Då har även jag hunnit kika igenom hela Sveriges 1–0-seger mot Irland. Det var en på alla sätt kontrollerad insats. Däremot var det knappast någon blixtrande uppvisning.

Med 21 216 åskådare på läktarna vill man ju förstås att det helst skall bli underhållande, och framför allt vill man att storpubliken ska få gott om skäl till jubel. Så blev det väl inte. Men det blev tre poäng, och segerjubel – vilket är det allra viktigaste.

När jag kollar mina anteckningar räknade jag bara till 4–0 i svensk favör i klara målchanser. Att de båda lagen totalt bara kommer till fyra 100-procentiga målchanser på 90 minuter är väldigt ovanligt. Och jag förstår att det gnälls på det svenska anfallsspelet från olika håll.

Jag tycker också att vårt landslag borde ha kommit till fler chanser. Men jag satt aldrig och var frustrerad. Och jag tyckte att det kändes väldigt stabilt i defensiven. Här hör det ju till saken att jag visste att Sverige vann med 1–0, vilket ju förstås påverkar hur man känslomässigt upplever spelet.

När man bedömer det svenska anfallsspelet måste man ju även ta med Irlands agerande i beräkningen. Trots att seger i princip var gästernas enda chans att ta en direktplats till EM så var ju irländskorna närmast totalt ointresserade av att anfalla. Irlands fokus låg tungt på försvar, på att dra ner tempot – och på att stänga mitten. Och när bara en part är intresserad av att dansa blir sällan någon bättre dans.

Vad gäller tempot noterade jag snabbt att man inte riskerade att missa något om man spolade fram SVT-sändningen 15 sekunder varje gång Irland fick en fast situation. Det tog oftast betydligt längre än så innan bollen kom i spel igen. När Sverige fick inkast eller insparkar var däremot bollen oftast i spel igen betydligt snabbare än 15 sekunder.

Det irländska maskandet gjorde förstås att laget orkade hålla ihop sitt spel hela vägen. Det var alltså ett spel som byggde på att stänga till centralt. Något man lyckades alldeles utmärkt med.

I modern fotboll pratar man mycket om att slå lagdelar för att få in bollen bakom motståndarnas mittfält, eller allra helst bakom motståndarnas backlinje. Ju närmare mitten man får en rättvänd spelare desto bättre.

Jag har bara kollat matchen en gång, och kan ha varit ouppmärksam. Men jag kan inte minnas att jag såg ett enda exempel på en svensk back som hittade in till en medspelare i ytan mellan Irlands backlinje och mittfält. Inte ett enda.

Den enda svenska spelare som hittade in i den önskade ytan med passningar var Filippa Angeldahl. Övriga svenskar valde att slå passningar runt, eller över det irländska laget. I matchinledningen gav passningar över Irlands backlinje ett par lovande lägen.

Men huvudsakligen fick Sverige förlita sig till att försöka spela sig runt motståndarlaget. Det är klart sämre än att ha rättvända spelare centralt. Om bollen går ut på ena kanten kan det försvarande laget tryggt flytta över alla sina spelare på den sidan av planen, och i princip helt släppa den andra. Fokus blir att hålla kvar motståndarna så långt ut på kanten man kan tills man får ett läge att vinna bollen. Det är förhållandevis lätt. Man behöver inte hålla på att vända sig och kolla vad som händer bakom ryggen.

Men om bollen kommer in centralt ställs försvararna inför mycket svårare val. Då kan bollen snabbt vara inne i farliga ytor, och man kan ha farliga motståndare på båda sidor om sig.

Landslagets anfallsproblem över tid är väl mycket att vi inte har så många spelare som klarar av att spela igenom motståndarna centalt. Jag skulle säga att det i princip bara är Nathalie Björn och Angeldahl som har kapaciteten. Caroline Seger hade väl den också, men hon visade det för sällan.

När vi inte klarar av att spela oss in i de farliga ytorna har presspelet istället blivit Sveriges bästa chans att få rättvända spelare centralt bakom motståndarnas mittfält. Pressen ledde till några lägen mot Irland, men inte så många som man blivit van vid.

Det blev som så många gånger tidigare istället en fast situation som kom att fixa trepoängaren. Jonna Andersson slog bort ett par hörnor före paus. Det är ju väldigt ovanligt – hon brukar vara otroligt säker på att sätta bollen på rätt ställe. Men hon kompenserade missarna med att göra segermålet. Ja, jag vet att bollen touchade Magdalena Eriksson:s rygg, men jag känner ändå att det var Jonnas mål.

Som signaturen ”Oraklet” har skrivit i kommentarsfältet till förra inlägget så är det klart att Sverige spelar i EM om vi vinner hemma mot England. Det är inbördes möten som gäller, och vid svensk seger på Gamla Ullevi spelar det ingen roll om Europamästarna gör 25–0 på Irland i femte omgången.

Det gör att Peter Gerhardsson står inför intressanta val kring bortamatchen mot Frankrike. Vid sex poäng i nästa samling vinner vi gruppen och får bättre seedning i kommande Nations League. Men frågan är hur hårt man skall våga gå för den där gruppsegern. Hela backlinjen och våra två tior blir avstängda mot England om de får gult kort mot Frankrike: Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Rosa Kafaji.

Eftersom matchen mot England är den viktigaste gäller det alltså för Gerhardsson att matcha sina spelare smart i Frankrike. Det blir en väldigt intressant samling i mitten av juli – mitt i utlandsproffsens semester…

På hemmaplan har redan damallsvenskan haft återstart efter det internationella fönstret. Dagens match mellan Kif Örebro och BP var också den första som räknas in i det nya Fantasyspelet. Jag har två BP-backar i mitt lag, på så sätt var jag inte nöjd med resultatet.

Fast jag kände ändå glädje för Örebros skull. Laget har haft otroligt mycket motgång under upptakten av damallsvenskan. Jag har hela tiden trott att det skall vända för dem. Fast jag måste säga att jag började undra lite när de stod med en poäng och bara tre gjorda mål efter åtta omgångar.

Därför måste dagens 4–1-seger vara ett fantastiskt lyft för ett hårt prövat lag. Man är i och för sig fortfarande kvar under nedflyttningsstrecket. Men nu är det bara två poäng upp till tionde plats, och i de kommande två omgångarna ställs man mot de två lag som ligger närmast i tabellen – Trelleborg och Linköping.