F17/07-landslaget gjorde en på det hela bra prestation i öppningsmatchen av hemma-EM. Men det räckte inte till poäng. Frankrike avgjorde till 3–2 i slutminuterna.
Jag kollade matchen i efterhand, och tycker att Sverige egentligen förlorade matchen redan under den första halvleken. Där var vårt lag klart bättre, kontrollerade matchen närmast totalt och hade ett flertal bra lägen. Ändå ledde Frankrike med 1–0 i paus.
Jag skulle säga att det var Jante som förstörde för Sverige. Som jag ser det kännetecknas svensk flickfotboll lite för mycket av Jante, av att spelare inte vågar ta egna initiativ, utan alltid måste passa en kompis.
Flera gånger fick rättvända svenska spelare ”Jantepanik” och liksom kastade bort bollen till en lagkompis i sämre position, för att man ju måste passa. Ingen vill ju bli utmålad som självisk. Problemet här är att man ganska ofta mår bra av att spelare håller i bollen, framför allt de som är rättvända.
Att passa bollen är förstås i grunden något bra. Men att veta när man skall passa är ännu bättre. Om man alltid passar direkt blir man lättläst för motståndarnas försvar. Därför måste man ibland bryta av genom att gå själv. Och när man har en öppen yta framför sig skall man i princip alltid gå själv.
Som exempel här hade Nova Rolfsson och Felicia Schröder varsitt läge där de var helt ensamma till höger i straffområdet. Istället för att själva ta in bollen, vänta in med- och motspelares drag och eventuellt gå på avslut, slängde de in missriktade inlägg och kastade samtidigt bort jättelägen.
Flera gånger var det nära att Sverige skulle rinna igenom. Men då slog ofta en spelare i kanonposition en passning som bromsade, eller förstörde anfallet. Ibland kändes det som att alla ville ge bollen till Schröder.
Sverige kunde/borde väl kanske ha fått en superstart genom fransk målchansutvisning redan i tredje minuten. Schröder var i och för sig på väg bort från målet när hon fälldes av den franska målvakten. Men det svenska affischnamnet var fri, och om hon hade fått fortsätta hade det i högsta grad varit en målchans. Men det blev bara gult kort för målvakten.
Istället gjorde Frankrike mål på något som egentligen inte borde ha varit en målchans. Det var en hörna i 18:e minuten där två svenska spelare gick på bollen, men ingen fick träff. Sedan var Sverige sju mot tre inne i straffområdet, men en av de tre fransyskorna lyckades ändå peta in bollen i mål.
Just luftrummet känns lite som det här svenska landslagets akilleshäl. De har väldigt svårt att få till bra nickar på defensiva fasta situationer.
Efter paus var de regerande mästarinnorna bättre. Då kände man att de har en riktigt vass spets. Det blev också 0–2 och var bud på 0–3 innan Sverige med kvarten kvar möblerade om lite – och började gå för det.
Plötsligt var Jante som bortblåst, man såg egna svenska initiativ och också två mål. Schröder prickade snyggt in reduceringen och Fabienne Bartholdsson nickade lika snyggt in kvitteringen på en perfekt slagen inläggsfrispark från Isabelle Goldmann.
2–2-målet kom efter lite drygt 85 minuters spel. Där kändes det ändå som att Sverige kanske skulle kunna få en välförtjänt poäng. Men Frankrike avslutade starkt och avgjorde i 89:e minuten. Blytungt för Sverige som nu måste vinna mot England i Lund på onsdag för att ha en rejäl chans på semifinalspel.
Det här med sena förluster är ju alltid tungt. Fråga Kif Örebro, som redan efter fyra omgångar har förlorat tre damallsvenska matcher på tilläggstid. I går var det Vittsjös tur att avgöra efter att matchklockan passerat 90.
Den här tunga starten måste ju sätta sina spår i Örebrolägret. Gissa om det kommer att vara nervöst hos Kiffarna nästa gång det är kryss efter 90 minuter?
I övrigt i går var ju Linköping–Rosengård 1–6 det mest anmärkningsvärda resultatet i damallsvenskan. Jag såg att kollega Rainer skrev på sin blogg att Rosengård är ny solklar guldfavorit. Det tycker kanske inte jag, även om Malmölaget helt klart är det som imponerat mest så här långt. Men man vinner inte guld i april eller maj, däremot kan man förlora guldchansen här i seriens inledning.
Och det kan man väl säga att Linköping har gjort. I fjol var LFC med i guldracet långt in i slutspurten. I år är man redan tio poäng bakom efter fyra omgångar. Det är ett handikapp som östgötarna knappast hade råd att ge.
Däremot är ju förhandsfavoriterna Häcken och Hammarby i högsta grad med i toppen, och går inte att avskriva. Det stora testet för Rosengård kommer ju för övrigt i det närmaste fyra omgångarna. Där skall man möta Djurgården (h), Häcken (b), Hammarby (b) och Piteå (h). Om Rosengård fortfarande toppar tabellen efter åtta omgångar – då kan vi börja prata om dem som guldfavoriter. Men ännu så länge tycker jag att det är för tidigt.
I övrigt i helgen firade Barcelona säkrat guld i Spanien. Man gjorde det efter en 4–1-seger i Granada där Fridolina Rolfö både öppnade och avslutade målskyttet. Därmed är hon nu uppe i fem ligamål den här säsongen.
Även Slavia Prag har haft guldfirande i helgen. Det var klubbens tredje raka mästerskap i Tjeckien.
En blogg om internationell damfotboll 
Rolfsson har sedan slutet av förra säsongen sett ut som en spelare utan självförtroende. Det är ängsligt och instinkterna sitter inte riktigt. Leendet som fanns tidigare är nu långt borta. Man ser vilken snabbhet hon har i många situationer, men det tar alltid en extra sekund innan hon sätter fart och då hinner motståndaren före i alla fall.
Annars tyckte jag det var intressant hur Frankrike (i ledning) såg till att spela lite rakare ut till sina vindsnabba yttrar. Sverige hann inte komma in i understöd och då är det tufft att vara ytterback, en mot en. Det spelar ingen roll om det är F17- eller A-landslaget, vi måste ofta vara i numerärt överläge för att kunna hantera individuellt skickliga spelare.
Ikväll var jag på Malmö IP och såg Spanien – Portugal. Det blev en intensiv match där ett fysiskt Portugal länge störde Spanien, men likt Sverige mot Frankrike hade Portugal inte riktigt kylan när chanserna dök upp. Spanien var, som alltid, spelförande och hade fler klara chanser, men utan att få till det i avslutsfasen. Avgörande blev att Portugals målvakt skadade sig (hon fick behandling för samma fotskada tre gånger), men man valde att chansa och låta henne spela vidare. Då släppte hon in två halvbilliga mål, kanske på grund av skadan. I Spanien var nummer 10 Ainoa Gómez matchens behållning med sin utsökta bollbehandling.
En intressant detalj kring Spanien är att åtta spelare i årets trupp var med och tog silver förra året (som underåriga 07:or). I år är det bara tre spelare födda 2008 med, men generellt för Spanien är att man ofta har svårt med fysiska lag i den här åldern, men att det sedan brukar jämna ut sig när det blir F19 och uppåt. I Sverige, Norge, Finland och många andra länder blir fysiken väldigt viktig för att komma med i landslaget tidigt, medan Spanien går mer på teknik/taktik/spelförståelse och det verkar ge resultat på lång sikt.
Tänkte också på Frankrike och deras supertalang Rachael Adedini – född 20/6 2009 (hon som gjorde 3-2) – och hur en sådan spelare förmodligen inte hade kunnat tas ut i Sverige på grund av våra regler. Nog hade det varit spännande att få se Sveriges supertalang Ellie Junetoft i det här svenska laget. Rapporterna säger att hon dominerar på mittfältet i Hammarby F19 (tre starter, 90 + 85 + 90 minuter) och då borde man vara tillräckligt bra för att ta en plats i truppen här.
Tycker att du tar upp en intressant sak, som väl aldrig har debatterats speciellt hårt i Sverige. Alltså det här med att det sällan är yngre spelare i våra ungdomslandslag. Jag har inte sett spelare som Ellie Junetoft, Inez Amcoff eller Filippa Andersson Widén mer än på enstaka klipp. Så jag kan inte rasa mot att de inte är med i EM. Men visst hade varit spännande att se några av dem redan i år. Kanske att någon av dem hade kunnat stå för den kreativitet i speluppbyggnaden som F17/07-landslaget hade mått bra av.
Nova Selin är en annan underårig spelare som hade kunnat platsa i truppen.
Kommer precis ifrån Lund och matchen i F17 EM mellan Sverige och England. En match där Sverige mer eller mindre var chanslösa. Dom mötte helt enkel ett lag som var bättre i allt. Resultatet 5 – 1 var i underkant. Glädjande var publiksiffran på 2380 pers. vilket var betydligt mer än i Malmö i söndags. Intressant var att Jonas Eidevall var på plats, kanske någon intressant spelare?
Mina tankar efter att ha varit på plats och sett England demolera Sverige med 5-1 i ett soligt Lund:
Jämtländska Umeåförvärvet Isabelle ”Issy” Goldmann är en spelare som är och blir allt nyttigare, både för klubben och för ungdomslandslagen.
Finns det något mer tröttsamt än tramset om Jantelagen? Sällan om aldrig passar den idén som den norska författaren som skrev i Danmark hittade på in på vad det nu är den som drar upp det pekar på. Om nu spelarna och tränarna i landskapet fryser ut de bästa spelarna eller i alla fall upplyser den om att de inte ska tro att de är något, vilket de borde göra om Jantelagen gällde, så har jag inte hört något om det och rimligen borde spelare som presterar för bra inte få spela lika mycket heller. Tvärtom skriver ju rent av Johan att det ”Ibland kändes det som att alla ville ge bollen till Schröder” vilket är rakt av emot Jante och det då innan Jante kändes som bortblåst.
Den enda undersökningen jag sett om Jantelagen i verkligheten är från Norge, där konstaterades att väldigt få håller med om lagarna och att skillnaderna mellan regioner (och stad och land) är små. Generellt sett är förekomsten av Jante störst (men ändå svag) bland lågutbildade män med låg inkomst. Dessutom pekar den studien på ett till problem med idén om att Jante skulle hindra de svenska spelarna från att skjuta själva. De som delar Jantelagens syn är också, föga oväntat, de med lägst tillit till andra. Att då lita på att andra ska lyckas där man själv inte tror sig kunna är helt fel enligt både dem och kärnan i Jantelagen.
Varför spelar i bra lägen inte skjuter själva kan ingen annan än de själva veta. Men dåligt självförtroende finns överallt, rädslan för att vara den som misslyckas är ju stark som alla som hört spelare som inte vill ta straffar berätta om det inser. Jag tycker ärligt talat att av det jag såg från matcherna så tycks de svenska spelarna ha fog för sin rädsla, de verkar helt enkelt vara markant sämre avslutare än sina motståndare och statistiken stödjer det rätt klart. Sedan är väl jag som flera andra också inne på att det svenska försvaret helt enkelt var sämre än motståndarnas. Kan det vara så att satsningarna på damfotbollen från större klubbar i de stora fotbollsnationerna (på herrsidan) börjar göra sig rejält kända på ungdomssidan? För inte såg egentligen de svenska spelarna ut som att de överlag hade ett övertag i något avseende, vare sig fysiskt, taktiskt eller tekniskt. Och det då trots att de hade en del väldigt unga spelare också.
Väl rutet. Janteidén handlar mindre om att hålla tillbaka sig själv än om att hålla tillbaka andra. Förutom misstolkats har teorin övervärderats, anser jag – också. En annan myt som borde strimlas är den om ”den svenska avundsjukan”, men det får bli i ett annat forum …
är nog en kombination men man får inte blanda ihop senior och ungdom. sverige har aldrig varit ett av dom bättre ungdomslagen brukar inte gå till de sista slutspelet förrutom i enstaka fall. men klart motståndarna i de stora länderna bli bättre och mer utvecklade nu när de stora klubbarna satsar så de får bra utveckling. men som sagt genrellt har sverige aldrig varit ledande i ungdomslagen. sen kan ja tycka man kanske oxå hade lite otur med lottningen england och frankrike är ju erkänt starka så man visste väl på förhand de skulle bli svårt gå vidare.
Det kanske var dumt att använda Jantebegreppet här. Men jag tycker tyvärr att det finns ett slags motstånd mot individuella egenskaper inom flickfotbollen här i Sverige. Den tjej som är duktig på att dribbla, och som gärna använder sina färdigheter i match, anses förbluffande ofta förstöra för sitt lag.
Kritiken kommer förstås sällan från förbundskaptener eller andra som är mer insatta, utan från exempelvis supportrar eller andra spelares föräldrar. Det skapar en miljö där många unga tjejer i princip i alla lägen hellre passar en kompis än tar ett eget initiativ.
Den negativa ton som används kring dribblande flickor hör jag väldigt sällan användas om dribblande pojkar.
Du har i princip rätt om den här ”du-ska-inte-tro-att-du-är-så-mycket-bättre-än-alla-andra-kulturen”. Den berömda Kungliga Svenska Avundsjukan, gällande i alla sammanhang? Trots detta finns det unga talanger som trotsar normerna och tar för sig. Kurage – tack för det! Hur skulle vi få fram våra nya stjärnor annars?