringar även under landslagssamlingar, såsom det fungerar i Sverige.

I exempelvis USA, Kanada, Mexiko och England har landslagsspelarna lön från förbundet. Det känns som en lösning som bör införas även i Sverige.

Fast jag inser att det inte skulle räcka för att lösa de damallsvenska klubbarnas problem. De flesta av dem har ju dessutom flera utländska landslagsspelare på lönelistan.

I nuläget befinner sig klubbarna i en konstig situation. Eftersom det är i landslagen som spelarna hamnar mest i fokus, lär de tycka att de uppdragen är både viktigast och roligast.

Det är ju bara vid de stora mästerskapen för landslag som det är storpublik framför tv-apparaterna. Klubbfotbollens största tävling – Champions League – är ju fortfarande så ointressant att ingen av de större svenska kanalerna ens sänder finalen. Om den inte innehåller ett svenskt lag vill säga.

Visst kan klubbarna sätta hårt mot hårt, och stoppa sina spelare från landslagsspel.
Men där har man inte mycket goodwill att vinna. Och på längre sikt kan det vara förödande – för vilka spelare vill gå till en klubb där man stoppas från landslagsspel?

Och vad skulle supportrarna säga om exempelvis Göteborg eller Malmö skulle hindra sina spelare från landslagsspel, och exempelvis bidraga till ett svenskt misslyckande i EM?

Att hitta en lösning på frågan som passar alla parter lär inte bli enkelt. Personligen är jag glad att jag bara följer frågan från sidan.