Etikettarkiv: Therese Sjögran

Krönika över damfotbollsåret 2015

Publicerad den av
2

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

Ge Lindahl diamantbollen

Publicerad den av
3

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.

Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.

Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?

Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.

På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.

Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.

Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.

Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.

Pernille Harder

Pernille Harder

Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögran bästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.

Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.

Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.

På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.

Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.

En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.

* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.

Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.

Eskilstunas guldläge, Bachmann, oro i Göteborg och mycket mer

Publicerad den av
5

Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.

Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.

Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.

Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:

”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”

Ni fick alltså bra betalt?

”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”

Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.

Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.

Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.

Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.

Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.

2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.

Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.

Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.

Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).

Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.

Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.

Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).

Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.

Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.

Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.

Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.

För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.

En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.

En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.

I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.

* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.

Rachel Buehler skriver autografer

Rachel Buehler skriver autografer

När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.

Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:

* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.

Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…

* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.

Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.

Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.

Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.

* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.

I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.

I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.

 

Bélanger till sargat Rosengård

Publicerad den av
9

FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.

Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.

Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:

”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”

Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.

Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan  snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.

Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.

Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:

”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”

Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.

Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:

”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”

Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.

Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.

Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.

En sådan är förresten Stina Blackstenius.

Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.

Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.

Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.

Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.

Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.

Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.

Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:

Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.

Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.

För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.

I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.

För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.

Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:

”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”

Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?

 

Öppet för Eskilstuna att bli halvtidsmästarinnor

Publicerad den av
1

Linköpings segersvit sprack i Piteå och Rosengård fortsätter att hacka efter VM-uppehållet. Därmed är Eskilstuna det enda lag som på egen hand kan spela till sig halvtidsledning i damallsvenskan.

Jämfört med mitt damallsvenska tips är det just Eskilstuna som är den stora positiva överraskningen, medan Örebro och i viss mån även Göteborg är missräkningarna.

I dag visade dock Göteborg klass när man spelade 2–2 i Malmö. Jag satt och spanade på den matchen samtidigt som jag följde AIK–Elfsborg i herrallsvenskan. Min uppfattning är nog att Göteborg gav bort två poäng. Unga målvakten Fanny Lund kastade nämligen in Rosengårds 1–1-mål. Lund har visat stora brister i luftrummet i sina senaste matcher. Hon bjöd ju även Eskilstuna på ett billigt mål senast.

Luftrummet blir alltmer ett svenskt problem. I A-landslaget har vi inte offensiva spelare som kan nicka och vårt duktiga F19-landslag visade du stora brister i luftrummet i sin annars så väl genomförda EM-semifinal häromdagen.

Hur man skall göra för att utveckla luftspelet för våra unga spelare är en viktig fråga för förbundets talangutveckling. Som jag skrev i min analys efter VM är mitt förslag att korta ner planerna och spela från straffområdeslinje till straffområdeslinje för all nationell flickfotboll, även F19. Allt för att tvinga lagen att spela bredare och på så sätt få fler inlägg.

Det var en liten avstickare från ämnet, den allt jämnare damallsvenskan. I botten spelade Mallbacken och Umeå 0–0, vilket gör att nedflyttningsstriden lever. Dock innebär siffrorna att avståndet uppåt växer för AIK, som måste börja vinna matcher för att ha chansen.

Tillbaka till mitt damallsvenska tips. Där satte jag Piteå som årets positiva överraskning på femte plats. Det tipset känner jag mig väldigt nöjd med i nuläget. Efter dagens 2–0-seger mot Linköping ligger Piteå fyra, och man har ju faktiskt till och med lite halvkontakt med topptrion. Stellan Carlsson har verkligen gjort ett imponerande lagbygge.

Det har ju även Viktor Eriksson i Eskilstuna. Valet av spelsystemet 5–3–2 eller 3–5–2 – välj själv vilken kombination som känns bäst – har fallit mycket väl ut. Och besegrar man Hammarby och Vittsjö i de båda nästkommande matcherna är det Eskilstuna som leder damallsvenskan i halvtid.

Höstsäsongen inleder för övrigt United med att ta emot Rosengård den 5 augusti. Det är en hyperintressant match. Rosengård har plötsligt massor av problem, så många att Therese Sjögran som slutade häromveckan var tillbaka på planen i dag, nu som spelande tränare.

Man hade ju vissa farhågor om att VM skulle slita hårt på truppen, men att de skulle inleda med att bara ta två poäng på tre matcher efter uppehållet hade jag aldrig trott. Känslan nu är att förlusten av Anja Mittag kan kosta. Den grymma spets som laget haft i sin offensiv är plötsligt borta. Visst har man potentiella ersättare, men känslan är ändå att det kan ta ett tag innan Rosengård hittar rätt igen.

Mina betyg på Sveriges VM-spelare

Publicerad den av
2

Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.

Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.

De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.

Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.

Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.

Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.

Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.

Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.

När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.

Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:

3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.

3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.

2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.

2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.

2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.

2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.

2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.

2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.

2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.

1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.

1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.

1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.

1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.

1: Olivia Schough
Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.

1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.

Snittbetyg: 1,9 – inte godkänt.

Dags för Sundhage att kliva åt sidan

Publicerad den av
17

Hjärnan hade rätt, det där som malde i bakhuvudet var inget att lyssna på. Sverige är utslaget ur VM – och det med besked.

Tyskland var bättre på allt och tog sin största mästerskapsseger mot Sverige någonsin. Jag har inte orkat gå igenom arkiven, men kan det var väl även Sveriges största mästerskapsförlust alla kategorier?

I min kommentar till morgondagens e-tidning ifrågasätter jag om Pia Sundhage skall fortsätta som förbundskapten. Sundhage har valt vägen – men den har inte lett laget till målet.

Tvärtom är det här ett av Sveriges två sämsta VM någonsin – kanske det allra sämsta. Det är andra gången vi kommer trea i gruppen och andra gången vi inte spelar kvartsfinal. Första gången var 2007  – då laget ut i gruppspelet. Men då vann vi en match, och även då var vi bland de 16 bästa. Det var ju bara med 16 lag då.

Det mesta talar dessutom för att vi för första gången någonsin missar en OS-turnering. Det finns ju ett litet hopp, men känslan är väl att Frankrike och ytterligare en europeisk nation (utöver England) kommer att ta sig till kvartsfinal.

Sedan slutsignalen har jag varit nere i den mixade zonen och lyssnat på en mängd spelare och ledare. Jag frågade Anja Mittag hur det kändes att avsluta kompisen Therese Sjögran:s karriär. Hon gillade inte riktigt den frågan, utan sa:

”Det var inte jag – det var hela det tyska laget. Det var lite Sveriges fel, hade de spelat bättre i gruppspelet hade de inte behövt möta oss nu.”

Jag frågade en tårögd Sjögran den klassiska frågan, hur känns det? Svaret blev:

”Det är mest tomhet just nu. Jag kommer väl att bryta ihop senare, men… Det är sista matchen och att vi förlorar och åker ut på det här sättet – det är aldrig roligt. Men nu är det över.”

Jag pratade med Charlotte Rohlin – som även hon har gjort sin sista landskamp. Hon menade att hon inte kommer att ändra sig – inte ens om miraklet inträffar och Sverige går till OS.

”Det är så väldigt ledsamt och tråkigt – inget kul alls. Hade önskat att det blev ett bättre slut, det hade jag verkligen gjort. Jag är absolut inte redo för att åka hem. På något sätt har jag kanske inte fattat att det är slut heller. … Det känns bara så jävla tomt att lämna.”

Lotta Schelin var rakryggad och skyllde inte ifrån sig. Hon konstaterade att hon har gjort allt vad hon kunde, att den fysiska formen känns bra – men att hon inte har fått spelet att stämma. Jag tyckte att hon gjorde sin bästa VM-insats i dag. Men till ingen nytta.

Det finns förstås anledning att analysera vidare det här framöver. Nu tänkte jag dock packa ihop mina grejer och förbereda mig för hemresa. Tidigt i morgon bitti, kanadensisk tid, flyger jag hem. Kanske att jag kommer åt att blogga lite under mellanlandningarna, annars hörs vi när jag är hemma – vilket är måndag.

Eller, just det ja. Innan jag sätter punkt härifrån Ottawa kanske ni undrar vem jag tycker skall ta över efter Sundhage. Jag tycker att det är dags för förbundet att slå Tony Gustavsson en signal.

 

Startelvan är klar – blir det svensk fembackslinje?

Publicerad den av
Svara

Den svenska startelvan har kommit – och den innehåller fyra mittbackar. Jag skrev i min matchguide om Pia Sundhage:s varning för Alexandra Popp och om hur duellen mellan Popp och Elin Rubensson var den som oroade mig mest. Där och då slog tanken mig att ”Sverige kanske spelar med en fembackslinje med tre mittbackar i morgon.”

Sedan föll den tanken bort ur mitt huvud. Fast den fanns kvar i Sundhages. Alldeles precis kom nämligen startelvan och den antyder en 5-3-2-uppställning även om laget är uppsatt 4-4-2. Utöver tre mittbackar i backlinjen har man ju även plockat in Linda Sembrant istället för Lisa Dahlkvist. Den sistnämnda ändringen överraskar mig mer. Jag tycker att Dahlkvist har varit en av våra bästa spelare i VM. Men hon har kanske fått ont igen.

Här är Sveriges elva, som den officiellt är uppställd: Hedvig Lindahl – Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Rubensson, Sembrant, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.

Den tyska elvan blev däremot precis som jag trodde i min matchguide, alltså: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Matchguide Sverige–Tyskland

Publicerad den av
3

I kväll smäller det i Ottawa – eller Åddava som man säger här. VM går in i det avgörande skedet – utslagningsmatcherna. För första gången någonsin spelas det åttondelsfinaler och först ut är som bekant Sverige och Tyskland.

Som vanligt under mästerskapet har jag satt ihop en matig matchguide. Här är all info som behövs inför nattens drama:

Arena: TD Place Stadium (Lansdowne Park) i Ottawa.

Matchstart: 22.00 (16.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: RI Hyang Ok, Nordkorea.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 23 grader vid avspark.
Odds: 80–20 i tysk favör. Tyskland har det bättre laget och bör vinna. Men man har även störst press på sig. Hjärnan säger tysk 2–1-seger, men någonting i bakhuvudet börjar säga att Sverige kommer att vinna en match i det här mästerskapet och att det lika gärna kan bli svensk seger med låt säga 3–2. Ni får tolka det hur ni vill…
Förutsättningar: Det är en utslagsmatch – ett lag måste alltså vinna. Är det oavgjort efter 2×45 minuter blir det förlängning i 2×15. Är det fortfarande oavgjort då blir det straffsparksläggning.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin.
Trolig tysk startelva: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Kommentar:
På den svenska matchpresskonferensen i går pratade Pia Sundhage om att människor och lag som får en andra chans kan göra underverk. Sverige har fått en andra chans…

Nu tror jag kanske inte att det är ett underverk som krävs för seger – det tyska laget består ju också av människor. Många av de människorna är dessutom unga och ganska orutinerade på den här nivån. Det går att vinna mot dem.

Skall vi fortsätta vara positiva tycker jag att den tyska målvakten Nadine Angerer är sämre än tidigare. De senaste säsongerna har hon gjort ett antal svaga ingripanden. Här kastar jag dock in brasklappen att hon brukar växa med uppgiften, vilket säkert innebär att hon gör en toppinsats i kväll.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

När det gäller den tyska startelvan är den stora frågan om Melanie Leupolz eller Dzsenifer Marozsan startar bredvid Lena Goessling på centralt mittfält. Jag tror på Leupolz som mer är en tvåvägsspelare än offensivt skickliga Marozsan.
På den tyska matchpresskonferensen garanterade Silvia Neid att Marozsan kommer att spela mot Sverige. Däremot ville förbundskaptenen inte berätta om det var från start eller som inhoppare.

Skall vi fortsätta leta positiva saker så är Tyskland känsliga för kontringar. Deras mittbackar Annike Krahn och Saskia Bartusiak jobbar helst framåt – inte bakåt. Och ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier ligger ofta väldigt högt upp i planen, vilket gör att de inte alltid hinner hem för att hjälpa sina innerbackar.
Mittback Bartusiak fick för övrigt i går bemöta Caroline Seger:s korrekta påstående att Tyskland har en långsam backlinje. Tyskan valde att slå bort det genom att säga att hon tycker att man har en bra backlinje och att hon inte bryr sig om vad motståndarna säger.

Jag har inte sett allt av Tyskland i VM, men det jag har sett är laget verkligen känsligt för kontringar. Inte minst vid egna hörnor, där man vräker upp hysteriskt mycket folk. Tyskland är för övrigt mycket farligt på alla fasta situationer. Man har många nickstarka spelare. Men om Hedvig Lindahl kan plocka ner hörnorna och snabbt tänka kontring finns chansen att Sverige kan få till riktigt intressanta situationer.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Hörnor är också det svenska anfallsvapen som Pia Sundhage helst pratar om. Hon gav målvaktstränare Mikael ”Mille” Olsson en stor del i att Sverige haft så bra hörnor under VM. Fortsätter de svenska hörnorna att hålla högsta kvalitet kan de avgöra matchen.

Annars har ju Sverige som bekant väldigt svårt att skapa målchanser i själva spelet hittills i VM. Totalt har jag räknat till elva klara svenska målchanser på tre matcher. Av dem har nio kommit i samband med hörnor – och alltså bara två i själva spelet. Nämnas bör dock att båda de två målchanserna i spelet har blivit mål.

Det lär inte bli lättare att skapa målchanser i spelet mot starka Tyskland. Men vi har ju ett sparkapital i Lotta Schelin. Kan hon sluta fundera över huruvida hon är ensam uppe på topp eller inte och i stället koncentrera sig på att vinna bollen och hålla fast den högt upp i planen är mycket vunnet.
Det är nämligen inte bara mittbackarna i Tyskland som helst jobbar framåt – det gäller för hela laget. Kan vi med jämna mellanrum få dem att lägga energi på att jobba hem sjunker oddsen för svensk seger.

Historiskt sett är det 9–2 i mästerskap till Tyskland. Eller 7–2–2 efter 90 minuter. Dock har de båda kryssmatcherna vunnits av tyskorna på golden goal. Dessutom har Tyskland nu åtta raka segrar under ett tidsintervall av 20 år. Inte ens Therese Sjögran har varit med och slagit tyskorna.

Däremot har våra ungdomslandslag besegrat Tyskland flera gånger på senare år. Den yngre tyska generationen har alltså inte samma överlägsna självförtroende mot Sverige som den äldre. Kanske, kanske kan alltså även Sjögran få uppleva en seger innan hon lägger av.

Just Sjögran har varit den stora positiva överraskningen i det svenska laget. Jag trodde på förhand att hon skulle matchas ur laget medan Malin Diaz skulle matchas in. Det kan också ha varit tanken. Men Sjögran har varit genomgående bästa svenska spelare och bör inte bytas ut i onödan.

Det om svenska styrkor. När Pia Sundhage på den matchförberedande presskonferensen ombads att lyfta fram tyska styrkor nämnde hon Alexandra Popp:s huvudspel.
Jag har på förhand satt duellen mellan tyska vänsteryttern Popp och svenska högerbacken Elin Rubensson som den mest kritiska för svensk del. Rubenssons bristande utbildning i defensiven har blivit obehagligt påtaglig i flera matcher här i Kanada, och att vinna luftdueller mot Popp kräver väldigt mycket.

Dessutom är framför allt Anja Mittag en smart forward som gör smarta löpningar. Där måste alla backar vara vaksamma.

För svensk del kommer det även att krävas en stor taktisk skicklighet, framför allt under matchens första halvtimme. För i 20–30 minuter brukar Tyskland orka sätta en makalöst hård press på motståndarnas bollhållare, ofta jobbar man med sex–sju spelare i pressen.
Det kommer inte vara lätt för Sverige att spela kortpassningsspel under den perioden. Där rekommenderar jag att man spelar säkert och slår ganska många långbollar. Ytterbackarna får inte så chanspassningar in i mitten utan bör om de är det minsta osäkra helst slå raka passningar längs sidlinjen.

När tyskorna inte längre orkar pressa lika hårt och pressen avtar i intensitet – det är då Sverige har chansen. Är vi alltså med i matchen efter 30 minuter kan det här gå bra. Se bara på Norge i gruppspelet. De var överkörda under den första halvleken, men spelade jämnt med tyskorna efter paus.

Det svenska lägret har även rätt i att all press ligger på Tyskland. Ju längre tiden går utan att de kan avgöra matchen – desto mer stressade lär deras spelare bli. De vill knappast missa ett andra raka OS.

Å andra sidan har Sverige aldrig missat ett OS och vill inte göra det nu heller. Visst blir väl det här en hyperintressant match – även om vi slår ur underläge?

”Folk stod upp och hoppade i sängarna”

Publicerad den av
4

Vid kvart över fyra i morse, svensk tid, mötte Pia Sundhage, Caroline Seger och Therese Sjögran oss i media utanför spelarhotellet här i Edmonton.

Sundhage var av förklarliga skäl mycket gladare och positivare än hon var på presskonferensen efter Australienmatchen.

I dag sa hon bland annat att:

”Vi har fått en andra chans. Vi har inget att förlora. Nu skall vi se till att göra det så svårt som möjligt för Tyskland. … De kommer att känna press. För skulle det vara så att vi vinner mot Tyskland kommer de att missa OS för andra gången i rad. Det tror jag inte de är så glada över. … Börjar de svaja i matchen kommer Sverige att vinna.”

Och:

”Jag tror att den allra största grejen är det som hände i vår korridor där uppe. Från det att vi varit oerhört nervösa, vi har hoppats och trott. Vi har spelat tre matcher, vi har inte förlorat – ändå är vi inte säkra på att gå vidare. När, efter många om och men, Brasilien vinner med 1–0 – den känsla som är där uppe, den känslan skall vi ta med oss till Tyskland och njuta av.”

Skall jag vara ärlig fick jag lyssna igenom Sundhages citat på bandet efteråt. Mitt fokus blev nämligen ganska missriktat under intervjun. Vår förbundskapten var nämligen barfota och hade badtofflor på sig – och jag har aldrig förr sett någon med så sneda stortår…

Det var en parentes.

Tillbaka till allvaret. Offensivt sett tycker jag att Therese Sjögran har varit bästa svenska spelare i alla matcherna. Jag skulle nog dessutom säga att hon är den som varit bäst i kontakten med media, hon bjuder alltid på bra och intressanta svar.

Så här säger hon om hur hon upplevde nattens drama:

”Det är nog det värsta jag gått igenom i min långa karriär. Vi såg den på ett rum – Lisa och Sampans, nästan alla var där. Det var ju till sista minut, det var väldigt jobbigt. Klart att det var vissa stunder man satt med mobilen för att man inte kunde se. … Det gick inte att ta på den känsla vi hade. Allting hängde på en skör tråd. … Det var en härlig känsla när slutsignalen gick. Det var kaos, folk stod upp och hoppade i sängarna.”

Sjögran fick förstås också prata lite om ”omöjliga Tyskland”. I intervjuerna i dag lät det som att Tyskland slagit ut vårt lag ut varenda mästerskap de senaste åren. Så är det ju inte. Visst har tyskorna 9–2 på Sverige i mästerskap, bland annat de åtta senaste. Men det har bara varit två möten de senaste tio åren:

EM 2013, semifinal: Sverige–Tyskland 0–1
OS 2008, kvartsfinal: Tyskland–Sverige 2–0
OS 2004, bronsmatch: Tyskland–Sverige 1–0
VM 2003, final: Tyskland–Sverige 2–1, golden goal
EM 2001, final: Tyskland–Sverige 1–0, golden goal
EM 2001, gruppspel: Tyskland–Sverige 3–1
OS 2000, gruppspel: Tyskland–Sverige 1–0
EM 1997, semifinal: Sverige–Tyskland 0–1
VM 1995, gruppspel: Sverige–Tyskland 3–2
EM 1995, final: Tyskland–Sverige 3–2
VM 1991, bronsmatch: Sverige-Tyskland 4–0

För de spelare som var med 1995–2004 kan man förstå att Tyskland blev ett spöke, men för dagens spelare borde det inte vara lika illa. Sjögran igen:

”Vi har ingenting att förlora. Nu har vi utnyttjat alla vår liv tror jag. Det är det sista vi har nu, det är bara att gå ut och köra. … Det är de som har pressen på sig – och det vet de om. … Vi gick in med samma känsla mot USA och det gick ju ganska så bra. Vi är som bäst när vi får slå ur underläge och det gör vi verkligen nu.”

Hon får frågan om hur hon ser på slutspelsträdet, där den svenska vägen till final blir Tyskland och därefter sannolikt Frankrike och USA:

”Det väl som det här mästerskapet är, vi har hamnat på den svåraste sidan. Men det är vårt eget fel, som vi har spelat i gruppen, med de poäng vi tagit – då hamnar vi på den här sidan. Det är bara att gilla läget.”

Tredje person på pressträffen var alltså Caroline Seger:

”Det är klart att det har varit en känslostorm i dag, långa timmar. Jag tyckte att Brasilien svajade lite. … Det är viktigt för oss att njuta av att vi har fått den här chansen och gå in och göra en 110–200 procents insats…”

Och slutligen lite Tysklandstankar från Seger:

”De kommer etta i gruppen och får möta Sverige i åttondelsfinal bara för att vi kommer trea. Jag tror inte att de är jätteglada över det. Men jag vet också att den mentala biten på dem är väldigt stark och de är starka när de är i ett mästerskap. … Svagheterna ligger i deras backlinje, lite långsammare där, men ändå väldigt bra. De är ju ett bra lag, sett över hela banan, både försvars- och anfallsmässigt. De har ju respekt för våra snabba anfallsspelare, kan vi utnyttja det och få in bollar bakom deras innerbackar framför allt.”

”Hade det varit sten-sax-påse skulle jag skickat mig själv”

Publicerad den av
8

Det var en lite märklig situation när vi i media mötte de svenska spelarna efter dagens match. Lisa Dahlkvist konstaterade att hon inte visste om hon kände hopp eller upplevde situationen som att laget var utslaget.

”Jag vet faktiskt inte, det är svårt att säga. Klart att man fortfarande har hopp. Det finns ju chans att vi kan få spela vidare. Men man är ju grymt besviken över att vi inte kan vinna någon match.”

Dahlkvist funderade även över hur det skulle vara om det svenska VM-ödet avgjordes via lottning mot Costa Rica i natt.

”Det vore det märkligaste som skulle kunna hända – gå vidare på lottning.”

Hon får en skämtsam följdfråga om hur stora chanser hon ger Sverige i en lottning.

”Det beror ju på vem som är med på lottningen. Hade det varit sten-sax-påse skulle jag nog ha skickat mig själv.”

Den som var klart mest tagen efter dagens match var Therese Sjögran. Hon kände sig tveksam till om hon orkar titta på de matcher som avgör Sveriges öde.

”Jag skulle helst ha jättemycket att göra så att tiden rullar på. Sedan sätter man på mobilen efter 90 minuter. Jag vet inte om jag fixar att titta, det beror om Brasilien ställer upp med bästa laget – då kanske jag kollar.”

Det som gjorde mest ont för henne var det faktum att landslagskarriären kan avslutas framför tv:n – eller via lottning.

”Det är helt stört i så fall. Tänk att åka ut på lottning. Åh, herregud.”

Hon sa sig hålla tillbaka sin känslor. Hade hon släppt kontrollen så:

”Då hade jag nog brutit ihop. Det är det sista jag gör på den här nivån och om jag börjar tänka på att det här kan ha varit min sista match, då känns det mycket.”

Innan jag går och lägger mig tänkte jag bara skriva ut vilka lag som faktiskt är klara för slutspel i nuläget. Det är Kanada, Kina, Holland, Tyskland, Norge, Japan, Kamerun, Schweiz, USA, Australien, Brasilien och Colombia. Slutspelsträdet ser ut så här just nu:

Kina–Kamerun
USA–grupptrea E eller F

Tyskland–grupptrea A eller D
Ettan F–Tvåan E

Brasilien–Australien
Japan–grupptrea A eller F

Norge–Tvåan F
Kanada–Schweiz

Noterbart här är att jag räknar bort Thailand från slutspelet även om de fortfarande har en mikroskopisk chans som innebär att de måste ha två lag i grupp E bakom sig, vilket kräver sjumålsförlust för England mot Colombia samtidigt som Frankrike vinner mot Mexiko. Dessutom måste grupptrean i F stanna på två poäng. Jag räknar alltså Thailand som utslaget.

Röster inför Sverige–Australien

Publicerad den av
1

I går säkrade Kanada, Kina, Holland, Tyskland och Norge sina avancemang till åttondelsfinalerna, medan Thailand får avvakta resultaten i övriga grupper innan de vet om de går vidare eller inte.

Vi fick se en ny mycket svag insats av en domare, en avgörande insats. Den straff som Kina kvitterade på mot Nya Zeeland var ju nämligen helt feldömd. Situationen finns 25 sekunder in i det här klippet:

Tråkigt för Nya Zeeland förstås. I dag hoppas vi slippa svaga domslut. Man börjar kännas att vi är nära ett avgörande. För att ge lite mer läsning inför avspark har jag samlat in funderingar kring matchen från spelare och ledare under veckan.

Här är ett gäng av de synpunkter jag fått in:

Alanna Kennedy, mittback Australien:

”Jag tror att det blir en intressant match. Båda lagen håller hög klass, vi vet att Sverige har flera duktiga, offensiva spelare. Kan vi försvara oss bra mot dem tror jag att det löser sig på den andra sidan. Vi har ju ett väldigt starkt anfall – så det blir nog en rolig match att titta på.”

Amanda Ilestedt:

”Jag skulle tro att vi blir lite mer offensiva än mot USA. Vi har pratat om att komma runt mer på kanterna. Vi siktar på att vinna, det finns inget annat i våra huvuden. Australien har riktigt vassa forwards, riktigt kvicka. Så det gäller att se upp med dem. De har också duktiga innermittfältare som är passningsskickliga.”

Therese Sjögran:

”Det är bra att vi måste vinna för att vara säkra. Nu vet vi vad som gäller, vi måste spela 100 procent. Då är vi som bäst. Vi såg Australien mot USA, det var nog rätt viktigt – för de är ett bra lag.”

Ali Krieger, högerback USA:

”Jag tycker inte att något av lagen är bättre eller sämre än det andra, de har bara olika styrkor. Sverige klev inte upp så högt, så för min del var det jobbigare mot Australien. De har verkligen kvalitet på sina forwards, de är alla väldigt snabba. Sam Kerr är en fantastisk spelare som spelar tufft, är bestämd men som också gör väldigt smarta löpningar. Hon är svår att försvara mot.”

Lotta Schelin:

”Vi vet att de är ett fantastiskt bra lag. Men håller vi samma nivå mot Australien som vi gjorde mot USA kan jag inte se något annat än att vi skall kunna ta de tre poängen – så jag har stort självförtroende.”

Steph Catley, back Australien:

”Vi höll nollan senast och har bra självförtroende i backlinjen. Sverige är en bra värdemätare för oss. De har ett bra lag, med många duktiga spelare. Jag var inte med 2011, men med tanke på hur det gick då skulle det vara fantastiskt att vinna mot dem.”

Caroline Seger:

”De har utvecklats jättemycket sedan 2011 och har verkligen spelat en fin fotboll. Det blir en väldigt tuff match för oss.”

Lilie Persson, assisterande förbundskapten:

”Australien är giftiga när de sätter fart i djupled. Alla deras offensiva spelare är väldigt rörliga. Har man inte fart på fötterna, fart i tanken då får man det jobbigt mot Australien. … Det som måste till är att vi får möjlighet att fortsätta på den väg det blev mot USA. Med närmare avstånd till varandra. Då kan vi hitta kombinationer, då kan vi hitta löpningar i djupled. Det hinner vi inte om vi har så långa avstånd som vi hade mot Nigeria. Vi hade nästanlägen mot USA. De där nästanlägena skall bli 100-procentiga nu.”

Alen Stajcic, förbundskapten Australien:

”Vi är ett lag på väg upp mot toppen. Vi har skapat många målchanser och haft många avslut i de första matcherna – vilket är bra. Kan vi hålla de siffrorna över tid kommer vi att vinna fler matcher. Vi kan fortfarande sluta allt från etta till fyra i gruppen så vi kommer inte att hålla igen. Det är en tuff match som alla i den här gruppen. Vi kan slå Sverige – men det är en utmaning. Sverige måste klara av att lösa upp vårt försvar samtidigt som de måste ha koll på vårt anfall. Och det är elektriskt, snabbt och rörligt.”

Matchguide Sverige–Australien

Publicerad den av
3

Vi är framme vid avgörandet i grupp D. Här kommer en lång och förhoppningsvis riktigt matig matchguide till Sveriges ödesmatch mot Australien.

Klart är att vårt lag måste vinna för att vara säkert på avancemang. Vi har inte saken i egna händer vid kryss i dag. För blir det kryss och vi slutar trea i gruppen får vi sannolikt sitta och vänta i ett dygn på besked om det blir åttondelsfinal eller inte. Jag skriver sannolikt eftersom jag räknar med att Kamerun inte förlorar med sex måls marginal mot Schweiz.

Här är all info inför nattens drama:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 02.00 (18.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00.
Domare: Lucila Venegas, Mexiko.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 22 grader vid avspark.
Odds: 51–49 i svensk favör. Det känns otroligt ovisst på förhand, men jag har en känsla av att Sverige vinner eftersom vårt lag har kniven hårdare upptryckt mot strupen. Mitt tips är alltså svensk seger med 2–1.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Lina Nilsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Sofia Jakobsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin.
Trolig australiensisk startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Katrina Gorry – Lisa De Vanna, Kyah Simon och Samantha Kerr.

Förutsättningar för Sverige:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner Sverige gruppen. Förutsatt att inte Nigeria vinner med två måls större marginal än Sverige – för då blir vi tvåa bakom Nigeria.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir Sverige tvåa.

Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng mot Nigeria blir Sverige trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och +-0-målskillnad är Sverige dock inte säkert på att få spela åttondelsfinal. Man måste hoppas att antingen Brasilien slår Costa Rica i morgon. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England. Det är alltså en skör tråd att balansera på.
…Samtidigt som Nigeria vinner mot USA blir Sverige sist i gruppen och åker ut.

Vid förlust:
…är Sverige utslaget.

Förutsättningar för Australien:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner The Matildas gruppen.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir The Matildas tvåa.

Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng av Nigeria blir The Matildas grupptvåa.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA med två måls marginal. Då avgörs de tre topplaceringarna i gruppen på flest gjorda mål. Alla tre lagen kommer dock att avancera.

Vid förlust:
…Och Nigeria samtidigt tappar poäng mot USA kommer The Matildas trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och med minusmålskillnad lever Australien farligt. De får hoppas på rätt resultat i grupperna E och F. Nämligen att antingen Brasilien slår Costa Rica. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England med ett par måls marginal.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA kommer The Matildas sist i gruppen och är utslaget.

Kommentar:
Det går förstås inte att veta exakt hur Pia Sundhage tänker på förhand kring startelvan. Men det lät på kvällens presskonferens att det blir samma lag som senast. Och med tanke på hur starkt Australien har startat sina matcher gissar jag att Sverige kommer att inleda exakt likadant som mot USA, alltså med ganska låg utgångsposition. De bör försöka hålla ihop laget tajt på mitten och inte ge utrymme för genomskärare från van Egmond och Gorry.

Beroende på matchutvecklingen kan jag tänka mig att Sverige kliver fram efter paus. Min uppfattning från de två första matcherna har varit att Australien inte orkat springa lika mycket i den andra halvleken som i den första. Hotet från sprintkulor som De Vanna och Kerr är alltså som störst den första halvtimmen.

Det positiva för svensk del är att försvarsspelet mot USA verkligen kändes stabilt och välorganiserat. Det var första gången på länge man kunde känna sig trygg även när motståndarna fick kontringslägen.

Offensivt var det inte lika bra. Vid fasta situationer fortsätter vårt lag att skapa målchanser, men i spelet har vi fortfarande bara skapat en chans på två matcher – den som Linda Sembrant höftade in till 3–2 mot Nigeria.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Den stora gåtan heter Lotta Schelin. Att hon inte gjort några mål är inte det som bekymrar mig, utan det är att hon inte har skapat en enda målchans. Hon har bara haft ett avslut på två matcher – och det gick utanför, utan att vara det minsta farligt.

Jag läste i Aftonbladet att lagkompisarna skall ha kollat klipp för att se hur Schelin rör sig och för att lära sig var bollarna skall slås. Jag kanske är elak nu, men som jag ser det rör sig inte Schelin speciellt mycket utan boll. När nu resten av laget fungerade mot USA känns det som en bättre idé att Sundhage låter lagkompisarna styra Schelin än att de skall anpassa sig efter henne.

Som jag sett det har inte Schelin känts trygg i sitt spel under VM och hon har inte varit vän med bollen. Ofta när lagkompisarna lyft blicken för att söka henne har hon varit stillastående i mitten – och därmed blivit ett enkelt byte för motståndarnas mittbackar.

Efter matcherna har hon inte varit på samma strålande humör som vanligt. Hon har intagit lite av ett försvarsläge i intervjuerna, redan långt innan någon ens tagit upp hennes egen prestation.

Jag vill se Schelin löpa mer i sidled och dra isär de australiensiska mittbackarna i morgon och på så sätt skapa öppningar för löpningar bakifrån. Jag vill se henne ta en position så att hon kan löpa in från kanten, mot mitten när djupledsbollarna kommer. Alltså inte från mitten ut mot hörnflaggorna. Om Schelin får komma rättvänd med boll mot målet brukar hon vara otroligt farlig. Då kan hon göra de mål vi hoppas få från henne.

Sundhage sa så här om Schelin i dag:

”Det handlar inte bara om Lotta, utan det är ett lagspel.”

Själv satt jag och specialstuderade Schelin under de 15 minuter av träningen som var öppna för media. Där var det bara uppvärmning, men i passningsövningarna hade hon en mycket sämre bollträff än exempelvis Therese Sjögran.

Nu är det inte bara Schelin av svenskorna som har svag offensiv statistik. Expressen har gjort en artikel om att Sverige är sämst av alla lag i VM när det gäller avslut på mål. Det är i och för sig en sanning med modifikation.

I den officiella statistiken står Sverige på fyra avslut på mål, de är fördelade på fyra mot Nigeria och noll mot USA. Den yttersida från Caroline Seger som Meghan Klingenberg räddade på mållinjen räknas alltså inte som avslut på mål.

Officiellt är det bara skott i mål eller skott som räddas av målvakt som räknas som avslut på mål. Oavsett hur man räknar är det ett faktum att Sverige har haft få avslut, klart minst i grupp D. Nigeria står på 26, USA och Australien på 24 vardera medan Sverige bara fått till 16.

Av de 16 svenska avsluten har tre gått i mål, ett har räddats av målvakten, sju har räddats av utespelare och fem har gått utanför.

Jämför vi med Australien som ju har mött samma motståndare har de alltså 24 avslut, varav tre i mål, åtta som har räddats av målvakt, tre som har räddats av utespelare, nio som gått utanför och ett som tagit i målramen.

Personligen föredrar jag att räkna målchanser. Även om det finns ett stort inslag av personlig bedömning i vad som är en målchans och vad som inte är det så tycker jag det är en bättre statistik. Ett skott från målområdeslinjen är ju nämligen farligare än tio från mittcirkeln.

Även när det gäller målchanser är dock Sverige sämst i gruppen, med sju. Det är för få, men skall man vara positiv är det dock väldigt bra effektivitet att göra mål på tre mål av dem. Så här ser min målchansstatistik ut för grupp D:

Sverige–Nigeria 5–8
Australien–USA 6–5
Sverige–USA 2–5
Australien–Nigeria 6–3

Totalt: Australien 12, Nigeria 11, USA 10 och Sverige 7. Kollar vi effektivitet vinner dock Sverige klart. Alla fyra lagen har ju gjort tre mål vardera.

Vid presskonferensen i går fick Sofia Jakobsson frågan om hur Sverige skall lyckas öka antalet avslut. Hon sa:

”Vi skall bara köra på som vanligt så kommer det av sig själv.”

Kanske.

När det gäller Australiens lag spelar de en vacker fotboll. Laget bygger på ett gäng oerhört snabba och bollskickliga spelare i åldrarna 20–23.

I det åldersintervallet finner man nickstarka mittbacken Alanna Kennedy, de båda snabba ytterbackarna Stephanie Catley och Caitlin Foord, de spelskickliga innermittfältarna Emily van Egmond och Katrina Gorry, toppforwarden Kyah Simon samt blixtsnabba yttern Samantha Kerr. Flera av dem har redan spelat VM och varit utlandsproffs i flera år.

Jag frågade målvakten Lydia Williams i söndags om inte Australiens bästa VM borde vara det i Frankrike om fyra år. Då är nyckelspelarna 24–27 år – vilket brukar vara en spelares bästa ålder. Williams höll med, men med invändningen:

”Men jag tycker att vi har en bra mix redan nu.”

Hon är själv 27. Tre år äldre är viktiga Lisa De Vanna. Med henne och Kerr på varsin kant har Australien två otroligt farliga vapen i kontringsspelet. De Vanna har inte varit tillgänglig på veckans presskonferenser, till svensk medias förtret.

Vissa svenska journalister högg henne på flygplatsen häromdagen. Själv fick jag nöja mig med hennes syster Tania De Vanna.

Sarah Hickling och Tania De Vanna.

Sarah Hickling och Tania De Vanna.

Hon meddelade att syrran är laddad för att ta revansch på Sverige, på att skicka hem svenskorna. Det var ju som bekant Sverige som skickade hem Australien från Tyskland för fyra år sedan.

Vid Australiens presskonferens i går eftermiddags sa förbundskapten Alen Stajcic att alla spelare är tillgängliga. Det skulle kunna innebära att Clare Polkinghorne går in i startelvan. Gissningsvis kör man dock vidare med den elva som höll nollan för första gången någonsin i en VM-match.

Det innebär att Lydia Williams vaktar målet. Den före detta Piteåmålvakten har haft problem med ena låret. Därför slog hon inga insparkar mot Nigeria.

”Det är en ren försiktighetsåtgärd. Vi siktar på att gå långt i turneringen och då vill man inte ta några risker.”

I övrigt i går förklarade Stajcic att det inte finns i Australiens stil eller kultur att spela på kryss.

”Vi går ut för att vinna varje match. Men lite gatusmarta måste vi vara. Är det oavgjort med tre minuter kvar kanske man inte skall ta onödiga risker.”

Stajcic var också klar med att hans lag har en bra utveckling och att målet är högt satt:

”Kan vi fortsätta att utvecklas på det här sättet kan vi nå topp två–tre i världen – vilket är vårt mål.”

Äventyr i Edmonton, dag 1: En ny matchfri mellandag

Publicerad den av
1

Då har jag lämnat Winnipeg och checkat in i Edmonton. Det här verkar vara en lite modernare och trevligare stad. Jag har lämnat gästvänliga Melanies radhus långt ut i förorterna och bor numera på hotell mitt i stan.

Jag har varit kritisk till Winnipeg – och det är ingen stad man längtar tillbaka till. Men jag känner ändå att jag behöver säga att jag trivdes allt bättre där när jag började få lite grepp om sakerna. Den lugna och fina villastadsdel där jag bodde var exempelvis väldigt trevlig. Och jag förvånades lite av att alla hälsade artigt när jag tog promenader bland husen.

I går var det resdag. Jag satt på Winnipegs flygplats ihop med både den svenska och den australiska truppen. Så där från distans verkade det vara bra stämning i båda gängen – förklarligt eftersom båda gjorde goda resultat i fredags.

Jag gillar verkligen hur spelarna ställer upp när unga supportrar kommer fram och vill ha bilder. Jag såg hur en cirka tioårig tjej gick fram till Lotta Schelin och bad om ett foto. Då samlade Lotta ihop ytterligare några spelare och ordnade så att den lilla tjejen fick ett minne för livet. Guldstjärna till Schelin där.

På planen har hon haft det tuffare. Faktum är att vår storstjärna har lägst snittbetyg av alla de som jag har betygsatt i BT i de båda matcherna. Där ser snitten ut så här:

4,0: Therese Sjögran.
3,0: Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Jessica Samuelsson (betygsatt i 1 match) och Amanda Ilestedt (1).
2,5: Elin Rubensson, Caroline Seger och Nilla Fischer.
2,0: Lina Nilsson, Emma Berglund (1) och Linda Sembrant (1).
1,5: Lotta Schelin.
1,0: Kosovare Asllani (1) och Olivia Schough (1).

Senast funkade defensiven utmärkt. Däremot skapade vi inte en enda riktigt farlig chans i spelet. Vi har alltså bara spelat oss till en målchans på två matcher. Skall Sverige kunna gå långt i VM krävs det att vi får till målchanser på annat än bara fasta situationer.

Och då måste Schelin hitta rätt. Både mot Nigeria och USA tycker jag att hon varit alldeles för passiv och stillastående i mitten. Jag eftersöker fler löpningar ut mot kanterna för att dra isär motståndarnas backlinje och på så sätt göra det lättare att hitta luckor för genomskärare.

Jag ser i Expressen att krönikör Tomas Pettersson också hoppas att Schelin skall vakna. Och att vårt forwardsess försvarar sig med att hon ofta lämnas ensam. Det känns som ett rätt blekt försvar. Schelin vet väl mycket väl att det är så här det är i mästerskap. Mot starka motståndare får lagen inte 25 öppna målchanser som Lyon kan ha i franska ligan. I mästerskap måste man ta de halmstrån som kommer. Och i det svenska laget är det Schelin som skall göra det.

Förhoppningsvis hittar hon rätt mot Australien på tisdag (natten mot onsdag svensk tid).

Apropå Australien tänkte jag hälsa på dem i dag. Jag läser i Expressen att:

”Australien är välkänt för att vara ett atletiskt lag – men med vissa brister i tekniken.”

Jag har sett båda The Matildas matcher på plats och det är knappast det atletiska jag imponerats av – det är det snabba och fantastiskt läckra passningsspelet. Samt den goda grundteknik som de flesta spelarna har. GP:s Eric Hilmersson sa till mig att ”Australien spelar som Sverige vill spela.”

Det är ett citat jag definitivt skriver under på.

Slutligen ett lästips. Under flygningen från Winnipeg satt jag och en mycket lång, men fantasiskt detaljerad artikel om OS-semifinalen 2012 mellan USA och Kanada. Det är grym läsning – jag gillar inte minst delen där de kanadensiska spelarna berättar om hur Abby Wambach hela tiden bearbetar domaren. Har du en stund över finns länken här.

Vilken skillnad mot Nigeria

Publicerad den av
4

Oj, vilket lyft. Sverige var bättre på allt jämfört med premiären och även om jag hade 5–2 i klara målchanser till USA förtjänade vårt lag den poäng det just fick.

0–0 mot USA var framför allt frukten av god organisation och uppoffrande arbete. Resultatet innebär dock inte att vi är klara för slutspel. Vi måste vinna mot Australien i sista omgången för att vara säkra på avancemang. Men i dag visade laget att det kan.

Nästan alla var bra. Bäst var Therese Sjögran – en given femma hos mig. Varför blev hon utbytt? Flera andra kvitterar också ut höga betyg. Den enda som inte får godkänt är Lotta Schelin. Vårt affischnamn var märkligt blek även i dag. Det händer verkligen inte något kring henne alls.

Sämst på planen var dock domaren från Japan, Sachiko Yamagishi. Henne hoppas vi slippa se fler gånger i VM. Hon lurade bland annat vårt lag på en solklar straff i den första halvleken när Sydney Leroux fällde ut armen för att rädda ett skott från Caroline Seger.

Nu skall jag skriva till tidningen och åka hem och sova. Det är resdag i morgon. Men kanske får jag tid och möjlighet att sätta ihop en längre analys av dagens match.