Som vanligt efter ett stort mästerskap har jag roat mig med att ta ut min drömelva. Det brukar ju alltid vara väldigt svårt. Kortfattat kan man säga att den här gången vimlade det av kandidater bland målvakter och offensiva spelare. Däremot var det väldigt tunt på backsidan.

För kortfattat man man säga att defensiven aldrig stod i centrum i det här mästerskapet. Ta exempelvis listan över hållna nollor. Den blev inte speciellt imponerande. Det hölls elva eller tolv nollor beroende på hur man räknar. Tänker vi oss 90-minutersmatcher blev det tolv – semifinalen mellan Spanien och Tyskland blev ju 0–0, men slutade 1–0 efter förlängning. Så Ann-Kathrin Berger skulle kunna få två nollor.

Kollar vi lag så höll Spanien tre nollor och Sverige två. Inget annat lag lyckades hålla tätt mer än en gång – om man inte räknar den tyska nollan mot Spanien. Här är listan över alla de elva hållna nollorna:

2 nollor: Jennifer Falk, Sverige och Cata Coll, Spanien.
1 nolla: Anna Koivonen, Finland, Livia Peng, Schweiz, Adriana Nanclares, Spanien, Laura Giuliani, Italien, Ann-Kathrin Berger, Tyskland, Daphne Van Domselaar, Nederländerna och Hannah Hampton, England.

När jag ändå är inne på listor och tabeller så slänger jag här in tabellerna över vilka lag som var bäst i mästerskapet. Räknar vi 90-minutersmatcher blev tabellen så här:

1) Spanien 6 matcher, 14 poäng (2,33 poäng per match), 17–4 i målskillnad
2) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
3) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
4) England 6 matcher, 9 poäng (1,50 poäng per match), 15–7
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 7–7
7) Italien 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 6–6
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

I utslagningsmatcher är det ju dock 120 minuter som gäller. Och Fifa räknar ju dessutom 120-minutersmatcher i världsrankingen. Så tabellen över 120-minutare är ju också högintressant. Där avancerar England två placeringar:

1) Spanien 6 matcher, 16 poäng (2,67 poäng per match), 18–4 i målskillnad
2) England 6 matcher, 11 poäng (1,83 poäng per match), 16–7
3) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
4) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 7–8
7) Italien 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 6–7
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

Apropå världsrankingen så låg Sverige sexa på senaste listan. Preliminärt gissar jag att vi kommer att ligga kvar som sexa även när Peter Gerhardsson lämnar över till Tony Gustavsson. För det var tio poäng upp till England och 40 upp till Tyskland. Jag tror att Sverige tar in på båda, men vi lär inte vara förbi på den lista som publiceras den 7 augusti.

När Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson för åtta år sedan hade vi vår sämsta ranking genom tiderna, både till placering och poäng. Det var elfte plats som gällde, och vi hade 1934 rankingpoäng. Nu kommer vi alltså troligen att ligga på sjätte plats, och uppskattningsvis ha en bit över 2000 poäng.

Men det här inlägget skulle ju handla om mitt drömlag i det nyss avslutade mästerskapet. Och det har blivit hög tid att komma till saken.

När jag tar ut drömlag vill jag att lagen skall ha sådan balans att de i alla fall i teorin skulle kunna fungera i verkligheten. Jag valde till slut att köra ett 3–5–2, som i praktiken mer skulle se ut 3–1–4–2. Att köra med två centrala forwards är ju numera rätt ovanligt. Men det var ett upplägg som Italien hade framgång med, och som framför allt gjorde succé för England i forceringsfas. Så det känns inte helt galet.

Jag brukar ju ta ut en hel EM-trupp, alltså 23 spelare varav tre målvakter. Tar vi det lagdel för lagdel så är det hård konkurrens om målvaktsposten. Där finns det fyra glödheta kandidater som jag gärna hade velat ha med, och ytterligare några som jag inte hade skämts över att ta med. Men det finns ju bara plats för tre. Och faktum är att jag sätter Ann-Kathrin Berger utanför truppen. Hon hade skyhöga toppar, men gjorde också några sämre insatser. Och jag vill ha stabila målvakter.

Efter mycket fundering blir faktiskt Jennifer Falk min första målvakt. Hon gjorde väl knappt ett misstag på hela turneringen? Bara Cata Coll släppte in färre mål. Men Coll darrade med fötterna ett par gånger, och ingav inte samma trygghet som Falk under EM.

Och Falk räddade alltså fyra straffar mot England. Hon har fått alldeles för lite cred för det. För det är så makalöst bra att man knappt kan ta in det. Berger och Hannah Hampton har hyllats som stora hjältar för två räddade straffar. Och visst är det jättebra att rädda två straffar. Men fyra… Falk var en egen missad straff från odödlighet i svensk fotboll.

Det blir alltså Jennifer Falk som vaktar målet i mitt drömlag. På bänken sitter starka ersättare i Cata Coll och Hannah Hampton. Andra målvakter som var med i diskussionen var framför allt Berger. Men jag tänkte även på Livia Peng och Laura Giuliani.

Så till backlinjen. Där kör jag med tre mittbackar. Och de tre till startelvan var det inga problem att hitta. Trion Irene Paredes, Nathalie Björn och Leah Williamson var givna. Däremot var det väldigt svårt att hitta tre kandidater till bänken. För som sagt, det här har inte varit de defensiva spelarnas mästerskap. Men det får bli Ceclia Salvai, Lucy Bronze och Janina Minge.

Jag har alltså valt bort utpräglade ytterbackar, men klämmer ändå in Lucy Bronze i backlinjen. Inte så mycket för hennes spelmässiga insatser som för hennes vinnarskalle. Hon spelade alltså EM med en fraktur på skenbenet. Här snackar vi skalle. Man måste ju ha sådana i truppen. Och hon är ju dessutom även användbar som kantspelare.

Kollar vi kantspelarna så blir det tyskt i startelvan. Jule Brand och Klara Bühl är fantastiska, och kändes trots tuff konkurrens ändå rätt givna. På bänken sätter jag Ona Batlle och självklara superersättaren Chloe Kelly. Den sistnämnda kan man ju numera inte sätta in i en startelva. Hon måste bytas in…

Det fanns många bra kantspelare i mästerskapet. Andra som är värda ett omnämnde är Caroline Graham Hansen, Johanna Rytting Kaneryd, Lauren Hemp – som var grymt bra i finalen, Claudia Pina, Vicky Lopez och Athenea Del Castillo.

På central mittfält är Patri Guijarro självklar i startelvan i den defensiva rollen. Hon får outtröttliga tyskan Elisa Senss som backup. Till höger kör jag tvåvägsmittfältaren Geraldine Reuteler, som jag tycker var bra i alla värdnationens fyra matcher. Backup till henne blir Aitana Bonmati. Till vänster blir det Sakina Karchaoui som jag såg tre gånger och som var den bästa spelare jag såg under mästerskapet. Den omskolade vänsterbacken får Alexia Putellas som backup.

Andra som fanns med i funderingarna på mittfältet var Julia Zigiotti Olme, Kosovare Asllani, Mariona Caldentey, Sjoeke Nüsken, Lia Wälti och Manuela Giugliano.

Den officiella juryn valde alltså Aitana till turneringens bästa spelare. Jag gillar Aitana på alla sätt. Men jag tycker inte att hon var bäst. Jag tycker inte att det skall räcka med två geniala aktioner för att få det priset. När hon dessutom slog en rätt blek straff i finalen föll hon ur min startelva. Men i truppen platsar hon. Så hon får försöka att ta sig in från bänken. Samma sak med Alexia. Hon var överlägset bäst i turneringen i gruppspelet, men försvann när det skulle avgöras. Det var nära att hon försvann helt ur min trupp, men en plats på bänken fick det bli.

När det gäller turneringens bästa spelare tycker jag att det priset borde ha gått till Patri. Jag såg henne slå en slarvig passning en gång i finalen. Det var en nästan chockartad upplevelse, för annars var hon i princip felfri under hela mästerskapet.

Slutligen då forwards. Där föll mitt val för startelvan till slut på Cristiana Girelli och Stina Blackstenius. Det bör vara ett anfallspar som det är väldigt svårt att försvara sig mot. Girelli är supervass i straffområdet, medan Blackstenius är stark i omställningarna. På bänken sitter Alessia Russo och Delphine Cascarino beredda att ta över i slutelvan. Med Cascarino klämmer jag in ännu en tänkbar kantspelare.

Det innebär att jag varken har plats för EM:s skyttedrottning Esther Gonzalez, eller den som prisades som den bästa unga spelaren, Michelle Agyemang. Men faktum är att jag tyckte att Sydney Schertenleib var ännu bättre än Agyemang, att schweiziskan hade fått min roll som bästa unga spelare. Således var Schertenleib och Esther de båda som var närmast att ta plats här. Jag hade gärna också fått in Sofia Cantore i truppen.

Det var alltså mina tankar kring turneringens bästa spelare. Ett verktyg som säger ganska mycket om vilka som varit bäst är ju Uefas Fantasy. Där dominerar Spanien rätt rejält. På topp sex är det fem spanska spelare och Tysklands Jule Brand.

Klart flest poäng tog Alexia, med 51. Brand var tvåa på 39. På bronsplats kom Patri med 37 poäng. Att komma trea som defensiv mittfältare är ju otroligt bra. Noterbart är att Aitana bara tog 17:e flest poäng – 26 stycken. Det känns väl som att hon delvis prisades som bäst i turneringen på gamla meriter.

Nu vill jag förstås ha in både era drömelvor och tankar kring mitt lag. Som repetition. Här är min drömelva:

Jennifer Falk
Nathalie Björn, Irene Paredes, Leah Williamson
Patri Guijarro
Jule Brand, Geraldine Reuteler, Sakina Karchaoui, Klara Bühl
Cristiana Girelli, Stina Blackstenius

Och här är övriga tolv spelare i truppen:
Hannah Hampton och Catalina Coll.
Lucy Bronze, Cecilia Salvai, Janina Minge
Elisa Senß
Ona Batlle, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Chloe Kelly
Alessia Russo, Delphine Cascarino

Bästa unga spelare: Sydney Schertenleib