Vi har nu tagit oss igenom mer än hälften av 2025 års sista dag. Snart är det 2026, den här bloggens 15:e år. Öppningsinlägget skrevs i Leverkusen inför Sveriges premiär i världsmästerskapet 2011. Så firandet av 15-årsdagen kommer i slutet av juni.
14,5 år är en ganska lång levnadstid för en blogg. Bloggande var ju som hetast från 2005 och fem–sex år framåt. Nu är det ju snarare vlogg som är hetaste formatet, och däremellan hade poddande en het period där radioformatet toppade innelistan för den här typen av löpande rapportering och diskussion.
Under nyårsaftonen har Linköpings FC gått ut med informationen att Jonna Andersson har skrivit på ett femårskontakt. Och det är ju en nyhet man gillar på alla sätt. I en tid där egoismen bara blir större och större är det skönt att läsa om ett affischnamn som både tar ansvar och visar klubbhjärta.
När en klubb åker ur en serie är man ju numera van att få se toppspelarna försvinna med blixtens hastighet. Men i Östergötland visar trotjärnarna lojalitet. I Norrköpings herrlag har ju Christoffer ”Totte” Nyman varit tydlig med att han tänker vara med och spela tillbaka Peking till herrallsvenskan. Och i Linköping visar nu Jonna Andersson samma beslutsamhet.
Anderssons femårskontrakt sticker ut på många sätt. Inom damfotbollen är ju kontrakten i allmänhet klart mycket kortare än inom herrfotbollen. Spontant kan jag bara dra mig till minnes ett tidigare femårskontrakt inom svensk damfotboll, och det var Elin Rubensson som skrev på för fem år med Kopparbergs Göteborg FC i augusti 2018.
Det är ju tyvärr väldigt mycket vanligare att svenska toppspelare går som Bosman-fall, vilket gör att deras klubbar blir lottlösa, än att de skriver långtidskontrakt.
I går kunde vi läsa om att Hanna Wijk lämnade Häcken som Bosman. Enligt klubbens hemsida skrev hon på ett långtidskontrakt för Tottenham. Förhoppningsvis för hennes skull är det en både ekonomisk och sportslig fullträff.
Men personligen tycker jag alltså inte om den här typen av övergångar. Att äldre spelare tar chansen att gå som Bosman som ett äventyr i slutet av karriären har jag inga synpunkter på. Men när yngre spelare på uppgång går utomlands ser jag helst att det blir (stora) övergångssummor till våra svenska klubbar.
Och jag tänker att det egentligen är bäst både för klubben och spelaren. För individen är en övergångssumma lite av en garanti för att den nya klubben verkligen tror på och vill satsa på spelaren. Om vi tar Wijks fall så har ju en storklubb som Tottenham råd att plocka in några Bosmanspelare på spekulation. Går man som Bosman känns risken större att man hamna på bänk eller läktare. Jag hoppas inte att tröjnummer 22 är en indikation om Wijks status i Hotspurs.
Som jag redan snuddat vid är det tyvärr lite för vanligt med korta kontrakt inom svensk damfotboll. Och risken är att det kommer att dröja flera år innan vi får någon större förändring på den fronten.
De korta kontrakten beror ju nämligen inte bara på att de klassiska damfotbollsklubbarna har svag ekonomi, utan också på löneutvecklingen inom damfotbollen. Eftersom lönenivån har höjts med hög hastighet de senaste åren har det varit väldigt ofördelaktigt för spelare att skriva längre kontrakt.
Och när spelare och agenter kräver korta kontrakt blir det jobbigt för klubbarna. På herrsidan har jag på nära håll kunnat se Elfsborg bygga en stark ekonomi genom spelarförsäljningar. Något liknande finns inte inom svensk damfotboll. Det är ju inte ens nära.
Alla kan ju räkna ut att de klubbar som jobbar med ettårskontrakt får svårt att bygga ekonomi på försäljningar. Men även tvåårskontrakten är för korta. Klubbarna måste upp på kontrakt på tre–fyra år för att ha en chans att leva på försäljningar.
Här är ju Felicia Schröder ett härligt exempel. I somras skrev Häckens anfallsstjärna på ett fyrårskontrakt. Obkräftade uppgifter säger att hon tjänar 135000 kronor i månaden, alltså cirka 1,6 miljoner om året. Den typen av lön har förstås inte speciellt många damallsvenska klubbar råd att betala. Men kontraktet innebär både en trygghet för Häcken, som med stor sannolikhet kommer att få väldigt bra betalt för sin diamant, och för Schröder, som kan vara säker på att de som köper loss henne verkligen vill ha henne.
Nu står vi alltså på tröskeln till 2026. Jag tror alltså tyvärr inte att det blir de långa kontraktens år i svensk damfotboll. Men vi kan väl i alla fall hoppas att det blir ett år med fler fyra- och femårskontrakt än vad vi har sett de senaste åren. Gott nytt år.
En blogg om internationell damfotboll 
Bloggar är verkligen inte på modet längre, men jag är glad för att du håller fanan högt, Johan. Jag hatar vloggar och poddar. Jag vill inte lyssna på en timmes poddavsnitt när den fakta som eventuellt finns i podden skulle kunna uttryckas genom två skrivna meningar. Tid är, bokstavligt talat, pengar, och vi som jobbar för vårt uppehälle kan inte lägga alltför mycket tid på¨våra fritidsintressen.
Själv har jag hållit i gång min musikblogg sedan 2009. (Startade egentligen 2007, men lade ner ett tag.) De musiker jag intervjuar är ibland förvånade över att jag inte gör en podd, men de är ändå okej med skrivna intervjuer.
Jag håller med om Schröder – en bra försäkring och investering för Häcken. Felicia tar studenten i juni och kommer vara kandidat för att gå vidare i sommarfönstret.
Jag håller inte med dig om Hanna Wijk. Hon har spelat för Häcken sedan 2019, och om inte Häcken presenterar ett lika bra upplägg som för Schröder så behöver inte Hanna låsa upp sig.
Och en övergångssumma räknas in i den totala investeringen för lön (och ev single sign on bonus). Så incitamentet från Tottenham borde vara det samma för Hanna vare sig Häcken får en övergångssumma eller inte.
Så narrativet om att man ”köper” en spelare för x kr är missvisande. Man betalar för att parterna upplöser ett kontrakt och upprättar sedan ett nytt. Beroende på alla faktorer kommer det ge x kr till förening / spelare / agent.
Jag känner att om man vill ge något tillbaka till en klubb där man varit under många år så kan man fixa det. Jag rasar inte mot de som föredrar att vara egoistiska och stoppa alla pengar i egen (och agentens) ficka. Men jag håller dem inte lika högt som de som är lojala med sina klubbar.
Nu har även Matilda Nildén gått till Spurs, och återförenas med storasyster Amanda. En riktig svenskkoloni i Tottenham.
Det är sympatiskt av Jonna Andersson att stanna och förlänga kontraktet med Linköpings FC. Samtidigt innebär det att landslaget nu definitivt är ett avslutat kapitel.
Så är det, fast det var förbundskaptenen som avslutade, inte Andersson. Femårskontraktet innebär sannolikt också att när det löper ut är det färdigspelat på elitnivå.
Johan, som kommentar till din tanke att spelare inte skriver längre kontrakt p.g.a. att de missar en snabb löneutveckling, så jämför med herrsidan. Spelare som gör bra ifrån sig (vill behållas av klubben) får kontraktet omförhandlat (”förlängt”). Så smarta klubbar flyttar upp spelaren i lön allteftersom.
Damklubbar måste börja med längre kontrakt. Annars kan de aldrig bli ekonomiskt stabila. På herrsidan har MAIF, BP, Degerfors, VSK m.fl. skaffat sig en hälsosam ekonomi och förmår att konkurrera i Allsvenskan (eller bli mästare!). Damklubbar borde åtminstone börja identifiera potentiella försäljningar och erbjuda dom högre lön samt omförhandla och höja under kontraktstid. Ju längre vi kommer från amatörtiden, desto större lönedifferentiering i trupperna. Jag misstänker att lika lön mentalitet lever kvar på många ställen. Vi (jag) kan sörja den moderna fotbollens kapitalistiska profil men jag kan inte göra nåt åt den. Så icke heller klubbarna.
Jag håller förstås med om att långa kontrakt är önskvärt. Men det är nog inte så enkelt som det låter.
Jag är inte ekonom. Och jag har inte heller förhandlat om kontrakt för någon elitklubb. Men som jag förstår det är huvudproblemen dels klubbarnas brist på ekonomisk stabilitet, dels spelarnas (och framför allt agenternas) ovilja att skriva längre kontrakt.
Den första punkten är nog den värsta. Typ alla damfotbollsklubbar har väldigt slimmad ekonomi. Och samtidigt som långa kontrakt är otroligt bra vid försäljningar kan det vara ett sänke. Om en klubb har hela truppen på långa kontrakt kan en tappad huvudsponsor eller någon annan otrevlig överraskning sänka hela klubben.
Här har ju dubbelklubbarna en stor fördel eftersom de har en helt annan stabilitet. Exempelvis hade ju Elfsborg råd att ha 17 spelare i årets trupp med kontrakt som löper även över nästa säsong. Det är extremt ovanligt i elitettan.