De första åtta världsmästerskapen har sett fyra olika länder ta guld. Nu är alla de lagen utslagna, och vi kommer att få ett nytt mästarlag. De nya världsmästarna kommer från Spanien, Sverige, Australien eller England.
Sverige är det lag av de fyra som ligger högst på världsrankingen. Enligt bloggarkollega Jared Burzynski är Sverige i skrivande stund uppe som världsetta. Det är anmärkningsvärt eftersom det bara varit USA och Tyskland som har toppat rankingen sedan den infördes. Men nästa officiella lista kommer efter VM, och Sveriges kommande två matcher avgör om vårt landslag toppar den.
Men världsrankingen är förstås en bisak. Det är VM-guldet som hägrar. Och det känns på alla sätt vidöppet mellan de fyra återstående lagen.
I dag vann Australien ett gastkramande drama mot Frankrike. Det var en jämn match där båda lagen hade ett flertal 100-procentiga målchanser, men där det var mållöst efter 120 minuter.
Straffläggningen blev ovanligt lång. Först i tionde omgången kunde Cortnee Vine sätta det avgörande målet inför 49 461 åskådare. Avgörandet kom på hemmalagets tredje matchboll. Innan dess hade Australien även gjort mål på tre straffar där miss hade inneburit franskt avancemang.
The Matildas blev ju fyra i OS 2021. Det är enda gången tidigare där man har tagit sig förbi kvartsfinalen i ett världsomspännande mästerskap. Nu har man alltså en andra chans att ta en stor medalj.
Även om Australien på tionde plats är det lägst rankade laget av de fyra kvarvarande är jag inte förvånad. Ända sedan VM 2011 har jag förväntat mig att Australien skall göra bra mästerskap i början av 2020-talet.
För tolv år sedan gick ju The Matildas till kvartsfinal i VM med ett väldigt ungt och spännande lag. I kvartsfinalen var Sverige minst ett nummer större. Men redan då gjorde 17-åringarna Sam Kerr och Emily van Egmond samt 16-åriga Caitlin Foord avtryck.
Jag har för övrigt följt trion lite extra sedan jag hamnade vid bordet bredvid dem på spelarhotellet i Augsburg dagen efter den där kvartsfinalen. Då satt talangerna och gick igenom vilka samlarbilder de saknade i sina Paninialbum.
Det är en scen jag skrivit om rätt många gånger i den här bloggen. Men jag tyckte att det var så sött när talangerna satt och gick igenom samlarbilder på sig själva. Nu såg jag inga Paninibilder i Nya Zeeland, men finns det sådana i Australien lär bilderna på just Kerr, Foord och van Egmond vara rätt åtråvärda nu.
Man anade ju också att Australien skulle kunna få ett lyft när de här spelarna nådde 26–32 års ålder. Och så har det blivit. Därför är det ju kul att The Matildas gyllene generation fått chansen att spela VM på hemmaplan. Och extra kul att de får spela alla sju matcherna. Frågan är om det blir en eller två matcher på den arena som numera heter Accor Stadium, men som tidigare varit känd som Sydneys olympiastadion och Stadium Australia. Under VM heter den för övrigt just Stadium Australia igen.
Närmast väntar semifinal där mot England. För Europamästarinnorna är det tredje världsmästerskapet i rad där man nått medaljmatcherna. Både 2015 och 2019 åkte man ut i semifinal.
Blir det tredje gången gillt för England? I semifinalen tvingas man klara sig utan avstängda Lauren James. Jag kan inte säga att jag imponerats speciellt mycket av det engelska laget så här långt. Ändå är det i semifinal, vilket i sig är imponerande.
I åttondels- och kvartsfinal har man slagit ut de båda skrällagen Nigeria och Colombia. I dag besegrades sydamerikanerna med 2–1. Även Colombia är ett lag jag väntat på sedan 2011.
Den här bloggen startades ju i juni 2011, dagen innan Sveriges VM-premiär mot just Colombia. I det första inlägget kan man läsa:
”Om 2,5 timmar går Sverige in i turneringen här i Leverkusen.
I går såg jag 15 minuter av Colombias och hela Sveriges sista träning inför mästerskapet.
Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer – medan Sverige har ett mer vuxet, rutinerat gäng. Men David har ju skrällt mot Goliat förut…”
Från Colombias första VM-trupp var fem spelare kvar även i årets; Catalina Usme, Daniela Montoya, Diana Ospina, Sandra Sepulveda och Lady Andrade. De fem och flera andra veteraner har sedan 2011 gjort ett stort jobb vid sidan av planen där de kämpat mot förbundet för bättre förhållanden i colombiansk damfotboll. I perioder har några av de här nyckelspelarna bojkottat landslaget.
Jag är inte säker på att allt fullt ut är frid och fröjd nu heller. Men Colombia har i alla fall sedan 2017 en proffsliga där de avgörande matcherna brukar locka riktigt stora publiksiffror. Vårens ligafinal spelades mellan Santa Fe och America de Cali. Första matchen i Bogota drog 30 747 åskådare. Jag hittar ingen publiksiffra på returen, men är rätt säker på att även den var femsiffrig.
Intresset har alltså vuxit rejält för damfotboll i Colombia. Och det var ingen juniorfotboll som landslaget spelade i VM. Tvärtom fick ju colombianerna en hel del kritik för sin fysiska spelstil. Inte minst av Irland när lagen möttes inför mästerskapet.
VM:s andra skrällag var ju Jamaica och Nigeria, två andra länder där förbunden inte alltid ställt sig bakom sina damlag. I Jamaica har ju Bob Marley:s dotter Cedella Marley dragit ett stort lass för Reggae Girlz.
I Nigeria har man fortfarande inte löst alla problem. Landet har haft massor av talanger i sina lag till F20-VM den senaste tioårsperioden. Men det har inte funkat på seniornivå. En avgörande orsak till det är förstås förbundets sviktande intresse.
Jag minns att jag dagen innan premiären Sverige–Nigeria i VM 2015 var på plats och lyssnade på den nigerianska presskonferensen med förbundskapten Edwin Okon. Det var otroligt underhållande.
Redan innan VM hade jag från medieuppgifter satt en pajasstämpel på Okon. Och det fanns ingen anledning att ändra på det när man lyssnade på honom i verkliga livet. När Nigeria lottades mot USA, Sverige och Australien sa Okon så här:
”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”
På den där presskonferensen försäkrade Okon att han inte studerar några motståndare. Inte ett dugg. Trots att man alltså hade en oseriös pajas som förbundskapten lyckades Nigeria spela 3–3 mot ett krampande svenskt lag i den där premiären.
Men några fler poäng blev det inte för Nigeria, och Okon fick sparken. I årets VM hade Nigeria en seriös lagledning som gjort ett bra jobb med lagbygget. Men stödet från förbundet tycks fortsatt vara högst begränsat.
Spelarna var nära att bojkotta två träningsmatcher inför VM, men valde att hålla på striden till efter VM-turneringen. Efter att de åkt ut har flera spelare berättat om hur det är att vara nigeriansk landslagsspelare.
I en intervju i The Guardian säger Ifeoma Onumonu, som spelar sin klubbfotboll i USA för NJ/NY Gotham FC, att:
”Jag har sett vilka resurser England har. I Nigeria har vi inte tillgång till så mycket. Våra träningsplaner är inget vidare. Vår förläggning är inte bra. Ibland får vi dela sängar.
Det är inte tillräckligt bra. Vi har inte så bra möjligheter till återhämtning. Vi har exempelvis inte tillgång till något gym på våra läger i Nigeria.”
Hon berättar också att landets U20-landslag fick sova i 24 timmar på en flygplats på hemvägen från det senaste U20-VM:et.
Nu efter VM har spelarna tagit hjälp av spelarorganisationen Fifpro för att få ut ersättningar från Nigerias fotbollförbund.
Här är det ju ett slags självmål från Fifa att de ersättningar som skall utgå till varje VM-spelare betalas till de respektive förbunden. Och sedan är det upp till förbunden att ordna så att spelarna får sina ersättningar. Känslan är att många spelare kommer att få kämpa för att få ut sina pengar. Inte bara i Nigeria.
En blogg om internationell damfotboll 
I Colombia gjorde man en rätt så snygg kampanj där herr- och damlagen spelade med halva emblemet på tröjorna. Oklart hur utbrett det var, men en smart tanke:
https://sportforbusiness.com/half-fans-to-full-impact/
Very cool campaign! :) Didn’t know about that yet, so big thanks for posting this!
Intressant att se hur många av VM-spelarna, speciellt från de mindre nationerna, som kommer att värvas till allsvenskan.
Tror inte att det blir särskilt många. Därtill är ekonomin hos de flesta klubbar alltför dålig. Kristianstad senaste klubben nära konkurs.
Det gäller också att ha lite tålamod med eventuella afrikanska/sydamerikanska spelare. Brukar ta minst en halv säsong innan de är inne i det svenska systemet med träning och matchning i ett helt nytt land! Men ge dem tid och klubbarna får spelare som levererar vecka efter vecka: Ado, Chikwelu, Okobi, Boakye, Ayinde, Imo, Ikidi, Chawinga, Motlhalo.
väldigt bra insats i vm av colombia. hade varit intressant vad som hänt om målvakten inte bjudit på 1-1 . men man visar defnitivt man gått framåt mkt gemfört med 2015. så blir spännande se dom i os nästa år
Såg ett inlägg på Facebook om att Damallsvenskan har 14 spelare kvar i semifinallagen, om vi slår Spanien och Australien slår England så kommer Damallsvenskan vara den liga som har flest spelare av alla i finalen. Det är riktigt stort i ett läge där vi hela tiden får höra hur dålig serien ska ha blivit.
Jag tycker ju fortfarande att ligan är klart sämre än vad den varit, insatserna i CL har ju inte direkt motbevisat det heller. Men jag får också erkänna att de allsvenska spelarna gjort det riktigt bra i det fall där jag ens reflekterat över det, kan väl inte komma på någon utöver Lennartsson som gjort jag noterat gjort en riktigt dålig match. Kanske är problemet för våra svenska klubbar att de har för många som är för dåliga för bra lag i Europaspelet, och för få som hör till världseliten (Rubensson hör tex dit) och att det är vad som sänker dem i CL?
Då var DA alltså den som hade flesta spelare i bronsmatchen :D (verkligen inte för dåligt heller)
En lättnad att Australien blev kvar i kvartetten som ska göra upp om VM-pokalen. Annars hade resten av turneringen blivit ett EM på en annan kontinent.
Och trots att det varit sju respektive fem europeiska lag i kvartsfinal i de två senaste världsmästerskapen har Europa bara två platser att kvala om till nästa års OS. Otroligt. Totalt blir det ju dock tre europeiska lag i OS 2024 i och med att Frankrike har en friplats.
Ja men det är för os funkar lite annorlunda då mindre antal lag. Man borde utöka de till 16
Det är väl rimligt att varje världsdel har var sin representant. Ett OS-guld kan aldrig väga lika tungt som ett VM-guld då antalet lag och matcher är begränsade. Detta VM har bevisat att varje världsdel har länder som har att göra I ett VM.
Så länge de bästa spelarna är med kan väl absolut ett OS-guld väga lika tungt som ett VM-guld.
Topp 10 på vilka klubbar som spelarna i semifinalen representerar: Barcelona 11 st, Manchester City 9 st, Chelsea 8 st, Real Madrid 8 st, Arsenal 5 st, Häcken 4 st, Vittsjö 3 st, Manchester United 3 st, Everton 3st, Hammarby 3 st.
Intressant och också rätt talande för hur ligorna funkar. Spaniens Liga F är ju en enlagsliga och att Real ens har så många med beror i hög grad på bojkotten. Engelskorna gör som på herrsida, man spelar sällan sin klubbfotboll utomlands och när nu pengarna rusar i där får mer än de två bästa lagen bra spelare. Sverige är Betydligt jämnar i sin fördelning och där spelar ju inte ens många i vårt landslag vilket väl i grund och botten är ett fint betyg trots nedgången i ligarankingen.
Vi kan ju också kolla på fördelningen av spelare från andra nationer än den egna i klubbarna. En snabb koll visar att:
Barca har 3 spelare.
Real har Raso men hon har nyss skrivit på för dem och jag vet inte ens om du räknade med henne?
Spanien: 4 utländska landslagsspelare i semifinalerna.
ManC har 3 spelare.
Chelsea har 3 spelare.
Arsenal har 5 spelare men en är Ilestedt som nyss skrivit på för dem.
ManU har 0 spelare med.
Everton har 3 spelare med.
England: 14 spelare med i semifinalerna för andra lag än England.
Häcken 1 spelare.
Vittsjö har 3 spelare.
Hammarby har 1 spelare.
Sverige har alltså 5 utländska spelare i semifinalerna.
Sverige har få svenska landslagsspelare från allsvenskan men tycks fortfarande kunna locka bra spelare från andra länder, WSL har likt på herrsidan många utländska toppspelare och väldigt få i utländska klubbar och Spanien har alla i landslaget utom Hermoso i spanska klubbar. Flera saker sticker ut för mig, som varför spanska spelare är så hemmakära, om England kommer öka sin dragningskraft på de bästa än mer och hur det ser ut för rent allmänt med dragningskraften hos damallsvenskan om man räknar bort de Australiensiska spelare som just nu är i semin?
Var det avsiktligt att du hoppade över Rosengårds 2 spelare, tänker med tanke på vilket lag du är fan till. 😉
Noterbart är att Damallsvenskan totalt har kvar 12 spelare i semifinalen vilket i alla fall är mer än någon av storklubbarna har på egen hand.