Bild från dagens presskonferens.
Damallsvenskan har en namnsponsor, bostadsutvecklingsföretaget Obos.
Det norska företaget satsar 40 miljoner kronor över fem år. Från och med den 25 juli kommer damallsvenskan officiellt att heta OBOS Damallsvenskan. Noterbart är att av de 40 miljoner kronorna är en fjärdedel, alltså tio miljoner kronor öronmärkta för samhällsprojekt.
Jag skriver det här korta inlägget från presskonferensen, men kommer förstås med mer om det här under eftermiddagen eller kvällen.
Här är pressmeddelandet.
Obos gick ifjol in i norsk damfotboll, något som ledde till att fler sponsorer hakade på. Självklart hoppas EFD på en liknande effekt i Sverige.
En blogg om internationell damfotboll 
Billigt! Åtta mille/år. Ytterligare fluffiga projektpengar som EFD lägger vantarna på. Vad klubbarna i DA behöver är inte fler CSR-projekt och vackra fraser utan reda pengar som de kan disponera för att självständigt utveckla den sportsliga elitverksamheten. Kapitalet är rörligt och globalt vet vi sedan länge. Detta avtal och namnförsäljning är också ett kapitalt misslyckande att få svenskägda storföretag att satsa offensivt i landets damelitverksamhet. Den äckliga symbiosen mellan EFD och SvFF fortsätter och förstärks, så nu kan SvFF återigen låta bli att agera kraftfullt ekonomiskt för svensk damelitfotboll.
Har förstått att du inte vill ta i EFD ens med tång. Vilket upplägg förordar du för elitfotbollen?
Och hur menar du att förbundet skulle agera? Tycker du att det är deras uppgift att sponsra elitklubbarna?
Nja, nu har ju jag varken betalt för eller uppdrag att göra något ”upplägg” för elitfotbollen. Men du menar kanske att om man inte har en lösning eller några ess i rockärmen ska man inte uttala sig eller, framför allt, ha några kritiska synpunkter?
Jodå, jag tar gärna i med EFD med eller utan tång, om inte annat så för att klämma dem på pulsen hur de ser på symbiosen med SvFF, sin roll som företrädare för elitföreningarna, vilka av deras påstådda och verkliga framsteg, inte minst ekonomiskt, som kommer klubbarna till del – med mera. När EFD och SvFF är så nära lierade innebär det risker, främst för den mindre och svagare parten, liksom i alla organisationssammanhang. En risk är att det blir ett tryck mot konsensus och alltför stor förståelse för den andra partens synsätt, medan det egna får stå tillbaka. Om man ser EFD som ”fackförening” för elitklubbarna är representationen av styrelse- och andra ledamöter i varandras organ problematiskt. De som umgås och gnuggar näsorna mot varandra vill ogärna bråka för mycket, även om det skulle vara motiverat. Nu innebär inte det att EFD skulle söka konflikt med SvFF ständigt och jämnt. De skulle till och med kunna samarbeta i specifika och klart, även tidsmässigt, avgränsade frågor. Däremot skulle EFD som mer fristående kunna agera mer självständigt, i förhållande till andra parter, inklusive SvFF. När samtliga elitklubbar och EFD avstyrkte förlängning av Sundhages kontrakt, beslutade SvFF att förlänga detta. Det är ett exempel på EFD som svagare part och något som skulle ha kunnat sluta annorlunda.
SvFF har flera arenor att agera på och möjligen gör de det också i viss mån. Däremot är de tämligen urusla på att kommunicera exakt och detaljerad vad de gör, var i olika processer de och olika frågor befinner sig och vilka eventuella framsteg som sker. Inom ramen för parter som RF, UEFA och FIFA finns naturligtvis hur mycket som helst att göra. Frågan om utbildningspengar är en sak. Frågan om hur skattesystem missgynnar ekonomiska bidrag till elitdamfotboll är en annan. Frågan om ersättning till klubbar för landslagsspelare är en tredje. Att göra kvantitativt mätbara åtaganden för elitdamfotbollen är ytterligare en sak. Om man ser SvFF som en omfördelningsinstitution, vilket jag gör, kan också ekonomiska frågor diskuteras inom ramen för detta. Varför hemlighålls exempelvis summorna i damlandslagets ersättningsavtal med SvFF? Statens direkta stöd till idrotten är cirka två miljarder årligen. Gissningsvis ramlar det ner en skaplig slant av detta till ett av de största förbunden, SvFF. Jag tror inte att dessa pengar är öronmärkta som ”herrfotbollspengar”, utan kan användas just som omfördelningsresurser. Former för direkt ekonomiskt stöd till damelit kan naturligtvis diskuteras.
Sammanfattningsvis tror jag varken damelitklubbarna, EFD eller SvFF har nått vägs ände när det gäller finansieringsfrågor. EFD:s nu aviserade avtal är naturligtvis ingen nackdel, men frågan är hur det kommer elitföreningarna till del. Den frågan väntar på svar.
Nej, jag menar verkligen inte att man är förbjuden att ha (kritiska) synpunkter om man inte har en lösning eller några ess i rockärmen. Vet inte var du fått det ifrån. Jag tycker att jag välkomnar synpunkter. Eller?
Däremot har jag flera gånger noterat väldigt negativa kommentarer från dig angående EFD. Jag var nyfiken på om du förordade något annat upplägg för finansieringen av elitklubbarnas elitverksamhet. Du gav inget upplägg, men väl en bild av hur du ser på EFD kontra SvFF. Och jag håller med dig om att det inte är oproblematiskt att SvFF, EFD och Sef finns i samma lokaler, och att folk jobbar/har jobbat både åt förbundet och åt elitklubbarnas intresseorganisation.
Däremot tror jag att det är bra att landslagen är den enda elitverksamhet som finansieras från förbundet. Om SvFF skulle dra in sponsorspengar för herrallsvenskan, damallsvenskan och alla andra serier är risken att ungdoms- och breddfotbollen hade fått stryka på foten när röststarka storklubbar kom och krävde in sina delar, och det känns inte som något bra alternativ.
Dina frågor tyckte jag andades en kritisk inställning till min kommentar, i synnerhet som jag sedan tidigare visste att du inte tycker att SvFF ska bidra till klubbarnas ekonomi.
Mina negativa kommentarer kring EFD är ur ett annat perspektiv positiva. EFD, liksom många andra organisationer, ägnar sig rätt mycket åt skryt över sin egen förträfflighet och se-bra-ut-aktiviteter. En motbild till detta är bara av godo. Du har, om jag inte missminner mig, vid något tillfälle luftat tanken på om svensk damfotboll bildade ett eget förbund. När det gäller EFD så är kanske klubbarna nöjda med vad EFD uträttar eller så har de lågt ställda förväntningar, vilket i realiteten kan se likartat ut sett till reaktioner på exempelvis det som hänt idag. Om de inte är nöjda så kanske det idag inte finns nog med kraft över för att bråka med EFD: var dag har nog av sin egen plåga i elitklubbarna, inte minst ekonomiskt.
Nej, jag håller med dig om att ”sponsring” av damelitklubbar inte är SvFF:s huvuduppgift. Det hindrar inte att de kan bidra på olika sätt, punktvis eller genom att bidra till lösningar på de frågor jag gav exempel på. Självklart är vissa frågor mer komplicerade än andra, men exempelvis ersättningar till klubbar när spelare är på landslagsuppdrag är väl en fråga de själva har rådighet över? Också det är en av flera möjliga förstärkningar av elitklubbarnas ekonomi och samtidigt ett erkännande och incitament att utveckla unga talanger för framtida landslag. Om det sedan vore lite mer sprutt och mod hos Karl-Erik och grabbarna i SvFF kunde de ta hälften av de 30-35 miljoner som Sveriges avancemang i VM innebär och använda det, i omfördelningssyfte, till damelitfotboll. Med det tangerar vi också det sista stycket i din kommentar – är SvFF berett att ta en ideologisk strid mot ”storklubbar” (läs herr) och andra eller är de deras lydiga och underdåniga tjänare när det gäller pengar?
Det som möjligen är utopiskt idag är möjligt imorgon och självklart om någon generation…..
Det här kommer ej att utveckla eller förbättra kvalitet på damfotbollen i Sverige, dels att pengarna kommer från landet som kvoterar kvinnorna på diverse funktioner därmed sponsorskap går ut på att föra en viss politik inte att utveckla spelet…
Istället så kommer mycket pr jippo grejer till tals, ännu mer likriktning skulle jag tro
Läget för klubbarna är kritiskt. Order till EFD: Ge ut varje krona till föreningarna!
Utan restriktioner!
Det är väl en mycket bra uppgörelse. 40 milj till damallsvenskan är välbehövliga pengar. Det är många lag som bara har 200 till 300 åskådare på sina matcher. Trevligt att ett norskt företag går in och sponsrar.
Det handlar alltså om maximalt 6 miljoner/år (2 miljoner är ju öronmärkta får annat) för de Damallsvenska klubbarna att dela på, det blir om jag räknar rätt 500.000 per klubb vilket kan låta mycket men som egentligen är rätt lite. Då man diskuterat att utöka Damallsvenskan till 14 lag, något jag tror vore en katastrofal idé, så kan det t o m handla om mindre pengar än så.
Sammanfattningsvis är min inställning att mer pengar alltid är bra men att det tyvärr handlar om rätt små summor som möjligen kan täcka upp hål i klubbarnas budgetar men knappast kommer räcka till att utveckla varken klubbarnas verksamheter eller damfotbollen nationellt i någon större omfattning.
Mmmm…..man kan också säga att det skulle bli 2,5 miljoner på fem år och då kommer det i liten annan belysning när flera klubbar har en omsättning på 5-6 miljoner. Det blir litet som en stursk och stolt fånge som tackar nej till vatten och bröd att säga att det är lite pengar. Att ha eller inte ha – det är frågan. Nu är ju det här ett hypotetiskt resonemang eftersom dels det inte sagts något om hur pengarna ska användas, dels att det skulle förvåna mig om de går direkt till klubbarna i DA.
….och man skulle också kunna säga att det motsvarar intäkter för cirka 500 mer i hemmapublik….
Generöst och välment av norska OBOS, som uppenbarligen har en hygglig känsla för kvinnlig idrottsutövning. Men… när denna nyhet trumpetades ut trodde man att det handlade om en syndaflod av pengar från något oljefurstendöme på Arabiska halvön. För OBOS har väl inget med norsk oljeutvinning att göra? Okej – 40 000 000 är bättre än ingenting, dock blir det marginella tillskott till ansträngda klubbekonomier om det ska fördelas på alla tolv (får hoppas vid gud att det inte blir fler) klubbarna i DA under en femårsperiod. Kommer till syvende og sidst att huvudsakligen bli ett pr-jippo för ett norskt företag och EFD. Om det i stället rört sig om 40 mille per år, mm… då jäklar!
Håller i stort sett med ”The Observer” i kritiken mot EFD. Knepig sits – att arbeta för elitdamfotbollens bästa, men samtidigt vara ett bihang till SvFF, alltså en slags blindtarm. Heder ändå åt Linda Wijkström & Co, som med viss rätt kan instämma i det klassiska Edström-citatet: ”En gör så gôtt en kan”.
Jag är skeptisk. Det är ju inga extra pengar eftersom tv-pengarna försvann. Så plus/minus noll där. Dessutom, antar att Obos Damallsvenskan (vilket gräsligt namn) blir Damallsvenskan igen efter periodens slut? Känns lite hattigt?
Visst kan man schackra med namnet, tillfälligt eller ej, så länge man inte säljer sin själ.
Pingback: Lundin, Dieke, U20-VM och NWSL | En blogg om internationell damfotboll