AIK vann nyss den andra kvalmatchen mot Umeå IK med 2–0. Därmed motsvarar Solnaklubben favoritskapet och håller sig kvar i damallsvenskan med totalt 2–1.
Jag jobbar just nu på en basketmatch och har bara följt avslutningen av matchen sporadiskt. Men Gnaget fick en drömstart när Beata Olsson – vem annars den här hösten? – smällde in ledningsmålet redan i matchupptakten.
Och mitt i första halvleken placerade Haruna Tabata in det 2–0-mål som tog AIK upp i ledningen. Fler mål blev det alltså inte, och AIK kan alltså börja planera för 2025 som damallsvenskt lag. Och Adelisa Grabus kan korka upp. För AIK-profilen sa så här till Expressen om den här lördagskvällen:
Antingen ska jag bli stupfull eller så kommer jag ligga och gråta i min säng. Något av de två alternativen. Det återstår att se.
I natt 02.00 är det final i NWSL. Det är en match jag definitivt hade suttit uppe och kollat in om inte mitt lag hade stått som arrangör för ett gruppspel i DM i futsal i morgon bitti. Så jag får nöja mig med att se höjdpunkter från finalen i morgon.
AIK slog publikrekord. Både glädjande och lite trist eftersom siffran är 1541. En klubb som regelmässigt har 25000-30000 på herrmatcherna borde ha ett högre snitt på dammatcherna. Men i dag väljer jag glädjen…
Sportsligt så är jag ändå lite imponerad av att AIK tog sig samman och först lyfte från nedflyttning till kval och sedan klarade kvalet även om det var målmässigt knappt. Beata Olsson och Maja Johansson återupplivade AIKs offensiv när den såg stendöd ut.
Nästa säsong? Jag har inga förväntningar. Blir säkert strid för att inte åka ur igen.