Sverige blir fyra i Nations League. Det blev seger med 2–1 på 90 minuter i kvällens match. Men förlust med 2–2 efter förlängning. Det känns ändå som något positivt.
Jag har inte sett något av matchen, bara hört stora delar av förlängningen på radio. Där sa Christian Olsson och Johan Elmander att Sverige var effektivt, att Frankrike var det spelmässigt något bättre laget – och Evelyn Ijeh gjorde ett vasst inhopp.
Det sista jag hörde lät det även som att Tony Gustavsson fick grovt rött kort efter slutsignalen. Det låter ju däremot inte så bra. Det innebär nog att Johanna Almgren får leda laget i vårens första VM-kvalmatch.
Jag återkommer med fler kommentarer när jag sett matchen.
Av logistiska skäl så kunde jag bara se de sista cirka sju minuterna samt förlängningen. Glädjande att Ijeh och Kafaji fick göra mål. I förlängningen kändes det dock rätt tydligt vilket lag som är ett etablerat storlag och vilket lag som är under formering. Sverige hade aldrig initiativet, utan det kändes hela tiden osäkert.
Det kanske är ofint eftersom det var hennes sista landskamp, men Linda Sembrant slutar också i rätt tid. Hon är nu alldeles för långsam för internationellt spel. Till och med i AIK har det sett segt ut till och från. Kanske blir det så att Sembrant tidigare än beräknat fasas in som ledare snarare än spelare.
Sverige kom ändå på fjärde plats, före t.ex England. Generationsväxlingen måste få ha sin gång och det finns många intressanta unga spelare på väg in t.ex Ijeh.
Men! Jag ser ett orosmoln vid horisonten! Sverige har förlorat flertalet F- och U-landskamper i år, inte bara mot de stora nationerna utan även mot länder som är rankade långt ner på listan. Vad gör vi åt det?
Återväxten har ju varit ett problem i rätt många år. Vi hade tre årgångar av världsklass i spelare födda 1993, 1996 och 1997. Det är också de åldersgrupperna som har utgjort stommen i det starka landslag vi haft de senaste åren. Men efter 97:orna har det varit tunt. Eller. 03:orna var en rätt bra årgång. Och 06 och 07 känns lovande.