I helgen har Lyon och Chelsea säkrat mästerskapen i Frankrike respektive England. Därmed vet vi nu mästarlagen i de åtta högst rankade ligorna i Europa som spelas höst/vår. Närmligen:
1) Frankrike: Olympique Lyonnais – tredje titeln i rad. 16:e totalt.
2) Tyskland: FC Bayern München – andra titeln i rad. Femte totalt.
3) Spanien: FC Barcelona – fjärde titeln i rad. Åttonde totalt.
4) England: Chelsea FC – femte titeln i rad. Åttonde totalt.
5) Portugal: SL Benfica – fjärde titeln i rad. Fjärde totalt.
6) Italien: AS Roma – andra titeln i rad. Andra totalt.
7) Sverige: Hammarby IF vann i fjol.
8) Tjeckien: Slavia Prag – tredje titeln i rad. Åttonde totalt.
9) Nederländerna: FC Twente – vann ej i fjol. Sjätte titeln totalt.
10) Danmark: Ej avgjort. Fyra lag har kvar chansen att vinna: Nordsjælland, Brøndby, Køge eller Fortuna Hjørring.
I Frankrike avgjordes mästerskapet den här säsongen med ett slutspel med semifinaler, final och bronsmatch i form av enkelmatcher. Personligen tycker jag inte att slutspel hör hemma i europeiska fotbollsligor. Jag tycker att det ändå finns tillräckligt med cuper och turneringar där allt avgörs i slutet av säsongen.
Det är ju att alla matcher är lika mycket värda som gör att ligorna sticker ut. Att matcher i september har lika stor vikt som matcher i maj. Så har det ju varit tidigare även i Frankrike. Men i år var det alltså slutspel med fyra lag. Plötsligt fick fyran Stade de Reims, som var 26 poäng bakom Lyon i grundserien, en rätt hyfsad chans att bli mästare.
Lyon vann grundserien med elva poängs marginal. Och till slut vann man även guldet. Gårdagens final mot PSG slutade 2–1 efter att Lyon kopplat greppet genom två snabba mål mitt i den första halvleken.
I dag vann Chelsea sitt femte engelska ligaguld i rad. Det var upplagt för dramatik, men det blev aldrig spännande.
Jag såg bara slutet av Chelseas match, och då var guldkampen sedan länge avgjord. Londonlaget vann ju nämligen med 6–0 borta mot Manchester United. Två av målen kom redan under de åtta första minuterna.
Vad jag förstod från Viaplays kommentatorer var Chelsea väldigt bra. Men Manchester United måste ha gjort sin sämsta insats på evigheter. Att släppa in sex mål på hemmaplan är ju rent pinsamt för en klubb av Uniteds dignitet.
Manchester City behövde vinna med tre mål större marginal än Chelsea för att vinna guldet. Så det hade alltså krävts en 9–0-seger för City för att guldet skulle stanna i Manchester. Nu vann Chelsea pokalen i Manchester, och kunde ta med den hem till London.
Svenska trion Zecira Musovic, Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd fick alltså fira guld i dag. Alla tre spelade hela matchen, och Rytting Kaneryd placerade snyggt in 2–0-målet.
Ute på den internationella arenan har även den spanska cupfinalen avgjorts. Där vann Barcelona med hela 8–0 mot Real Sociedad. Fridolina Rolfö började på bänken, men byttes in i 55:e minuten i ställningen 7–0. Rolfö fick ett assist till det sista målet.
Apropå Spanien motsvarade landets F17/07-landslag förväntningarna och vann EM-finalen på Malmö IP med 4–0 mot England. Vad jag förstått var matchen rätt jämn i 40 minuter. Men två snabba spanska mål i första halvlekens slutminuter avgjorde allt.
Noterbart i övrigt från F17-EM att Polen tog Europas tredje plats i höstens VM-slutspel. Polskorna vann mot Frankrike efter straffläggning i dag.
Personligen valde jag i dag att åka till Mjörnvallen i Alingsås för att se toppmötet i elitettan mellan Alingsås IF Fotboll och Umeå IK. Det var en intressant upplevelse.
Inledningsvis var det ett bollskickligt Umeå som ägde matchen. Under de första 40 minuterna hade egentligen Alingsås bara ett riktigt bra anfall. Och på det gjorde Moa Öhman 1–0.
Dock hade gästerna svårt att omsätta sitt bollinnehav i målchanser i spelet. Man skapade två riktigt bra på hörnor. Men i spelet stod Alingsås liksom i sitt 4–1–4–1 och väntade på att Umeå skulle göra misstag. Och under halvlekens sista fem minuter kom ett par sådana.
Först serverades Alma Öberg öppet mål av Ina Österlind till 2–0 och strax vann Tove Lorén bollen högt, växelspelade med Öhman och tryckte sedan in 3–0. Där kändes det faktiskt avgjort, även om halvtidsresultatet inte alls speglade matchen så långt.
Efter paus fick vi se en helt annan matchbild. Då var det Alingsås, Alingsås och ännu mer Alingsås. Den effektivitet laget visade före paus var som bortblåst. För faktum är att det lätt kunde ha slutat 5–0 eller 6–0. Men gissningsvis var alingsåsarna ändå nöjda med att vinna det tidiga toppmötet med klara 3–0.
Därmed har Alingsås nu maximala 21 poäng i elitettan. Och från vad jag såg i dag finns det just nu inget som talar för att laget skall rasa ihop. Tränare Joakim Carlsson gör sin andra säsong i klubben. Man gick ju till damallsvenskt kval under den första. Men årets lag känns mycket bättre.
Dels är Carlsson en tränare som kör stenhård fysträning med sina lag, och det brukar krävas en säsong innan spelarna vant sig vid hårdträningen. Dels har han en betydligt bättre trupp i år.
I mittförsvaret har Alingsås fått tillbaka Felicia de Feo. Hon och Moa Jarl måste väl vara elitettans bästa mittbackspar? På det centrala mittfältet har man i år med Rebecca Cameras från start. Och på kanterna är dels Ina Österlind tillbaka efter sin andra korsbandsskada. Dels hade Alma Öberg en tyngre säsong i fjol, med bara två gjorda mål. I år har Öberg redan gjort sex.
Men framför allt har Alingsås nu en riktigt bra toppforward. Moa Öhman har nämligen varit ett perfekt nytillskott för elitettans serieledare. Forwarden med rötterna i Kalix har gjort åtta mål. Men hon bidrar med mer än bara mål. Hon är en utmärkt uppspelspunkt, och gör väldigt mycket nytta i själva spelet. I dag gjorde hon ett mål, hade ett assist och ett hockeyassist.
Vi är bara sju omgångar in i serien. Men just nu känns Alingsås ostoppbart. Man har redan åtta poängs marginal ner till kvalplatsen, och det känns faktiskt som att det bara är flera tunga skador som kan stoppa laget.
Umeå då? I dag saknade laget duktiga ungdomslandslagsspelarna Inez Amcoff och Isabelle Goldmann samt rutinerade Alexandra Sandström. Mot Alingsås vägde västerbottningarna för lätt. Men man imponerade med sin boll- och passningsskicklighet före paus, och kommer säkert att hänga med i toppen under hela säsongen. Mest imponerades jag av de båda innermittfältarna Cecilia Ek och Stina Andersson. Båda är födda 2005 och är spelare som jag kommer att följa framöver.
En blogg om internationell damfotboll 
Jag hade samma tanke i går; det borde vara klart att Alingsås går upp. Åtta poäng är mycket, även så här tidigt. Men å andra sidan, vad säger att Alingsås inte gör en Utsikten..?
En rak serie är alltid att föredra. Men särskilt ”plötsligt” kan det inte ha varit för Reims och övriga lag i Frankrike – upplägget var väl känt på förhand?
Upplägget var självklart känt på förhand. Men det tycks ändå ha kommit plötsligt. Det klubbades i april i fjol, och jag kan inte hitta något försnack.
https://www.fff.fr/article/10094-les-points-essentiels-du-plan-de-developpement-du-football-feminin.html
Inte jätteinsatt i Elitettan men som Malmöbo har man börjat kolla mer och mer. Känns som Daniel måste öppna plånboken under sommaren om Malmö ska ha chansen att ta steget upp redan i år ( allt annat måste vara en ruskig besvikelse). Pengar finns ju men vill tillräckligt bra spelare komma hit och spela i elitettan ? Gällande Allingsås hur ser det ut där? De namnen du räknar upp är för en inte expert rätt okända! Så min fråga är hur många i Allingsås trupp har någon form av allsvensk rutin eller är det bara unga duktiga framtidsspelare ?
Det stämmer att Alingsås lag består av rätt okända spelare, och att man har väldigt begränsad damallsvensk rutin. Pernilla Milton spelade 21 matcher (19 från start) för Kungsbacka 2019. Men hon är ingen bärande spelare i Alingsås, utan gör bara inhopp. Av spelarna i stommen har Felicia de Feo två damallsvenska matcher från start (nio totalt), Johanna Barth har en start och ett inhopp och Rebecca Cameras har gjort sex inhopp.
Alingsås har ingen stor ekonomi, utan har byggt smart och billigt. Framför allt har man fyndat i division 1, eller i andra elitettanlag.
Om Alingsås går upp kommer de att behöva ta in några etablerade spelare. Positivt för laget är dock att man har ett spelsätt som borde passa bra även på en högre nivå.
Spelade inte Öhman i IK Uppsala en säsong i OBOS också?
Det trodde jag också. Men vid en koll så var Uppsala i elitettan det år Öhman spelade där. Så Moa Öhman har spelat i elitettan för Assi, Kvarnsveden, Uppsala, Lidköping och nu Alingsås. Dessutom har hon hunnit med några matcher för DUX Logrono i spanska andraligan. Det är rätt bra jobbat för en spelare som fyller 25 om några veckor.
Namnet Barth är ju ett namn som vi malmöbor känner till! Måste vara en dotter ( släkting) till gamla MFF spelaren Ralf Barth (Persson) och har väl även representerat FC Rosengård ?
Angående Alingsås offensiv så har man ju fått ihop den med spelare som funkar och trivs ihop. Kemin är absolut en stor faktor. Nuvarande spelidé passar dessutom spelarmaterialet.
Kollar man t ex Moa Öhman i LFK förra året fick hon inte alls ut det hon får i AIF nu. Det beror ju inte på att hon var dålig förra året men det säger att hon har betydligt bättre spelare runt sig. Likaså att hon då gör sina lagkamrater bättre.
Glöm inte ”systerspalten” Forum Elitettan härintill! Detta apropå diskussionsämnet Alingsås mm. ;)
Jag var på plats och såg finalen i U17-EM på Malmö IP igår. England fick en bra start mot ett nervöst Spanien som inte riktigt stod att känna igen. Dock skapade England inte så många målchanser och när Spanien väl fick sin första hundraprocentiga chans, då satt den. Lägg till det ett självmål på hörna på stopptid och uppförsbacken blev för stor. I andra halvlek var det ett överlägset Spanien som spelade ut och 19-7 i skott totalt säger en del om det totala övertaget även om det var ännu tydligare sett till riktigt bra målchanser. Det var närmare 5-0 än 4-1 om man säger så.
Alba Cerrato gjorde det viktiga första målet och vann skytteligan på sju mål. Både hon och tvåan i skytteligan Celia Segura (fem mål) var med som underåriga i förra årets turnering, vilket var enormt värdefullt. Att Cerrato även utsågs till turnerings bästa spelare var väl mer tveksamt. Där hade Segura, någon i Barcelonatrion på mittfältet eller till och med någon av backarna en större del i det spelmässiga maskineriet, men det är klart att Cerrato sticker ut som avslutare.
Spanien ligger ofta långt fram i de yngre åldersgrupperna, det här var elfte finalen i U17-EM, men man har inte vunnit så ofta som man kan tro (senaste vinsten var 2018 då nuvarande landslagsspelaren Eva Navarro var stjärnan i laget). Ofta har fysiskt starka lag från Tyskland stått i vägen. Det är alltså lite för tidigt för att säga om detta är ett trendbrott eller bara en del av den naturliga variationen. Helt klart är att Spanien i år även hade ett ramstarkt försvar och en målvakt av högsta klass, vilket blev avgörande till slut.
Vad kan Sverige lära av Spanien? Kanske att våga vara mer flexibla när det gäller uttagningar till avgörande kval och turneringar. Spanien kör, som Sverige, landslagsverksamhet uppdelat efter årskullar, även om man börjar ett år tidigare än Sverige med sin verksamhet, men när det blir dags för kvalspel till U17-EM är det Kenio Gonzalo som är huvudtränare, år efter år. Man får då en erfaren matchcoach och man plockar ut det bästa laget, oavsett ålder på spelarna. Jag gillar också att man går mycket mer på spelförståelse och teknik istället för ren fysik (naturligtvis också påtvingat av det passningsorienterade spelsätt man har). Det var slående att se hur mycket större spelarna i t.ex. Sverige, Norge och Polen var jämfört med Spanien, men i matchen Spanien – Polen var det just fysiken som höll på att ge en poäng till det polska laget.
Annars när man läser runt på nätet om vad Spanien gör annorlunda tycks mycket handla om att man har satsat på utbildade tränare i allmänhet. Landslagsverksamheten är renodlad spetsverksamhet, men ju fler som kan få rätt träning tidigt i sina klubblag, desto fler spelare som också har chansen att bli riktigt bra senare. Bredden leder fram till toppen.