Alldeles nyss gick slutsignalen i WSL-matchen mellan jumbon Liverpool och sjundeplacerade London City Lionesses. Spelmässigt var hemmalaget rätt överlägset. Trots det var slutresultatet 0–0 fullt logiskt.

Lika fint som Liverpool spelade i uppbyggnadsfas, lika uddlöst är laget kring offensivt straffområde. Det är liksom ingen slump att man ligger sist utan vinster och med bara åtta gjorda mål. Fem av de där målen har för övrigt Beata Olsson gjort. Och hon var inte med i dagens match till följd att hon har åkt på en smäll som håller henne borta från spel under en kortare period.

Med Olsson på planen hade kanske Liverpool varit lite farligare. Men jag är inte säker. Jag blev nämligen nästan irriterad över hur passivt laget blev kring offensivt straffområde. Där tog man knappt några offensiva löpningar och man gjorde absolut inte ett enda skottförsök. Det var inte ens ett alternativ. I stället stod alla på rad och passade i sidled. Det verkade nästan som att spelarna var rädda för att skapa målchanser.

Det fanns ett undantag, och det var debutanten Alice Bergström. Hon gjorde som i Häcken, matade på med löpningar längs med sin kant. Och det var också hon som hade Liverpools två målchanser. Båda var från högerläge, och båda avsluten gick utanför bortre stolpen.

Hon var egentligen för nära för att skjuta utanför vid båda tillfällena. Men för Liverpools skull var det förstås väldigt positivt att man har fått in en spelare som vill skapa målchanser. Så Bergström får med beröm godkänt för sin WSL-debut. Kanske att hon till och med var planens bästa spelare.

Liverpool hade ju ytterligare en debutant från Häcken, målvakten Jennifer Falk. Jag hörde att de engelska kommentatorerna i TV4:s sändning sa att hon inte hade speciellt mycket att göra. Och visst, om man tänker sig målvaktsspel på 1970- och 1980-talet så var Falk arbetslös. För utöver att boxa bort ett inlägg behövde hon inte göra några räddningar. London City hade nämligen inte ett enda riktigt bra avslut.

Men räddningar är ju bara en liten del av en modern målvakts arbetsuppgifter. Och jag tyckte att Falk gjorde en fullständigt lysande debut. Hennes spel med fötterna var inte felfritt, men näst intill – hon hade en långboll med fel adress. Det är ju en dröm för en backlinje att ha en målvakt bakom sig som alltid vill ha bollen, och som löser alla situationer med lugn och precision. Dessutom var det Liverpools första hållna nolla i WSL säsongen 2025/2026.

Gästande London City Lionesses har bytt tränare under helgerna. Nya spanjoren Eder Maestre vill tydligen att hans lag skall spela ungefär som Barcelona. Med tanke på att London City under långa perioder inte fick låna bollen så tänker jag att Maestre har väldigt mycket att jobba med. Hans stjärnspäckade elva var en stor besvikelse.

Jag kanske hade väldigt gulblå glasögon på mig. Men faktum är att jag tyckte att Kosovare Asllani var den enda Londonspelare som motsvarade förväntningarna. Man ser att veteranen vet hur man vinner matcher. Och jag tycker att hon stack ut i ett i övrigt hopplöst svagt lag. Hon var precis den spelare som Liverpool hade behövt vid offensivt straffområde.

Noterbart i övrigt var att trots skador på Beata Olsson och Sofia Jakobsson var det fem svenska spelare på planen. Och alla fem spelade alla de 90 minuterna. Totalt alltså 450 svenska spelminuter. Som jämförelse hade de båda lagen bara totalt fyra engelska spelare från start. Och trots att tre engelska spelare byttes in stannade den engelska speltiden i matchen vid 377 minuter.

Vi har ju nu hela 22 svenska spelare i WSL1, och visst känns det alltmer som att den engelska ligan börjar bli ”lilla damallsvenskan”?

För egen del har det varit väldigt mycket fotboll de senaste dagarna. I dag har jag bara kollat den redan omskrivna WSL-matchen, plus ungefär en kvart vardera på Chelseas och Manchester Citys segermatcher. Men både fredagen och lördagen var både späckade och intressanta.

Då var jag i Skövde på det årliga tränarsymposiet där. Utöver en hel hög tips kring övningar och träningsupplägg var mental hälsa och ohälsa lite av ett huvudämne för årets symposium. På det senare temat höll bland annat Kristianstads DFF:s akademichef Alexander Fridlund ett väldigt bra föredrag om hur klubben jobbar, om att det är ”må bra och bli bra” i exakt den ordningen som gäller både i KDFF:s barn- och elitförberedande verksamhet. Och att man som tränare hellre anställer snälla personer med bristfällig fotbollskunskap än fotbollsexperter som har svårt att hantera människor.

Fridlund menade att det är lättare att lära de snälla personerna fotboll än det omvända. Och för att hålla koll på att man har ”snälla tränare” skickar man ut enkäter till spelarna en gång i kvartalet för att både kolla hur de mår, och de ser på sina ledare. Intressant.

En annan föreläsning som jag såg mycket fram emot var den där fotbollförbundets tekniska direktör Caroline Sjöblom berättade om det arbete kring utvecklingen av svensk landslagsfotboll som hon har lett under drygt två års tid. Fram till i somras ledde hon ju det tillsammans med Peter Wettergren. Men nu finns det ingen teknisk direktör på herrsidan, utan Sjöblom är ensam.

Eller ensam är hon inte, för hon har ju haft hjälp av en hel hög förbundskaptener, fotbollsutvecklare samt av den grupp av fotbollsspecialister som leds av före detta ÖSK-tränaren Axel Kjäll. 

Men tyvärr måste jag säga att jag blev rätt besviken över den spelarutbildningsplan som presenterades. Det var väldigt mycket basic-grejer. Det enda som var riktigt konkret var väl att man vill att ungdomslandslagen skall spela 4–3–3 i anfall och 4–2–3–1 i försvar. Och att man skall pressa utåt, trots att man har ett starkt mittblock med två sexor. Man vill dessutom helst att distrikt och elitklubbar också jobbar med fyrbackslinje för att förbereda spelarna.

Jag trodde kanske inte att man skulle låsa sig vid ett spelsystem, utan mer gå mot den moderna bilden av flexibilitet vad gäller systemet. Samtidigt vet jag ju att Wettergren gärna jobbar med fyrbackslinje och starkt mittblock. Som kontrast till landslagets plan pratade avslutningstalaren, Mjällbys guldtränare Anders Torstensson, om hur hans lag parallellt tränade på massor av formationer. Under träning kunde man byta defensiv formation typ var femte minut, för att förbereda spelarna för snabba taktiska förändringar i matcher.

Den här planen skall man börja implementera i år. På flicksidan blir således landslaget för spelare födda 2011 det första som kommer att jobba efter riktlinjerna från start.