Natten mot torsdag satte jag klockan på 04.15 för att kolla in Kanada mot USA i semifinal av Concacaf Gold Cup. Det var en match jag hade sett fram emot. Men oj vad besviken jag blev.
Arrangören gav nämligen inte spelarna någon rimlig chans att spela fotboll. Planen var en enda stor vattenpöl, och spelet blev närmast parodiskt.
Jag satt bara och väntade på att matchen skulle brytas. Men så blev det inte. Efter ungefär en kvart tappade jag intresset för eländet – det kändes mer meningsfullt med sömn än att kolla på tjongboll med plask.
Under tiden jag scrollade igenom sociala medier för att se hur folk såg på den deprimerande fotbollsparodin som utspelade sig i San Diego så gjorde Vanessa Giles en jättetavla. Hon försökte slå en bakåtpass till egen målvakt, något som är vansinnigt när man spelar i ett träsk. Bollen stannade förstås, och Jaedyn Shaw kunde göra 1–0 för USA.
Den 19-åriga målskytten är för övrigt ett superintressant framtidsnamn. Vi lär få hör väldigt mycket mer av Jaedyn Shaw i framtiden. Hon spelar till vardags forward tillsammans med Sofia Jakobsson och Alex Morgan i San Diego Wave. Shaw gjorde sin fjärde start i USA:s A-landslag – och hon har blivit målskytt i alla fyra matcherna. Det har ingen annan spelare tidigare lyckats med.
Kul med nya rekord. I och med Shaws mål blev det väldigt svårt för domaren att ta det enda rätta beslutet – att bryta matchen. Där och då valde jag alltså sömn framför fotbollsparodi. Men de som satt kvar och tittade fick se Jordyn Huitema nicka in ett kvitteringsmål i matchens slutskede. Därmed blev det tjongboll med plask i 120 minuter.
Spel under sådana förutsättningar är farligt, för det utgör ett rejält hållfasthetsprov på ljumskar och lårmuskler. Som tur är har jag inte hört något om några skador. Men det var förstås inte bra för de som spelade alla de 120 minuterna.
Förlängningen blev för övrigt riktigt dramatisk. Sophia Smith återgav USA återigen i förlängningens nionde minut. Hon blev helt fri efter att Rose Lavelle nickskarvat en hög tjongboll.
Den stora dramatiken utbröt i tilläggstidens slutsekunder. Nickstarka Vanessa Gilles var uppflyttad som forward, och hon kom precis före den amerikanska målvakten Alyssa Naeher på ett långt inlägg. Nicken gick utanför, och domaren gjorde som domare ofta gör i sådana här lägen – hon blåste frispark till målvakten för kolissionen med Gilles.
Som tur var används VAR i Concacaf Gold Cup. Efter en lång väntan ropades domaren ut till tv-skärmen, där hon kunde se att det var Gilles som blev överfallen, och inte tvärtom. Nästan sex minuter efter att straffsituationen kunde Adriana Leon kvittera från straffpunkten.
Det blev straffläggning. Där tog Naeher gruvlig revansch på den misstajmade utrusningen. Den amerikanska målvakten räddade tre kanadensiska straffar – och satte dessutom en själv. Snacka om att vara straffhjälte. Lika lyckad var ju som tur var inte Naeher senast USA var inblandat i en stor straffläggning. Vi minns väl alla Lina Hurtig:s segermål i VM:s åttondelsfinal?
I VM slog ju för övrigt Sverige väldigt bra straffar. Det kan man inte säga att Kanada gjorde i natt. Jag tyckte att det var tydligt var Naeher ville att bollarna skulle komma. Tre av Kanadas fyra straffar slogs just där, och den amerikanska målvakten behövde knappt anstränga sig för att ta de bollarna.
I och med den udda segern spelar USA final mot Brasilien 01.15 natten mot måndag. Brasilien vann sin semifinal med klara 3–0 mot Mexiko.
I slutet av det internationella fönster som numera är stängt säkrade Japan, Australien och Tyskland varsin plats i sommarens OS-turnering. Och Spanien vann den första Nations Leagueturneringen.
Så till en lite kul grej. I kvartsfinalen mellan Sverige och Australien vid VM 2011 gjorde The Matildas högerback Ellyse Perry ett drömmål. Det räckte dock inte, utan Sverige vann och gick vidare till semifinal. Strax efter VM valde Perry bort fotbollen och satsade på cricket, där hon numera är uppe på tolfte plats bland världens bästa slagmän genom tiderna. Häromdagen drog hon till med den här fullträffen:
Perry är ju sällsynt som en idrottare som nått världsnivå i fler än en sport. En annan dubbeljobbare är Kristianstads jättetalang Filippa Andersson Widén. Redan som 14-åring tränar hon med KDFF:s A-trupp.
Och när jag googlade hennes namn hittade jag en artikel om att hon vann USM i beachvolley i somras – trots att hon hade ena handen i gips. Det låter som att Andersson Widén är något utöver det vanliga. Kanske att vi får se henne på den stora inhemska fotbollsscenen redan till helgen. För då drar ju den inhemska tävlingssäsongen igång med svenska cupens gruppspel.
En blogg om internationell damfotboll 
Det måste ha varit fantastiskt roligt för de på plats att vänta sex minuter på att något ska hända. Utan att ha koll på vad detta något eventuellt är.
Det var nog spännande minuter. Och det var inte så lång tid i ovisshet. Jag tyckte nog att det var tydligt från första sekund att det skulle bli straff, att det var Naeher som körde över Gilles och inte tvärtom.
Kollade reprisen igen, och tiden från själva kollisionen till att straffen var slagen var 5.20. Och det tog ganska exakt tre minuter innan domaren pekade på straffpunkten. De sista 2.20 handlade om att rensa straffområdet på spelare så att straffen kunde slås.