Peter Gerhardsson har just släppt sin startelva. Det blev den väntade till tio elftedelar. Eller. Aftonbladet hade ju i natt (svensk tid) uppgifter om att Zecira Musovic skulle få förtroendet i målet. Så utifrån det är det en helt väntad startuppställning. Den ser ut så här:
Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.
Det är för övrigt i princip vindstilla i Wellington i dag. Något som är oväntat i ”världens blåsigaste stad”. Däremot regnade det när jag gick in i presscentret för 45 minuter sedan. Det finns inga fönster här så jag kan inte se om det fortsatt regnar.
Många tror att det här blir en plockmatch för Sverige. Det tror inte jag. Vårt svenska lag är förstås jättefavorit. Men mästerskapspremiärer har inte varit någon svensk paradgren. De två gånger vi mött afrikanska lag i VM-premiärer har båda slutat med kryss. Och i förra VM:et krävdes det ett långt åskuppehåll för att få hål på Chile.
Och senaste mötet med just Sydafrika var en träningsmatch 2019. Den slutade 0–0. Sedan dess har Sydafrika byggt självförtroende genom att vinna Afrikanska mästerskapen. Dock har man ju en strulig uppladdning bakom sig, med bojkottat hemmagenrep och bråk med förbundet om olika avtal.
Men nu släpper vi spekulationerna och laddar för fotboll. Det är avspark om 75 minuter.
Halvlek nu. Hittills har det gått ganska exakt så dåligt som jag befarat. Jag kände mig ändå positiv när laguppställningen släpptes, men tänkte ändå att det är upp till bevis. Har ändå funnits bra chanser, men varför skjuter ingen?
Annorstädes läste jag en kommentar från en som sett Kanada mot Nigeria, ”När Sverige får möta något av dessa lag är det godnatt och adjö.” apropå geisten.