Glad påsk till er alla. Personligen har jag hittills under påsken hunnit vara på plats i en match vardera i våra tre högsta divisioner. I dag var jag egentligen uppbokad under eftermiddagen. Men det blev ändrade planer, vilket gjorde att jag stack till Bravida Arena på en spontanutflykt.

Det innebar att jag inte kunde se den första semifinalen i Champions League. Där vann Lyon med 2–1 mot Arsenal i London. Den franska damfotbollsgiganten har således ett utmärkt utgångsläge inför returen på hemmaplan nästa söndag.

Totalt har vi fem svenska spelare i de båda lagen. Av dem var det bara Stina Blackstenius som fick speltid. Hon byttes in med 28 minuter kvar att spela. Det är ganska ofta så vår landslagsanfallares vardag ser ut. Totalt i liga, Champions League och inhemska cuper har hon spelat 1330 minuter på 24 matcher för Arsenal den här säsongen. Tio gånger har hon startat, och hon har ett snitt på strax under 55 och en halv minut per match.

Lina Hurtig är ju skadad och fick se matchen från läktaren. Trion Amanda Ilestedt, Rosa Kafaji och Elma Junttila Nelhage satt på bänken i sina lag utan att få speltid. Jobbigast situation har de båda 03:orna från Häcken, Kafaji och Nelhage. Kafaji har bara spelat 404 minuter den här säsongen, och för Nelhage har det blivit två inhopp på totalt 41 minuter sedan hon anslöt till Lyon vid årsskiftet. Det är inget vidare för två spelare som skulle ha kunnat vara med och konkurrerat om EM-platser om de varit i andra klubbmiljöer.

Den andra semifinalen är ju Barcelona–Chelsea, och där spelas den första matchen i morgon, söndag klockan 18.00. Matchen sänds på SVT Play, och på DAZN.

I dag har jag alltså varit i Göteborg och sett Häcken vinna med 3–1 hemma mot Växjö. Kortfattat kan man säga att jag imponerades av Häckens djupledsspel medan jag skakade lätt på huvudet åt deras försvarsspel.

Klart är att tränare Mak Lind har byggt ett lag med massor av offensiva spelare. Och offensiven är bra. Problemet är att defensiven stundtals är direkt svag. I dag släppte man i och för sig ”bara” in ett mål. Men totalt har man sju baklängesmål på fyra matcher – det är många. Faktiskt lika många som AIK på negativ kvalplats.

När jag var på Bravida och såg Häckens premiär mot Malmö FF tyckte jag att Hisingslagets höga press var bra, medan försvarsspelet på egen planhalva var uselt. Med mig hem från den matchen hade jag en fråga om vem i Häcken som skall vinna boll på mittfältet?

Den frågan har jag fortfarande inget svar på. Och i dag var jag inte heller speciellt imponerad av Häckens höga press. Man började i och för sig försvarsspelet högt. Men man lyckades varken styra Växjös uppspel dit man ville, eller pressa gästerna. Det såg mest ut som att Häckenspelarna lunkade runt högt upp i planen.

Här måste jag säga att jag imponerades av Växjö. Man har ett väldigt passningsskickligt lag. Kanske att det var smålänningarnas skicklighet som gjorde att jag upplevde Häckens presspel som lamt.

Jag har tidigare berömt Elin Nilsson och Miho Kamogawa på Växjös mittfält. I dag fick jag även upp ögonen för en tredje bollskicklig innermittfältare, kanadensiska Chloe Minas. Jag har ju tidigare noterat att hon har en underhållande Youtubekanal, där hon vänder och vrider på livet som fotbollsproffs i damallsvenskan. Nu fick jag även se att hon är en utmärkt bollspelare.

Faktum är att Häcken var lite i gungning vid ställningen 2–1. Men då gjorde tränare Lind ett dubbelbyte. Och jag tror att det var med sin allra första bollkontakt som Carly Wickenheiser slog en lysande djupledspassning till Alice Bergström, som i sin tur serverade Felicia Schröder tomt mål till 3–1.

Alla Häckens tre fullträffar var just djupledsmål. Vid det första var det Matilda Nildén som frispelade Schröder. Det andra gjorde Monica Jusu Bah på en makalös långpassning från Johanna Fossdalsa och det tredje gjorde alltså Schröder efter att Wickenheiser spelat loss Bergström i djupled.

Häcken vann förstås rättvist. Men jag kände inte att det var ett guldlag jag såg. Framför allt känns mittförsvaret för svagt. Jag har inte alls imponerats av det jag sett från Emma Östlund och Emilie Byrnak. Tvärtom tror jag att Häcken kollar marknaden för mittbackar för att kunna slå till så fort fönstret öppnar igen.

Tillbaka till Häckens presspel. Jag tyckte inte att Felicia Schröder kändes speciellt vass på området. Det lär ligga henne i fatet i kampen om en plats i sommarens EM-trupp. Presspelet är ju en bärande del för Peter Gerhardssons landslag. Jag läste i en TT-artikel om Ellen Wangerheim att om Stina Blackstenius varit frisk har Arsenalforwarden startat som nia i alla tävlingslandskamper sedan den 24 juli 2021. Hon har knappast vräkt in mål under den perioden, men hon löser den uppgift i presspelet som förbundskaptenen vill ha utförd.

Utöver Häckens 3–1-seger hade vi även två 4–1-matcher i dag. Det var Malmö FF och Hammarby som vann mot AIK respektive BP.

Påskafton känns inte som någon klockren speldag. Jag gissade att vi var kring 400 på plats på Bravida. Men den officiella publiksiffran sa 621. De båda matcherna i Stockholm lockade tillsammans 1003 personer. Knappast någon succé.

Jag satt för övrigt på vanlig publikplats idag. Det såg för övrigt väldigt tomt ut på pressläktaren. Igår jobbade jag däremot på Elfsborgs historiska hemmapremiär i elitettan. Ni vet den där serien som har förtvivlat svårt att både locka publik och få medieutrymme, serien som formligen skriker om större uppmärksamhet.

Gissa om jag blev förvånad efter matchen, när jag stoppades av en vakt för att man infört nya regler för journalister på Borås Arena. För första gången någonsin på en seriematch blev vi två närvarande reportrar hänvisade till ett utrymme vi fick dela med föräldrar till bollflickorna, och där vi bara kunde komma åt ena lagets spelare.

Jag vet inte vem som kommit på den här smarta idén. Spontant blev jag mer förvånad än arg. Det kändes helt absurt. Klart är att idén varken kom från Elfsborgs säkerhets- eller arrangemangsfolk, för de försökte övertala vakterna om att vi skulle kunna jobba på samma sätt som vi gör på herrallsvenska matcher. Men vakterna hänvisade till någon förbundsperson som jag aldrig fattade vem det var.

Oavsett är det lätt att killgissa att det handlade om någon inkompetent tomte som hade läst i en lite för tjock pärm med instruktioner som man kopierat från typ Premier League. En manual där ordet smidighet inte existerar.

Till nästa gång jag bevakar en match i elitettan hoppas jag att byråkraterna på förbundet förstår att man snarare behöver ta hand om de få journalister som vill bevaka matcherna – inte hitta på idiotiska regler som försvårar vårt arbete.

Fotbollsmässigt såg Elfsborg väldigt bra ut i den första halvleken, där man helt kontrollerade ett favorittippat IK Uppsala. Fortfarande efter 70 minuter kändes det som att det skulle bli hemmaseger, för gästerna hade otroligt svårt att omsätta sitt bollinnehav i målchanser.

Men en fin forcering på slutet gjorde att Uppsala fick med sig 2–2 hem i bussen. Efter matchen bytte jag några ord med Uppsalatränaren Julius Brekkan. Han lyfte Elfsborg som en tänkbar utmanare till de fem tippade topplagen. När det gäller hans eget lag konstaterade han att man kom fyra i fjol, och att stommen är kvar. Det är således rimligt för laget att ta sikte på de tre topplaceringarna.

Just nu ligger Uppsala trea bakom Trelleborg och skrällaget Jitex. Umeå slår sig in topp tre vid seger mot Häcken på Hisingen under påskdagen. Men hittills har de fem tippade topplagen motsvarat förväntningarna. Elfsborg är så här långt enda ”utomstående” lag som tagit poäng mot någon av de fem seriefavoriterna.

Noterbart i övrigt är att alla mina tippade nedflyttningslag är obesegrade efter två omgångar. Jitex har full poäng, Team TG har noterat en seger och ett kryss medan Mallbacken har startat med två oavgjorda matcher. Kul.