I kväll har jag dragit västerut för att stänga damfotbollsåret 2023 i Sverige med att kolla in Häcken i Champions League mot Chelsea.

Även om Rosengård ju spelar i morgon i Barcelona så är det här sista tävlingsmatchen på svensk mark i år, så det är läge för en liten sammanfattning.

2023 har varit ett svängigt år för svensk damfotboll. Landslaget inledde året som trea på världsrankingen med 2057,9 rankingpoäng. Man startade fint med storseger mot Kina och 0–0 med mersmak borta mot Tyskland i februari.

Sedan var upplägget för vårsäsongen lite udda. För de två matcherna i april mot Danmark (förlust) och Norge (kryss) blev också de sista landskamperna inför VM. Fyra landskamper under första halvåret måste väl vara någon form av bottennotering. Förr om åren var det ju exempelvis oftast fyra matcher bara i Algarve cup.

Den där svajiga aprilsamlingen, och massor av skavanker på nyckelspelare, gjorde att man kände sig rätt osäker på landslaget inför att VM hade avspark i Nya Zeeland. Där började man darrigt mot Sydafrika. Men sedan briljerade duon Jonna Andersson och Amanda Ilestedt på hörnorna mot Italien, och fick det svenska segertåget att rulla.

Det rullade ända fram till semifinal. Där gjorde man en utmärkt match mot Spanien, men föll på ett väldigt onödigt misstag på en defensiv hörna i slutminuten.

Landslaget kom ändå hem med en bronsmedalj – och en förstaplats på världsrankingen. Det var förstås närmast succéartat.

Men efter VM har motgångarna kommit en efter en. Det har blivit tydligt att vi inte har sådan bredd i landslaget att det klarar en massa skador. Tidernas första Nations League blev en enda lång uppförsbacke. Det började med att Spanien återigen vann mot oss på ett sent, och onödigt mål. Amanda Ilestedt drog på sig en straff på tilläggstid på Gamla Ullevi.

Utöver det sena spanska segermålet och Kosovare Asllani:s krav på att inför VAR i Nations League var det där en match man mest minns för det dramatiska förspelet. Alltså frågan om huruvida Spanien ens skulle få ihop ett lag till matchen.

Det spanska världsmästarlaget samlade ihop sig och vann till slut gruppen. Utan Fridolina Rolfö fick Sverige däremot aldrig ordning på spelet. Det blev till slut en tredjeplats i gruppen efter ytterligare en förlust mot Spanien, kryss hemma mot Italien samt förlust borta mot Schweiz.

Därmed blir det inget OS nästa år för landslaget. I stället tvingas Sverige nu kvala för att hänga kvar i Nations League. Kvalet består av ett dubbelmöte mot Bosnien som vårt landslag ju bara måste vinna. Hemmamatchen där spelas för övrigt på Tele2 Arena i Stockholm den 28 februari.

I förra veckan stod det även klart att Sverige avslutar 2023 som femma på världsrankingen med 1998,09 poäng. Trots VM-bronset har alltså landslaget tappat mark under året. Och all mark tappades i princip under hösten där vi backade med cirka 71 rankingpoäng.

Det har gjort att jag under senhösten har sett flera röster ropa på byte av förbundskapten. Ofta har ropen varit kopplade till kritik om utebliven föryngring. Den typen av kritik har jag svårt att ta på allvar.

Peter Gerhardsson har ju totalt sett gjort ett fullständigt suveränt jobb med landslaget. När han tog över efter EM 2017 hade väl ingen kunnat tro att Sverige skulle spela semifinal i fyra raka mästerskap.

Visst har jag ibland haft någon synpunkt på laguttagningen. Men totalt sett har det varit svårt att göra det bättre än Gerhardsson har. Och någon föryngring har det varit svårt att göra. Efter den starka 97-årgången har årskullarna varit svaga, fram till nu. De äldre spelare som varit med i landslaget har helt enkelt varit klasser bättre än de yngre som knackat på dörren.

Men nu har Gerhardsson misslyckats i ett mästerskap. Men för europeiska lag är det vansinnigt svårt att kvala in till OS. Så jag tycker inte att det här misslyckandet ens är underlag för en diskussion kring förbundskaptenens framtid. I min värld sitter alltså Gerhardsson hur säkert som helst – trots det tunga avslutet på landslagsåret 2023.

Klubblagsåret har däremot fått ett underbart roligt slut. Det är Häckens förtjänst. Oavsett hur det går här på Bravida Arena i kväll kommer göteborgarna att ligga på slutspelsplats över årsskiftet. Och med tanke på alla skador är det en bragd. Elin Rubensson har ju inte spelat en minut i gruppspelet. Anna Sandberg och Filippa Curmark har också varit borta från spel. Sandberg börjar exempelvis på bänken i kväll.

Häckens framfart i Champions League har varit ett skönt avbrott i trenden av allt sämre svenska resultat, och med stjärnflykt från damallsvenskan. Det har varit otroligt viktigt att visa spelare och klubbar att svenska lag faktiskt fortfarande kan tävla på högsta Europanivå.

Ur den synpunkten blir kvällens match extra intressant. Engelska serieledarlaget Chelsea bör vara väldigt motiverat att gå upp i tabelltopp.