Lindahl avgjorde när Sverige vann Algarve cup

Sverige vann Algarve cup för femte gången. Man gjorde det efter straffar mot Italien. Hedvig Lindahl blev matchvinnare i straffläggningens första suddenomgång. Först skickade hon upp en vrist i nättaket, sedan räddade hon Annamaria Serturini:s straff.

Sverige vann med totalt 7–6. Det var 1–1 (0–1) i själva matchen, och 6–5 i straffläggningen. Sverige gjorde alla sina sju mål på straffar. För 1–1-kvitteringen var en straff från Caroline Seger.

Den andra halvleken var mycket bättre än den första, och sett till matchbilden var det till slut inte ologiskt att Sverige vann. Men jag hade ändå 3–2 i målchanser i italiensk favör och mest anmärkningsvärt, 8–0 i hörnor.

Det svenska kantspelet lyckades inte alls som man är van vid. Och att landslaget inte lyckas få en enda hörna på 90 minuter måste ju vara unikt.

Utöver Lindahls insats i straffläggningen, där hon gick åt rätt håll på fem av sex straffar, så är det Caroline Seger:s betydelse som man slås av i en sådan här match. Tomrummet bakom henne som sexa i landslaget har diskuterats tidigare här i bloggen. Men det blev ju otroligt påtagligt i den här matchen. När Seger kom in växte Sverige flera klasser. Plötsligt fick Kosovare Asllani bollar att jobba med, och kom in i matchen.

Just Seger och Asllani var inblandade i det fina anfall som ledde till Sveriges mål. Det började med en italiensk kontring efter att Stina Blackstenius missat en skarv mot Hanna Bennison. Seger bromsade kontringen och fick sedan så mycket fot på bollen att Asllani kunde sno åt sig bollen. Kosse drev sedan fram bollen på ett perfekt sätt. Perfekt rörde sig även både Blackstenius och Lina Hurtig.

Blackstenius löpte in Italiens högerback centralt, vilket skapade en fin yta för Hurtig. Asllanis passning var perfekt och fällningen väldigt tydlig.

Det blev alltså turneringsseger, vilket förstås är bra. Men Peter Gerhardsson kan säkert lära sig rätt mycket av hur ett välorganiserat Italien pressade fram passivitet och misstag från det svenska laget under den första halvleken. Samt av hur Italien under hela matchen lyckades kväva det svenska kantspelet.

Tillagt i efterhand. Senare i dag spelas för övrigt två intressanta landskamper i England. Först är det Spanien–Kanada 15.30 och sedan England–Tyskland klockan 20.30. Båda matcherna skall gå att se på FA Player. Man behöver skaffa sig en inloggning, men i övrigt är det gratis.

Tidernas sjukaste hattrick av Moore?

Just nu spelar USA mot Nya Zeeland i She Believes cup. Efter 40 minuter byttes den nyzeeländska backen Meikayla Moore ut mot Rebekah Stott. Då hade Moore stått för ett av tidernas sjukaste hattrick. Ett äkta hattrick i självmål.

För i paus är ställningen 3–0 till USA, och Moore har varit sista spelare på alla USA:s mål. Och det är inte bara så att hon varit sist på bollen, hon har verkligen styrt in den alla tre gångerna.

Jag har full förståelse för att Moore inte ville spela mer i matchen. För har det någonsin tidigare hänt på att någon gjort ett äkta hattrick av tre klockrena självmål?

Se målen här:

Meikayla Moore styr in USA:s 1–0-mål.
Meikayla Moore styr in USA:s 2–0-mål.
Meikayla Moore styr in USA:s 3–0-mål.

Danmark drar sig ur Algarve cup

I morgon skulle Sverige starta landskampsåret med match mot Danmark i Algarve cup. Men det blir inget. Förbundet meddelade just på sin hemsida att Danmark har fått in covid i truppen och drar sig ur turneringen.

Därmed blir det bara två matcher för Sverige i årets Algarve cup. Dels söndagens möte med Portugal, dels en placeringsmatch på onsdag.

Det var ju på alla sätt en tråkig start på det här damfotbollsåret.

Mardröm för Dennerby – Indien uteslutet ur Asiatiska mästerskapen

I dag skulle Indien ha spelat måstematch mot Taiwan i gruppspelet av Asiatiska mästerskapen. Men värdnationen kom inte till spel. Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s trupp har drabbats av covid, och man lyckades inte få ihop de 13 spelare som krävs för att få spela matchen.

Det blev walkover, och även uteslutning ur mästerskapet. Därmed är förstås Indiens chanser att nå nästa års VM-slutspel borta. Otroligt tråkigt för Dennerby, Törnqvist och framför allt för Indiens spelare att de inte fick chansen att spela om VM-platserna.

Indiens fotbollsförbunds hemsida berättar förbundspresident Praful Patel att spelarna som väntat är förkrossade. Han säger också att:

”Vårt support för de Blå tigerhonorna (som laget kallas) kommer att fortsätta. Vi kommer att kämpa för att spelarna kommer tillbaka starkare.”

Och:

“Det här är inte jordens undergång. Laget visade mot Iran att det är på väg åt rätt håll, och jag är säker på att laget kommer att resa sig från det här tillfälliga bakslaget.”

Drömstart för Guillou – tack och adjö från Labbé

Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.

Höjdpunkter från matchen finns här – framför allt är comebackande Aivi Luik:s 17–0-mål en sevärd godbit.

I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:

Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.

Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…

För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.

Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.

Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.

Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.

Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.

Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.

Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.

Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.

I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.

Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.

Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.

Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?

På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.

Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.

Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.

På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove AlmqvistSanna KullbergStinalisa JohanssonEmelie LövgrenEbba WiederSara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.

Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.

Spelarna hänger inte med – tittar de ens på sin egen sport?

3 675 elitspelare från hela världen kan inte ha fel. Eller? I går var det den stora FIfagalan. Där blev Barcelonas och Spaniens mittfältsstjärna Alexia Putellas kvällens drottning. Hon tilldelades priset The Best som världens bästa spelare 2021.

Att Putellas varit 2021 års allra bästa spelare i världen tycks alla experter vara överens om. Utöver Fifas prestigefyllda pris har hon även fått:

  • Ballon d’Or
  • Uefas pris till bästa spelaren i Europa – UEFA Womens player of the Year
  • Fotbollssajten Goals pris till världens bästa: GOAL50 Women’s Player of the Year
  • Etta på tidningen The Guardians och podden The Offside Rules lista över världens 100 bästa spelare – The 100 Best Female Footballers In The World.
  • De internationella fotbollsstatistikernas pris: IFFHS Women’s Player of the Year
  • Bästa mittfältaren i Champions League
  • Årets spelare i spanska landslaget

Experterna är eniga alltså. Däremot verkar inte Putellas spelarkollegor vara speciellt imponerad av Barcelonaspelaren. När det världslag som röstats fram av 3 675 medlemmar i det internationella spelarfacket Fifpro presenterades fanns nämligen inte plats för Putellas.

Världens elitspelares eget världslag för 2020/21 ser ut så här:

Christiane Endler – Lyon/Chile

Lucy Bronze – Manchester City/England
Millie Bright – Chelsea/England
Magdalena Eriksson – Chelsea/Sverige
Wendie Renard – Lyon/Frankrike

Estefania Banini – Atletico Madrid/Argentina
Barbara Bonansea – Juventus/Italy
Carli Lloyd – NJ/NY Gotham FC/USA

Marta – Orlando Pride/Brasilien
Vivianne Miedema – Arsenal/Nederländerna
Alex Morgan – San Diego Wave/USA

Kul förstås för Magdalena Eriksson att komma med i världslaget. Grattis.

Men, hur ser det här världslaget ut? Spelarna tycker alltså att trion Banini, Bonansea och Lloyd är världens tre bästa mittfältare. Det är ju faktiskt närmast skrattretande. Det lag Fifpro presenterade med stolthet fick många att ta fram skämskudden i går. Andra blev irriterade.

Visst är det så att utmärkelser och världslag inte är någon vetenskap, utan det handlar om tycke och smak. Och man skall inte lägga så mycket vikt vid dem, utan istället se det som något kul. Som en extra krydda till spelet.

Men nog väcker väl ändå Fifpros lag viktigare frågor, som den om damfotbollseliten egentligen tittar på damfotboll?

För om damfotbollseliten hade följt sin egen sport skull inte många av de elva uttagna spelarna plats. Inte många alls.

Hur skulle förresten ditt världslag för 2021 se ut? Kom gärna med ett förslag. Miitt ser ut så här:

  • Tiane Endler
  • Ellie Carpenter
  • Mapi Leon
  • Irene Paredes
  • Caroline Graham Hansen
  • Alexia Putellas
  • Caroline Seger
  • Aitana Bonmati
  • Lieke Martens
  • Sam Kerr
  • Vivianne Miedema

Jakobsson historisk – och nu börjar årets första mästerskap

Inlägget uppdaterat med lite mer info om Asiatiska mästerskapen. Dessutom korrigering gällande

På torsdag startar Asiatiska mästerskapen i Indien. Då drar damfotbollsåret 2022 igång på allvar.

Även om veckan som varit var händelserik i Sverige så är det ju matcherna man väntar på. Och tyvärr har ju de första veckorna av de nya året präglats starkt av pandemin. I England, Frankrike och Spanien har det varit rätt mycket uppskjutet.

Bland annat sköts helgens riktiga godbit upp. Då tänker jag på spanska toppmötet mellan tvåan Real Sociedad och suveräna serieledarna Barcelona. Och Real Madrid har fått alla sina tre ligamatcher efter årsskiftet skjutna på framtiden.

Men som sagt, det hände saker vid sidan av planen veckan som gick. Först tackade Stina Blackstenius för sig i BK Häcken FF. Under en händelserik timme dagen efter skrev Blackstenius först på för Arsenal, och sedan meddelade Sofia Jakobsson att hon lämnar Bayern München.

På Twitter kallade jag det för två bra karriärsval. Bara hon får speltid ser jag Arsenal som gen perfekt miljö för Blackstenius. Jag har förstått att hon känner sig otrygg med andra språk än svenska, och nu får hon en svensk tränare i en internationell toppmiljö. Det borde kunna bli bra.

Det var även klokt av Jakobsson att lämna Bayern München. Hennes spelstil har inte alls passat in i storklubbens spelsätt, och hon har bara fått 150 minuters speltid i ligan i höst. Hon har fått större förtroende i Champions League, men det har bara blivit 251 minuter av totalt 540 i gruppspelet.

Jag kan inte bedöma hennes nya klubb, nybildade San Diego Wave FC. Men den fotboll som spelas i NWSL borde passa Jakobsson väldigt bra.

Jakobsson blir för övrigt historisk nu. Hon har tidigare spelat i högstaligorna i Sverige (Umeå IK), Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg och Bayern München), Frankrike (Montpellier), och Spanien (CD Tacon/Real Madrid). USA blir alltså sjunde högstaligan. Det är flest av alla svenska damfotbollsspelare.

Jag blev informerad i dag om att hon dock står i skuggan av Christian ”Chippen” Wilhelmsson som spelat i högstaligan i elva länder. Jakobsson får alltså göra några klubbyten till om hon vill slå även Wilhelmsson…

Utöver de två uppmärksammade klubbytena har vi fått ytterligare fem svenska utlandsproffs under veckan – Emma Lind, Ronja Aronsson, Ebba Hed, Amanda Johnsson Haahr och Beata Kollmats. Dessutom har Kristianstad meddelat att Amanda Edgren kommer att flytta utomlands.

Med Edgren är det nu 13 svenska spelare som flyttat utomlands i vinterfönstret. Ingen har kommit hem. Det här är självklart bra för spelarna, som får chansen att lära sig nya kulturer och spelsätt. Men utvecklingen är riktigt dålig för våra inhemska serier. Risken är ju nämligen uppenbar att nivån blir sämre och sämre för varje år.

Under veckan som gått har de flesta (alla?) damallsvenska klubbarna dragit igång sin försäsongsträning. I Stockholm var det välfylllda läktare när AIK och Hammarby sparkade igång sina säsonger.

I Malmö noterades att Emma Berglund, Katrine Veje, Ria Öling, Olivia Schough, Stefanie Sanders och Mimmi Larsson var med på bilder från första träningen, vilket talar för att de har löpande kontrakt. Vilket i sin tur gör att FC Rosengård får räkna med att gå in i årets säsong som gigantiska guldfavoriter.

Det är bara Häcken som kan hota. Men med dagens uppställning är Häcken långt efter. På Göteborgsklubbens premiärträning berättade dock tränare Robert Vilahamn att laget skall förstärka ytterligare. Till GP sa han:

”Vi ska ha in en nia till, absolut. Och sedan en central mittfältare för vi är bara tre totalt där. Och sedan ytterligare en spelare efter det, det kan vara en forward eller en back.”

Robert Vilahamn planerar för övrigt för en säsong som vara ända till den 22 december. För att det skall bli så måste hans lag kvala in till Champions League. Något som blir lättare sagt än gjort den här gången, för ny måste Häcken gå via supersvåra League Path. I samma GP-artikel säger Vilahamn så här om League Path:

”Det går att ha tur i lottningen. Men sedan går det att slå en tvåa eller trea i de ligorna också. Vi slog Benfica i höstas, det är ungefär den kategorin.”

Vilahamn har rätt i att det finns en chans att ha tur i lottningen. Det är nämligen möjligt att ett av Slavia Prag eller Sparta Prag kommer att finnas bland de seedade lagen i playoffomgången. Men tyvärr för Vilahamn är risken uppenbar att man istället lottas mot ett ”omöjligt” motstånd – lag som är betydligt mycket bättre än Benfica.

Det skulle mycket väl kunna bli Wolfsburg/Bayern München, Manchester City, Arsenal/Chelsea, PSG och Atletico Madrid som blir de fem seedade lagen.

Det om Häcken och vår inhemska fotboll. Eller. Jag noterar att den länkade GP-artikeln är skriven av Robert Laul. Han meddelade i veckan att han numera har ansvaret för den damallsvenska bevakningen på GP. Då kommer den garanterat att få ett uppsving. Laul är både en nyhetsjägare och en åsiktsmaskin. Man behöver inte alltid hålla med honom, men hans engagemang är beundransvärt.

Eller förresten. Jag kör väl en Häckengrej till som övergång till dagens sista ämne – Asiatiska mästerskapen.

I helgen blev Beata Kollmats klar för italienska AS Roma. Men hon är inte den enda back som hamnat i Rom under vinterfönstret. Systerklubben Roma CF har hämtat in mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa från klubben Persija Putri i Jakarta. Viandrisa är det första utlandsproffset inom damfotbollen alla kategorier från Indonesien.

Korrigering i efterhand: I stycket här ovan stod det tidigare att Kollmats och Viandrisa blev klubbkompisar. Det stämmer inte, utan den senare skall alltså spela i serie B med Roma CF – som har samma färger och nästan likadan klubbsymbom som storasyster AS Roma.

Kul med nya namn och nya nationer. Just Indonesien är ett av tolv lag i de Asiatiska mästerskapen, som alltså startar på torsdag. Landet är nytt på den större internationella scenen, och har troligtvis inget att hämta i turneringen som även är VM-kval för Asien.

De stora favoritlagen i turneringen är Australien och Japan, med Sydkorea och Kina som främsta utmanare. För Australien handlar det bara om titeln – landet är ju redan inkvalat till VM 2023 såsom arrangörer.

Asien hade tur när Fifa delade ut julklappar på julafton 2020. Av de tolv lag som gör upp i Indien, kommer Australien plus ytterligare fem av få direktplatser till VM. Dessutom får två lag chansen att spela den interkontinentala playoffturneringen om de tre sista VM-platserna.

Vilka är då de elva lag som gör upp om 5+2 VM-platser? Jo, det är (siffran framför visar världsrankingen):

11) Australien – ingår allltså inte i VM-kvalet
13) Japan
18) Sydkorea
19) Kina
32) Vietnam
38) Thailand
39) Taiwan
47) Myanmar
55) Indien
64) Filipinerna
70) Iran
94) Indonesien

Turneringen är upplagd så att lagen har placerats i tre fyrlagsgrupper där ettor, tvåor och de två bästa treorna går till kvartsfinal.

Lottningen har skapat en riktig ”dödens grupp”. Det är grupp C med Japan, Sydkorea, Vietnam och Myanmar. Det är alltså tvåan, trean, femman och åttan på Asienrankingen i samma grupp. Hur det kunde bli så kan jag inte riktigt förstå. Hade man ingen seedning vid lottningen?

Det finns en hel del svenskintresse i turneringen. I Australien är ju Tony Gustavsson förbundskapten. Han har dessutom tagit in Jens Fjellström som assisterande. Och i spelartruppen hittar vi Rosengårdsduon Teagan Micah och Charli Grant samt Vittsjös Clare Polkinghorne.

Även Japan har Sverigebaserade spelare i form av AIK:s Honona Hayashi och nya Linköpingssspelaren Saori Takarada.

Dessutom spelar Piteås forward Katrina Guillou för Filippinerna. Guillou hade franskt och amerikanskt pass, men blev nyligen även filippinsk medborgare, vilket gör att hon kan debutera för the Filipino booters under mästerskapet i Indien.

Filippinerna coachas för övrigt av Alen Stajcic, alltså han som sparkades från Australien under högst oklara former våren 2019. Laget spelar i grupp B där man i tur och ordning möter Thailand, Australien och Indonesien.

Värdnationen Indiens Blue Tigresses har också stark svenskkoppling. Thomas Dennerby är ju lagets förbundskapten, och vid sin sida har han bland annat fystränaren Jane Törnqvist.

Indien har fått en väldigt bra lottning. Man spelar i grupp A mot Iran, Kina och Taiwan. Med lite flyt räcker seger mot Iran för att nå kvartsfinal. Och väl i kvartsfinal är man inte långt ifrån en VM-plats. Fast det vore ändå absolut en skräll om Indien tog en av direktplatserna till Australien/Nya Zeeland 2023.

Lägeskoll i damallsvenskans silly season

Det är nytt år, och i dagarna drar en stor del av våra svenska elitklubbar igång sin försäsongsträning på allvar. Det är således läge att kolla lite på hur de damallsvenska klubbarna har klarat silly season så här långt.

Dessutom har det svenska övergångsfönstret öppnat, det håller för övrigt öppet till och med den 31 mars. Som ni säkert vet finns alla damallsvenska klubbyten på bloggens silly seasonsida. Där kan ni också följa alla de 14 klubbarnas truppbyggen.

Rent allmänt noteras att utarmningen av vår högsta serie fortsätter. Det är återigen fler landslagsspelare som lämnar än som tillkommer. När Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme presenterades av Brighton & Hove Albion FC på nyårsdagen gissade jag på att vi skulle få ytterligare 10–15 svenska utlandsproffs under vinterfönstret.

Innan dess hade Hanna Lundkvist (Atletico Madrid) och Anna Welin (Brøndby) lämnat damallsvenskan för utländska klubbar.

Vi får se om jag får rätt i min gissning. Hittills är det två som lämnat sedan nyårsdagen – Moa Öhman (DUX Logroño) och Michelle De Jongh (Madrid CFF). Och det finns mediauppgifter om att Ronja Aronsson och Beata Kollmats är klara för italienska klubbar. Även Stina Blackstenius och Ebba Hed omges av utlandsrykten.

Tittar man på silly seasonsidan noteras att det finns ytterligare ett antal svenska elitspelare som är utan kontraktslösa. Jag tänker på spelare som Mimmi Larsson, Sara Lilja Vidlund, Jonna Ståhl, Malin Diaz, Fanny Lång, Amanda Edgren, Mimmi Asperot, Maja Träff Williams och Angelina Thoresson. Några av dem blir säkert kvar i sina klubbar, några flyttar inom landet och andra kan säkert hamna utomlands.

Medan svenska toppspelare sticker utomlands väljer våra elitklubbar allt oftare att kolla utomlands efter förstärkningar. De damallsvenska klubbarna har tittat i lite olika riktningar. Man skulle kunna prata om tyska Rosengård, danska Häcken, japanska Linköping, finländska Umeå, finländska AIK och amerikanska Kalmar. Noterbart att isländska Kristianstad i år bara har en isländsk spelare, men två kanadensiska och två amerikanska.

Även om det är ganska många utländska värvningar är det så här långt ganska få internationella toppnamn som kommit till damallsvenskan hittills i vinter. Min ranking av de bästa värvningarna så här långt ser ut så här:

  1. Rosa Kafaji till Häcken
  2. Rebecca Knaak till Rosengård
  3. Gabrielle Carle till Kristianstad
  4. Linda Sällström till Vittsjö
  5. Saori Takarada till Linköping
  6. Évelyne Viens till Kristianstad

Vi får se om det dyker upp några fler toppspelare de kommande veckorna. Här är min syn på läget i vinterns silly season, lag för lag. Lagen är sorterade efter förra årets placering:

Rosengård: Det svenska mästarlaget tappade flera namnkunniga spelare i sommarfönstret. På hösten gjorde man färre mål än under våren, men jag kopplar det mest till att deras offensiva speluppläggare Jelena Cankovic hade en del skadeproblem under hösten.

Mer allvarligt för FCR var att man tappade rejält i defensiv stabilitet under hösten. De släppte bara in två mål på de 14 första omgångarna. På de åtta sista släppte man in åtta mål. Har har Rosengård agerat genom att stadga upp defensiven med en toppspelare i Rebecca Knaak. Dessutom bör Jessica Wik snart vara tillbaka.

På sillysidan är det flera starka Rosengårdsspelare som står som ”oklar kontraktssituation”. Jag tror att flera av dem har löpande kontrakt, och snart kan skrivas in i truppen. Rosengård är laget att slå. Jag ser Malmöklubben som solklar guldfavorit även i år.

Häcken: Jag tycker alltså att köpet av Rosa Kafaji är den bästa damallsvenska värvningen i vinter. Häcken har förklarat att man inte längre kommer att kunna ersätta utflyttade landslagsspelare med nya landslagsspelare, utan att man i stället skall satsa på spelare på väg in i landslag.

Där passar Kafaji in perfekt. För Häckens skull måste hon även passa klockrent i lagets anfallsspel. För faktum är ju att Häcken slutade att göra mål när Filippa Angeldahl stack till Manchester City.

Man gjorde 41 mål på 14 allsvenska omgångar med Angeldahl i laget – snitt på 2,93. Utan Angeldahl sjönk målsnittet till 1,5. Lagets uddlöshet visade sig även i Champions League, där man bara gjorde ett spelmål på sex gruppspelsmatcher.

Hur man skall lösa målskyttet är Häckens ena stora gåta. Risken är ju uppenbar att Stina Blackstenius lämnar, antingen nu i vinter eller till sommaren. Och man kan inte ställa jätteförväntningar på Pauline Hammarlund, som kämpar för att komma tillbaka från en korsbandsskada.

Häckens andra gåta blir försvarsspelet. Backlinjen kändes svag i Champions League, frågan är om Josefine Rybrink räcker för att skapa stabilitet igen. Just nu känns det som att Häcken ligger en bra bit bakom Rosengård.

Kristianstad: Det har hänt ganska mycket i KDFF:s trupp, något som gör laget svårbedömt. Man tappar bärande spelare som Sif Atladottir, Josefine Rybrink, Eveliina Summanen och Sveindis Jane Jonsdotter. Men man har också flera väldigt intressanta nytillskott.

Gabrielle Carle och Évelyne Viens är nämnda. Men man har också fått in Sheila van den BulkEmmi Alanen och Tabby Tindell – spelare som har potential att göra årets KDFF bättre än fjolårets.

Det hindrar inte att tränare Elisabet Gunnarsdottir står inför en rejäl utmaning. För om nyförvärven inte faller bra ut kan de två senaste årens tabelltrea tappa rätt mycket i kvalitet.

Eskilstuna: En fin höstspurt tog upp laget på medaljplats. Ny bygger man vidare på det lag som kändes spännande under hösten. Känslan är att man ännu så länge ligger på plus under den här vintern. Anfallet med Mia Jalkerud och Felicia Rogic, och med Paulina Nyström som backup, är ett av damallsvenskans allra vassaste.  

Vittsjö: Här har det hänt mycket under silly season. Man har en tunn trupp, med starka kort i defensiven och en väldigt intressant forwardsduo i Clara Markstedt och nya Linda Sällström.

Frågetecknet finns för mittfältet. Där har man tappat tunga pjäser som Tove AlmqvistEbba WiederBriana CamposMichelle de Jongh och Ebba Hed – även om Hed ofta var vänsterback i fjol.

Man har ersatt med Jutta Rantala och Sarah Stratigakis. I nuläget har Vittsjö en jättestark startelva, men bakom den är det tunt. Man behöver alltså bredda manskapet fram mot seriestart.

Linköping: Poängmässigt gjorde LFC i fjol sin sämsta säsong sedan 2004. Efter att Frida Maanum stack hade man det jobbigt i offensiven, den mer eller mindre stod och föll med Uchenna Kanu. Hon har nu lämnat, vilket skapar ett stort frågetecken kring hur LFC skall göra sina mål 2022.

Värvningen av Saori Takarada är spännande. Men jag saknar alltså offensiv tyngd i laget. Eller, faktum är att stora delar av LFC:s trupp känns som lättviktare. Men bland dem har man många bollskickliga spelare. Så laget känns väldigt svårbedömt i det här skedet.

Hammarby: Har legat ganska lågt under silly season. Tappen är inte speciellt tunga. Bland de nya finns Adelina Engman, en spelare som är snabb och skapar en massa – men som är svag på att förvalta sina chanser. Hon har bara gjort 16 ligamål sedan hon lämnade den finländska ligan efter säsongen 2014.

Med publik på matcherna kommer Bajen att göra många toppinsatser. Och visst har man unga stjärnskott i Matilda Vinberg och Ellen Wangerheim som kommer att vara ännu bättre i år.

Jag har lite svårt att bedöma den andra prestigevärvningen, Vilde Hasund. Känslan är ändå att Hasund måste vara väldigt bra om laget på allvar skall kunna vara med om en plats bland topp tre. Det troliga är att Bajen med den här truppen precis som i fjol slutar någonstans i mitten.

Kif Örebro: Precis som i fjol har Kif tappat ganska många spelare under vintern. Den här gången är det dock inte så många stöttepelare, utan mest kompletteringsspelare. De tunga tappen är framför allt Sanna Kullberg och Sara Lilja-Vidlund.

Känslan är ändå att Kif värvat förståndigt från lägre divisioner, och att man bör få ihop ett lag som är minst lika bra som i fjol. Inte minst bör man ju tänka på att laget nu haft ett helt år att lära in Rickard Johansson:s passningsorienterade spelstil. Kif bör kunna slippa bottenstrid i år.

Djurgården: Ännu så länge är truppen rätt tunn. Men man har spännande nyförvärv i kvartetten Tove AlmqvistSanna KullbergStinalisa Johansson och Ebba Wieder. Kullberg bör väga upp tappet av stabila Sheila van den Bulk. De övriga tre skulle kunna spetsa till offensiven. Men känslan är ändå att Djurgården är ett lag för undre halvan även 2022. 

AIK: Ligger klart på minus under silly season. Förlusten av Rosa Kafaji är blytung. För mig var det ofattbart att inte 18-åringen prisades som årets genombrott i damallsvenskan i fjol. Visst var hon lite ojämn, men tillsammans med Honoka Hayashi bar Kafaji AIK:s anfallsspel. Nu är risken att den duktiga japanskan kommer att sakna sin lekkompis i år.

Annars är ju AIK under finländsk påverkan. I skrivande stund har man tre finländska spelare och två finländska tränare. En av finländarna är viktiga målvakten Milla-Maj Majasaari. Hon och de båda stabila mittbackarna Hannah Davison och Jennie Nordin bör räcka för att skapa en stabilitet som håller laget kvar. Men det mesta talar för att AIK är ett lag för den undre tabellhalvan även 2022.

Piteå: Sedan SM-guldet 2018 har Piteå tappat i kvalitet för varje år. I fjol klarade man kontraktet med bara fem poängs marginal. Årets trupp känns ännu så länge inte bättre än fjolårets. Bland nyförvärven måste skadeförföljda Alexandra Benediktsson klassas som en chansning. Hon har bara spelat två minuter på två säsonger.

Man gjorde bara 19 mål i fjol. Men ännu har man inte presenterat något etablerat offensivt nyförvärv. Hoppet lär stå till att duon Fanny Andersson och Anam Imo ökar sin produktion. Känslan nu är att det blir nedflyttningsstrid för Piteå i år.

Umeå: Fjolårets segerlag i elitettan har värvat förståndigt. Laget tappade ju ganska många nyckelspelare när man åkte ut hösten 2020. Det blev en nystart i näst högsta serien, och nu bygger man vidare på fjolårets segerlag.

Finländska tränaren Samuel Fagerholm har bland annat värvat in tre landsmän. Han har även fått in nyzeeländska landslagsmålvakten Erin Nayler. Det är en målvakt som kom fram tidigt och som jag trodde skulle bli en riktig världsspelare. Hon har dock stannat lite i utvecklingen, men blir ändå spännande att följa i damallsvenskan.

Spännande blir det även att följa fjolårets offensiva succéduo Henna-Riika Honkanen och Lisa Björk, samt mittbacken Lisa Dahlkvist. Känslan är att UIK skall ha bra chans att fixa kontraktet.

IFK Kalmar: Efter avancemanget till damallsvenskan har Kalmar gjort en anmärkningsvärd förändring av sin trupp. Förra gången smålänningarna gick upp satsade man hemvävt på de som spelat upp laget. Då blev det bara tre poäng.

Nu har man valt en rakt motsatt väg. Av de 15 spelare man har kontrakterat är bara fem kvar från 2021, och nio är utländska – huvudsakligen satsar man amerikanskt. Jag har kallat truppen för en främlingslegion – något lokaltidningen Barometern plockade upp i en intervju med sportchef Tommy Nyberg.

Nyberg har för övrigt förklarat den utländska satsningen så här:

”I diskussionerna vi har haft med svenska spelare så har det varit så dyrt att det är likvärdigt eller billigare att ta in kvalitet utifrån.”

Jag förstår att Kalmar har valt att titta utomlands. Men det är samtidigt en risk att göra för stora förändringar. Och med ny tränare och en ny trupp är det oförklarligt att man släpper kulturbäraren Maja Träff Williams med nio säsonger i klubben.

Hade jag varit Nyberg skulle jag tänkt om och gjort ett riktigt seriöst försök att knyta upp Träff Williams för en tionde säsong.

Med tanke på allt nytt är det helt omöjligt att veta om Kalmar är fågel, fisk eller mittemellan. Det kanske ljusnar under försäsongen. Men säkert är det inte, för det kan ta tid att bygga nytt.

BP: Jämfört med Kalmar har BP valt en rakt motsatt väg i sitt lagbygge. Rutinerade mittbacken Shannon Woeller är enda utländska nyförvärvet. I övrigt har man värvat svenskt från lägre divisioner, eller från damallsvenska bänkar.

Laget kommer att slå ur rejält underläge. I damallsvenskan brukar det inte räcka med att ha många talanger i ungdomslagen. Känslan är att BP kommer att få det otroligt svårt att klara kontraktet – om man inte värvar in ett par etablerade toppspelare till.

Etik, moral och svenska landslagsspelarnas agent

Vi är inne i silly sesaon. Det innebär ju inte bara hårt arbete för alla klubbarnas sportchefer, det är även bråda tider för agenter. En som haft det svettigt på sistone är svenska Michael Kallbäck. Och då tänker jag inte bara på att han hjälpt Victor Edvardsen från Degerfors till Djurgården samt duon Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme från Häcken till Brighton & Hove Albion.

Kallbäck har hamnat i danskt blåsväder för en resa han och hans adept Nadia Nadim gjorde till Qatar under FIFA Arab Cup i december.

Det har varit stark opinion mot VM i Qatar i många länder på senare år. I Danmark är opinionen sannolikt ännu starkare än på annat håll. Nadim fick därför massiv kritik för sin resa. Hon fick det eftersom hon ”hjälpte till att skönmåla” den minst sagt omdiskuterade lilla ökenstaten på den arabiska halvön. En stat som förknippas med upprepade brott mot mänskliga rättigheter.

Hennes besök lyfts på Qatars VM-organisations officiella hemsida. Nadim har i efterhand hävdat att hon var i Qatar för ett läkarbesök. Samt att hon inte fick någon ekonomisk ersättning av landet Qatar eller VM-arrangören – något som medresenären Kallbäck har intygat.

Kallbäcks inhopp i debatten har i sin tur kritiserats. Och kritiken av Nadim har knappast lindrats av agentens inhopp. Den har inte heller lindrats av att hon på Twitter fick en gratulationshälsning på sin födelsedag från en av VM-organisationens högsta ledare, samt att hon delade med sig av den gratulationen till sina följare genom att retweeta den.

Agent Kallbäck har knappast gjort sig känt som någon Qatarkritiker. Tvärtom har han ifrågasatt protester mot landet och världsmästerskapet. Den här tweeten skrev han i september i samband med att herrelitklubbar fick Svenska fotbollförbundet att avbeställa sitt januariläger i gulfstaten:

Varför ägnar jag då så mycket plats åt en agent? Jo, eftersom Kallbäck utmärker sig som en svensk spelaragent som jobbar både med herr- och damfotboll. Han utmärker sig däremot knappast som den agent som bryr sig mest om etik och moral – något som annars brukar vara viktigt för svenska damfotbollsspelare.

Kallbäck är den svenska damfotbollsagent som får flest rubriker, han är knappast konflikträdd. Jag har noterat att när svenska spelare kritiserar en klubb, tränare eller hamnar i någon form av bråk, är det ofta spelare som företräds av Kallbäck.

Och det är ingen dålig samling spelare han jobbar med. Utöver nämnda Kullberg och Zigiotti Olme har han även spelare som Sofia Jakobsson, Hanna Glas, Filippa Angeldahl, Julia Roddar, Emma Holmgren, Hanna Lundkvist, Freja Olofsson, Anna Oskarsson och Julia Spetsmark.

Jakobsson och Glas spelar för övrigt i Bayern München, en klubb som har Qatar Airways som tröjsponsor. Det upprör många supportrar. På årsmötet i höstas lämnade 800 av klubbens medlemmar in en motion om att klubben skulle bryta samarbetet med ökenstaten. Så blev det inte.

En annan sak Bayernmedlemmar rasar mot är att klubbens damlag planerar ett träningsläger i Qatar nu under januari. Både herr- och damlag har tidigare åkt till landet flera gånger. Expressen pratade med Hanna Glas om Qatar i december. Hon tycker att kopplingen mellan Bayern och Qatar är en svår fråga.

Grattis Fridolina Rolfö – Sveriges bästa spelare 2021

Diamantbollen 2021 går till Fridolina Rolfö. Det känns helt rätt. Det var ju precis det jag önskade i förra inlägget. När Rolfö har fått ett skadefritt år har hon visat att hon håller absolut högsta världsklass. Kul.

Det var över huvud taget en bra fotbollsgala i kväll. Mina kandidater vann i alla klasser utom Årets Back. Där blev det Magdalena Eriksson som tog priset på bekostnad av Hanna Glas.

Kvällens vinnare blev alltså Hedvig Lindahl, Eriksson, Caroline Seger, Rolfö och Rolfö.

Äntligen lite spänning – tysk klubbfotboll är tillbaka

Alldeles nyss skickade Wolfsburg ut Chelsea ur Champions League med utklassningssiffrorna 4–0. Vårens finallag kommer inte att få spela kvartsfinal i årets turnering.

I början av hösten var känslan att tysk klubbfotboll var på väg nedåt, och det med ganska hög hastighet. Kanske att Bayern München hade kvar sin utmanarstatus, men i övrigt upplevde jag att utmanarna till Barcelona i Champions League var två franska och kanske något engelskt lag.

Men i sista gruppspelsomgången hände något. Tysk klubbfotboll fick liv igen. Och vi fick äntligen lite spänning i det här gruppspelet. För tyvärr var ju de allra flesta matcherna så ojämna att de blev ointressanta. Men nu har vi alltså fått se lite dramatik.

Först gjorde Hoffenheim en utmärkt insats i går mot Arsenal. Jonas Eidevall:s lag hade råd att förlora med fyra mål borta mot den tyska ligatrean. Ganska tidigt i den andra halvkeken stod det 4–1 till Hoffenheim, och Arsenal var i gungning. I den matchen klarade sig den engelska storklubben.

Det gjorde däremot inte Chelsea i dag. Grupp A var på förhand den mest ovissa med Chelsea, Wolfsburg och Juventus. Men att det skulle bli så här dramatiskt…

Inför sista omgången hade Juventus bästa läget. Seger mot schweiziska Servette räckte för avancemang. Något man klarade av. Den andra kvartsfinalplatsen stod därmed mellan Wolfsburg och Chelsea. Londonklubben hade råd med en ettmålsförlust.

Jag hade sen träning i kväll, och kom inte hem förrän matchen hade kommit en stund in i den andra halvleken, och Wolfsburg ledde med 3–0. I det skedet hade Chelsea en liten press, och skapade någon halvchans. Men sedan sjabblade man i försvaret och Tabea Wassmuth skickade upp en projektil i nättaket bakom Zecira Musovic till 4–0 – och matchen var avgjord.

Vilka lag som gick vidare avgjordes alltså i kväll. Men på något sätt skulle jag ändå säga att det avgörande i den här gruppen var att Wolfsburg inte lyckades vinna någon av matcherna mot Juventus. Jag såg delar av båda och tyckte att Wolfsburg var det klart bättre laget. Ändå fick tyskorna bara med sig en poäng från de två matcherna.

De fyra poängen Juventus tog på sitt starka försvarsspel gjorde att vi inför slutomgången alltså visste att det sannolikt bara skulle bli ett av Chelsea och Wolfsburg i slutspelet. Att Wolfsburg tog kvartsfinalplatsen var ju inte en skräll på förhand. Men att Chelsea är utslaget…

Det innebär att de åtta lag som lottas in i kvartsfinalerna är Barcelona, Wolfsburg, Lyon och PSG som gruppsegrare och Juventus, Arsenal, Real Madrid och Bayern München som grupptvåor.

Barcelona och PSG är de lag som imponerat mest i gruppspelet. Båda tog maximala 18 poäng. PSG hade målskillnaden 25–0, medan Barca bara hade 24–1.

För vår svenska representant BK Häcken var gruppspelet ett enda långt lidande. Framför allt var försvarsspelet så svag att jag faktiskt stundtals tyckte att det gjorde ont att kolla in matcherna. Häcken kom sist i sin grupp med tre poäng och målskillnaden 3–18. Man gjorde bara ett spelmål på sex matcher – något som är väldigt långt ifrån godkänt.

Det Häcken som avslutade Champions Leaguespelet känns inte som en rimlig utmanare till FC Rosengård i nästa års damallsvenska. Framför allt är man alltså alldeles för svaga i de bakre regionerna.

Jennifer Falk är i och för sig en högklassig målvakt. Men framför henne måste Häcken förstärka. I det Kopparbergs Göteborg som vann SM-guldet 2020 spelade man oftast med Emma Koivisto, Natalia Kuikka eller Julia Roddar på kanterna, och med tre mittbackar i form av Emma Berglund, Emma Kullberg och Emily Sonnett. Framför dem var Vilde Bøe Risa förstavalet som sexa. Ingen av de här sju spelarna är kvar.

Senhöstens ytterbackar Hanna Wijk och Lotta Ökvist är bra damallsvenska spelare, men håller ännu inte internationell klass. Det är ändå inte på kanterna det har fallerat allra mest, det är i mitten.

Varken mittbacksparet Luna Gewitz och Beata Kollmats eller defensiva innermittfältaren Filippa Curmark har räckt till. Jag ansåg att Kollmats var landslagsmässig när hon drog sitt korsband. Den nivån har hon inte visat i år. Men hon blev å andra sidan inkastad rakt in i Champions League. Får hon en riktig försäsong kanske hon kan hitta tillbaka till toppnivån till nästa år.

Gewitz var jag lite frågande till när hon värvades. Hon klarade sig dock alldeles utmärkt i damallsvenskan, däremot har hon inte alls hängt med i Champions League. Inte alls.

Inte heller Curmark har klarat tempot i Champions League. Hon är inte tillräckligt bollskicklig för att spela sexa i den typen av spel som Häcken har försökt sig på. Att hon inför slutomgången var den som hade dragit på sig allra flest frisparkar i hela turneringen säger väl ganska mycket.

Vi får se vad Häcken kan värva under vintern. Det här har varit en väldigt händelserik vecka i damallsvenskans silly season – läs om alla övergångar och förlängningar här. Dock har det ännu så länge hänt väldigt lite i våra båda toppklubbar.

Rosengård presenterade sitt första nyförvärv i början av veckan. Det var ett väldigt spännande sådant, i form av Freiburgs Rebecca Knaak. Det känns som en supervärvning på damallsvensk nivå. Den 25-åriga backen har varit helt ordinarie i Frauen-Bundesliga i höst. Hon har varit med i den tyska A-landslagstruppen, men har inte spelat någon landskamp.

Häcken har också bara presenterat ett nyförvärv – Josefine Rybrink. Det är ju just en sådan spelartyp som man behöver. Men känslan är ju att Häcken sannolikt behöver plocka in ytterligare en mittback, samt gärna även en ytterback och en defensiv innermittfältare.

Sverige kvar som världstvåa – tappar poäng

För en stund sedan kom årets sista världsranking. Och det är bara att konstatera att jag var helt snett ute i mina överslag om hur listan skulle förändras.

Sverige var nämligen aldrig nära att komma ikapp USA. Det skiljde nästan 22 poäng på förra listan, och jag trodde att Sverige skulle gå plus, medan USA skulle gå minus. Men som sagt, jag var helt fel ute i mina överslag. Det visade sig tvärtom att USA drar ifrån med nästan 8,5 poäng. Det nya avståndet är 30 poäng.

Sverige backar med 9,59 poäng, trots att man har vunnit alla sex matcherna sedan förra rankingen, varav fem varit VM-kvalmatcher. USA backar också, men bara med 1,16 poäng. Det trots att man spelat sex träningsmatcher, och bara vunnit fyra.

Noterbart är att alla de sju högst rankade lagen backar. Och av de 15 högst rankade lagen på förra listan är det egentligen bara Spanien och Danmark som går rejält plus. Spanien går 23,29 poäng plus och är nu uppe på plats nio. Noterbart här är att just Spanien och Danmark är lottade i samma grupp i nästa års EM-slutspel. I den gruppen finns även världstrean Tyskland.

Trots tappade poäng ligger Sverige kvar som tvåa, vilket ju är den högsta ranking vårt landslag haft. Men jag trodde alltså att det skulle bli ännu bättre nu.

Det blev det inte. Men tvåa är ju förstås väldigt bra. Väldigt bra är även Spaniens resultat sedan förra rankinglistan. De ser ut så här:
* Färöarna (b), VM-kval 10–0
* Ungern (b), VM-kval 7–0
* Marocko (h), träningsmatch 3–0
* Ukraina (b), VM-kval 6–0
* Färöarna (h), VM-kval 12–0
* Skottland (h), VM-kval 8–0

Känslan är väl att Spanien är på väg uppåt på rankingen med stormsteg. Och att spanjorskorna kommer att bli svårslagna i nästa års EM-slutspel.

Sveriges resultat i höst är som bekant:
* Slovakien (b), VM-kval 1–0
* Georgien (h), VM-kval 4–0
* Irland (b), VM-kval 1–0
* Skottland (b), träningsmatch 2–0
* Finland (h), VM-kval 2–1
* Slovakien (h), VM-kval. 3–0

Kan Häcken skaka Bayern?

Om cirka en halvtimma är det avspark på Bravida Arena mellan BK Häcken och FC Bayern München. Allt talar för att det är Häckens sista hemmamatch i det här gruppspelet, och med tanke på Häckens ranking kan det dröja innan man spelar gruppspel i Champions League igen.

Ni som hänger med i den här bloggen vet ju nämligen att jag anser att Häckens insats i Champions Leagues gruppspel har varit ett enda långt misslyckande.

På pappret tycker jag inte att det är stor skillnad mellan Juventus startelva och den elva som Häcken hade i början av det här gruppspelet. Men på planen har Juventus varit flera klasser bättre. Medan det italienska mästarlaget ser ut att ta sig vidare från en grupp med Chelsea och Wolfsburg talar det mesta för att Häcken kommer sist i sin grupp.

Den stora skillnaden mellan lagen är att Juventus har spelat taktiskt mot storlagen. Man har backat hem, försvarat sig och spelat på kontring. Det har man gjort med stor framgång. Häcken däremot har klivit fram och bjudit upp till spel från minut ett. Tyvärr har det stundtals sett väldigt naivt ut.

Vi får se om det ser annorlunda ut i kväll. Häcken har ju trots allt fortsatt en teoretisk chans att gå vidare. För att det skall ske måste man vinna både dagens hemmamatch mot Bayern och nästa veckas bortamatch i Lyon. Dessutom måste Benfica ta poäng i München nästa vecka.

Men först gäller det alltså att göra en vass insats i kväll. Häcken mönstrar starkast möjliga startelva, det innebär att både Elin Rubensson och Stina Blackstenius är tillbaka. I Bayern är målvakten Janina Leitzig ett oskrivet kort.

Ordinarie målvakten Laura Benkarth drabbades av en knäskada i senaste ligamatchen och opererades i måndags. Hon uppges vara borta i månader.

22-åriga Leitzig har spelat 25 matcher i Frauen-Bundesliga för Hoffenheim. Men är som sagt orutinerad på den internationella scenen. Kan Häcken utnyttja det?

I Bayern startar för övrigt Hanna Glas, medan Sofia Jakobsson sitter på bänken. Jakobsson har bara startat fem tävlingsmatcher för Bayern den här hösten – en i ligan, en i cupen och tre i Champions League.

Matchen ser du här med svensk kommentator:

Stabil seger – nu är väl Sverige världsetta?

Sverige vann med 3–0 hemma mot Slovakien efter en svag första halvlek och en mycket bättre andrahalva. Nu ser jag Nilla Fischer gråta nere på planen. Var det kanske hennes avskedsföreställning i gulblått?

Men först till matchen. Peter Gerhardsson bytte två spelare från Finlandsmatchen – Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd ersatte Filippa Curmark och Sofia Jakobsson.

Det blev ingen succé före paus. Det enda positiva med den första halvleken var att det var svensk 1–0-ledning efter att Lina Hurtig förvaltat ett friläge.

Annars var det svenska laget rätt trött och passivt under de första 45 minuterna. Eller. Efter två–tre minuter tänkte jag att det här blir hur lätt som helst. Det slovakiska laget fick knappt låna bollen under de första tre minuterna.

Redan efter ganska exakt en minut var det nära att Filippa Angeldahl och Lina Hurtig kunde frispela Rytting Kaneryd centralt. Man såg för övrigt tidigt att Sverige just verkade ha en tanke på att spela sig igenom centralt.

Men sedan hände något. Slovakien stängde centralt genom att spela aggressivt och vinna närkamper. Samtidigt kändes Sverige passivt, och man hade dålig kvalitet på passningar.

Däremot hade man bra kvalitet när målchanserna dök upp. Jag räknade totalt till 7–0 i klara målchanser, men alltså 3–0 i mål. Det är bra utdelning. Normalt är det bra att göra mål på var tredje eller var fjärde målchans.

Den första målchansen kom i minut 19, och gav 1–0. Rytting Kaneryd spelade igenom den slovakiska backlinjen centralt. Hurtig blev helt fri, och rullade säkert in bollen. Rytting Kaneryd hade lite tur att inte duktiga slovakiska backen Patricia Fischerova kunde bryta. Fischerova var lite ur balans, och missade sin brytning vilket gav Hurtig chansen.

Trots att Sveriges anfallsspel stundtals var riktigt dåligt under resten av halvleken skapade vårt lag två chanser till före paus. Amanda Ilestedt var jättenära att styra in en fint slagen frispark från Jonna Andersson, och i slutminuten hade Olivia Schough ett skott som gick just utanför.

I paus var det 1–0 i mål, 1–0 i hörnor och 1–1 i avslut på mål. Efter paus hade Sverige bättre kvalitet på mycket. Däremot förstörde ett stort antal offsidelöpningar chansen till en riktig storseger.

Fridolina Rolfö gjorde 2–0 på ett distansskott som den slovakiska målvakten väl borde ha tagit. Och Ilestedt nickade snyggt in 3–0 på en hörnvariant där Angeldahl stod för inlägget.

Defensivt gjorde hela laget återigen en otroligt stabil insats. De spelare som jag tycker är värda att plussa för i offensiven är just Rolfö, Angeldahl, Rytting Kaneryd och Hurtig. Dessutom vill jag lyfta Jonna Andersson, som jag tycker var riktigt bra, framför allt efter paus. Och utöver den fina frisparken till Ilestedt var Andersson faktiskt dubbelt med i förarbetet till 3–0-målet. Först fixade hon hörnan, sedan hade det som kallas andra- eller hockeyassist till Ilestedt.

Den här segern borde kunna innebära att Sverige avslutar 2021 som bästa laget i världen. Det var ingen jättedistans upp till USA efter OS. Sedan dess har Sverige vunnit fem tävlings- och en träningsmatch.

USA har vunnit fyra träningsmatcher, men också kryssat i två. I och med att USA spelade 1–1 borta mot Australien tidigare i dag borde vårt landslag vara förbi.

Jag har utan framgång letat efter bekräftelser på det. Men det skulle alltså inte vara någon stor överraskning om det är Sverige i topp på nästa Fifaranking. Det vore ju för övrigt historiskt, för inget svenskt landslag har toppat världsrankingen i fotboll.

Nu sätter jag punkt, och håller utkik efter vad Nilla Fischers tårar betyder.