Till slut har jag kollat även den andra halvleken av Sveriges 1–0-seger mot Italien. Det var tre viktiga poäng, men en prestation som inte anades världsetta.
Dock tyckte jag nog att Sportkanalens tv-studio var lite väl kritisk mot den svenska prestationen. Visst hade Italien ett stolpskott och ett par okej inlägg, men på det stora hela kändes det ändå som att det svenska laget hade rätt hyfsad defensiv kontroll under den andra halvleken. Jennifer Falk behövde ju faktiskt inte göra en enda räddning.
Totalt hade jag 5–4 till Sverige i målchanser och 8–6 i hörnor. Något som väl egentligen indikerar att kryss hade varit det mest rättvisa resultatet. Rättvisa är dock ett begrepp som är lite svåranvänt i fotboll.
Skall man vara positiv så är det ju starkt att vinna en bortamatch mot ett topp 20-lag utan att spelet stämmer. För Sverige hade problem med passningsspelet och fick därför väldigt korta anfall. Den svenska spelidén handlar ju om att spela framåt. Men det skall vara adress på passningarna.
Den här kvällen slogs bollarna ofta framåt utan adress, vilket gjorde att de hamnade hos motståndarna. Dessutom var skärpan på inspel och inlägg tillbaka på den dåliga nivå som gällde mot Sydafrika i öppningsmatchen av VM.
Det finns således ganska mycket att jobba på inför nästa samling för Peter Gerhardsson och hans stab. Den samlingen är i slutet av oktober och innehåller hemmamatcher mot Schweiz (i Göteborg) och Italien (Malmö). Alltså ytterligare två måstematcher.
Dock ser jag inga öppningar för en massa ändringar i startelvan. Gerhardsson har nu ett väl samspelt gäng, och det rimliga är att det är de spelarna som får förtroendet så länge OS-chansen lever. Det ger sällan positiv effekt att hålla på att röra runt i laget.
På så sätt är det negativt för bänkspelarna att det inte finns några vänskapsmatcher i höst där man kan visa upp sig och spela in sig i laget.
Men det är klar fördel Spanien i Sveriges grupp. Världsmästarna vann med 5–0 hemma mot Schweiz. Därmed måste Sverige sannolikt vräka in mål i kommande matcher om vi inte skall bli tvungna att vinna med två måls marginal borta mot Spanien.
För övrigt noteras att det spanska laget har nått nya nivåer av popularitet i hemlandet. Så här såg det ut utanför spelarhotellet inför gårdagens match:
Lyfter vi blicken och kollar rent allmänt på historiens två första omgångar av damernas Nations League så har det blivit flera intressanta resultat.
I grupp A1 är det mycket överraskande Belgien som är i tabelltopp efter seger mot Nederländerna och kryss mot Skottland.
Nederländerna föll alltså mot Belgien. Men man vann mot England. De vice världsmästarna bjöd på båda de nederländska målen genom svaga uppspel. Det första målet var ju dock offside, men som bekant finns inte VAR i Nations League vilket ju har lett till riktigt svag domarnivå i de två första omgångarna.
Som synes på klippet nedan gjorde Daphne van Domselaar en kanonmatch mot England. Hon fanns inte med bland de sju kandidaterna till Fifas pris som världens bästa målvakt. Men jag tycker att hon var suverän i VM, och det ser ju alltså ut som att hon fortsatt håller högsta världsklass.
Lite förvånansvärt spelade inte van Domselaar mot Belgien. Då fick Feyenoords målvakt Jacintha Weimar istället göra landslagsdebut. Och som ni ser på klippet från den matchen så kastade målvaktsdebutanten mer eller mindre in Belgiens segermål på övertid.
Totalt sett alltså en väldigt jämn och intressant start av den här gruppen. I grupp A2 är det upplagt för Frankrike. Det franska laget har vunnit mot Portugal och Österrike. Samma motståndare har Norge mött – med en poäng som facit. Det namnkunniga norska laget fortsätter alltså att underprestera.
I grupp A3 har Danmark fått en kanonstart. I går vann man med 5–1 borta mot Wales. Men det är förstås fredagens 2–0-vinst mot Tyskland man minns mest. Andrée Jeglertz fick en superstart som dansk förbundskapten. Och det var hans före detta adept i Linköping, Amalie Vangsgaard, som gjorde båda målen.
När jag såg de här höjdpunkterna första gången så reagerade jag för att 1–0-målet är en situation som är nästan exakt likadan som den Stina Blackstenius hade mot Irene Paredes i fredags. Eller exakt likadan var den ju inte. Det skiljde ju nämligen enormt i domarnas bedömning. Vår svenska forwardsstjärna fick frispark mot sig. Vangsgaard fick göra mål.
En blogg om internationell damfotboll 
Kan det vara så att det tynger Sverige lite att dem är världsettor? Dem hade ju svårt att hantera det favorittrycket som dem själva byggde upp inför EM. När dem nu slog underifrån gick det ju som bekant bättre i VM.
Det var en av de sämre insatserna sedan Gerhardsson tog över. Jag tycker verkligen inte att Sverige hade kontroll på matchen. Det såg tvärtom väldigt okontrollerat ut och många spelare kändes stressade och behandlade återigen bollen som en handgranat. Italienskorna fick väldigt mycket tid med bollen och svenskorna blev passiva allt för ofta. Man vill helst bara bli av med den så fort som möjligt och skickar iväg den utan precision eller tanke. Jag saknade faktiskt Seger och henens förmåga att pulsera tempot i matcherna. Den förmågan har varken Rubensson eller Angeldahl där det är mer full fart framåt. När inte presspelet synkar blir Sverige snabbt sårbara och det märktes både mot Spanien och Italien. Man får lägga mycket kraft på försvaret så anfallsspelet blir lidande istället. Ska Sverige bli ett lag som kontrollerar matcher måste man hitta ett bättre spel med bollen och inte hela tiden bli tillbaka tryckta. Då blir det jobbigt i längden. Som sagt tycker jag det finns bollskickliga spelare men Gerhardsson väljer att inte spela dem.
Vad som var mer tråkigt är att supertalangen Emma Watson drog korsbandet i veckan och Caroline Weir blev även hon skadad. Två fantastiska spelare som ansluter till den redan långa skadelistan. För mig är det hål i huvudet att man lägger in såhär pass tuffa landslagsmatcher precis innan säsongen drar igång. Det är nu spelarna är som mest sårbara när dem står på tröskeln till den nya säsongen. Det här lär bli ett minst lika tungt skadeår som förra säsongen var. Ser inte varför det skulle minska när det bara blir fler och fler högintensiva matcher.
Nu ska det iallafall bli kul med lite klubblagsfotboll igen! Redan till helgen väntar många intressanta matcher både i Sverige och de andra ligorna.
Ett olustigt efterspel till Italien-Sverige har uppstått genom Kosovare Asllanis kommentar om arenan matchen spelades på och då just dess geografiska belägenhet. Castel di Sangro, heter orten och arenan ifråga är en för övrigt okej arena att spela viktiga landskamper på, visserligen belägen långt från världsmetropolen Rom. Inte plats för en storpublik, kanske, men underlaget var fullt godkänt. Nu menar Asllani att det var ”en brist på respekt” att låta matchen spelas långt ute på den italienska vischan, inte på någon klassisk fotbollsstadion. Tydligen hade också Magdalena Eriksson haft synpunkter på samma spelplats. Damerna har kanske blivit så kräsna, att bara arenor med femsiffriga åskådarmassor duger?
Kosovare Asllani är värd all respekt för sina åsikter och modiga utspel i sammanhang som angår damfotbollen. Fast ibland tycks det ha blivit ett självändamål, där hon utnyttjar varje tillfälle för att komma med kritik eller spy galla över sakernas tillstånd. Munnen går, men tanken hinner inte riktigt med. Nu har hennes utläggningar väckt ont blod i italienska fotbollskretsar och det ser ut att kunna bli en så kallad ”affär” av det hela. Det är nog ganska mycket med sanningen överensstämmande att Asllani är den enda riktiga divan i det svenska damfotbollslandslaget, något som dock inte motiverar att munnen glappar i tid och otid. För övrigt, vid förfrågan om just den aktuella spelplatsen tyckte Peter Gerhardsson att han inte såg några problem med valet, snarare tvärtom.
Det är nog reportrarna som ställer riktade frågor där de hoppas på att svaren leder till klickar på hemsidorna.
Spelarna svarar ju alltid bara.