Fortsatt semester, och en tråkigt regnig dag. Då passade jag på att dra plåstret. Jag har ju länge tänkt att se om Sveriges tunga kvartsfinalförlust mot England för att göra en djupare analys.

Men dels har vädret varit lite för bra, dels har det funnits rätt många livematcher som har fått gå före. Men nu var det alltså dags att dra plåstret. Dags att åter kolla in de 102 hemska sekunder där England gick från 0–2 till 2–2 och alla de där plågsamma straffarna.

Det har nu gått tre veckor sedan Sveriges snöpliga sorti ur EM-slutspelet i Schweiz. Men ibland blir gamla nyheter som nya efter ett par veckor. Så vi tar väl det från början?

Frågan inför avspark var om England skulle gå till semifinal för sjätte mästerskapet i följd eller om Sverige skulle göra för femte? Då avses förstås de mästerskap som lagen har kvalat in till. Varken England (Team GB) eller Sverige var ju exempelvis med i fjolårets OS-turnering.

I EM-kvalet spelade Sverige och England i samma grupp. Där blev det kryss i båda matcherna. Och i det inledande gruppspelet hade England kommit tvåa i sin grupp efter klara segrar mot Nederländerna och Wales. Men också efter en tung förlust mot Frankrike i öppningsmatchen. En match där England blev utspelat i cirka 80 minuter. Men där man ändå visade styrka på slutet. Man stod nämligen för en riktigt vass forceringsfas, där man reducerade och var väldigt nära att även kvittera.

Sverige däremot hade gått som tåget. Det blev tre raka segrar i gruppspelet, varav den sista var extra imponerande. Även om både Sverige och Tyskland var klara för kvartsfinal inför avspark visade de två lagen att man ville vinna matchen. Och efter cirka 15 tunga minuter i början tog Sverige över rejält och vann med klara 4–1.

Något ingen pratade om, och som jag personligen inte tänkte så mycket på inför avspark var att det svenska lagets svit av förlustfria matcher var väldigt mycket längre än bara de här tre gruppspelsmatcherna. Faktum var att Peter Gerhardssons landslag inte hade förlorat sedan EM-kvalmatchen i Frankrike den 12 juli 2024.

Vårt landslag hade alltså med sig en svit på 15 raka landskamper utan förlust in till kvartsfinalen. På de 15 matcherna hade det blivit elva segrar och fyra kryss. Med tanke på att den här kvartsfinalen slutade förlust efter straffar har vi nu alltså 16 raka landskamper där vi inte förlorat i själva spelet.

Visst innehåller den där sviten matcher mot Luxemburg och Serbien, och två tunga kryss mot Wales. Men på de där 16 matcherna finns även fem matcher mot lag som nådde semifinal i EM – två vardera mot Italien och England, och en mot Tyskland. Det här är lätt att glömma, Men vårt landslag har ju faktiskt varit otroligt starkt det senaste året.

Så till själva genomgången av kvartsfinalen. Jag tänker göra den som jag gjort flera gånger tidigare, alltså dela upp matchen i perioder om vardera 15 minuter. I och med att det blir allt längre tilläggstid i matcherna så brukar några av perioderna ofta bli betydligt längre än de andra. Men jag känner ändå att det här är en form som funkar bra. Nu kör vi. Förbered er på långläsning…

Sverige–England
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
2–1 i målchanser
1–0 i hörnor

Mål: 1–0 Kosovare Asllani (1.45).

Sveriges startelva (4–4–1–1): Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Englands startelva (4–1–4–1: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jess Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh – Lauren James, Ella Toone, Georgia Stanway, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Den här kvarten gick väldigt klart till Sverige. Statistiken speglar egentligen inte överlägsenheten. I princip hade England bara ett anfall, som i och för sig blev farligt. Men annars var det här Sveriges kvart.

Det började med ett lysande presspel. Redan efter 20 sekunder var Johanna Rytting Kaneryd nära att bryta en passning från Jess Carter. Det är ju just mot motståndarens vänstra mittback som Sverige nästan alltid riktar sin press. Så Carter kom i skottlinjen direkt.

Efter 99 sekunder var det dags igen. Kosovare Asllani kom så nära Carter i pressen att den svenska lagkaptenen fick en tå på bollen. Den nådde dock fram till Keira Walsh, som borde ha kunnat lösa situationen. Men Walsh försökte sig på ett svårt pass framåt i planen.

Walshs passning träffade Filippa Angeldahl, och bollen studsade till Stina Blackstenius. Anfallaren tog ner bollen, och serverade sedan Asllani ett friläge från höger. Lagkaptenen placerade säkert in bollen vid bortre stolpen. Efter 1.45 var det svensk ledning med 1–0.

Och det kunde ha blivit fler tidiga, svenska mål. Efter drygt fyra minuter var det nära att den svenska pressen även ledde till 2–0. Målvakt Hampton fick till en usel förstatouch på en passning från Carter. Blackstenius högg, och vann bollen. Den här gången studsade den dock inte riktigt anfallarens väg.

När Blackstenius kom till skott med vänsterfoten hade Leah Williamson hunnit hem och kunde täcka det annars tomma målet med en glidtackling.

England hade alltså också en chans under de första 15 minuterna. Det var efter 5.45 som Jennifer Falk styrde bollen via ribban och ut. Det var alltså det enda riktiga engelska anfallet under den här kvarten, och det började med att Georgia Stanway kom djupt ner på den svenska högerkanten. Lite slumpartat hamnade bollen framför fötterna på Lauren Hemp, som drog en bredsida mot mål. Och hade det inte varit för Falk skulle det ha blivit en tidig kvittering..

Men det var alltså fullt rimligt med svensk ledning efter 15 minuter. För Sverige hade ytterligare några lovande anfall, bland annat ett där Blackstenius kom runt till höger, men missade inspelet.

Redan efter 6,5 minuter noterades att England hade bytt plats på sina mittbackar, att Carter plötsligt låg till höger och Williamson till vänster. Den här gången visade det sig dock bara vara tillfälligt.

En annan notering var att Lauren Hemp kom väldigt billigt undan på en riktigt ful tackling mot Hanna Lundkvist i den 13:e minuten. Personligen skulle jag beteckna det ett gult kort med röda kanter. Men den spanska domaren Marta Huerta De Aza nöjde sig med att bara blåsa frispark. Det skall den engelska ytterforwarden vara väldigt glad för.

Sverige–England
Period 2: 16–30 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 3–1
0–1 i hörnor, totalt 1–1

Mål: 2–0 Stina Blackstenius (24.40).

Även den andra kvarten gick ganska klart i svensk favör. Återigen syns inte riktigt det spelmässiga övertaget i statistiken. Men mitt i kvarten hade Sverige fått fem frisparkar mot Englands enda. En signal om att det svenska laget hade varit först in i närkamperna, medan engelskorna hade svårt att hänga med.

Och redan i kvartens första minut kom Johanna Rytting Kaneryd runt till höger och hennes inspel var nära att nå Fridolina Rolfö framför målet. Spelet var väldigt koncentrerat till samma kant i början. Sverige anföll som vanligt mest till höger. Och England försökte inledningsvis nå in bakom det svenska högerförsvaret med långa passningar. Men där var det stängt. Nathalie Björn var på sitt bästa humör och tog hand om varenda långboll.

När matchklockan visade 24.40 jublades det rejält på den svenska klacksektionen. Då gjorde nämligen Sverige 2–0. Det började med att Filippa Angeldahl störde Lauren Hemp såpass mycket att Julia Zigiotti Olme kunde vinna bollen på egen planhalva. En rättvänd Zigiotti satte sedan in en passnings längs marken på ytan bakom Jess Carter.

Stina Blackstenius gjorde en bra löpning, sprang ifrån Carter och skar sedan in i straffområdet. Från högerläge satte hon säkert bollen i bortre hörnet med en bredsida. Ett fint djupledsmål.

När matchklockan nådde 30 minuter var det mesta positivt från svensk synvinkel. Vi ägde matchen på alla tänkbara sätt.

Det fanns dock ett litet orosmoment. Under den här andra kvarten hade vi två farliga bolltapp på egen planhalva. Ett från Angeldahl som räddades av att Hemp slog ett dåligt inlägg. Och ett från Asllani som slutade med att Magdalena Eriksson kom upp och kunde täcka bort ett skott från Ella Toone.

Det var två bolltapp som delvis berodde på bra press från England. Men framför allt kändes det som lite övermod och överambition från svensk sida. Och med tanke på vilket bra grepp vi hade om matchen kändes det väldigt onödigt att bjuda England på biljetter tillbaka in i matchen.

En sista notering från den här andra kvarten är att direkt efter 2–0-målet så bytte England plats på sina mittbackar igen. Och den här gången var det inte tillfälligt. Från 25:e minuten spelade alltså Jess Carter till höger i mittförsvaret och Leah Williamson till vänster.

Sverige–England
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 4–1
1–1 i hörnor, totalt 2–2

Även den första halvlekens sista 15 minuter kännetecknades av svensk kontroll. Här kan man dock lägga in en liten brasklapp eftersom det svenska laget föll hem och stod lite onödigt lågt under en period av sju–åtta minuter i slutet av halvleken.

Det var nog orsakat av att Sverige fick allt kortare anfall ju längre halvleken gick. Redan i den 33:e minuten var England förbi vad gällde bollinnehav. Men de regerande Europamästarinnorna hade väldigt svårt att komma till målchanser. Det närmaste en sådan man kom under den här kvarten var när Lauren James fick ett skottläge efter en inläggsfrispark. James fick dock ingen träff, och det blev aldrig riktigt farligt.

Sverige hade också länge svårt att komma till vassa chanser i den här kvarten. Det närmaste var när Hannah Hampton var vaken och sprang ut långt utanför sitt straffområde för att stoppa en fin djupledspassning från Johanna Rytting Kaneryd. Om inte den engelska målvakten hade agerat skulle Fridolina Rolfö ha blivit helt fri.

När fjärdedomaren höll upp skylten med tilläggstiden var det 0–0 i målchanser under den här kvarten. På skylten stod det för övrigt en etta, vilket jag minns förvånade mig på plats. Och det känns fortsatt underligt kort. Exempelvis låg Lauren Hemp i nästan två minuter efter att ha fått en rejäl smäll av Hanna Lundkvist. Det var för övrigt den situation som gav den ovan nämnda inläggsfrisparken.

Men under den där tilläggsminuten kom halvlekens enda riktigt farliga målchans. Och den var svensk. Och det var återigen Rytting Kaneryd som satte upp Rolfö. Den här gången fick den tidigare Barcelonaspelaren bollen i ytan mellan Englands backlinje och mittfält. Efter att ha vunnit en duell mot Leah Williamson var Rolfö och Blackstenius två mot två mot två engelska backar. Rolfö hade bollen och en stor yta att jobba på.

Hon avancerade in i straffområdet innan hon sköt ett helt okej skott. Det var dock i så kallad ”målvaktshöjd”, vilket gjorde att Hampton kunde rädda till hörna. Om skottet varit lite lägre, eller lite högre, hade det nog varit svenskt 3–0.

Den efterföljande hörnan var helt okej slagen, och skarvades av Blackstenius vid första stolpen. Bollen gick till Julia Zigiotti Olme som dock inte fick någon träff på sin nick.

Även om Sverige alltså hade hamnat onödigt lågt under ett antal minuter hade man med sig en vädligt bra känsla in i pausen. De första 45 minuterna gick på alla sätt till Sverige. England hade bara kommit till en målchans, och den kändes väldigt slumpartad.

Sverige–England
Period 4: 46–60 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 5–2
0–1 i hörnor, totalt 2–3

England började den andra halvleken klart bäst. Bara ett par minuter in tappade återigen Filippa Angeldahl bollen i ett farligt läge. Hon gjorde det ute på högerkanten i en situation där Hanna Lundkvist gjorde sig spelbar genom att springa uppåt i planen. Följden blev att England plötsligt var tre mot en på den svenska högerkanten.

Bollvinnaren Lauren Hemp spelade fram till Ella Toone som blev helt fri med Jennifer Falk. Det visade sig vara offside, men det visste inte de inblandade i avslutningsögonblicket. Och det var den svenska målvakten som vann duellen. Hon gjorde sig stor och räddade med kroppen.

90 sekunder senare kom halvlekens första riktiga målchans. Det var Lauren James som kom runt på den svenska västerkanten och slog ett inlägg mot borte stolpen. Där dök namnen Hemp upp. Den senare nickade från målområdeslinjen. Men hon hade lite för hög fart i löpningen fram till bollen för att kunna kontrollera nicken. Som tur var för svensk del gick bollen utanför. Det förhindrar inte att det var en väldigt bra målchans.

Den började återigen med ett svenskt bolltapp, den här gången högt upp i planen. Det var Jonna Andersson som slog en lite för lös passning ut mot Fridolina Rolfö. Den sistnämnda fick inte ordning på bollen i duell med Lucy Bronze, och sedan rusade Julia Zigiotti Olme bort sig och blev bortvänd av James. Det slutade med att England fick ett läge där man var två mot två i straffområdet när James slog in sitt inlägg.

Sveriges första läge i halvleken var ett motlägg vid offensiv straffpunkt. Stina Blackstenius fick vänsterfoten på ett uppspel från Leah Williamson. Som tur var för England gick rikoschetten i ofarlig vinkel. Men ett motlägg bara nio–tio meter från målet kan sluta hur som helst. Och bra för svensk del att den engelska backlinjen fortsatt känner sig stressad av det svenska presspelet.

Ganska exakt tre minuter senare kom också Sverige första riktigt bra chans efter paus. Det var återigen Blackstenius som var framme. Och det var en väldigt bra chans. Det började med att Jonna Andersson spelade igenom det engelska mittfältet till Kosovare Asllani. Den sistnämnda vann en duell mot Williamson, avancerade några meter och satte sedan en fin yttersida på ena sidan om Jess Carter.

Blackstenius kom på andra sidan, i duell med Alex Greenwood löpte vår svenska forward in bakom Carter och fick till ett vänsterskott. Avslutet var i princip rakt framifrån och 12–13 meter från målet. Tyvärr för svensk del gick det ganska mitt i målet, och där täckte Hannah Hampton. Men återigen hade Sverige skapat en kanonchans att utöka ledningen till 3–0.

Med ungefär en minut kvar av den här kvarten ropade några engelska spelare på straff efter att Nathalie Björn hade nickat på egen hand i efterspelet till en hörna. Men när man själv spelar bollen på handen skall domaren inte blåsa, och det blev inte heller någon straff.

Totalt sett gick den här kvarten till England. Men det var fortsatt svensk 2–0-ledning, och utöver två kaotiska minuter i början av halvleken kändes det ändå som att det svenska laget fortsatt hade hyfsat god defensiv kontroll.

Sverige–England
Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 6–3
0–0 i hörnor, totalt 2–3

Byten, Sverige: 61: Hanna Lundkvist ut, Smilla Holmgberg in. England: 70: Jess Carter ut, Esme Morgan in, Ella Toone ut, Beth Mead in och Georgia Stanway ut, Michelle Agyemang in.

Matchens femte kvart inleddes med ett svenskt byte som förvånade mig ganska mycket på plats i Zürich. Jag tyckte att Hanna Lundkvist hade gjort en bra match och förstod inte hur Peter Gerhardsson tänkte när han tog ut henne och istället satte in den mer offensivt lagda Smilla Holmberg.

En knappt minut efter att 18-åringen kommit in på planen var det Sveriges tur att skrika på straff. Man gjorde det efter att Keira Walsh från nära håll skjutit upp bollen på Lucy Bronzes högerarm. Även den här gången var det ganska klart att det inte handlade om någon bestraffningsbar hands, och domaren var heller aldrig nära att blåsa straff.

Det aktuella anfallet var dock ett bra sådant ur svensk synvinkel. Det började med att Johanna Rytting Kaneryd stod för en läcker bollmottagning vid mittlinjen. Med en touch tog hon sig förbi flera motståndare, och för en kort stund var Sverige tre mot två. Men Leah Williamson agerade smart när hon klev fram och lyckades bromsa den svenska kontringen. Det blev aldrig något avslut, men väl alltså en handssituation.

Den första riktiga målchansen under den här kvarten gick till England och Ella Toone. Hon gjorde en smart löpning in bakom en extremt bolltittande Filippa Angeldahl, och fick en fin passning från Lauren Hemp. Plötsligt var Toone helt fri med Jennifer Falk för andra gången i matchen. Nu från höger.

Precis som vid Toones första friläge – det som var offside – kom Falk ut väldigt bra. Det fick Toone att ta det udda beslutet att passa halvt i blindo snett bakåt mot Georgia Stanway. Men där hade Angeldahl hunnit hem och kunde bryta.

Istället gick Sverige till motanfall, och skapade en bra målchans i det andra straffområdet. Det började med att Blackstenius vann en närkamp mot Jess Carter på den svenska vänsterkanten. Sedan tog Fridolina Rolfö över. Hon drev in bollen centralt, och via Angeldahl hamnade bollen hos Rytting Kaneryd. Ytterforwarden gjorde en Cruyff-fint och drev sedan inåt i planen, där hon fick ett riktigt bra skottläge. Avslutet med vänsterfoten från högerläge och cirka tolv meter gick dock över.

Minuterna efter den svenska chansen bet sig England fast på svensk planhalva. Det skapades inga riktiga målchanser. Men Falk fick plocka något inlägg och det var något blockat skott. Det kändes som att Sverige behövde få andas. Och i 68:e minuten ser man att Rolfö lärt sig vaska tid när hon petar bort bollen innan ett svenskt inkast istället för att ge den till inkastare Andersson.

I 70:e minuten gör Sarina Wiegman sitt första taktiska drag i jakten på kvittering. Hon gör ett trippelbyte. En av de som kommer in är backen Esme Morgan. Hon har med sig en lapp som sedan går runt i det engelska laget. Till slut stoppar Leah Williamson ner lappen i sin ena strumpa.

På lappen lär det stå att man byter till trebackslinje, att man skall spela ett slags 3–1–4–2 med Lucy Bronze och Lauren Hemp som vingar och med Alessia Russo och Michelle Agyemang som anfallspar. För det är så det engelska lagets formation förändras i 70:e minuten.

Sverige gör ingen direkt taktisk anpassning, utan i princip spelar de fyra backarna och de två centrala mittfältarna man-man minuterna efter det engelska trippelbytet. Det skapas dock inga fler öppna målchanser under den här kvarten. Det närmaste är en lös nick från Hemp efter en inläggsfrispark.

Den här kvarten avslutas med att Falk plockar ner ett engelskt inlägg. På bänken förbereder sig Madelen Janogy och Lina Hurtig för spel.

Sverige–England
Period 6: 76–90 minuter:
0–2 i mål, totalt 2–2
1–3 i målchanser, totalt 7–6
1–2 i hörnor, totalt 3–5

Mål: 2–1 Lucy Bronze (78.31).
2–2 Michelle Agyemang (80.13).

Byten, Sverige: 78: Fridolina Rolfö ut, Madelen Janogy in och Kosovare Asllani ut, Lina Hurtig in. England: 78: Lauren Hemp ut, Chloe Kelly in.

Varningar, Sverige: Julia Zigiotti Olme (89). England: Michelle Agyemang (86) och Chloe Kelly (90).

Matchens sista ordinarie kvart inleds med att Julia Zigiotti Olme skallar ihop med Michelle Agyemang. Under det följande speluppehållet gör Peter Gerhardsson två byten där han sätter in Janogy och Hurtig istället för Rolfö och Asllani. Samtidigt ökar Sarina Wiegman sin forcering genom att sätta in Chloe Kelly.

Även här minns jag att satt lite frågande på Letzigrund. Jag hade förväntat mig byten för att möta den engelska forceringen, alltså något drag för att stärka upp defensiven. Och då kanske inte Janogy och Hurtig är de två inhoppare man i första hand efterfrågar. För jag skulle säga att bytena istället gjorde den svenska elvan lite mer offensivt balanserad. Framför allt känns Rolfö klart bättre i defensiven än Janogy.

Efter bytena hamnade Sverige omgående lågt, i försvarsposition. Man hjälptes förstås inte av att Zigiotti Olme stod vid sidan av planen de första sekunderna. Men även när hon fick komma in i spel kändes det svenska försvaret lite virrigt.

Chloe Kelly sprang in på gräset efter 77.27. Exakt en minut senare fick hon bollen för första gången. Hon fick den helt oattackerad ute på den svenska högerkanten. Smilla Holmberg hade täckt in i mitten och tappat kontakten med den engelska inhopparen.

Kelly fick bollen från Alessia Russo. Hon hade tid att lägga den tillrätta innan hon slog ett inlägg mot bortre stolpen. Där kunde en helt ensam Lucy Bronze från nära håll nicka in reduceringen till 2–1.

Det var Madelen Janogy som blev alldeles för mycket bolltittare och tappade bort Bronze. På tv-bilderna kan man se att Janogy kastade en kort blick åt höger, men känslan är att hon inte vände på huvudet tillräckligt mycket för att se var hon hade Bronze. Det kan vara så att Janogy inte såg målskytten på tio sekunder. Och när hon väl gjorde det var det alldeles för sent.

En ostörd Kelly till en ostörd Bronze. England hade fått kontakt – och det var elva och en halv minut kvar av ordinarie tid.

102, eller möjligen 103 sekunder senare var det kvitterat. På plats var det en chock. Vi i den svenska klacken satt dessutom på fel sida, så vi var 150–175 meter från Jennifer Falks mål. Personligen fattade jag inte riktigt vad det var som hände.

Men det började med ett inkast på den svenska högerkanten. Sedan slog Alex Greenwood en djupledspassning längs med kanten. I det skedet spelade de fyra svenska backarna man-man mot fyra engelska anfallare. Smilla Holmberg hade kvar blicken på Greenwood lite för länge, och kom på fel sida om Chloe Kelly. Det gjorde i sin tur att vår högerback hamnade på efterkälken i nästa läge.

När Holmberg kom ikapp blev hon först bortvänd, och tappade sedan balansen. Följden blev att pricksäkra Kelly återigen ostört kunde lyfta in bollen framför målet. Där inne var det två svenska backar (Magdalena Eriksson och Jonna Andersson) mot två engelska forwards (Agyemang och Russo).

Bollen gick till Russo, som var såpass störd av Andersson att hon inte kunde nicka mot mål. Men England hade flyt i det här läget. Russos nick träffade nämligen Anderssons axel och damp ner framför fötterna på Agyemang. Den 19-åriga Arsenalanfallaren gjorde inget misstag, utan kunde från fyra–fem meters håll bredsida in kvitteringen bakom en chanslös Falk.

England var ikapp. Sarina Wiegman hade fått till en fullträff med sina byten och med sin formationsförändring. Under några minuter krossade hon Peter Gerhardsson. För en annan orsak till scenförändringen var ju att målen möjliggjordes av vår svenska förbundskaptens byten, och val att inte förändra formationen.

Jag har sett presskonferensen efter EM, där Gerhardsson förklarar att bytena av Rolfö och Asllani var fysiskt betingade. Att det medicinska team hade gjort klart att duon inte kunde spela mer än 75 minuter. Jag köper den förklaringen – även om bytena blev kostsamma. För om vi hade gått vidare hade vi förstås velat ha med friska Rolfö och Asllani.

Men jag förstår fortsatt inte bytet på högerbacksplatsen. Och jag förstår inte varför man spelade man-man med backlinjen mot ett England i forceringsfas. När Rolfö och Asllani gick av, varför stärkte man inte då upp backlinjen med ytterligare en nickstark spelare i Amanda Ilestedt eller Linda Sembrant?

På länkad presskonferens berättade Gerhardsson att han hade tanken på att gå över till tre mittbackar. Jag minns inte exakt hur han uttryckte det, men jag vill minnas att han pratade om att han tänkt göra det draget med typ fem minuter kvar. Och när de båda engelska målen kom inom två minuter blev det inte tid att hinna tänka om.

Gerhardsson säger att han inte ångrar några beslut. Men nog sjutton måste han fundera många gånger på hur han matchade sitt lag i slutet av den här matchen?

Och den var ju inte slut. Tio minuter återstod. Sverige var chockat, medan England plötsligt hade fått en medvind av stormstyrka i sina segel.

England fortsatte att köra med den extremt offensivt balanserade formation man bytte till under foceringsfasen. Men man slog av lite på anfallstakten, började spela lite mer bakåt och i sidled. Det var förstås välkommet för Sverige.

Men när England valde att anfalla hade den svenska backlinjen fortsatte det jobbigt med att vara man-man. I 86:e minuten var Beth Mead för ett ögonblick helt fri. Hon fick dock en dålig touch, blev ikappsprungen och kom aldrig till avslut.

På andra sidan blev den engelska trebackslinjen och målvakten rejält pressad ett par gånger, vilket resulterade i rensningar långt ut på löparbanorna.

Och i 88:e minuten vann Madelen Janogy bollen precis utanför det engelska straffområdet. Hon kom i och för sig lite ur vinkel. Men hennes vänsterskott från åtta–nio meters håll var ändå en väldigt bra målchans.

Det blev hörna. En hörna som borde ha blivit en till. Men domare Marta Huerta De Aza var nog den enda på Letzigrund som inte såg att det var en ensam engelsk spelare som nickade ut bollen. Eller. De engelska fansen drygt 150 meter från situationen kan kanske också ha missat det…

Även i den andra halvleken blev det kortare tilläggstid än vad som egentligen var rimligt – tre minuter. Men för svensk del kändes det ändå rätt skönt. För första gången i matchen var det ju England som hade ett övertag.

Och det kom att bli en riktigt bra engelsk målchans under de där tilläggsminuterna. Det började med att Janogy drev fram bollen på ett bra sätt. Sedan trycktes hon först ut mot vänsterkanten av Lauren James, och tappade sedan bollen. James såg omgående att det svenska försvaret var utspritt och slog en långboll mot Agyemang.

Nathalie Björn hade koll på den unga talangen. Men bakom dem sprang Alessia Russo ifrån Magdalena Eriksson. Den svenska lagkaptenen både pekade och skrek mot Smilla Holmberg att täcka in i mitten. Holmberg hann fram i absolut sista stund och täckte Russos skott till hörna. En otroligt viktig räddning.

Det blev hörna. Den slog Chloe Kelly på baksidan av ribban. Den spanska domaren inbillade sig dock att det var en svensk touch, och gav England ytterligare en hörna. Den nickades undan, och sedan var matchen slut. Det blev förlängning.

Efter att Sverige hade haft bra kontroll i 78 minuter. Förändrades allt av några byten. Och nu var för första gången i matchen England som var i förarsätet.

Sverige–England
Period 7: 91–105 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
1–0 i målchanser, totalt 8–6
1–1 i hörnor, totalt 4–6

Byte, England: 104: Keira Walsh ut, Grace Clinton in.

Sverige var bra direkt från start i förlängningen. Man byggde några anfall genom att slå långt för att nickstarka Lina Hurtig skulle skarva mot Stina Blackstenius. England ändrade lite i formationen igen. Man övergav den extremt offensiva forceringsuppställningen med trebackslinje och spelade åter med fyra backar i ett slags 4–1–4–1.

Det var ganska tydligt i spelet att när England inte längre forcerade så hade de färre bollvinnare på planen. Och den de hade, Keira Walsh, hade krampkänning. Följden blev att Sverige plötsligt hade gott om tid med bollen igen. Och det såg ut som första halvleken igen, med svensk dominans.

Det första läget var svenskt. Filippa Angeldahl skickade iväg en lobb från nästan 30 meter. Bollen var på väg att gå utanför. Men det verkade inte Hannah Hampton fatta, utan hon var på den vilket gav Sverige en hörna. I skottögonblicket blev Angeldahl nedsprungen av Michelle Agyemang. Det var ett lite småfarligt agerande från 19-åringen, som redan var varnad efter en stämpling mot Magdalena Eriksson i slutminuterna.

Även förlängningens första riktiga målchans var svensk. Ganska mitt i den första kvarten slog Angeldahl en fin inläggsfrispark som Nathalie Björn kom högst på. Mittbackens nick gick dock någon decimeter utanför. Hennes besvikna vrål efteråt var dock ett tecken på att hon fattade vilken bra möjlighet det var.

England fick en hörna efter 100 minuter. Den slutade med att Leah Williamson landade på Nathalie Björn och stukade ena foten. Det tog drygt två minuter innan hon reste sig. Även Beth Mead låg ner en stund i samband med att England gjorde sitt femte byte. Men det blev ändå bara två minuters tillägg. Den spanska domaren verkar inte sugen på att jobba övertid…

I slutet av perioden hade Sverige ytterligare två lägen. Först nickade Lina Hurtig ner en inläggsfrispark. Bollen studsade sedan omkring lite i det engelska straffområdet innan britterna fick kontroll på läget. Sedan kom målvakt Hampton fel på ett inlägg, och det var nära att först Janogy och sedan Blackstenius fick bollen nära det engelska målet.

Det här var 15 svenska minuter. Det var återigen vårt lag som kontrollerade spelet, och känslan var återigen ganska god. Men det stod fortsatt 2–2 på resultattavlan.

Sverige–England
Period 8: 106–120 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
2–1 i målchanser, totalt 10–7
2–0 i hörnor, totalt 6–6

Byten, Sverige: 106: Johanna Rytting Kaneryd ut, Sofia Jakobsson in och Jonna Andersson ut, Amanda Nildén in. 117: Stina Blackstenius ut, Rebecka Blomqvist in. England: 106: Leah Williiamson ut, Niamh Charles in.

Inför den andra och sista förlängningskvarten gjorde Sverige två byten, och England tvingades till ett. Leah Williamsons fot höll inte, vilket gjorde att den engelska backlinjen tappade sin general.

När spelet kom igång var det fortsatt Sverige som var spelförande. Man satte lite andan i halsgropen när Magdalena Eriksson slog bollen rakt till en motståndare och höll på att bjuda England på ett superläge. Men då gjorde Filippa Angeldahl ett grymt bra hemjobb och vann tillbaka bollen.

Och den första målchansen i den här kvarten var svensk. Det började med att Madelen Janogy plockade ner en felriktad engelsk nick vid offensiv straffområdeslinje. Fiorentinaanfallaren från Falköping lade bollen till rätta och sköt ett hårt skott. Det hade inte varit lätt att rädda, om det hade gått igenom. Men bollen gick dock rakt på Esme Morgan.

Amanda Nildén plockade dock upp returen, och slog ett fint inlägg mot Lina Hurtig. Nicken hade bra riktning. Men Niamh Charles agerade räddande ängel för England när hon kom emellan och (omedvetet) styrde bollen till hörna.

Hörnan kunde England nicka bort. Men bollen kom tillbaka. Och sedan hade Sverige ett väldigt bra anfall. Man bet sig fast i Englands straffområde i drygt 20 sekunder. På ett inlägg kom Hannah Hampton återigen ut snett. I nästa läge fick Nathalie Björn på en bra nick på ett inlägg från Nildén. Som tur var för England kunde Esme Morgan rädda när hon fick bollen på axeln. Och i nästa skede blåstes den svenska anstormningen av för att Janogy hade hamnat offside.

Med drygt tre minuter kvar kom ett nytt oväntat byte när Stina Blackstenius byttes ut till förmån för Rebecka Blomqvist. På den ovan länkade presskonferensen berättade Peter Gerhardsson att Blackstenius hade en känning, och han vågade inte riskera att hon skulle bli skadad. Det känns rimligt. Men jag förstår inte varför han inte tog in en straffläggare när han bytte med bara några minuter kvar.

När bytet förbereddes fick Sverige hörna. Den var bra slagen av Nildén, men kunde nickas undan vid bortre stolpen av en engelsk försvarare.

Det här var återigen 15 minuter som dominerades av Sverige. Men det skulle vara England som fick matchens allra sista målchans. På övertid slog Alex Greenwood ett inlägg från högerkanten, som Falk inte kunde plocka, utan istället fick boxa bort. Men boxningen blev inte klockren, och bollen damp ner framför fötterna på Alessia Russo. Den engelska anfallaren hann dock inte rikta in kroppen, utan hennes skott gick en bit utanför.

Sverige hade haft kontroll på matchen i 108 av de 120 minuterna. Vårt lag vann målchanserna med 10–7 och borde ha vunnit hörnorna med 7–5. Men som bekant blev vi bestulna på en medan England fick en hörna de inte borde ha fått. Så den statistiken slutade 6–6.

Och de viktigaste siffrorna var förstås att lagen gjorde två mål vardera. Därmed fick matchen avgöras på straffläggning.

Sverige–England
Straffläggning
2–3 i mål – England vidare till semifinal mot Italien

Vi i den svenska klacken kunde till vår stora besvikelse se hur England vann båda slantsinglingarna. De fick dels slå mot sin klack, dels fick de börja skjuta.

Jag satt på en av de allra bakersta bänkraderna. Det innebar att jag satt cirka 170 meter från det mål där avgörandet skedde. Det var så långt borta att jag knappt kunde se vilka spelare som stod vid straffpunkten. Och bilderna på storbildsskärmen gav inte mycket hjälp.

På den här presskonferensen berättade Peter Gerhardsson hur han tänker när han tar ut straffläggare. Att han själv efter att ha tagit in synpunkter från sina assistenter väljer vilka som skall lägga, och i vilken ordning.

Omgång 1:
0–1 Alessia Russo. Bollen nära Falks högerstolpe. Vår målvakt gick åt rätt håll, men nådde inte den bra slagna bollen.
Miss Filippa Angeldahl. En ganska löst slagen straff som Hampton kunde rädda ganska lätt. Räddning 1.

Omgång 2:
Miss Lauren James. Falk gick återigen åt sitt högerhörn. Den här gången nådde hon bollen. Räddning 1.
1–1 Julia Zigiotti Olme. Högt och hårt. Otagbart för Hampton.

Omgång 3:
Miss Beth Mead. Falk går åt höger igen. Och räddar igen. Räddning 2.
Miss Magdalena Eriksson. Stolpe ut.

Omgång 4:
Miss Alex Greenwood. Falk bytte håll – och räddade igen. Räddning 3.
2–1 Nathalie Björn. Hampton åt ena hållet, bollen i andra hörnet. Sverige med matchboll. Eller snarare matchbollar.

Omgång 5:
2–2 Chloe Kelly. Säkert. Falk gick åt fel håll för första gången. Den lilla matchbollen i engelsk serve är borta.
Miss Jennifer Falk. Över. Får bakvikt vid tillslaget, och även den stora matchbollen är borta.

Omgång 6:
Miss Grace Clinton. Falk går åt rätt håll igen. Och räddar. Räddning 4. Ny matchboll.
Miss Sofia Jakobsson. Kort ansats. Hampton räddar via stolpen. Även den tredje matchbollen borta.

Omgång 7:
2–3 Lucy Bronze. Skickar upp bollen i nättaket. Falk chanslös. Matchboll för England.
Miss Smilla Holmberg. Skjuter högt över. England vinner och går vidare till semifinal.

Jag har redan skrivit rätt mycket om straffarna i ett tidigare inlägg. Så jag kommer inte att kommentera dem så mycket mer. Dock är det värt några ord om valet att låta Smilla Holmberg skjuta som sjunde skytt. Spontant var jag skeptisk. Men Gerhardsson motiverade med att om en spelare skall vara med måste den vara med fullt ut. Och att Holmberg var bland de bästa på att skjuta straffar på träning. Det köper jag. Dessutom måste alla skjuta förr eller senare om det inte avgörs.

Personligen upplevde jag de båda missarna när vi hade ”matchboll i egen serve” som tyngre än Holmbergs. För det är de missarna som gör att vi inte vinner några tunga titlar. Man måste ha de där spelarna som älskar att avgöra. De som inte viker ner sig när det skall avgöras. En Chloe Kelly. Eller en Lisa Dahlkvist. Jag skrev en gång om att jag älskar Lisa Dahlkvist. Och jag hade definitivt älskat om vi kunde få fram en lika iskall vinnarskalle igen. För när det kommer till avgörande lägen i straffläggningar är hon saknad.

Trots de svenska matchbollarna avgjordes alltså den här straffläggningen i engelsk favör i den sjunde omgången. Och den engelska vändningen var historisk. Det var första gången i EM-historien som ett lag vann från tvåmålsunderläge i en utslagningsmatch. Alltså första gången sedan starten 1984.

För svensk del är det här fortsatt ett stort mörker. När jag nu såg om matchen kände jag till och med att Sverige hade lite bättre kontroll än jag upplevde på plats. Och det blev ju knappast bättre av att det ju var det blivande guldlaget som vi var bättre än.

Skall jag sätta spelarbetyg är det solklara femmor på Jennifer Falk och Nathalie Björn. Expertjuryn utsåg Hannah Hampton till matchens bästa spelare. Men jag tyckte redan på plats att Jennifer Falk var matchens klart bästa målvakt. Den bilden har förstärkts när jag sett om matchen.

Hampton gjorde flera darriga ingripanden, bland annat var hon nära att bjuda Sverige på ett mål i början av matchen. Hon gav dessutom Sverige en hörna och var snett ute på ett par inlägg. Falk var däremot säkerheten själv under hela matchen. Dessutom räddade den engelska målvakten bara två straffar mot den svenskas fyra straffräddningar.

Jag hade inte sagt något om Chloe Kelly fått priset som matchens bästa spelare. Men att ge det till Hannah Hampton ser jag som ett hån mot Jennifer Falk. Och det förstärker ju inte direkt mitt förtroende för de här experter som Uefa satt att granska matcherna.

Utöver de båda femmorna får Stina Blackstenius och Julia Zigiotti Olme starka fyror. Båda var nära att få en femma. På fyror hamnar även Kosovare Asllani, Hanna Lundkvist, Johanna Rytting Kaneryd och med viss tvekan även Fridolina Rolfö.

Jag ger treor till Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Filippa Angeldahl och Lina Hurtig. Och så blir det tvåor till Smilla Holmberg och Madelen Janogy. Övriga spelade för kort tid för att betygssättas. Det innebär ett snittbetyg på 3,29. Det är högt efter en förlust, Men spelmässigt var ju det här en svensk superinsats. Så jag känner att jag inte har några problem att stå för det höga betyget.