USA vinner VM efter solklara 5–2 mot Japan i finalen. Det kändes faktiskt avgjort redan efter fem minuter och ställningen 2–0.

Carli Lloyd gjorde tre av målen – bland annat de två första – och blev därmed målskytt i samtliga slutspelsmatcher. Även om Lloyd räckte över kaptensbindeln till Abby Wambach i slutet av matchen är det ingen tvekan om vem som har lett USA till guldet.

Japan skall ha heder av att de aldrig gav upp utan körde på hela matchen och försökte få kontakt. Efter Julie Johnston:s självmål till 4–2 fanns ett litet hopp. Men det släcktes bara två minuter senare, när Tobin Heath punkterade finalen med sitt 5–2-mål.

USA bytte in legendarerna Wambach och Christie Rampone på slutet, men det var den nya generationen som tog hem guldet.

Och det var faktiskt två avstängningar som gjorde att Jill Ellis fick pusslet att gå ut. För under resan fram mot VM och även i de inledande omgångarna så famlade amerikanskorna i jakten på ett effektivt spel. Man var stabilt i defensiven, men saknade flyt i anfallsspelet.

När Lauren Holiday och Megan Rapinoe blev avstängda till kvartsfinalen mot Kina tvingades Ellis att stuva om i laget. En av lösningarna var att plocka in Morgan Brian som defensiv innermittfältare och att få in Tobin Heath på ena kanten. Till semifinalen mot Tyskland utvecklade Ellis uppställningen ytterligare genom att flytta fram Carli Lloyd som släpande forward i en 4–4–1–1-formation.

Det blev guldreceptet. USA vann först semifinalen mot Tyskland och körde sedan över Japan i finalen. Det blev alltså 5–2 (4–1). Jag hade 9–5 i målchanser och 7–3 i hörnor.

Strax skall Abby Wambach lyfta pokalen. Jag återkommer med fler funderingar och sammanfattningar.