Fridolina Rolfö gjorde alla tre målen när Linköping slog Liverpool inför 1310 åskådare på Linköping Arena den 16 oktober 2014.
Sedan dess har hade svenska lag ställts mot engelska i Champions League i nio raka matcher utan seger. Fram till i går då Jennifer Falk spikade igen och Anna Anvegård visade vinterns superform och var hjärnan bakom Häckens vassa kontringsspel.
För att sätta göteborgarnas prestation i ett sammanhang tog jag fram den här listan över alla svensk-engelska möten i UWCL de senaste tio åren:
2024: Häcken–Arsenal 1–0
2023: Häcken–Chelsea 1–3
2023: Chelsea–Häcken 0–0
2023: Linköping–Arsenal 0–3
2020: Manchester City–Göteborg FC 3–0
2020: Göteborg FC–Manchester City 1–2
2018: Linköping–Manchester City 3–5
2018: Manchester City–Linköping 2–0
2017: Rosengård–Chelsea 0–1
2017: Chelsea–Rosengård 3–0
2014: Linköping–Liverpool 3–0
2014: Liverpool–Linköping 2–1
Totalt är alltså det svenska facitet två segrar, ett kryss och nio förluster. Och den förra segern kom i en helt annan damfotbollsvärld. Självklart skall Häcken njuta i dag, och kanske i morgon. Sedan får laget ladda för en ny bragd. För det krävs ju en sådan även i London.
Falk måste återigen spika igen, försvaret måste göra en prickfri insats, Johanna Fossdalsa måste vara lika bra på att hålla i bollen, Anvegård lika briljant och kontringarna lika vassa.
För att hitta en svensk seger på engelsk mark måste vi backa ända till den 15 april 2005 då Victoria Sandell (då Svensson) gjorde enda målet när Djurgården slog Arsenal med 1–0 i den avgörande semifinalen. Det är alltså cirka 19,5 år sedan vi såg en svensk seger på engelsk mark.
Men det räcker ju med kryss för Häcken. Sådana har vi noterat fyra sedan den där historiska segern. Det handlar om Umeå i finalen mot Arsenal 2007, Linköping mot Arsenal 2010/11, Tyresö mot Birmingham 2013/14 och så Häcken i gruppspelet mot Chelsea i fjol.
Faktum är att även under den tid där svensk damfotboll var klasser bättre än den engelska hade våra klubblag svår att vinna på engelsk mark. Och det har inte blivit lättare nu.
Trots underläge bör Hammarby ha större chans att ta sig till gruppspelet. Men det blir förstås inte lätt heller för stockholmarna. Klart är att Häcken har lärt sig att spela i europeiska cuper. Man agerar rejält. Jag såg inte Hammarbys match, men har ju sett Benficas kvittering. Och den typen av halvdana passningar som Eva Nyström står för i den situationen blir man oftast stenhårt straffad för internationellt.
Apropå internationellt så har jag sett ganska mycket av det pågående världsmästerskapet för U20-landslag. Där har Japan och Nordkorea imponerat enormt från början, och det känns rimligt att det är just de båda finallagen från vårens asiatiska U20-mästerskap som också möts i VM-finalen.
I nattens semifinal körde Nordkorea över USA. Det blev bara 1–0, men det var verkligen stor klasskillnad. Jag såg första halvleken och där var det spel mot ett mål. Bland annat hade Nordkorea 10–0 i hörnor. Det ser ut som att matchbilden jämnades ut något efter paus.
Men totalt sett över turneringen känns det högst rimligt att Nordkorea skall spela final. Laget är väldigt bra. Framför allt har jag imponerats av den 19-åriga mittfältaren Kim Song-Gyong som har bra blick för spelet, och som levererar vassa distansskott med både höger och vänster fot.
Men även den 17-åriga måltjuven Choe Il-Son har visat hög kvalitet. Hon har i år vunnit både det asiatiska 17-års- och 20-årsmästerskapet. Hon kom tvåa i skytteligan i U17-mästerskapet och delar nu ledningen i U20-VM:s skytteliga med sina fem mål.
För USA blir det alltså bronsmatch. Amerikanskorna nådde medaljmatcherna genom en makalös återkomst i kvartsfinalen mot Tyskland. Där ledde tyskorna med 2–0 efter 97 minuter. Det hade aviserats åtta minuters tilläggstid. Jordynn Dudley reducerade efter 97.06 och efter 98.33 skickade lagkapten Allyson Sentnor in en boll som via tysk försvarare ledde till förlängning. En stund senare vann USA efter straffläggning.
Det är åtta år sedan USA senast nådde medaljmatcher på U20-nivå. Och senaste medaljen var guldet 2012. Sedan dess har mycket hänt i amerikansk damfotboll.
På den tiden bestod de amerikanska U20-landslagen i princip uteslutande av spelare från college eller highschool. I år har USA åtta spelare i truppen som redan är professionella.
Kollar man på länderna som är framme i medaljmatcherna så är det däremot ingen förändring. Alla fyra är vana semifinalister på U20-nivån. Japan och Nederländerna var i semifinal senast. Då spelade de i varsin match, i natt möttes de.
Personligen är jag lite förvånad att just Nederländerna blir bästa europeiska lag. För jag tycker att spelmässigt har åtminstone Spanien och Tyskland sett bättre ut. Känslan är väl att de orangeklädda kommer att sluta som fyra, precis som för två år sedan.
För Japan blir det final för tredje gången i rad. Man tog guldet 2018 och förlorade mot Spanien för två år sedan. Nu väntar en superspännande final mot Nordkorea. Det är två lag som liknar varandra rätt mycket, och även japanskorna har imponerat stort trots att den största stjärnan (Momoko Tanikawa) är i Malmö, och inte på VM.
När jag har kollat in det japanska laget har jag kollat extra på Djurgårdens Shinomi Koyama. Och jag har imponerats. Hon har en stor roll på mittfältet, och har löst den på ett lysande sätt. 19-åringen är också den utespelare som har fått allra mest speltid i det japanska laget med 526 minuter. Hammarbys nyförvärv Suzu Amano har mest agerat inhoppare, och är uppe i 100 spelminuter.
Jag hade ju en liten lucka utan blogginlägg. Under den perioden tog Alingsås IF Fotboll ett stort steg mot damallsvenskan genom att vinna med 3–1 borta mot Umeå IK. Resultatet gör att det mesta talar för att Alingsås och Malmö FF kommer att ta de båda damallsvenska platserna.
Sju omgångar återstår, och för Umeå är nu luckan upp till MFF sju poäng och till Alingsås är avståndet nu åtta poäng. UIK:s enda chans är att gå rent, samtidigt som något av de båda topplagen vacklar.
Den kommande helgens hetaste match i svensk damfotboll skulle kunna vara det damallsvenska Stockholmsderbyt mellan AIK och BP på söndag. Men jag lägger nog ändå min röst på lördagens tidiga seriefinal i söderettan mellan Eskilsminne IF och IFK Göteborg. Det är en match som kan bli helt avgörande för vilket lag som går upp i elitettan.
Efter en svag vår har Blåvitt fått riktig fast på spelet, och man har gått rent i serien efter sommaruppehållet. Mycket talar alltså för Göteborgsseger på lördag. Men Eskilsminnes tränare Pierre Persson har en vana av att föra upp sina lag en nivå. Så osvuret känns bäst.
Slutligen kan ni här se Hanna Bennison:s mål från Juventus 3–1-seger mot PSG i kvalet mot Champions League:
En blogg om internationell damfotboll 
Var kommer Alingsås att spela sina hemmamatcher om de går upp?
Bra fråga. De hävdar att de skall spela i Alingsås i alla fall. Vi får se om det blir så.
Om det inte går att ordna med ombyggnad eller dispens på Mjörnvallen så finns det funderingar på att bygga om Alströmervallen så det blir en arena med allsvensk standard. Det gäller bara att få med Alingsås kommun på tåget.
I nuläget är ju Alströmervallen ganska långt ifrån en arena. Det är ju i princip bara en vanlig konstgräsplan. Och det känns ju inte som att det finns jättestort utrymme för att bygga läktare. Eller?
Vi får hoppas det inte går som för saligt insomnade Kungsbacka DFF som fick spela sina allsvenska hemmamatcher i Varberg. Det blev dödsstöten för den föreningen även om det troligen inte hållit i längden ändå.
Nu tänker jag ändå att Alingsås verkar vara en betydligt stabilare förening med större organisation och förankring lokalt så det ska förhoppningsvis inte gå så illa.
Det är fascinerande, tycker jag, hur Nordkorea kan vara så pass bra. Visst, spelarna drillas väl stenhårt redan i tidig ålder och har säkert gott om tid att bli samspelta med varandra. Men Nordkorea är slutet, fattigt och saknar riktig fotbollskultur. Vi har ingen aning om eventuell klubb- och ligamiljö. Var kommer kunskapen att fostra spelare ifrån? Och satsas det extra hårt på just damfotbollen i propagandasyfte?
Det satsar stenhårt på damfotbollen i propagandasyfte. Men visst är det imponerande att de kan vara så bra, trots att de sällan är ute och ställs mot internationellt motstånd.
Lite kul att deras bästa spelare heter Kim Song-Gyong rätt likt Kim Jong-Un.
half the (all-)korean population’s family name is kim, the other half’s lee (well, kind of). So not any more funny or cool or whatever than half of the swedes’ names ending in -son.
Det är också som ett tydligt tecken på att konkurrensen i damfotbollen trots allt fortfarande är betydligt mindre än i herrfotbollen. I herrfotbollen är det omöjligt att nå resultat som är i närheten av detta utan att regelbundet möta internationellt motstånd.
Verkar vara lite avtagande effekt på Nordkorea när de går över till seniornivå. NK har ett historiskt väldigt starkt facit i u20-sammanhang, som bäst guld 2006 och 2016, så jag avvaktar nog tills de kommer till seniornivå innan jag höjer dem till skyarna. Spontant känns det som hård drillning av spelare kanske funkar bra till en början, men att de ger sämre utveckling på seniornivå, där kanske individualistiska egenskaper blir viktigare.
Jag tror att fysiken är den viktigaste faktorn här. För du ser ju ungefär samma avtagande effekt på Japan när de går upp till seniornivå. Sedan 2016 har Japan tagit medalj i alla U20-VM. Det har dock inte lett till något lyft för A-landslaget. Tvärtom har Japan tappat på seniornivå sedan 2015.
Nordkoreas spelare bör ju dessutom lida av att de är fast i hemlandet och inte får chansen att komma ut i världen och möta andra typer av motståndare.
Bennison har ju ett väldigt fint tillslag och behärskar alla olika typer av avslut. En behärskad halvvolley här, en välplacerad bredsida vid stolproten i helgen och en klockren vristträff mot Man City förra säsongen och Schweiz i EM bland annat.
I Juve har hon fått en roll som passar henne klart bättre än i Everton där hon aldrig hittade sin fasta position i laget, hon hamnade ofta ute på kanten där hon absolut inte ska vara. I Juve turas hon om med Caruso om att gå iväg i djupled, när den ena går lägger den andra sig lite lägre och skyddar backlinjen. Det var precis så Bennison gjorde båda sina mål där hon fyller på i straffområdet. Redan nu tycker jag Caruso-Bennison är ett dynamiskt mittfältspar som absolut kan växa fram till en riktigt bra duo även på Europa-nivå. Det kräver oerhört mycket som mittfältare i det spelsystem som Canzi bedriver. De är oftast 2 mot 3 centralt på mittfältet och är underlägsna numerärt, mot PSG tog de in Beccari centralt som en extra mittfältare vilket föll väl ut. Därför är jag extra imponerad över hur snabbt de har fått det att klicka, ibland krävs det bara två smarta mittfältare som förstår varandra och då kan det sitta såhär bra redan nu. Caruso vågar jag säga hade varit given i Sveriges landslagstrupp.
Måste erkänna att jag var något skeptisk när jag såg Juventus i de första matcherna där mittfältet blev överspelat gång på gång. Men efter varje match blir det bättre och mot PSG släppte Juve egentligen inte till speciellt mycket farliga lägen, mycket av det ska tillskrivas mittfältet som städade rent centralt. De bästa anfallen startas allt som oftast igång av just dessa två som är navet och motorn i laget. Än så länge får man nog säga att Bennison har varit bästa svenska ute i Europa och det trodde jag nog inte när hon signade.
Men ikväll startar ju den ligan som innehåller en hel drös med svenskor så Bennison får nog snart konkurrens. Lite kort sammanfattat så tror jag tyvärr Chelsea vinner även den här upplagan. De har störst bredd och en otrolig spets framåt, från mittfält och framåt är det nog bara Barca som ser starkare ut i Europa. City tror jag blir tvåa igen, de har kanske den starkaste startelvan men truppen känns väldigt tunn på mittfältet och i backlinjen. Arsenal blir trea IGEN! Ser inte hur de ska klå båda de tidigare nämnda lagen. Står alla stjärnor rätt kan de vinna men på förhand finns det två lag som ser bättre ut både på planen och på pappret. Tror det kommer bli riktigt tight mellan City och Chelsea
Såg idag att även WSL har ett fantasyspel för er som gillar sånt.
Mitt snabbt ihopsatta lag för premiäromgången ser ut såhär:
Tullis-Joyce
Riviere-Hinds-Nilden
Maanum-Vinberg-Nusken-Clinton
James-Shaw-Ramirez
Två riktiga kap är Tullis-Joyce och Nilden som ”bara” kostar 4M vilket är sjukt billigt för två spelare som lär skrapa ihop en hel del poäng. JRK är dyraste svenska på 9.5M vilket får ses som rimligt med tanke på hennes senaste säsong. Skulle jag spela mer med hjärtat hade fler svenskor fått plats, tror nästan man kan få ihop ett helt svensklag.
Musovic
Björn-Sandberg-Nilden
JRK-Vinberg-Cato-Bergman-Lundin
Blackan-Kafaji-Capocs
Ett helt ok lag ändå😉
Kul att du upptäckt Arianna Caruso. Är väl partisk då jag är så förtjust i italiensk fotboll generellt, men jag tror många italienskor går under radarn för att de nästan alltid väljer att stanna i den inhemska ligan. Enda spelaren som börjar få lite erkännande är Giugliano som tack vare hennes ”stats” i WCL i de två senaste åren var svår att missa. Finns några andra guldkorn, framförallt i Juve just nu, men även i Inter och Roma, men särskillt kan Sofia Cantore lyftas fram, som var MVP i Juve-PSG-matchen.
Bennison har hamnat rätt som du säger i ett väldigt hungrigt Juve, som bytt ur lite trötta, omotiverade spelare mot spelare som är väldigt hungriga och även revanchsugna i vissa fall. Hon får dra ett stort lass. Försvaret gjorde en stark insats mot PSG, men är helt klart lite skakig. Stor anledning varför defensiven är skakig, är att den är väldigt offensivt viktad, deras defensiva försvarare Salvai och Rossucci är just nu på skadelistan. Helt klart ett sjukt lyft gentemot Bennison iallafall på alla sätt och vis.
Ja precis som du är inne på ser det väldigt offensivt ut med Krumbiegel och Bergamaschi som wingbacks, känns inte direkt som några defensiva ytterbackar😅 Plus det mittfältet så är det inte konstigt att Juve har den målskillnaden de har. Så länge Juventus håller det här målsnittet är det okej att släppa in ett par bollar per match men över en hel säsong kommer det inte hålla. Det som är bra för Bennison är ju att hon måste ta ett stort defensivt ansvar nu också. Ska hon bli en riktigt bra mittfältare är det en viktig del.
Juve-spelarna ser vältränade ut och lätta i löpsteget, var länge sedan jag såg Bennison såhär rapp, i Everton kändes hon nedtränad konstant och såg seg ut mest hela tiden. Nu ser hon väldigt rapp ut de första meterna och dessutom fin med bollen vid tassarna som alltid👍
Jag följer inte Serie A så nära men kollar någon match ibland. Tycker mest det är kul att följa lag med svenska spelare. Inter verkar ha startat bra och kanske blir att räkna med i år samtidigt som Roma redan har två poängtapp.
Krumbriegel ja, sicken lirare hon är. Var faktiskt lite chockad av att Juve stod upp så bra fysiskt. Tidigare har ju italienska lag alltid tydligt förlorat den fysiska kampen mot europeiska topplag. Får väl se om om det är ett trendbrott eller om det var att PSG inte kommit igång riktigt.
Finns mycket svenskor att följa i Serie A btw, men ännu mer danskor. Vi har Janogy och Karin Lundin i Fiorentina, Karlernäs som gör det riktigt bra i como, Ijeh i Milan, Kullashi i Inter, Pelgander och Kullberg i Juve.
Pingback: Upp till bevis för Hammarby mot Manchester City | En blogg om internationell damfotboll