Nyss kom den svenska startelvan till kvällens första bronsmatch av två i Nations League. Elvan ser ut så här och är till tio elftedelar identisk med den elva som startade i 1–0-förlusten mot Spanien på Gamla Ullevi:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Nathalie Björn, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Monica Jusu Bah – Kosovare Asllani och Felicia Schröder.

Den enda ändringen är att Angeldahl kommer in i stället för Hanna Lundkvist. Noterbart i övrigt är att förbundskapten Tony Gustavsson väljer Häckenduon Jusu Bah och Schröder framför mer rutinerade stjärnduon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Jag hoppas att det är ett smart val. Det gäller ju att hitta rätt i balansen mellan rutin och ungdomlig entusiasm.

Jag läste just ett inlägg på Rainers blogg där min mångåriga bloggarkollega hyllar Gustavsson för att släppa in unga spelare i landslaget. Så lättflirtad är inte jag. Självklart skall man som förbundskapten vara öppen för förändringar. Men att spela unga spelare är verkligen inget självändamål i ett A-landslag. Där skall man ha bästa möjliga lag i de viktiga matcherna.

Jag lovar att hylla Gustavsson – om han gör resultat. För det är ju just att göra resultat som är ett landslags viktigaste uppgift. Och inför avspark i kvällens match har ju Sverige faktiskt inte gjort ett enda mål under Gustavssons ledning.

Jag är förstås medveten om att det är världsettan och tillika vår mardrömsmotståndare Spanien som stått för motståndet i de två matcher som Gustavsson lett. Och att mötet på Gamla Ullevi var lovande, trots förlust. Men lovande ger inga poäng eller medaljer.

I kväll spelar Sverige just om en medalj. Och jag hoppas att det kommer att märkas. Jag blev lite rädd när jag i går såg en TT-rubrik som löd: ”Redo att riskera medaljen – för framtiden”. Det känns inte som en vinnarinställning. Det känns mer som att man skapar sig ursäkter redan innan avspark.

Och faktum är ju att Gustavsson redan har satt något form av rekord vad gäller svaga inledningar som förbundskapten. Jag satte mig tidigare i dag och gick igenom alla Sveriges tidigare landskamper för att kolla mållösa matcher. Gustavsson har alltså inlett med två raka tävlingsmatcher utan mål.

Bara en enda gång i historien har Sverige spelat tre landskamper i följd utan att spräcka nollan. Det var säsongsstarten 1996, där vi radade upp förluster med 4–0 mot Norge och två gånger 3–0 mot USA. Noterbart här är att det dock handlade om tre träningsmatcher.

Två mållösa landskamper i rad har Sverige spelat vid ganska många tillfällen. Men i de allra flesta fallen har det handlat om träningsmatcher. I tävlingssammanhang har det bara hänt två gånger tidigare. Den nuvarande sviten är den första gången i tävlingssammanhang sedan OS 2004. Då det blev 1–0-förluster både mot Brasilien i semifinalen och mot Tyskland i bronsmatchen. Vi var även mållösa två matcher i rad i EM-kvalet 2000 – då vann Nederländerna med 3–0 och Frankrike med 2–0.

Nu hände det alltså även i Nations League 2025. Och i kväll behöver alltså landslaget spräcka nollan för att slippa skammen att för första gången någonsin rada upp tre raka tävlingsmatcher utan gjorda mål.

Sveriges match har avspark 21.10 och sänds på SVT. 40 minuter tidigare är det avspark i första finalen mellan Tyskland och Spanien. Den går att se på Youtube. Tyskorna har historiskt sett haft ganska lätt för Spanien. Det blir spännande att se om det håller i sig.