Nu på måndagsmorgonen kom ett pressmeddelande från Eskilstuna United på mejlen. Rubriken är ”Eskilstuna United söker vikarierande huvudtränare till elitettan” och brödtexten börjar så här:

”Vår huvudtränare ska vara föräldraledig och nu söker vi hennes vikarie. Ja, du läste rätt. I en sport där föräldraledighet inte är vanligt förekommande och av många kanske ses som ett problem, ser vi det som en möjlighet. Vi tror på jämställdhet, och vi vill vara ledande i att bryta normer och skapa en mer inkluderande fotbollskultur.”

Vikariatet gäller andra halvåret, med start i juli. Som klubben antyder i det pressmeddelande som ju även är en anställningsannons blir man lite överraskad av den här typen av nyhet. Inte för att det är orimligt för elittränare att vara föräldralediga, utan för att det är så extremt ovanligt att det i princip inte existerar.

När jag kollar Ekuriren ser jag att tidningen nyligen berättat att huvudtränare Vaila Barsley är gravid, och att klubben behöver en vikarie. I artikeln går att läsa att United blir första svenska fotbollsklubb på elitnivå som får klara sig utan sin huvudtränare på grund av att hon skall föda barn.

Barsley själv kan bara komma på en gravid huvudtränare, och det är Emma Hayes i Chelsea säsongen 2017/2018. Barsley säger så här om Hayes till tidningen:

”Men hon var i en annan situation och hade lite större ledarstab runt omkring sig. Det som gör det lite svårt nu är att både jag och Annica (klubbens fysioterapeut) är så involverade i United.”

Själv kan jag spontant komma på tre exempel på elittränare som fött barn mitt i säsongen, varav två av exemplen är lokala i Boråsområdet. Jag tänker först på Karin Inger Key, som blev mamma som basketligacoach i november 2012, alltså ganska tidigt på säsongen 2012/2013.

Inger Key var inte mammaledig från Mark Basket i många dagar. Knappt några alls. Hon ledde laget i match bara några dagar innan födseln, och hon var med på bänken med barnet i sele på magen mindre än en vecka efter födseln. Just i den matchen agerade sportchefen Frank Alm in som huvudcoach. Men det var den enda matchen som Inger Key lämnade över. I övrigt ledde hon laget hela säsongen.

Ett aktuellare exempel är Borås AIK:s tränare Amelia Arvidsson, som födde barn under den nyss avslutade futsalsäsongen, där hon ledde sitt Baik till SM-final. Inte heller Arvidsson tog någon längre mammaledighet. Hon lämnade några matcher när det kunde bli nedkomst vilken dag som helst till inhopparen Mattin Najafi. Men efter födseln var hon snabbt tillbaka på bänken.

Från fotbollen och Barsleys serie kommer jag ihåg hur tidigare Jitextränaren Kajsa Tornfalk ledde Mölndalslaget i elitettan under sin graviditet. Här minns jag inga fler detaljer än att Tornfalk inte heller missade många matcher. Det finns säkert fler exempel i landet.

Förstår jag upplägget rätt skall inte Barsley vara helt föräldraledig under hela det här halvåret. Utan tanken är att hon skall jobba som sportchef i höst, och bygga lag inför 2025. Hon säger i Ekuriren att:

”Sedan vet man aldrig. I september kanske jag är tillbaka på planen men jag behöver i varje fall inte vara där varje dag eftersom det finns en annan som tar det ansvaret.”

Det här är väl kanske något som kan skrämma bort tänkbara vikarier. För frågan är hur kul det är att vikariera om den man ersätter hänger över ens axel? Att vara tränare för ett lag är ju en process, där varje beslut och varje träning påverkar framtidens resultat. Det är inte ovanligt att tränare har ett rätt stort kontrollbehov, och vill vara med och peta i allt. Med andra ord är det inte lätt att lämna processen helt under en period. Samtidigt kommer vikarien att behöva frihet att göra jobbet på sitt sätt om det skall bli bra resultat.

Klart är att den här föräldraledigheten är något väldigt ovanligt. Vi får väl hoppas att det faller väl ut, så att fler kan våga sig på det.