I dag har har det spelats fyra damallsvenska matcher på fyra timmar i Stockholmsområdet. Jag vet inte hur mycket dubbelpublik det finns, men när det är uppehåll i herrallsvenskan känns det vansinnigt att lägga fyra matcher mer eller mindre samtidigt på samma ställe.
EfD hade ju kunnat passa på att han någon form av konferens under söndagen, då åtta av seriens 14 lag alltså befann sig i huvudstadsområdet.
De två första matcherna hade avspark klockan 13.00. Där valde jag först att fokusera på serieledande Rosengårds besök på Grimsta. Det blev en repris på matchen i Växjö i onsdags. Trots att Malmöklubben vilade fantastiska Momoko Tanikawa var det 3–0 efter 18 minuter, 4–0 i paus och 7–0 när slutsignalen ljöd.
Rosengård har nu vunnit elva raka matcher. Det är en makalöst bra prestation. Det är rätt svårt att vinna fotbollsmatcher på beställning. Speciellt i högsta divisionen. Och att inleda en serie med elva raka är extremt ovanligt. Så ovanligt att jag inte hittat någon uppgift om när det hände senast i damallsvenskan. Det verkar i alla fall inte ha hänt under 2000-talet.
Efter paus bytte jag fokus till AIK–Växjö. Den jag såg av den i första halvleken kändes Växjö klart bättre, i varje fall i början. Men AIK i växte in i det, och till slut kändes inte 2–1-segern speciellt orättvis.
Det som gladde mig, och som sannolikt även glädjer alla AIK-supportrar, var att jag för första gången på länge såg den Nina Jakobsson som var en viktig faktor när Piteå vann SM-guld 2018 och som tog sig in i landslagstruppen kring årsskiftet 2018/2019.
Då minns jag att jag imponerades av hur bra hon var på att få fast bollen högt upp i planen. Men sedan hon lämnade Piteå för 3,5 år sedan har Jakobsson haft det tufft. Hon fick bara starta fyra matcher för Hammarby 2021 och de två åren i norska LSK präglades av skador.
Men nu verkar Jakobsson ha fått tillbaka självförtroendet. Det var ju hon som nickade in kvitteringsmålet senast mot BP. Och i dag var hon först med i uppbyggnaden av 1–1-målet, när hon tog emot bollen högt upp i planen, och hittade igenom till en helt fri Adelisa Grabus. Den senare kunde servera målskytten Moa Sjöström.
En stund senare avgjorde Jakobsson matchen, och skapade lite avstånd till nedflyttningsstrecket för AIK. Ett par timmar låg man dessutom över kvalstrecket. Men när Emma Åström gav Piteå ledningen med 1–0 borta mot Norrköping i 88:e minuten klättrade norrbottningarna förbi igen.
Jag hade för övrigt ett öga på den där matchen på Idrottsparken, eller vad arenan i Norrköping nu heter, och såg massor av 100-procentiga hemmachanser. Massor. Men det var bara Piteå som gjorde mål.
I och med att både AIK och Piteå vann blev det en lucka ner till Örebro under nedflyttningsstrecket. Däremot tajtade det till sig rejält i kvalstriden. Nu är det bara tre poäng mellan åttan Växjö och tolvan AIK på kvalplats.
Norrköping–Piteå var för övrigt en av fyra matcher som hade avspark 15.00. Jag valde att ha fokus på Djurgården–Kristianstad eftersom jag inte har sett så mycket av KDFF den här säsongen. Och där tog ett väldigt bollskickligt Kristianstad hand om bollen från start. Målen kom dock i första halvlekens slutminuter och gav gästerna en välförtjänt 2–0-ledning i paus.
Tränare Johanna Almgren är ju ursprungligen boråsare, och jag har följt henne sedan hon var ung talang. Jag vet hur mycket hon älskar kortpassningsspel – och kvadraten. Så det är inte förvånande att hennes KDFF använder sig av väldigt många korta passningar.
I paus var jag rätt imponerad av KDFF. Efter slutsignalen var jag mer frågande. Den andra halvleken gick på många sätt till ett Djurgården som saknade Nellie Lilja samt ordinarie mittbackarna Matilda Plan (avstängd) och Beata Kollmats (skada) och tvingades dessutom byta ut en tredje mittback i Ina Vårhus mitt i den andra halvleken.
Även om KDFF fortsatt hade ganska mycket boll kändes det aldrig som att de hade kontroll. Tvärtom tyckte jag att djurgårdarna var lite bestämdare, och visade större vilja. Från skånskorna blev det lite väl mycket kvadraten, alltså korta passningar från stillastående. En sådan gav Djurgården straff.
Jag är i grunden positiv till att lag väljer att spela ut insparkarna. Men de spelare som befinner sig i straffområdet måste ha så långa avstånd att inte samma motståndare kan stressa två samtidigt. Dessutom måste passningarna slås med fokus. KDFF hade lite för korta avstånd, och framför allt såg det väldigt ofokuserat ut. Men trots slarvet – Kristianstad vann, och ligger kvar som fyra.
Apropå fyra så blev Vilde Hasund dagens spelare. Hon gjorde fyra mål när Hammarby vann med klara siffror mot jumbon Trelleborg.
Slutligen klättrade äntligen Linköping upp på tabellens övre halva. 2–1-segern mot Örebro innebär att LFC får lite andrum, samtidigt om Kif börjar hamna i ett riktigt jobbigt läge.
En blogg om internationell damfotboll 
Växjö syndade lite på samma sätt som när de torskade mot BP. Till synes hade de kontroll över matchen men så släpper de över initiativet till motståndaren.
Kanske var Dupuy och Danielsson trötta men Växjö tappade spelare som kunde hålla i bollen när de byttes ut.
Nu ser det riktigt spännande ut på plats 5-12, bara sju poäng skiljer DIF från AIK.
Varför får landslaget inte ut mer av Schough, och varför har hon inte flyttat utomlands? Den andra delen är väl kopplad till åldern antar jag, och kanske att hon inte vill. Den första delen är dock högst seriös. Kafaji hypas enormt men är inte i närheten av Schoughs poängskörd och har inte heller så varit, Jaonogy flyttade rätt snabbt men inte heller hon är alls lika bra när det gäller slutprodukten. I landslaget får vi dock sällan se i närheten av vad Olivia kan göra på planen och det stör mig att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför för när man ser hennes inlägg och hörnor, hur hon slår perfekta genomskärare för djupledslöpande spelare och hur hon numera är rätt ok i försvarsspelet känns det som att hon borde vara given.
Kanske är hennes kvaliteter sådana att hon inte riktigt håller i omställningen från allsvenskan till landslaget? Det känns dock rätt otroligt för nog tycker jag.
Kan det vara det mentala, att hon inte riktigt vågar ta för sig eller ej känner att hon har förtroendet att misslyckas? Eller är det konkurrensen som gjort att hon inte kunna ta för sig när hon väl får spela då hon inte är inne i det riktigt? Lite troligare men samtidigt tycker jag inte hon är så försiktigt i spelet att det känns som enda förklaringen.
Är det kanske spelet i landslaget som inte är optimerat för hennes spetsegenskaper? Tycker inte heller det känns riktigt.
Är det någon som kan upplysa mig om det här?
Många frågor men ska försöka:
För det första har Olivia Schough ingen given plats i landslagstruppen och inte varit med på slutet. Kanske kommer hon med till EM-kvalet.
Schough är ju ytter, helst till vänster och där finns Rolfö, Vinberg och även Janogy.
Schough har nog aldrig spelat centralt och blir därför ingen konkurrent till Kafaji och Asllani.
Hörnorna slås av Asllani & Andersson och deras levereanser håller hög standard.
Spekulation men tror att Schough trivs väldigt bra i Rosengård. Hon har ett bra fotbollsliv och är nöjd med det. Hennes lön tillhör säkert topparna i klubben.
Tycker att det blir lite väl mycket hype att ”spela utomlands”. Det är inte så enkelt och svenska spelare hamnar ibland på den förhatliga bänken. Det har drabbat goda spelare som Blackstenius, Bennison, Vinberg, Angeldal, Musovic, Nyström, Duljan, Olofsson, Ijeh, Blomqvist m fl.
Då är det ibland väldigt ensamt och långt hem till tryggheten i allsvenskan i Sverige.
Du har säkert rätt om varför Schough spelar kvar i Rosengård, plus då att hon väl är en lagkapten (iaf när inte Seger spelar) och verkar gilla det. Men i det du skrev om varför hon inte spelar mycket i landslaget och varför hon inte lyckats där säger väl inte så mycket mer än att hon inte lyckats i konkurrensen. Konkurrensen nämner jag som en del i att hon kanske inte fått ta tag i platsen och riktigt komma igång, men min fråga gäller alltså Varför hon inte lyckats så bra i landslaget? För tittar man på siffrorna mellan tex henne och Janogy så har Schough varit mycket bättre i allsvenskan än Janogy under åren då Olivia spelat i ett bra lag, men Janogy har nog ändå gjort ett större avtryck i landslaget. Fast du pekar på en sak där, Janogy spelar på olika positioner medan Schough är fast på sin kant vilket kanske är den senares problem. Synd är det ändå för jag tycker ju att hon borde kunna fått, och få, ut mer av sitt spel i landslaget.
Håller med! Men Schough har ändå spelat över 100 landskamper. Där hon inte direkt imponerat målmässigt, känns som hon saknat fysiken. Damallsvenskan idag är dessutom sämre än någonsin sett till kvalitet på lagets spelare osv. Rosengård är ganska själva med landslagsspelare. Bara tankar, håller med om att hon just nu håller klass och Jakobsson tex är liknande spelartyp om inte ännu ineffektivare, hon får ju förtroende.
Ser det inte som en direkt anledning, men det var ju Schough (och Asllani) som missade markeringen i VM-semin när Spanien gjorde 2-1. Kanske svaga eller icke motiverade inhopp under Gerhardsson?
Gillar dock Schough, hennes inställning och personlighet. Men hon ses nog inte som en matchvinnare… tyvärr!
Rosengård och Sverige är väl så långt ifrån varandra man kan komma i hur de spelar? I Rosengård har hon en roll som passar perfekt för henne, laget har alltid mycket possession och behöver inte försvara så mycket. Damlandslaget har till och med svårt att föra spelet mot lågt rankade länder och där blir det mycket viktigare med fysik och löpstyrka. Kollar man på alla spelare som har lyckats i damlandslaget har de flesta fysiken som sin största styrka. Schoug har väl egentligen aldrig gjort något större avtryck i landslaget och heller inte fått speciellt stort förtroende. Vill poängtera att jag också tycker hon borde vara aktuell , speciellt mot lag som Irland där det krävs lite finess och inte bara fysik.
Annars är det väl dags för Bergström att få chansen nu? Hon har dominerat i u23 och jag ser inte att hon är sämre än Vinberg, Jusu Bah eller Jakobsson, snarare har hon mer att erbjuda som jag ser det. Dock räknar jag inte med några större skrällar i kommande trupp. Frågan är väl hur det är med gänget i sjukstugan? Är någon av dem redo för spel i mitten av juli?
Intressant det där du tar upp att många svenskor hamnar på bänken. Känns som många spelare börjar på för hög nivå. I den italienska ligan, som jag följer, har Karlernäs och Kullashi gjort succé i Como respektive Sassuolo. Känns som Karlernäs skulle kunna gå till en italiensk toppklubb nu, men hon verkar trivas väldigt bra i Como, som dessutom ryktas ha en jättesatsning på g.
Man kan ju dock fråga sig vad poängen är med svenskor i mittenklubbar utomlands, det urvattnar ju damallsvenskan, men tänker om spelaren vill ha ett utlandsäventyr kan det vara en smart start. Tufft att både behöva lära känna ett nytt land och starta på bänken…
Man kan ju dock fråga sig vad poängen är med svenskor i mittenklubbar?
Svaret är pengar, minst dubbla lönen. Men även äventyret och varmare klimat.
Bra poänger, plus då kanske som ett mellansteg till högre klubbar. Kommer bara på att Natalie Björn har gjort en sådan resa dock. Verkar som de flesta går direkt från damallsvenskan till toppklubbar ute i Europa. Antagligen för att damallsvenskan ändå håller såpass hög klass
Oliva Schough lämnade Kopparberg/Göteborg Januari 2014 för Bayern Munchen, för att sen lämna Bayern i Augusti 2014 och flytta till Ryssland och WFC Ryssiyanka. Det blev inte långvarigt utan januari 2015 var hon tillbaka i Sverige och Eskilstuna United.
Det var ju ett decennium sedan och så kortvarigt att jag inte räknade med det. Fast det visar väl på att hon kanske är för gammal eftersom dippet för allsvenskan och de stora möjligheterna med flera olika ligor och lag värda att gå till kom först för några år sedan.
Tror kanske snarare att hon insett att hon behöver tryggheten i Sverige att lyckas. Det har man sett på en otroligt stor mängd herrspelare.
En mycket rimlig tanke, sedan sker det ju mycket mentalt från att man är 20-25 och när man är runt 30. Tycker väl hon känns trygg nog utan att jag vet något alls om hur hon egentligen är som person i det avseendet. :)
Hur som helst, jag tycker det är synd att hon inte är med i landslaget men det beror ju också på att jag önskar att vi fick se henne få ut allt där också.