Tankar efter Göteborg–Linköping 1–1

Göteborg och Linköping spelade oavgjort på Gamla Ullevi tidigare i dag. 1–1 är ett resultat som troligen gladde alla lag i serien, utan de två som spelade.

Eller. Med tanke på hur matchen såg ut borde även Göteborg glädjas över att ha fått med sig en poäng. Jag var på plats på Gamla Ullevi och räknade till 9–3 i klara målchanser till Linköping.

Jag har många gånger skrivit att jag inte har sett LFC spela bra fotboll i år. I dag imponerade dock östgötarna. Inte för att laget spelade en sådan där blixtrande vacker passningsfotboll som man gjorde under 2016, och ibland även under 2017. Den typen av spel klarar helt enkelt inte dagens LFC-lag. Det hade krävts spelare som Pernille Harder och Fridolina Rolfö i anfallet, Magdalena Eriksson eller Janni Arnth i backlinjen och en Claudia Neto däremellan.

Dagens LFC spelar en helt annan typ av fotboll. Kanske att jag har varit orättvis mot laget tidigare i år, sannolikt för att jag ser 2016 års upplaga framför mig när jag tänker LFC. Tidigare i år har jag mest sett brister i Linköpings spel, jag har framför allt anmärkt på kvaliteten i uppspelsfas och på bristen på snabbhet i backlinjen. Jag såg de problemen i dag också.

Men jag såg också att laget var medvetet om dem, och att man under huvuddelen av matchen lyckades styra spelet så att man istället fick visa sina styrkor – i form av ett bra presspel, en vass anfallstrio samt bra kvalitet på fasta situationer.

Linköping inledde matchen klart bäst, och satte bra press på hemmalaget första 8.55. Offensivt spelade man 3–4–3, medan man föll ned i en fembackslinje i defensiven, och utgick ifrån en blandning mellan 5–4–1 och 5–2–3. Ofta klev man högt i sin press.

Det finns dock en fara med det när man har en långsam backlinje. Det blev tydligt efter 8.55, då Anna Rakel Petursdottir tvingades ta en varning för att hon inte hängde med Julia Zigiotti i djupled.

Under en period efter den situationen darrade LFC lite och Göteborg hade flera bra lägen att spela i djupled, dock utan att hitta de rätta passningarna. Även om Göteborg inte hade haft en enda riktigt bra målchans innan sitt ledningsmål tyckte jag inte att det var ologiskt när det kom i 20:e minuten.

Från närmare 30 meter skruvade Elin Rubensson snyggt in en frispark. Bollen gick in just under ribban. Skottet var dock inte speciellt hårt, och jag satt och funderade över om inte Emma Holmgren bör vara närmare den typen av skott om hon skall kunna bli landslagsmålvakt. Faktum är att jag fortfarande inte har bestämt mig.

Däremot har jag bestämt mig för att jag tycker att Zigiotti inte borde ha fått den där frisparken. Det såg billigt ut på plats, och jag ser ingen bestraffningsbar förseelse på tv-reprisen heller. Där hade Göteborg tur med domslutet.

På plats upplevde jag spontant att Göteborg även hade tur med domslutet en dryg minut senare, när Beata Kollmats – dagens bästa hemmaspelare – drog ner Mimmi Larsson. Jag upplevde det som att det borde varit målchansutvisning. Men domare Sara Persson gav istället Kollmats frisparken.

Och reprisen gav Persson rätt. Larsson drog i Göteborgsbackens byxor innan Kollmats slet ner Linköpingsforwarden.

Strax efter målet började Linköping återigen hitta mer rätt i sitt spel. Man fick bättre bett i sin press igen, och man höll Göteborg ifrån lägen att spela in bakom backlinjen.

När LFC fick fram bollen till sin anfallstrio blev det ofta farligt. Halvlekens sista kvart hade jag 0–3 i klara målchanser. Totalt var det 1–4 i paus – Göteborgs 1–0-ledning var alltså knappast rättvis.

Göteborg spelade för övrigt 4–4–2 med Zigiotti som forward bredvid Rebecka Blomqvist. Det innebär att man återigen körde med Vilde Böe Risa och Filippa Curmark på centralt mittfält, en duo som jag tycker är lite för lika i spelsättet för att funka perfekt ihop. Det var i och för sig den bästa match jag sett Curmark göra i en mer offensiv roll, men jag kände ändå att offrade några av Zigiottis bästa egenskaper när de körde henne som forward.

Den andra halvleken var egentligen en kopia av den första. Linköping inledde med sju–åtta bra minuter. Sedan var Göteborg nära att rinna igenom i djupled, men Emma Holmgren var vaket långt ute och agerade extraback.

Efter det kom en period där Göteborg hotade i djupled bakom LFC:s backlinje. Där hade Zigiotti och Rubensson varsin kanonchans att göra 2–0.

Det blev istället Stina Blackstenius som gjorde matchens nästa – och sista mål. Hon gjorde det på nick efter att ha vunnit en duell mot Emma Pennsäter. På slutet hade LFC tre väldigt bra chanser att avgöra matchen. Mimmi Larsson kan inte sova gott i natt med tanke på vilka superlägen hon brände.

Den sista chansen kom på hörna och gick till lagkapten Emma Lennartsson. Hennes nick från nära håll gick dock utanför. Och efteråt deppade LFC-spelarna. Även om de klättrade upp på tredje plats i tabellen är det fortsatt fyra poäng och tio mål upp till den viktiga andraplatsen. Det är förstås inte omöjligt att ta in på sju omgångar, men det hade förstås underlättat om man fått med sig de tre poäng från Gamla Ullevi som man var värda.

Efteråt pratade jag med Stina Blackstenius. Hon betonade att det var poängen man var ute efter den här lördagen.

”Absolut. Det är lite tungt. Vi hade kunnat haft tre poäng i dag sett till våra chanser. Det var ju faktiskt ganska klara chanser. För egen del känner jag att jag kunde ha förvaltat mina lägen lite bättre. Det är klart att man grämer sig över det.”

Fast rent spelmässigt var prestationen en av lagets bästa i år – kanske den allra bästa.

”Ja, jag tycker att vi har höjt oss spelmässigt och skapar betydligt mycket fler chanser i matcherna än vi har gjort tidigare. Jag tycker också att Lina och Mimmi har kommit in lite mer centralt i banan vilket har gjort att vi har fått ut lite mer av varandra. Vi har kunnat hjälpa varandra på fler sätt. Men vi har höjt oss som lag. Det har blivit bättre hela vägen, ända nerifrån. Det hade varit viktigt för känslan i laget om vi även hade fått utveckling i form av vinster – inte bara i prestation.”

Hur ser du på din egen säsong?

”Det har varit en ganska lång säsong som började i juli förra året. Det har varit väldigt många matcher. När jag står här nu är det klart att jag önskar att jag hade fått ut mer av mitt spel den här säsongen. Men jag vet om min bakgrund och att det har varit en lång säsong. Jag får någonstans försöka sätta rimliga krav på mig själv, även om jag vanligtvis brukar vilja sätta dem väldigt högt. Jag tycker i många matcher att det varit som i dag, att jag kommit till bra lägen men inte riktigt kunnat sätta dit dem. Och det straffar sig lite.”

Ni har väl inte gett upp?

”Självklart inte. Det är inget läge att göra det, utan det är matcher kvar att spela.”

Tankar inför EM-kvalet?

”Spännande så klart att börja på något nytt efter den VM-resan som vi hade. Det är alltid kul att samlas med landslaget, och möta ihop både spelare och ledare. Det är en positiv känsla efter VM.”

Är det svårt att ladda om efter VM?

”Nej, det skulle jag inte säga. Utan det ger mer energi, och de här matcherna är otroligt viktiga om vi skall kunna se fram emot ett EM. Och så ligger det ett OS redan nästa sommar.”

Några platser från mig på pressläktaren satt assisterande tränaren i Bayern München. Han förklarade efteråt att hans lag måste räknas som klara favoriter mot Göteborg. Sedan sa han att han inte fick citeras i media, alla kommentarer från Bayern München måste nämligen godkännas av klubben.

Jag kan inte säga att jag jublar över den där typen av censur och nedtystning som dominerar europeisk herrfotboll. Härom veckan var Liverpools P16-lag i Borås för att spela två träningsmatcher. Men spelarna fick inte uttala sig i media. Här har vi föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar.

Tillgängligheten och närheten har varit en a damfotbollens styrkor. Men hur länge till?

I övrigt i dag noteras att Eskilstuna sparkade Kungsbacka ännu närmare elitettan. Och i elitettan tappade Hammarby två poäng hemma mot Kvarnsveden. Samtidigt vann Uppsala med 7–0 mot Sundsvall efter tre mål av lagets skyttedrottning Cassandra Korhonen. 21-åringen är därmed uppe som tvåa i skytteligan med 18 mål på lika många matcher.

Apropå elitettan och talanger råkade jag snubbla över det inlägg med elitettans 15 största talanger som Maja Wijkström, då Johansson, hjälpte mig med våren 2016. Det har varit rätt bra utveckling på flera av spelarna på den listan.

27 tankar på “Tankar efter Göteborg–Linköping 1–1

  1. Rosengård bjöd in både KGFC och LFC, särskilt KGFC, genom att tappa poäng mot Växjö. Inget av lagen tog chansen att utnyttja det läget. Det är sällan jag sett KGFC så blekt som igår den här säsongen. Går de redan i WCL-tankar? En sak är nog rätt klar – om de inte kommer upp flera snäpp smaskar Bayern i sig dem och spottar ut benen i båda matcherna.

    LFC lider av sin vanliga sjuka den här säsongen – svaga i avgörande lägen, men nu hade de i alla fall bästa startelvan. Domare Persson vill tydligen ha en huvudroll när LFC spelar – för tio dagar sedan hjälpte hon till att sänka LFC genom en horribel utvisning och nu bjöd hon KGFC och Rubensson på en lika horribel frispark i utmärkt läge. Det var inte enda klantigheten från Persson, men hon är väl inte bättre…. Är det slump, dumhet eller lathet från SvFF att samma domare dömer samma lag två gånger inom tio dagar (tidigare har ju Olofsson dömt LFC två matcher i rad)? Rävlanda-Persson kanske var billigast att transportera till Gamla Ullevi – nästan nästgårds. Å andra sidan är det inte domaren som vinner matcher, men det tycks nära ibland. Jaja Johan, du skriver väl att jag är orättvis mot domaren, men det måste du kanske göra. Du har ju bloggens och ditt eget rykte att upprätthålla. Men den riktiga klantigheten stod LFC för, som gjorde allt utom mål. Inte ens Persson hade väl kunnat döma bort flera mål.

    Drygt 1200 på läktaren lyckades sällan eller aldrig överrösta den lilla (max tio?) tillresta (gissningsvis) LFC-klacken som höll igång i 90+, med korta uppehåll. Oavgjort i matchen, men klackkampen vann LFC med 14-1 eller så (fast göteborgarna visste i alla fall att de var i Göteborg och att det var Göteborg som spelade – det hördes…).

    • Varför skulle jag vara tvungen att försvara domarna?

      För övrigt har Göteborg också haft Persson två gånger inom tio dagar. Hon dömde ju även Göteborg–Kristianstad förra helgen. Noterar också att Malmödomaren dömde Malmöklubben Rosengård i dag. Förstår inte varför man fortsätter att ge henne matcher med Malmölag.

      • En del av svaren på din fråga har du ju redan fått. I övrigt verkar du mer vägledas av att hitta både plus och minus hos domarnas insatser än att komma fram till en samlad bedömning. Ibland överväger ju faktiskt något och dessutom rätt tydligt.

        Visst kan det finnas flera lag som både har fått samma domare flera matcher på rad eller mycket nära samt dessutom att domarna kommit från närområdet. Du nämner ”Malmödomaren” (men vill av någon anledning inte sätta ut namnet – kanske ytterligare ett svar på din fråga). I fallet KGFC – LFC var Persson, som du vet, från Rävlanda, som du vet, ligger nära Göteborg (och Borås). Ett av problemen med samma domare är att de kan ha skaffat sig en viss bild av lagen eller enskilda spelare som färgar av sig i deras bedömning av händelser på planen – inte nödvändigtvis medvetet, men ändå en en risk.

        Det verkar i alla fall som att inte heller du tycker det är lysande att en domare hemmahörande i en viss stad/trakt dömer näraliggande lag. Jag har tidigare framfört att exempelvis Ulrica Löv med starka kopplingar till Linköping inte bör döma LFC. Du verkar inte heller tycka att det är oproblematisk med att samma domare dömer samma lag flera matcher tätt inpå varandra.

        Eventuell kritik mot domarna är från din sida rätt mild således, enligt min uppfattning. Sett i ljuset av SvFF:s roll i sammanhanget har du visserligen kritiserat också dem i några fall. Jag kan påminna mig kritik mot deras statistikföring och generellt informationsinnehållet på deras sajt. Jag kan också påminna mig kritik mot att serien inte ”vänder” spegelvänt, vilket kan innebära att formstarka lag får en större fördel och formsvaga lag en större nackdel. Sammantaget menar jag att din kritik dock är rätt lågmäld och, vad jag kan erinra mig, aldrig samlad och med fokus i en egen artikel på bloggen. Det kan ju vara en slump, eller så anser du inte att det är befogat, eller så….? Det kanske skulle vara det, då du vet att folk på SvFF läser bloggen. Möjligen har du skäl att tveka, men det vet ju bara du.

        • Jag har väl varit ganska tydlig i den här bloggen om uppfattningen att Sverige inte har någon domare av mästerskapsklass efter att Jenny Palmqvist slutade?

          Jag har även varit tydlig om att jag tycker att den generella domarnivån i damallsvenskan är dålig. Jag har ganska många gånger skrivit om domarnivå i Sverige och internationellt, bland annat här, här, här och här.

          Några av de länkade inläggen har flera år på nacken. Och min uppfattning är faktiskt att domarnivån har blivit bättre, att det är klart färre katastrofdomslut nu än det var bara för två–tre år sedan. Men visst finns det fortfarande mycket att göra.

          Frågan är vad som blir bättre av att jag tar fram stora sågen varje gång en domare misslyckas. Precis som jag försöker vara rimlig i kritik av spelare som misslyckas tycker jag att man skall vara rimlig i sin kritik av domare. Det handlar ju trots allt om människor. Och om något så oviktigt som fotboll.

          Jag tycker nog att jag kritiserar förbundet ganska ofta. Men visst, det är kanske inte så ofta det blir rubrik på kritiken. Här resonerar jag lite som att om man väldigt ofta höjer rösten blir det lite som ”vargen kommer” – alltså att den riktigt allvarliga kritiken inte tas på allvar.

          När det gäller domartillsättningar kunde jag varit tydligare. Jag har fått klart för mig från herrallsvenska domartillsättare att Tess Olofsson inte skulle få döma Malmö FF. Då borde hon förstås inte heller döma Rosengård eller LB07. Man förstår ju att domartillsättarna gärna vill ge de bästa domarna de viktigaste matcherna. Men jag tycker att det blir ett trovärdighetsproblem när domare dömer lag från samma ort.

          Däremot är det självklart att domarna lär känna lagen. Det är ofrånkomligt om man vill ha en hyfsat jämn domarnivå i serien.

        • Mmmm…i en av de länkade artiklarna skriver du att du vill undvika ”offentligt gnäll” på domare efter match. Ja, det är klart att ser du vad som kan vara konstruktiv kritik som ”offentligt gnäll”, så har du väl redan sagt för mycket.

          Visserligen är dina länkar bara exempel på när du framfört kritik, men fyra artiklar på sju år, varav åtminstone en med internationellt fokus, kan knappast ses som varken massiv eller artikulerad kritik över tid. Om det nu är så att du har mängder av andra artiklar i ämnet, så borde det finnas gott om stoff för en sammanfattande artikel. Du nämner också i en av artiklarna att domarstandarden har blivit bättre över tid med färre katastrofdomslut. Där finns också ett embryo att införliva och utveckla i en artikel.

          Självklart riktas det mesta av uppmärksamheten mot huvuddomaren, men problemen är större än så, om man tittar på hela domarteamet. Assisterande är ibland påfallande villrådiga och därmed till föga hjälp för huvuddomaren. Det är märkligt att huvuddomaren behöver ändra en flaggviftning när assisterande stått tre meter från situationen och domaren 30 meter därifrån. Fjärdedomaren lyckas inte ens se till att tränarna håller sig inom sin tekniska zon, för att bara ta ett exempel.

          Visst lär domarna känna lagen och om jag inte missminner mig har du också pläderat för att det är en fördel för en ”jämn nivå” i bedömningen. Det är dock inte detsamma som att döma samma lag flera matcher i rad eller med ett kort mellanrum. Sådant kan snarare leda till att förutfattade och väl koncentrerade minnesbilder blir för styrande i domarinsatsen. Själv ser jag fördelar med en mer av uttunnad lära-känna-lagen, där de starkaste intrycken får avklinga och får minskad betydelse. När det gäller att ge de bästa domarna de viktigaste matcherna kan man naturligtvis diskutera kriterier för både det ena och det andra: en streckstrid i botten är väl minst lika viktig som ett toppmöte. Frågan är mer hur domarna agerar och vad de lär sig av matchen. Alla matcher har sina utmaningar och möjlighet till lärande, inte bara de viktigaste.

          Självklart ska domarna behandlas med rimlig respekt, men som alla offentliga personer måste också de tåla granskning, precis som du tycker är rimligt när spelare kommit upp i A-landslagsnivå. Jo, jag förstår att i perspektivet mänsklighetens lidande är fotboll oviktigt, men ändå uppseendeväckande att du ägnar dig åt detta då och – mer problematiskt – att du rimligen också tycker att läsarna ägnar sig åt oväsentligheter.

          I en sammanfattande och artikulerad text finns minst tre områden att ta upp: a) domarnas praktik som den utspelar sig i matcher inklusive uppföljning från SvFF, b) SvFF domartillsättningar och ansvar (oavsett om de lagt ut en del på ”entreprenad”) samt c) domarutbildning och vidareutbildning. Du nämner att det ”fortfarande finns mycket att göra.” Vad döljer sig bakom de orden? Utöver domarfrågan finns ju också annat att ta upp visavi SvFF och exempelvis EFD (vad händer till exempel med FIFA-miljoner från VM och OBOS-miljoner). Nej Johan, än har du inte varit ”vargen” som ylat för ofta mot SvFF – långt därifrån faktiskt, men en sammanfattande artikel (kanske av samma dignitet som den om talangutveckling), skulle innebära ett steg på vägen för att på allvar uppmärksamma frågan och sammanföra diverse småskvättar av kritik (som ju alltid är lättare att avfärda). Plattformen har du och läsarna också.

  2. Den situationen med Larsson vsKollmats är 50/50 men det är helt otroligt att domaren släpper den sista situationen i första halvlek, den är solklar , friläge där också kanske. Sen borde Linköping avgjort både en två oxh tre gånger.

    • Jo, den där sista situationen i första halvlek ser absolut ut som frispark. Däremot är det knappast målchansutvisning. Larsson är på väg bort från målet och Kollmats är med innanför.

      • Det som stör mig är inkonsekvensen hos domarna, Göteborg fick frispark på varenda förseelse från LFC:s sida medan LFC fick frisparkar på egen planhalva men inte i något av förseelserna strax utanför Göteborgs straffområde. Då vi har Angeldahl i elvan så är varje frispark utanför offensivt straffområde en skarp målchans och därför blir det så avgörande när vi nästan aldrig får dom med oss.

        • LFC fick frispark precis utanför straffområdet på slutet av matchen, när Lina Hurtig filmade. Men visst gick LFC miste om någon frispark i bra lägen.

  3. ”Jag kan inte säga att jag jublar över den där typen av censur och nedtystning som dominerar europeisk herrfotboll
    Här har vi föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar.
    Tillgängligheten och närheten har varit en a damfotbollens styrkor. Men hur länge till?”—————————så du menar att i svensk damfotboll finns yttrandefrihet? Så vitt jag vet finns det ett ”tvång” för var och en spelare i Damallsvenskan att möta svensk media. Det ingår i varje kontrakt man skriver på. Därmed ser jag det inte som något genuint yttrandefrihet, när du är tvungen att tala med svensk media, för att yttrandefrihet är också att strunta i det för stunden.
    I de svenska klubbar spelarnas medieträning är viktig del av verksamhet, också den. Man lär sig vad får man säga och vad får man inte. I slutändan ditt påstående om ”tillgänglighet och närhet” är visst framtvingade saker, inte något som är spontant.
    Skillnader som du vill belysa gentemot herrfotboll därmed är lite missvisande.
    Vidare om frågan hur mycket ”föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar”, det är klart att det är viktigt att laget fungerar som en helhet, som en familj. Kanske låter konstig utifrån en svensk perspektiv, här krossas ju familjer av diverse form och slag. Allting projiceras ur ett individuellt perspektiv-. Samtidigt så har man ett lag bestående minst av 11 personer som ska fungera så bra som möjligt.
    För stort allvar tar för sig däremot, svensk media. Detta utan som helst ansvar för det man skriver.Allt under tackmantel om medias oberoende gentemot alla andra. Vi vet ju att media är varken självständigt eller i något seriös drag ansvarsfull, så ditt påstående om de europeiska klubbar är ganska felriktat.

      • Visst föredrar jag det, nämligen att lyssna på de svenska spelarna hur de tycker och tänker. Jag är exempelvis skitnyfiken på kommentarer från LB07 damer efter att de stördes, med bl a glåpord medan deras anläggning – nerpissades, av ett gäng individer som tog sig friheten att ”uttrycka” sig på det sättet.
        Spel- och träningsverksamheten för skånska Limhamns allsvenska fotbollslag LB07 hotas av hotfulla och våldsamma invandrargäng. Det rapporterar Sydsvenskan (19-08-23).

        • ops…..”våldsamma invandrargäng”…..bloggaren publicerade något han själv skulle aldrig vågat skriva…trots tillgängligheten och närheten samt arbetsgivaren som ska tillfredsställas..lol
          I Sydsvenskan heter det ”Hotfulla ungdomsgäng …”, liten påminnelse om censur och autocensur på svenska, avdelning damfotboll..

  4. Intressant att topplagen ändå fortsätter tappa poäng här och där (ibland mot varandra, men ändå). Och kul med i alla fall 1 200 pers på en Gbg-match. Men nog borde en sådan toppmatch i alla fall dra över 2 000 i en stad som Göteborg? 3 000?

  5. Ja, tyvärr är ju domarstandarden inte den bästa. LFC borde dock vunnit ändå med tanke på alla chanser. Det känns som det är för få domare att tillgå.
    Håller verkligen med om LFC-klackens insats. Imponerande.

  6. Tycker att LFC var värda att vinna. Mimmi L var bäst på plan tätt följd av Lina Hurtig och Blackstenius. Tycker det var en solklar frilägesutvisning på Mimmi L . Hon var starkare och var på väg mot mål när hon blev nerriven. Tycker LFC spelade en bra fotboll och heder åt tränaren Unogård. Domaren var inget vidare. Otroligt att detta LFC förlorade mot Kungsbacka. Rebecca B visade inte någon landslagsklass tycker jag.

  7. Tror inte att det finns någon illvilja bakom Förbundets domartillsättningar i serien. Kanske är det i stället så att alla aktuella domarnamn skrivna på papperslappar läggs i en kakburk, som sedan skakas om. Därefter plockas namn efter namn upp och läggs i löpande ordning intill ett ark med omgångens alla matcher. Elementärt pyssel, något som ett normalbegåvat förskolebarn skulle klara. Att det sedan suckas i ett lag för att det blir ”Rävlanda-Persson” (exempelvis) i två matcher i rad, medan det jublas i ett annat lag… that’s life! Rena lotteriet, alltså. 🙂

  8. Det är annorlunda med intervjuer i Tyskland. Jag har genom åren intervjuat spelare från Turbine Potsdam, VfL Wolfsburg, 1.FFC Frankfurt, Bayern München och SGS Essen och med ett undantag där intervjun förmedlades av spelarens agent och med ytterligare ett där spelaren var på semester i Linköping skedde det med samma rutiner: ringa klubbens pressperson och be om intervju, presspersonen återkommer med tid och datum och säger att hen ringer upp, presspersonen ringer upp och frågar om man är redo, ”men då lämnar jag luren över till spelaren, men glöm inte att skicka in alla citat för godkännande”, man skriver och skickar in, kanske får man några ändringar och sen är det fritt fram att publicera. Det är så mycket enklare i Sverige. Finns en ”historisk” intervju som TAZ hade med Fatmire Bajramaj där klubben förändrade i stort sett hela texten och kom med saker spelaren aldrig sagt. Tidningen valde då att publicera båda texter.
    I USA är det dock ännu värre, där svarar mediafolk helt enkelt inte alls på förfrågningar eller i ett fall är spelarna ALLTID så otroligt upptagna. Men jag hörde att även de flesta journalister på plats får inga one-on-one intervjuer med spelare. På så sätt kan klubbarna skriva sin egen berättelse. Inte heller bra.
    Damfotbollen har fortfarande en lång väg att gå och borde fortsätta att vara lättillgänglig. Som sagt, här är det fantastiskt jämförelsevis. Även England är inte alltid lätt.

      • Jag såg endast en NWSL match och där hade Portland Thorns direkt efter matchen fotograferingar och autografskrivning med fansen som tog minst en timme och jag drog hem. I Tyskland har de mixade zoner med mindre ”kontroll” på spelarna. Men jag glömmer aldrig när jag intervjuade 2 tyska F19-landslagsspelare på ett hotel i Upplands Väsby och mediapersonen satt med oss och hur hon tittade på varenda spelare när de svarade på mina frågor. I Dalarna intervjuade jag Elin Rubensson, Mimmi Löfvenius och Pauline Hammarlund efter en F19 landskamp och de hade ingen övervakare. Klart enklare att bli vuxen här.

  9. För mig är det helt otroligt att inte Mimmi L är uttagen i landslaget. En av de bästa på planen i matchen. Borde enligt mig gå före bland annat Olivia Schough.

  10. Kan också tillägga att vad gäller Rubenssons mål så var det framförallt en riktigt bra frispark och jag skulle inte lasta Holmgren för det. Av de nuvarande landslagsmålvakterna hade Lindahl kanske tagit den men knappast Musovic eller Falk, därför skulle jag inte säga att Holmgren på något sätt skulle diskvalificerat sig från att vara en del av landslagstruppen genom att inte ta det skottet.

    • Jag håller med om att Holmgren i högsta grad borde vara aktuell för landslagstruppen. Det är mer så att jag letar efter Hedvig Lindahls arvtagerska som etta, och där känner jag jag att vi just nu inte har någon klockren kandidat.

      • Där håller jag med förstås, det känns som det är rätt stor skillnad mellan henne o övriga i dagsläget tyvärr. Det är också därför jag hela tiden förespråkat att testa de andra så mycket som möjligt i Algarve o d y l eller varför inte i de ‘givna’ kvalmatcherna i syfte att få fram någon form av inbördes rangordning bakom Lindahl.

  11. Idag fick man också se Zecira vara ute och hänga tvätt på Piteås hörna. Av de tre som är bakom Hedvig så tycker jag att man ser flest misstag och enkla mål på Zecira.
    Holmgren har räddat Linköping några matcher nu när matcherna har stått och vägt med viktiga räddningar.
    Vad Göteborg håller på med och vilar Falk i toppmatcherna förstår jag ej. Det blir dels svårt att bedöma Falk mot de bästa och dels sätter man en matchotränad målvakt i viktiga matcher. Goerts har väl spelat en 3-4 matcher nu och alla mot topplag?! Hon kostade dom poängen mot Rosengård borta i våras.

    Jag hade tagit ut Emma till landslaget och tagit bort Zecira. Emma är den mest stabila och ska man vinna matcher med landslag så hade jag inte litat på Zeciras blandade insatser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.