Till följd av en mängd olika faktorer har det inte hunnit analysera 5–0-segern mot Italien på ett lika genomgripande sätt som jag brukar. Men jag har i alla fall hunnit se om den första halvtimmen en andra gång, och dessutom har jag kollat några nyckelhändelser.

Nu har jag dessutom lyssnat på Peter Gerhardsson och Magdalena Eriksson inför morgondagens match mot Argentina i Hamilton. En match som ju har lite vänskapskaraktär för svensk del.

Men jag tänker ändå att jag har så mycket material att vi kör en sen genomgång av Italienmatchen enligt den mall jag brukar köra i mästerskap.

Sverige–Italien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
0–0 i målchanser
0–1 i hörnor

Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–1 i målchanser, totalt 1–1
1–0 i hörnor, totalt 1–1

Period 3: 31–45 minuter:
3–0 i mål, totalt 3–0
5–1 i målchanser, totalt 6–2
2–0 i hörnor, totalt 3–1

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 4–0
3–0 i målchanser, totalt 9–2
4–0 i hörnor, totalt 7–1

Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 4–0
1–1 i målchanser, totalt 10–3
0–1 i hörnor, totalt 7–2

Period 6: 76–90 minuter:
1–0 i mål, totalt 5–0
2–1 i målchanser, totalt 12–4
0–1 i hörnor, totalt 7–3

Annan noterbar statistik var att Italien vann bollinnehavet med 48–39, och i 13 procent av tiden var bollen i oklar ägo. Italien slog också flest passningar till rätt adress: 386–337.

Däremot vann Sverige avsluten. På mål blev det 7–3 och avslut i straffområdet blev 14–10.

En siffra som sticker ut rejält var att Italien fick 15 frisparkar, medan Sverige bara fick två. Det borde man ha reflekterat över under matchen, men det var faktiskt något jag aldrig tänkte på. Däremot tänkte väl vi alla på att Italien ägde matchen under de första 20 minuterna.

På arenan tyckte jag att det såg riktigt illa ut. När jag kollat om matchupptakten känner jag kanske att jag överreagerade lite. Italien var bättre i början, och Sverige hade svårt att få till något eget spel. Men det var inte så illa som jag först tänkte.

Jag tycker ofta att det blir så att bra matcher blir lite sämre när man ser om dem, och tvärtom blir dåliga matcher oftast lite bättre.

Klart är att Italien inledningsvis siktade in sig på den svenska vänsterkanten. Det lär vi få vara förberedda på att fler lag kommer att göra. En anledning är att det känns som att Jonna Andersson kanske har tappat lite i sin defensiv. Men även för att Magdalena Eriksson är långsammare än Amanda Ilestedt och kanske framför allt för att Sverige flyttar över åt höger i anfall, vilket gör att det finns större ytor till vänster.

Trots att Italien hade ett litet grepp kom man bara till en målchans och en hörna under sina fina 20 minuter.

På dagens presskonferens frågade jag Magdalena Eriksson om vad hon tyckte att Sverige kunde förbättra från Italienmatchen. Då tog hon just upp matchupptakten.

”Vad var det som inte stämde där? Vi har ju en spelstil där vi vill spela framåt och skapa målchanser direkt. Men när de passningarna inte går fram är det risk att det blir väldigt öppna matcher med många omställningar. Och då är det viktigt att värdera, och sätta förstapassningen rätt så att inte matcherna blir för öppna, för mycket fram och tillbaka. I vårt spel är det också viktigt med duellspelet, att vi vinner våra dueller 100-procentigt– och att vi är tajta och kompakta som lag. Första 15 blev vi kanske lite stora som lag, och vi vann varken våra dueller eller satte förstapassningarna. Då blev matchbilden jobbig. När vi fick ordning kom resten.”

När Lisa Boattin låg skadad efter 20.05 såg man på tv-bilderna hur Kosovare Asllani och Peter Gerhardsson hade ett engagerat samtal. Efter det började Sverige ta över. I mixade zonen efter matchen sa Asllani så här om samtalet:

”Jag hade chansen att gå ut och prata lite med honom. Vi hade inte bästa starten, de hade mer momentum, vi visste att de kunde ha det under matchens gång. De skapade lite mer än vi, men vi har den mentaliteten att vi kan tugga oss in i matcher. Vi började vinna fler dueller, fick upp positionerna och vann mer boll på deras planhalva, vilket gjorde att vi kunde attackera mer och få till kombinationsspel i sista tredjedelen. Det var kul att spela. Otroligt kul att vi fortsätter att vara starka på våra fasta situationer. Men 3–0-målet är det som sitter på min näthinna. Det var fin fotboll.”

Det blev ju tre mål på hörnor, men den biten har vi väl gått igenom och hyllat tillräckligt. Eller. Jag bytte några ord med Jonna Andersson efter hennes mästerliga hörnor mot Italien. Hon hävdade att hon kan sätta bollen i andra ytor, om det behövs. Men hon trodde inte att det skulle behövas, utan att det bara är att fortsätta med den typen av hörnor som man använt hittills. Hon sa:

”Sitter bollarna där de ska blir det nog svårt att få bort oss.”

Det om hörnorna. Nu till det där 3–0-målet som Asllani tog upp. Det är absolut värt några rader. När Sverige vann bollen visade matchklockan 45.06.

33 sekunder och 15 passningar senare avslutade Stina Blackstenius anfallet. Det var ett anfall som innehöll mycket. Först några lugna passningar, sedan både en klack och en läcker yttersida.

Och så blev det ett avslut med ett tidigt inlägg från Johanna Rytting Kaneryd. Det gjorde att både Blackstenius och Fridolina Rolfö kunde tajma sina löpningar på ett mycket bra sätt.

Mot Sydafrika kladdades det för mycket på bollen på kanterna. Då lyckade inte våra forwards heller tajma sina inlöpningar. Men det här var ett skolboksexempel på hur Rolfö gick mot första stolpen och drog med sig den italienska backlinjen, och hur Blackstenius dök upp i ytan bakom.

Efter matchen mot Sydafrika pratade jag inspel med både Rolfö och Asllani. Båda var inne på att det tog för lång tid på kanten. Det var alltså åtgärdat mot Italien. Jag hade redan innan 3–0-målet noterat att kantspelarna hade färre tillslag innan de skickade in bollen. Asllani bekräftade att man hade pratat om detaljen mellan matcherna:

”Vi pratar mycket om många grejer. Men det är klart att inspelen är något vi har diskuterat.”

Även om Peter Gerhardsson under dagens presskonferens var tydlig med att man har söndagens åttondelsfinal i fokus så är det ju alltså först match mot Argentina under onsdagen.

Noterbart här var att Gerhardsson är lika veckovill som många av oss andra. Han hade inte koll på veckodagarna, utan trodde att det redan var onsdag i dag. Men just i det ögonblicket var det tisdag både i Sverige och här i Nya Zeeland.

Åter till den kommande matchen. Tolkar jag Gerhardsson rätt kommer han att byta ut ungefär halva startelvan mot Argentina och sedan använda flera av de övriga startspelarna som inhoppare. Samtidigt som han såg nytta med att vila spelare påpekade han att det finns fördelar med att vara igång.

En spelare som lär få speltid är Anna Sandberg, som ju var ytterst nära att få göra VM-debut redan i lördags.

Hos Argentina är veteranen Estefania Banini den stora spelaren. 33-åringen kom med i Fifpros världslag 2021, och även om jag kanske inte tycker att hon är så bra så har hon länge varit en duktig spelare på internationell nivå.

Faktum är att just 2021 stod hon utanför Argentinas landslag. Banini har nämligen varit uttalat kritisk till hur den argentinska damfotbollen behandlas. Landslaget saknade länge medicinsk personal, och man spelade knappt några landskamper alls.

När Banini tog upp frågorna slutade landslagsledning att ta ut sin bästa spelare. Men nu är hon tillbaka efter nästan fyra års frånvaro. Och jag tyckte att hon var fullständigt lysande mot Italien i öppningsmatchen.

Det är alltså Banini man skall ha koll på. I övrigt gillar jag även ytterbacken Eliana Stabile. Hon brukar göra skäl för sitt efternamn.

Innan Sverige–Argentina spelas skall vi få veta om det blir USA eller Nederländerna i åttondelsfinalen. Det blir en spännande tisdagskväll är i Hamilton, och en spännande förmiddag hemma i Sverige.