Nyligen fick jag en fråga om jag tänkte göra ett kamikazetips för damallsvenskan. Svaret är att jag inte tänker göra det, det är för mycket som hänger i luften under silly season för att det skall kännas som en bra idé.

Däremot tänkte jag bjuda på lite tankar kring den damallsvenska som väntar nästa år. Och dessutom gå igenom hur de olika lagen ligger till med sina truppbyggen.

Först noterar jag att damallsvenskan 2025 blir en storstadsserie. För andra året i rad kommer vi att ha fyra Stockholmslag i högsta serien. I år var det dessutom ett från Göteborg och 1,5 från Malmö. Till nästa år blir det 1,5 från Göteborg och två från Malmö.

Det halva Göteborgslaget är förstås Alingsås, som i och för sig är en egen kommun, men där en stor del av truppen består av pendlande göteborgare. På många sätt har Alingsås varit Göteborgsregionens andralag de senaste åren.

Landsbygden har således 6,5 platser. Utöver Alingsås handlar det om två i Östergötland, två i Skåne och en vardera i Småland och Norrbotten. Mest landsbygd är som vanligt Vittsjö. Och dyrast resor får som vanligt Piteå.

Om damallsvenskan har storstadsfokus blir det mer landsbygd i elitettan kommande år. Där har Storstockholm bara ett lag i Bollstanäs, plus att Göteborg har två. Men vi får även derbyn i Uppsala, Umeå och Örebro.

Trots det är det totalt sett väldigt många storstadslag inom damfotbollen. I division 1 finns det exempelvis har tio Stockholmslag och fyra Göteborgslag bland de 42 klubbarna.

Bland landets 70 bästa klubbar finns det totalt 15 från Stockholm, sju från Göteborg och tre från Malmö. Det innebär att de tre storstäderna står för närmare 37 procent av lagen i de tre högsta divisionerna.

På herrsidan är allsvenskan en storstadsangelägenhet (fyra lag från Stockholm, tre från Göteborg och ett från Malmö) medan superettan har stor landsbygdsdominans (bara två lag från Göteborg). I ettan finns det elva storstadslag (sju från Stockholm, ett från Göteborg och tre från Malmö). Det innebär att 21 av Sveriges 64 bästa lag kommer från de tre storstäderna. Det innebär cirka 32 procent.

Rent befolkningsmässigt är den fördelningen ganska rimlig. Men jämför man med andra lagsporter sticker fotbollen ut.

Jag skulle ju även kolla lite närmare på läget i de 14 damallsvenska trupperna. Alla värvningar under silly season har ni som vanligt här. I den här genomgången tänkte jag använda årets tabell som utgångspunkt. Där var ju FC Rosengård överlägset i topp. Under silly season har mästarklubben däremot varit väldigt långt ifrån någon topp.

Tvärtom får jag en känsla av att Malmöklubben inte vill ta några fler SM-guld. För den trupp man just nu sitter på är många steg ner jämfört med hur laget såg ut under hösten. Borta är nyckelspelare på planen som Caroline Seger, Momoko Tanikawa och Rebecca Knaak. Borta är också nyckelspelare vid sidan av planen som Therese Sjögran och Erling Nilsson.

De ersättare man plockat in har hämtats från en väldigt mycket lägre hylla. Som jag ser det är exempelvis inte Emma Pennsäter i närheten av Knaaks nivå. I nuläget ser jag det som mycket troligare att Rosengård slutar sjua (som man gjorde 2023) än försvarar sitt guld. Det kan förändras lite om man lyckas förlänga med Ria Öling och Olivia Holdt. 

Men rent allmänt har jag väldigt svårt att förstå varför Rosengård minskar sin satsning just i år. Faktum är ju att man som mästarlag har en väldigt bra chans att kvala in till Champions Leagues nya ligaspel.

Man får i och för sig gå in i kvalet redan i de inledande miniturneringarna. Men mästarlagen från de sex bästa ligorna har direktplatser. I kampen mellan de andra ligamästarna kommer Rosengård att vara i den toppseedade lottningspotten genom både miniturnering och playoff, vilket ger väldigt bra odds. Men det förutsätter förstås att man har ett slagkraftigt lag.  

Som läget är nu bör det vara Häcken och Hammarby som gör upp om nästa års SM-guld. Det trodde jag ju i och för sig också i våras, men det slutade ju med att lagen istället gjorde upp om andraplatsen.

Ännu så länge har Häcken gjort ett väldigt starkt transferfönster. Man har fem spännande nyförvärv, och hittills är det bara Josefine Rybrink som lämnat.

På så sätt ligger Häcken klart på plus i vinter. Men känslan är ju att man gjort sina tyngsta värvningar, och att man under resten av silly season mest riskerar att tappa spelare.

Skulle man ändå värva fler spelare är en tanke jag har haft att ett lätt sätt för Häcken att förbättra sin offensiva kvalitet är att göra något åt sina fasta situationer. Jag tycker rent allmänt att Häcken är rätt kass på området. Medan Rosengård hela tiden var livsfarligt på hörnor och inläggsfrisparkar den gångna säsongen tyckte jag att göteborgarna hade väldigt svårt att göra något bra av sina fasta.

Nu tappar ju Rosengård sitt vassaste vapen i luftrummet i form av Rebecca Knaak, vilket gör att både Häcken och Hammarby får lättare att närma sig. För även Bajen har stor förbättringspotential på fasta.

Fjolårets mästarlag har för övrigt ännu så länge inte värvat i vinter. Sannolikt har arbetet fördröjts av gruppspelet i Champions League.

När det gäller de fasta situationerna blir ju inte läget bättre av att man tappar Jonna Anderssons hörnor. Som jag tidigare skrivit har Bajen i och för sig inte varit tillnärmelsevis lika bra som landslaget på att utnyttja vänsterbackens spetskompetens. Bra fötter hjälper liksom inte om man inte vinner nickdueller. Så vi får se om Bajen värvar lite tyngd i luftrummet i vinter.

I truppbygget är det ett välkänt problem för Hammarby att tolv av de 21 kontrakterade spelarna är utländska, vilket gör att fokus måste ligga på att värva svenskt. Och där är ju utbudet sämre än på den internationella marknaden.

Men Hammarby har ändå en bra grund att stå på. I Champions League har man visat att laget har kvalitet. Framför allt är presspelet högklassigt. Och när kvartetten Anna Jøsendal, Julie Blakstad, Ellen Wangerheim och Cathinka Tandberg får lite mer tid tillsammans finns förutsättningar för att Bajen blir riktigt vasst. För i den kvartetten finns både fart för kontringar och tyngd för uppställt anfallsspel.

Det fjärde topplaget i årets damallsvenska var ett passningsorienterat Kristianstad. Där har det hänt mycket i vinter. Man har tappat defensiv stabilitet i duon Clare Polkinghorne och Carly Wickenheiser. Som grädde på moset avvaktar skyttedrottningen Hlin Eiriksdottir förlängning i hopp om att få chansen i en större liga.

KDFF har redan ersatt isländskan med AIK:s räddare Beata Olsson. Man har även plockat in fart i Trelleborgs Alice Egnér. Men i nuläget ligger Kristianstad på minus under silly season. Och frågan är vad ekonomin tillåter vad gäller ytterligare värvningar.

Kristianstad slutade i år i ett slags ingenmansland i tabellen, med nio poäng upp till trean och 14 ner till femman IFK Norrköping. Peking vann elva matcher och förlorade tio, och var därmed det femte och sista laget i serien som vann mer än det förlorade. Poängmässigt hade man ändå närmare till negativt kval (tolv poäng) än till fjärdeplatsen.

Under silly season har Peking gjort en kanonvärvning i Stellan Carlsson. Han kunde göra guld av sand i Piteå. Vi får se vad han kan uträtta i Östergötland.

Kollar man däremot truppen är Peking ännu så länge på minus. Man har förbättrat defensiven med Jessica Wik. Men man har tappat elva mål och ganska mycket offensiv tyngd i Sara Kanutte Fornes.

Från sjätte till tolfte plats skiljde det bara sju poäng. Sexa kom vårens cupsegrare Piteå IF. Man hade det kämpigt med målskyttet genom säsongen. Vi får se vad nya tränaren Fredrik Bernhardsson kan göra åt anfallsspelet. Just tränarbytet kommer att vara i fokus nästa år – Piteå har ju varit lika förknippat med Stellan Carlsson som Kristianstad var kopplat till Elisabet Gunnarsdottir. Men i Skåne gick tränarbytet bra. Blir det samma utfall i Norrbotten?

Kollar man truppen har nykomlingen Malmö FF blivit lite av Piteå Södra IF genom att värva trion Moa Öhman, Ellen Löfqvist och Tuva Skoog. Det är tre tunga tapp för norrbottningarna.

Ett fjärde och femte tungt tapp är Ronja Aronsson och Samantha Leschak Murphy. På plussidan finns att superviktiga Faith Ikidi är kvar, vilket skapar defensiv stabilitet. Förutom att truppen ännu saknar målvakter ser det rätt okej ut.

För sjuan Djurgården höjer jag större frågetecken. Truppen består just nu bara av 14 spelare, och man har tappat en ledare i Matilda Plan och ett offensivt hot i Stinalisa Johansson. I nuläget ligger Djurgården ganska rejält på minus. Just nu ser det ut som ett bottenlag. Men om trion Beata Kollmats, Alexsandra Lobanova och Therese Sessy Åsland förlänger så bör man ändå kunna ställa ett hyfsat slagkraftigt lag på benen.

Växjö DFF har slutat på åttonde plats två år i rad. 2023 vann man sju matcher. I år blev det åtta segrar. Det finns chans att man kanske kan vinna nio matcher nästa år.

Ännu så länge tycker jag att man ligger lite minus under silly season. Men om kanadensiska Chloe Minas och japanska Miho Kamogawa är bra så gör man plötsligt ett rätt bra silly season. För Nellie Karlsson och Maja Bodin bör vara bra värvningar.

Linköping FC slutade på nionde plats efter en svag start. Laget hade bara fem poäng och fem gjorda mål efter åtta omgångar. Sedan fick man lite ordning på spelet innan man under sommaren sålde toppspelare som Emma Östlund, Cornelia Kapocs och Cathinka Tandberg. 

Hösten blev en katastrof, och vid förlust i sista omgången hade man tvingats kvala för att hålla sig kvar. Nu blev det seger mot Vittsjö, men det förhindrar inte att hösten var usel. Det blev bara nio poäng på de tolv omgångar som spelades efter sommaruppehållet.

Och ännu så länge ligger man minus i det här vinterfönstret. Jonna Andersson är en kanonvärvning. Men nickstarka Nellie Karlsson är ett tungt tapp. Och känslan är att Linköping mycket väl kan vara ett bottenlag 2025 – om man inte hittar några vassa nyförvärv.  

Tio blev slutplaceringen för Vittsjö GIK. Orsaken till att man hamnade så lågt var att laget inte gjorde mål. Kanske kan finländska talangen Ilona Walta vara en lösning på det problemet? Faktum är att jag tycker att Vittsjö ligger rätt bra i silly season. Man bör ha ett minst lika bra lag nästa år som man haft i år.

Utöver målgörandet drogs klubben även med ekonomiska problem. Den saken löstes genom att kommunen köpte Vittsjö Idrottspark för åtta miljoner kronor. Det köpet har dock överklagats, så vi får se om klubben snart har en tom kassakista igen.

Efter att ha tvingats till kval både 2022 och 2023 tog BP ett pyttelitet, men väldigt viktigt kliv upp i tabellen och slutade som tolva. Man slapp kvalet med en poängs marginal.

I nuläget känns man dock som en självklar nedflyttningskandidat. I skrivande stund har BP bara presenterat åtta spelare inför kommande säsong. Och man har tappat viktiga pjäser som målvakten Anna Koivunen och anfallaren Klara Andrup.

Det är förstås för tidigt att döma ut plantskolan ännu. Men det känns som att det återstår en hel del jobb innan man kan ställa en slagkraftig trupp på benen.

Tolva blev AIK, som sedan vann kvalet mot Umeå IK med uddamålet. Känslan var hela tiden att Gnaget hade en bättre trupp än de resultat man gjorde. Efter säsongen bytte man både tränare och sportchef.

Så här långt har man knappast imponerat under silly season. Tappen av Maja Johansson och Beata Olsson är kostsamma för offensiven. Men att man lyckades plocka lagkapten Matilda Plan från Djurgården är förstås en prestigevärvning.

AIK satsar så pass mycket pengar på sitt damlag att man minst borde vara ett mittenlag i damallsvenskan. Vi får se om nye tränaren Lukas Syberyjski är mannen att ordna så att det också blir så.

Slutligen då nykomlingarna. Till slut vann Malmö FF elitettan. Sedan dess har MFF anpassat sin trupp efter högsta divisionen. Man har sagt tack och hej till ett antal elitettanspelare, och plockat in damallsvensk kvalitet i form av Moa Öhman, Tuva Skoog, Ellen Löfqvist, Stinalisa Johansson och Sara Kanutte Fornes.

Tre av nyförvärven kommer från Piteå, vilket fick mig att skämtsamt kalla MFF för Piteå Södra IF. Men faktum är att en majoritet av Malmös spelare är skåningar – 13 av truppens 24 spelare, och att laget är hyfsat meriterat. Redan i höstens trupp hade man fem–sex spelare av god damallsvensk klass. Så Malmö bör minst bli ett mittenlag under den damallsvenska premiärsäsongen.

Noterbart också att man bara har en utländsk spelare, vilket skapar stort manöverutrymme i kommande fönster. Kollar man det svenska materialet har Malmö ett av seriens bättre. Tillsammans med Häcken skulle jag säga att Malmö är det lag som gjort bäst ifrån sig under silly season så här långt.

Slutligen då Alingsås. Högst oväntat meddelade man precis i seriespurten att man skulle byta tränare. In kom Peo Häggström som har gott anseende i regionen, men som är oprövad på den här nivån.

Häggström behöver nog vara lite av en trollkarl om han skall kunna hålla Alingsås kvar i högsta divisionen. För fram till julveckan hörde man inget alls om truppbygget. Och när man nu börjat meddela förlängningar och värvningar har man inte kommit med något som får mig att tro att man kan undvika jumboplatsen.

Men ännu är bara sju av truppens spelare presenterade. Så det är för tidigt att helt döma ut lagbygget.

Det var ett gäng tankar så här i mellandagarna. Vad tänker ni? Har jag missat något viktigt? Eller håller ni med om analyserna?