I fjol vann Julia Roddar och Emily Sonnett SM-guld med Kopparbergs Göteborg FC. Alldeles nyss vann duon ett nytt mästerskap – det amerikanska med Washington Spirit.
Spirit tog hem NWSL-titeln via 2–1-seger efter förlängning mot Chicago Red Stars i finalen. Kelley O’Hara nickade in segermålet i den första förlängningskvarten…
…och i slutminuterna av den andra förlängningsperioden gjorde Aubrey Bledsoe en matchavgörande räddning på ett friläge från inhopparen Makenzy Doniak.
Spirit toppade verkligen formen i slutet av serien. Man vann grundseriens fyra sista omgångar och kom därmed trea i tabellen. Därmed fick man spela kvartsfinal mot det tidigare storlaget North Carolina Courage. Där blev det 1–0-seger efter förlängning.
Sedan kom man från underläge till 2–1-seger mot OL Reign i semifinalen innan dagens final.
Julia Roddar har väl i första hand haft en roll som inhoppare. I finalen byttes hon in i halvtid av ordinarie tid, och spelade alltså totalt 75 minuter. Jag såg matchens sista 45 minuter, alltså förlängningen samt sista kvarten av ordinarie tid. Och jag tycker att Roddar gjorde en riktigt stabil insats.
Svenskan har kommit in från bänken i alla tre slutspelsmatcherna. I kvarten kom hon in i 70:e minuten och i semifinalen i 72:a minuten. Under grundserien blev det åtta matcher från start och nio inhopp – totalt kom hon upp i 824 spelminuter och ett mål.
En annan svensk Julia var med och vann den senaste NWSL-finalen, det var 2019 då Julia Spetsmark och North Carolina Courage tog hem titeln. Spetsmark fick dock ingen speltid i finalen, så vad jag kan komma på bör Roddar vara den första svensk att spela i NWSL-finalen.
I år har Roddar haft sällskap av Freja Olofsson i NWSL. Olofsson spelade för nya Racing Louisville, som slutade på nionde och näst sista plats med 22 poäng. Det krävdes 33 poäng för slutspel.
Olofsson startade 20 matcher, hoppade in i två och spelade totalt 1712 minuter under sin premiärsäsong i USA.
Jag funderade för övrigt över hur många svenska spelare vi haft totalt i NWSL sedan ligans premiärsäsong 2013. Jag kom på sex stycken, men är osäker om jag kanske har missat någon.
- Louise Schillgaard, Boston Breakers 2016
- Antonia Göransson, Seattle Reign 2016 – spelade inga ligamatcher
- Lotta Ökvist, Orlando Pride 2018 – spelade inga ligamatcher
- Julia Spetsmark, North Carolina Courage 2019
- Julia Roddar, Washington Spirit 2021
- Freja Olofsson, Racing Louisville 2021
Slutligen några ord om några inhemska matcher. Först har vi fött tre nya elitlag. I den norra kvalgruppen vann Team TG med 2–1 mot Sollentuna. Därmed är det klart att vi kan gratulera Gamla Upsala SK och just Team TG till varsin plats i elitettan. Båda lagen kommer från städer som redan har elitfotboll. Umeå gick ju upp i damallsvenskan, men vi får Uppsaladerbyn i näst högsta divisionen nästa år.
Det tredje laget att checka in i elitettan i dag var Ifö Bromölla IF. De vann med 1–0 hemma mot Rävåsen i dag. Grattis. Nästa lördag avgörs om det 28:e och sista elitlaget nästa år blir Rävåsens IK Karlskoga eller Bergdalens IK.
Jag noterar även att de två senaste årens finallag i futsal har mötts i dag med anmärkningsvärt utfall. IFK Göteborg har besegrat Gais i två raka SM-finaler. Men i dagens grundseriemöte vann Gais med förkrossande 11–1, bland annat efter fem mål från Tove Sjödin. Tronskifte på gång i svensk futsal?
En blogg om internationell damfotboll 
Med tanke på hur många spelare vi Sverige har utomlands så kan kan jag inte låta bli att undra över varför så få väljer usa? Och varför de som väl gjort det har svårt att få speltid? Jag tänker att alla våra landslagsspelare borde ha självklar startplats i Usas liga. Men nästan ingen är där. Fungerar det annorlunda med pengar och kontrakt där? Eller vad är det som gör att Europa är mer attraktivt?
En anledning är säkert att det finns en begränsning av antalet utländska spelare i NWSL. Det är i grunden fyra per lag, sedan kan man byta till sig fler.
Jag hittade för övrigt en lista med samtliga utländska spelare i NWSL. Utöver de svenska spelare jag räknade upp har man på den listan även med Hanna Terry, som har en svensk mamma, men som ju är uppvuxen i USA med dubbla medborgarskap.
Men om det beror på att de får ha få utländska, varför kan spelare som Ökvist hamna där då? Borde de inte vilja ha världens bästa? Så vad gör att spelarna själva inte väljer usa?
Om jag får svara på frågan från en annan blogg: Follow the money! De amerikanska klubborna har inte bara en begränsning på hur många spelare de får rekrytera, de har alla även ett max tak av löner som de får betala ut. Spelare som Fridolina Rolfö (FC Barcelona), Magdalena Eriksson (Chelsea) eller Sofia Jakobsson (Bayern München) tjänar betydligt mer pengar i sina nuvarande klubbar än de skulle kunna tjäna i Racing Louisville eller Portland Thorns. Det finns undantag dock: De amerikanska landslagsspelarna får sin lön av US Soccer, det amerikanska förbundet. De har dessutom väldigt fina reklamavtal. I OL Reign har man ett samarbetsavtal med delägaren Olympique Lyon vilket har fört toppspelare som Dzsenifer Marozsan och Eugenie Le Sommer dit.
Tidningen Washington Post rapporterade så sent som i augusti (https://www.washingtonpost.com/sports/2021/08/10/nwsl-side-hustles-salaries/) att många spelare i NWSL får ha ett sidoknäck för att kunna överleva ekonomiskt. En lastbilschaufför tjänar enkelt dubbelt så mycket pengar än genomsnittsproffset i NWSL. På så sätt skiljer sig NWSL inte avsevärt från Damallsvenskan där genomsnittsinkomsten ligger långt under existensminimum. Medan man i en tysk toppklubb, alla engelska klubbar, oppklubbar i Frankrike, Spanien eller Italien tjänar mer än truck drivern från Tennessee. Det är pengar som styr fotbollen och världen.
Varför sätta tummen ned när någon ställer en fråga?
Rainer har helt rätt!
Sen har några spelare sagt att osäkerheten kring vart man spelar inte är något de gillar.
I USA kan man tvingas byta lag utan att ha något att säga till om eftersom man skriver kontrakt med ligan och inte klubbar så som det är i EU.
Tror även det beror på den korta säsongen på 6-7 månader. Svårt att kombinera med landslagsspel etc.
För övrigt var det en rättvis seger för Washington.
Fråga 1 till samtliga allsvenska sportchefer: Hur många av er såg finalen i lördags?
Fråga 2 till samtliga allsvenska sportchefer: Hur många av er såg finalen i den första afrikanska Champions League-finalen i fredags kväll?
Kan tänka mig att det delvis beror på att på att de flesta spelare växt upp med europeisk (ofta herr)fotboll och därför hellre går den vägen. Får man ett likartat erbjudande från en europeisk och amerikansk är det säkert mer lockande med det som är bekant. Sen har jag inte koll på det själv men man brukar väl säga att man spelar en mer direkt fotboll i USA, kanske spelare upplever att det inte är en så utvecklande miljö med tanke på eventuellt landslagsspel.
Inte direkt svar på frågan men det verkar som många svenska unga (nästan?) elitspelare väljer att gå på collage i USA. Någon som har koll på vilka/hur många/var?? Kanske #kollasvenskan på Instagram/facebook?? Kvaliteten på de olika collageserierna varierar nog väldigt mycket så man kan nog undra hur bra fotbollsutbildning tjejerna får?
Väldigt många väljer att gå på college. Bara genom den här agenturen är det en bit över 50 svenska spelare som håller till på college på olika nivåer.
Spelar man i topplagen på college nivå får man en bra spelarutbildning. Båda finländska fd. spelarna i Göteborg/Kopparberg kom ju från Florida State där Beata Olsson spelar idag och Julia Roddar spelade i FGCU. Dock är det en mer löpstark och fysisk fotboll som inte passar alla. Skälet till att spela på college är väl dock främst att du kan kombinera studier och idrott på ett betydligt enklare sätt än i Sverige. Fortfarande är det ju få spelare i Damallsvenskan som inte tjänar några större belopp, så en bra utbildning är nog bra att ha med sig i bagaget. Dessutom får du på de stora universiteten förutsättningar runt omkring fotbollen vi inte är i närheten av i svenska klubbar med rehabcenters, träningsfaciliteter, kostspecialister, etc