I natt gjorde Evelina Duljan sitt första mål i seriespel sedan 2019. Den 22-åriga Kristianstadstjejen har inte haft någon kontinuitet i spelandet sedan 2022. Men inte heller då var hon någon startspelare i KDFF och Juventus.

Som mest under en säsong hade Duljan bara fått starta fyra matcher inför det här året. Men i år har hon tagit steg. Fem gånger har hon fått starta för Houston Dash, och sju gånger har det blivit inhopp. Mot Racing Louisville byttes hon in i 79:e minuten i 1–0-underläge. Två sekunder in på tilläggstiden gjorde hon sitt första mål i NWSL, ett mål som betydde en viktig poäng för laget som hakar på i striden om de åtta slutspelsplatserna.

Kul för Duljan om det äntligen skall lossna för henne. Trots att hon bara är 22 har den kvicka kantspelaren varit en talang under jättelång tid. Hon debuterade ju från start i damallsvenskan bara två veckor efter att hon hade fyllt 14 år. Det är alltså drygt åtta år sedan.

Se Duljans första NWSL-mål här:

Apropå Kristianstad har ju KDFF spelat i dag. Jag hade på alla de tre matcherna på olika skärmar, men hade extra uppmärksamhet på matchen mot AIK.

Och man kan väl säga att Duljans mål är ett av få glädjeämnen för damfotbollen i Kristianstad idag. För kortfattat man man säga att AIK imponerar. Det gör inte Kristianstads DFF.

Gnaget vann med 3–0 i en match där Kristianstad hade bollen mest, men AIK hade den överlägset bäst. Verkligen överlägset bäst.

Hemmalaget hade naturligtvis en otroligt tung jobspost. Skyttedrottningen Beata Olsson saknades och uppges vara klar för en engelsk klubb. Det var förstås lördagens första smäll för Kristianstad. 3–0-förlusten var den andra.

Enligt Kristianstadsbladet lyckades KDFF få in minst en värvning precis innan sommarfönstret stängde. Men det låter svårt att hitta någon som kan fylla luckan efter Olsson, som har stått för nio av lagets mål så här långt. Redan tidigare i sommar hade ju laget tappat Katla Tryggvadottir, som har gjort fyra mål. KDFF ser alltså ut att tappa duon som stått för hälften av lagets mål – 13 av 27 så här långt.

Kollar vi dagens match så KDFF spelar ofta riktigt snyggt mellan straffområdena. Men man får inga stilpoäng i fotboll, utan spelet går som bekant ut på att göra fler mål än man släpper in. Och en väldigt stor majoritet av målen görs i och kring de båda straffområdena.

Och där var KDFF uselt. Vid eget straffområde bjöd man AIK på två mål. Rutinerade duon Alice Nilsson och Emma Petrovic bjöd på varsitt baklängesmål. Och det har man förstås inte råd med.

Vid offensivt straffområde kändes KDFF dessutom långsamt och statiskt, och man slog dessutom ofta för lösa passningar. Man kom knappt till några klara målchanser alls. Och det kändes hela tiden som att AIK hade bra kontroll.

Solnalaget är för övrigt numera en het medaljkandidat. Som ni säkert vet finns det fyra medaljer att spela om i svensk fotboll. Och avståndet upp till fyran Djurgården kommer som mest att vara fyra poäng efter 16 spelade omgångar.

AIK är på många sätt Kristianstads motsats. Gnaget tar inga risker kring eget straffområde. Däet inga krusiduller, utan ofta rensar man bort bollen långt ifrån farlig yta. Det är ett arbetssätt som kanske inte är så vanligt i modern fotboll. Men AIK:s arbetssätt är ofta effektivt. Det känns som att laget är otroligt jobbigt att möta.

Inte minst som man är bra på att kontra. För när chanserna kommer har man både fart och kreativitet. Det går rakt på mål, och man tvekar inte att ta avslut.

För framför ett fysiskt och nickstarkt försvar finns en hel del offensiva kvaliteter. Trion Daniela Famili, Ida Björnberg och Nova Selin är spelare jag gillar, och som jag har berömt vid olika tillfällen tidigare. I dag gjorde dessutom Selin sitt första damallsvenska mål, något som kanske kan lyfta henne ytterligare. Adelisa Grabus är förstås också nyttig. Nu har dessutom sydkoreanska Son Hwayeon kommit tillbaka efter korsbandsskada. Och jag tycker att hon ser väldigt spännande ut.

Och så har ju Gnaget dessutom Linda Sembrant att addera till den redan stabila defensiven. Hon kommer dessutom att ytterligare vässa lagets styrka i luftrummet. AIK borde vara väldigt jobbigt att tas med på fasta situationer i höst.

För Kristianstad är väl det mest positiva i nuläget att man har många unga talanger som kan få mycket speltid i höst. Exempelvis har ju 16-åriga jättetalangen Filippa Andersson Widén nu fått starta ett par matcher på centralt mittfält. Kul. Och i dag släppte man in två debutanter på tilläggstid i Kaia Carruthers och Inez Rosengren. Den sistnämnda är väl för övrigt dotter till Patrik Rosengren och därmed lillasyster till Malmö FF:s Otto Rosengren.

I dagens två andra matcher behöll Malmö FF och IFK Norrköping sina perfekta facit efter EM-uppehållet. Båda lagen har alltså tagit tolv poäng av tolv möjliga. MFF vann med 3–1 hemma mot Växjö och Peking slog Piteå med 2–1.

Malmö har nu sju raka segrar och toppar tabellen. Serieledarna kommer att ta med sig massor av självförtroende till Stockholm, där man spelar hett toppmöte mot Hammarby på lördag. Det blir en superintressant match.

Norrköping är en poäng bakom AIK, och hakar också på i den där kampen om bronsmedaljerna. Deras match i Piteå var den jag hade minst koll på. Men jag noterade att segermålet kom på en straff som domarna diskuterade länge.

Och jag är otroligt osäker på om det var korrekt att blåsa för den handsen. Att bollen tog på Jane Lawson Willis vänsterhand var solkart. Lika klart var att Piteåbacken hade armen över axelhöjd. Och en instruktion har ju varit att det alltid varit bestraffningsbart om bollen träffar en arm som är över axelhöjd. Men jag är osäker på om den instruktionen finns kvar. Någon som vet?

En annan instruktion är ju att handsen inte är bestraffningsbar om bollen kommer från egen kropp. Och i det här fallet nickar Lawson Willis själv bollen mot sin arm. Så utifrån det borde det inte vara straff.

Frågan är vad som gäller, och vad som är överordnat det andra. Som sagt diskuterade domarna under ganska lång tid innan man beslutade sig för att döma straff.