Vi har nu tagit oss igenom mer än hälften av 2025 års sista dag. Snart är det 2026, den här bloggens 15:e år. Öppningsinlägget skrevs i Leverkusen inför Sveriges premiär i världsmästerskapet 2011. Så firandet av 15-årsdagen kommer i slutet av juni.

14,5 år är en ganska lång levnadstid för en blogg. Bloggande var ju som hetast från 2005 och fem–sex år framåt. Nu är det ju snarare vlogg som är hetaste formatet, och däremellan hade poddande en het period där radioformatet toppade innelistan för den här typen av löpande rapportering och diskussion.

Under nyårsaftonen har Linköpings FC gått ut med informationen att Jonna Andersson har skrivit på ett femårskontakt. Och det är ju en nyhet man gillar på alla sätt. I en tid där egoismen bara blir större och större är det skönt att läsa om ett affischnamn som både tar ansvar och visar klubbhjärta.

När en klubb åker ur en serie är man ju numera van att få se toppspelarna försvinna med blixtens hastighet. Men i Östergötland visar trotjärnarna lojalitet. I Norrköpings herrlag har ju Christoffer ”Totte” Nyman varit tydlig med att han tänker vara med och spela tillbaka Peking till herrallsvenskan. Och i Linköping visar nu Jonna Andersson samma beslutsamhet.

Anderssons femårskontrakt sticker ut på många sätt. Inom damfotbollen är ju kontrakten i allmänhet klart mycket kortare än inom herrfotbollen. Spontant kan jag bara dra mig till minnes ett tidigare femårskontrakt inom svensk damfotboll, och det var Elin Rubensson som skrev på för fem år med Kopparbergs Göteborg FC i augusti 2018.

Det är ju tyvärr väldigt mycket vanligare att svenska toppspelare går som Bosman-fall, vilket gör att deras klubbar blir lottlösa, än att de skriver långtidskontrakt.

I går kunde vi läsa om att Hanna Wijk lämnade Häcken som Bosman. Enligt klubbens hemsida skrev hon på ett långtidskontrakt för Tottenham. Förhoppningsvis för hennes skull är det en både ekonomisk och sportslig fullträff.

Men personligen tycker jag alltså inte om den här typen av övergångar. Att äldre spelare tar chansen att gå som Bosman som ett äventyr i slutet av karriären har jag inga synpunkter på. Men när yngre spelare på uppgång går utomlands ser jag helst att det blir (stora) övergångssummor till våra svenska klubbar.

Och jag tänker att det egentligen är bäst både för klubben och spelaren. För individen är en övergångssumma lite av en garanti för att den nya klubben verkligen tror på och vill satsa på spelaren. Om vi tar Wijks fall så har ju en storklubb som Tottenham råd att plocka in några Bosmanspelare på spekulation. Går man som Bosman känns risken större att man hamna på bänk eller läktare. Jag hoppas inte att tröjnummer 22 är en indikation om Wijks status i Hotspurs.

Som jag redan snuddat vid är det tyvärr lite för vanligt med korta kontrakt inom svensk damfotboll. Och risken är att det kommer att dröja flera år innan vi får någon större förändring på den fronten.

De korta kontrakten beror ju nämligen inte bara på att de klassiska damfotbollsklubbarna har svag ekonomi, utan också på löneutvecklingen inom damfotbollen. Eftersom lönenivån har höjts med hög hastighet de senaste åren har det varit väldigt ofördelaktigt för spelare att skriva längre kontrakt.

Och när spelare och agenter kräver korta kontrakt blir det jobbigt för klubbarna. På herrsidan har jag på nära håll kunnat se Elfsborg bygga en stark ekonomi genom spelarförsäljningar. Något liknande finns inte inom svensk damfotboll. Det är ju inte ens nära.

Alla kan ju räkna ut att de klubbar som jobbar med ettårskontrakt får svårt att bygga ekonomi på försäljningar. Men även tvåårskontrakten är för korta. Klubbarna måste upp på kontrakt på tre–fyra år för att ha en chans att leva på försäljningar.

Här är ju Felicia Schröder ett härligt exempel. I somras skrev Häckens anfallsstjärna på ett fyrårskontrakt. Obkräftade uppgifter säger att hon tjänar 135000 kronor i månaden, alltså cirka 1,6 miljoner om året. Den typen av lön har förstås inte speciellt många damallsvenska klubbar råd att betala. Men kontraktet innebär både en trygghet för Häcken, som med stor sannolikhet kommer att få väldigt bra betalt för sin diamant, och för Schröder, som kan vara säker på att de som köper loss henne verkligen vill ha henne.

Nu står vi alltså på tröskeln till 2026. Jag tror alltså tyvärr inte att det blir de långa kontraktens år i svensk damfotboll. Men vi kan väl i alla fall hoppas att det blir ett år med fler fyra- och femårskontrakt än vad vi har sett de senaste åren. Gott nytt år.