Ingen kan väl ha missat att FC Rosengård vann damallsvenskan 2024 på ett fullständigt fantastiskt sätt. Det har skrivits spaltmeter om att man hade full poäng när SM-guldet säkrades, att man bara tappade tre poäng på hela säsongen, och att laget till slut gjorde 99 mål framåt och bara släppte in nio. Man var alltså klart bäst framåt och nästan lika klart bäst bakåt.
Men vid sidan av planen verkar det inte ha varit lika fantastiskt. Och då tänker jag inte på de vidriga hot på Youtube som i första hand riktats mot en av lagets spelare.
Under senhösten och vintern har FC Rosengård inte imponerat. Tvärtom har Malmöklubben hittills gjort en väldigt dålig silly season. Faktum är ju att man på några månader ser ut att gå från ett lag som hade kunnat konkurrera på den europeiska arenan till ett som riskerar att hamna på nedre halvan i damallsvenskan. I det här inlägget konstaterade jag att tajmingen för nedrustningen av Rosengårds trupp var extremt dålig eftersom det svenska mästarlaget har en väldigt bra chans att kvala in till Champions Leagues nya ligaspel i det upplägg som införs nästa år.
Det är ungefär två veckor sedan jag skrev det där inlägget. Då trodde jag möjligen att Rosengård hade något trumfkort på ingång. När jag påbörjade det här inlägget hade man tappat ytterligare två ess utan att ta in någon ersättare. Och frågetecknen kring satsningen blev bara större och större.
Under lördagsmorgonen presenterade man dock norska landslagsspelaren Emilie Woldvik – lagets klart mest kittlande värvning den här mellansäsongen. Förhoppningsvis för Rosengårdssupportrar kan det vara fler värvningar av det slaget på gång. För det behövs.
I nuläget har man nämligen tappat spelare som gjorde 63 av de där 99 målen i fjolårets damallsvenska. Nu i vinter handlar det om Momoko Tanikawa 16, Olivia Holdt 13, Rebecca Knaak 12, Olivia Schough 10, Caroline Seger 3 och Jessica Wik 1. Och redan i somras lämnade Sofie Bredgaard 7 och Mia Persson 1.
Dessutom är det oklart om Ria Öling blir kvar. Hon gjorde fem mål i fjol, så risken är alltså uppenbar att man tappar spelare som gjorde 68 av de där 99 målen.
Det är en sjukt hög siffra. Självklart är det närmast omöjligt att fylla luckorna fullt ut. Men känslan har ju fram till i dag varit att FC Rosengård inte ens har försökt. Ingen skugga över de värvade anfallsspelarna. Maja Johansson och Molly Johansson är två spännande framtidsnamn. Men de gjorde fem (3+2) mål tillsammans i fjolårets damallsvenska. Det är inte ens rimligt att förvänta sig att någon av dem skall kunna nå upp i tvåsiffrigt antal mål i år. Utöver dem uppger Sydsvenskan att en finländsk anfallare är på väg in från AC Milan.
Förändringarna i Rosengård under hela den pågående silly season har väckt allt större förvåning och förundran hos mig. Jag har väntat på att Sydsvenskan skall komma med något djupgående reportage om vad som egentligen sker i den svenska mästarklubben nu i vinter. Men någon sådan text har inte kommit.
När nu först Olivia Holdt stack till England och sedan Olivia Schough till Italien började jag själv kolla lite närmare på vad som rapporterats kring FC Rosengård på sistone. Då har jag sett att Sydsvenskan trots allt har skrivit rätt mycket, men att det som sägs från klubbledningen spretar rätt mycket.
Vi tar det från början. Och början är väl den där nyheten i januari i fjol om att klubbchef Jenny Damgaard skulle sluta. Dagen efter såg jag med viss förvåning hur den tillfälliga ersättaren och tillika storsponsorn Johan Glennmo hämtades från styrelsen och kom i paket med nya fotbollschefen Roger Palmgren.
Min salig farbror pratade ibland om ”fina gångkläder” när han beskrev personer. Det var inget smickrande omdöme. Det handlade om personer som framhävde sig själva med hjälp av vackra kläder och fina ord, och som tog sig in i sammanhang de inte hade kapacitet för.
Jag har aldrig träffat Roger Palmgren. Och jag har ingen riktig koll på hans meritlista. Men jag har noterat att han dyker upp i väldigt olika sammanhang, och att han bär fina gångkläder.
Redan för exakt ett år sedan, när Glennmo och Palmgren presenterades, berättade ordförande Håkan Wifvesson i P4 Malmöhus att klubben hade tagit beslut om att delvis lägga om kursen. Ordföranden sa:
”Vi kommer ha ett större fokus på att utveckla unga spelare.”
Det lät som att Palmgren hade anställts just för att spetsa till klubbens utbildning av unga spelare.
Nästa gång jag stötte på den här kursändringen var i samband med seriestarten i april. Då hade SVT ett inslag där Palmgren och Therese Sjögran berättade hur Rosengård jobbade strategiskt för att undvika fler damallsvenska sjundeplatser.
Det pratades återigen om satsning på talangutveckling. Sjögran tog dessutom upp tanken på ett samarbete med en storklubb, och exemplifierade med Bayern München och lånet av Momoko Tanikawa. Palmgren pratade om att stärka upp Rosengårds herrlag:
”I dag ser vi tyvärr en verklighet där klubbar har en redan välfungerande verksamhet på herrsidan och där finns det fortfarande, på gott och ont, mer pengar som också forcerats ner till damklubbarna från herrsidan. Och vi har ju inte den sidan av herrdopning, vi vill ju jobba upp den också.”
Jag fattade dock aldrig exakt vad allt det här konkret handlade om. Och det tog ganska lång tid förrän klubbens nya inriktning var uppe på agendan igen. För tidigt på säsongen hamnade ju allt fokus på Rosengårds osannolika segertåg. Någon månad in blev det tyvärr också många rubriker kring de nämnda hoten.
I maj blev det i och för sig stora rubriker när klubben presenterade ett samarbetsavtal på damsidan med danska jätten FC Köpenhamn. Men det var lite svårt att ta in exakt vad det projektet skulle innebära.
Även om det inte ledde till några större rubriker är det värt att notera att Joel Sandborg kom in som ny klubbchef i juli. Då sa han så här i Sydsvenskan:
”Jag ser en superpotential i herrlaget och jag ser inget som hindrar oss ifrån att ha två allsvenska lag.”
I artikeln noteras att många tolkat det som att damlagets status som klubbens flaggskepp är hotad. Det förnekar dock Sandborg:
”Ingen har uttryckt annat än att den framgången som varit ska fortsätta för evigt. Det finns en viss kursjustering, men utan att på något sätt släppa fokus på damlaget. Det kommer att tåga på med full kraft. Det är vad jag har i mitt uppdrag – att vara framgångsrikt och fortsätta hävda sig i Europa.”
Trots de orden gjorde Rosengård ett blekt transferfönster i somras. Man släppte iväg Sofie Bredgaard och Mia Persson utan att värva någon ersättare. Det gjorde inget på kort sikt, för fjolårets lag var ju så starkt ändå.
Och som sagt. Det var ju framgångarna som stod i fokus. I varje fall fram till månadsskiftet september/oktober. Det var då som Roger Palmgren var med i Olof Lundhs podd – och man förstod att allt inte stod rätt till i klubben.
På en fråga om varför det gick så mycket bättre för damlaget under 2024 än 2023 slog Palmgren först bort tanken på att det var skadesidan som var avgörande, för Rosengård hade förhållandevis många skador även 2024. Sedan förklarade fotbollschefen att han ganska tidigt hade satt sig ner med tränare Joel Kjetselberg och förklarat att damlaget skulle öka träningsintensiteten, att det skulle vara en lite mer matchlik träning och att man skulle höja nivån på kvantiteten och kvaliteten.
Uttalandet fick Caroline Seger att gå i taket, vilket man lätt kan förstå. För i sitt svar tar Palmgren i princip åt sig all ära för damlagets makalösa säsong. Han nämner inga andra personer. Och inte heller några andra faktorer än sitt samtal med tränaren.
Seger la ut ett inlägg på sin Insta stories med texten: ”När nån tror att man kan ta åt sig äran för nåt man haft NOLL delaktighet i!”
Hon avslutade inlägget med en bajs-emoji. Till Aftonbladet förklarade hon agerandet med att hon:
”…vill givetvis att alla som varit delaktiga i det vi presterat hittills denna säsongen ska känna sig delaktiga men jag står inte ut med att han som inte varit delaktig överhuvudtaget försöker ta åt sig ära.”
I Lundhs podd säger Palmgren också att FC Köpenhamn vill att Rosengård ska upp i herrallsvenskan så fort som möjligt, helst inom några år. Och att FCR då ska fungera som farmarklubb till FCK. Det tog Sydsvenskan fasta på. Tidningen kollade uppgiften med ordförande Håkan Wifvesson, som svarade så här:
”Det där får stå för Roger. I vårt samarbetsavtal med FC Köpenhamn är det tydligt tre delar. Vi ska utveckla ungdomsverksamheten och få akademier med hög kvalitet. Vi har redan en kille här från FCK. Vi kommer att hjälpa FCK att utveckla damsidan och vi tror att vi kan lära av varandra i den sociala verksamheten och förhoppningsvis attrahera fler partners kommersiellt. Vi har inte jobbat med herrfotbollen och det är inte en del av avtalet med FCK.”
I artikeln är Wifvesson också tydlig med att Rosengård även i framtiden i grund och botten är en damförening, men att man vill ha fler egna produkter i laget. Och att man valt att tona ner målsättningen lite. Han säger:
”Vi kan inte vinna varje år, men vi vill vara topp tre och nå Europa.”
Angående Rosengårds ambitioner på herrsidan säger ordföranden så här:
”Vi har inget beslut att vi ska till superettan eller allsvenskan, men det är klart roligt att långsiktigt kunna på pojksidan bygga en herrsida som efter ett antal år ger frukt. Han har väl ambitioner, precis som sportcheferna. Det är viktigt vi balanserar det. Men det är inte det vi kommunicerat med FCK.”
Bara några dagar senare säkrade laget SM-guldet. Och sedan har det rullat på. I mitten av oktober meddelade Therese Sjögran att hon skulle lämna klubben. På Instagram skrev hon bland annat att:
”Allt det vackra har ett slut och för mig tar den här resan slut efter säsongen. Sedan klubben förra året beslutade om en riktningsförändring, en ny väg framåt som inte längre är i linje med mina ambitioner och värderingar så har vi oundvikligen vuxit isär.”
Det var ju verkligen ord som fick en att haja till. Men man visste inte hur orden skulle tolkas. Det blev inte tydligare av att Sjögran avslutade Instagraminlägget med att skriva att hon kände sig trygg med ”att vi tillsammans behåller vårt gemensamma fokus.”
Jag var i det skedet nära att skriva ett inlägg om oron i Rosengård. Men jag tänkte om tre dagar senare när Joel Kjetselberg förlängde sitt kontrakt med två år. Då sa tränaren till Sydsvenskan att han utlovats en tydlig satsning på damlaget även framöver, och även om målsättningen hade modifierats var han beredd att ta utmaningen. Han sa:
”Vi kommer inte att gå in och vinna serien genom att vinna alla matcher. Det kanske inte är det som ska vara målsättningen. Topp tre är målet och att vara som bäst i oktober, när vi går in i Champions League-spelet.”
Han sa också:
”Jag är inte orolig, men vi behöver göra ett riktigt bra jobb för att klara det vi vet redan nu. Vi ska ersätta seriens bästa mittfält, kanske det bästa serien sett.”
I det där läget tänkte jag att Seger och Sjögran kanske hade överreagerat. Men sedan dess har ju frågetecknen hopats. Man ryckte ju till när även Erling Nilsson valde att kliva av. Han har verkligen levt för FC Rosengård de senaste åren.
Och det har knappast varit entydiga signaler som skickats ut från klubben. Arbetet med truppen har ju liksom inte rimmat med de nya ambitioner som man håller på att trumma in: Med målet att nå toppen i OBOS Damallsvenskan och att gå så långt som möjligt i Champions League är det tydligt att FC Rosengård siktar högt.”
Citatet är hämtat från klubbens hemsida och den intervju med nya sportchefen Emelie Lundberg som man hade innan jul. Där sa hon för övrigt att:
”Vi tappar nyckelspelare som Caroline Seger och Emma Berglund, och dessutom återvänder Momo till Bayern München. Det betyder att vi måste hitta spelare som kan gå rakt in i startelvan och leverera direkt”.
Lördagens värvning av Emilie Woldvik är väl egentligen det första under den pågående silly season som faktiskt antyder att FC Rosengård fortsatt siktar högt inom damfotbollen.
Som jag ser det har man just nu en trupp som skulle kunna hamna varsomhelst på platserna tre till tio i årets damallsvenska. Om alla är friska har man definitiv en slagkraftig startelva med möjlighet att ta sig in på topp tre. Men truppen är ännu så länge väldigt tunn, och med skador på fel spelare skulle det kunna bli undre halvan.
Vi får se hur den där truppen ser ut när serien drar igång. Och framför allt hur den ser ut efter sommarfönstret, för det är ju tydligen i oktober som Rosengård skall vara som bäst.
Jag tar för givet att vi framöver kommer att få läsa mer om spelet bakom kulisserna i klubben. Personligen har jag alltså ägnat många timmar de senaste dagarna åt att plöja igenom en massa texter om Rosengård, texter med fokus på händelserna vid sidan av planen. Det jag läst har inte övertygat mig om att klubbens nya strategi är ett smart vägval.
Och framför allt har jag känt att man varit väldigt dåliga på att förankra den här förändringen. För visst känns det ofattbart att man släppt iväg urkrafter som Caroline Seger, Therese Sjögran och Erling Nilsson och nu istället låter fina gångkläder driva utvecklingen?
En blogg om internationell damfotboll 
Jag skrev ett inlägg på din blogg i höstas där jag skrev att det förmodligen var Rosengårds ” last dance” och att MFF snart kanske redan 2025 skulle vara förbi. Då fick jag svar av dig och tror det var Alex, som sa att det inte fanns en chans för det pga Rosengårds mångåriga kontakter inom damfotbollen jämfört med MFF. Jag tror inte vi har sett slutet av Rosengårds tapp i vinterfönstret redan. Skulle Ria Öling vara kvar hade det redan nu varit klart, och tror att både Gudrun Arnardottir och Eartha Cumings försvinner i vinter trots kontrakt till sommaren. Det känns tråkigt att som Malmöbo se ett framgångsrikt lag som Rosengård falla sönder så
Trots att det inte längre finns någon bra sökfunktion för läsarkommentarer lyckades jag hitta din kommentar. Den finns här, och den är på många sätt klockren. Grattis till en bra spådom, även om jag förstår det som att du gärna hade haft fel.
Kommentaren skrevs för övrigt den 6 september, alltså långt innan det stod klart att Therese Sjögran och Erling Nilsson skulle hoppa av. I det skedet hade jag inte kunnat ana att Rosengård skulle göra en så här usel silly season. Däremot trodde jag nog att MFF skulle värva på ungefär det sätt man har gjort.
Vad jag hör så lämnar både Ria Öling och Mai Kadowaki redan nu.
Det var väldigt intressanta reflektioner om Rosengård och deras framtid. Jag minns att jag läste en intervju med Roger Palmgren på Skånesport när han nyligen anställts och fick samma vibbar som du ger uttryck för. ”Fina gångkläder” är verkligen ett passande uttryck. Tyvärr verkar siten inte ha något arkiv så jag hittar inte artikeln.
Det känns sannerligen inte som en person som kommer att leda damlagets utveckling framåt och definitivt inte som en långsiktigt stabil ledare.
Jag har lyssnat på hela poddavsnittet, och man får ge honom att han är underhållande att lyssna på. Stora delar handlade om talangutveckling, och där tycker jag även att han hade rätt många bra tankar.
När man ser listan på spelare som försvunnit från Rosengård så har jag svårt att se hur man ska kunna klara bättre än max en mittenposition och det även om man lyckas värva in fler tunga namn efter Woldvik. Det handlar inte bara om kvalitén på spelarna utan om att det blir väldigt mycket nytt på en gång vilket visat sig vara katastrofalt för andra lag i serien.
Blir det som jag tror så kommer Rosengård behöva en period när man spelar ihop sig innan de nya pusselbitarna fallit på plats och under den perioden är risken överhängande att man tappar för mycket poäng för att kunna hänga på i toppen även om man sedan höjer sig succesivt under säsongen.
Jag vet att jag fick mothugg i ett tidigare inlägg där jag jämförde med situationen för Linköping men de hade ju faktiskt relativt få tapp inför 2024 och föll ändå ihop från ett lag som länge kämpade om guldet 2023 till att vara ett rätt mediokert mittenlag och det var innan man sålde/tappade flera nyckelspelare under sommaruppehållet och föll ihop som en sufflé.
Jag är jättenyfiken på hur du kan se dom som potentiella 3:or redan nu, för mig känns det helt osannolikt med tanke på hur mycket kvalité som försvunnit. Visst var man rejält överlägsna i år men det är ju liksom hela ryggraden plus de offensiva topparna som nu är borta, hur motiverar du Johan att de ändå skulle kunna klara sig okej i dagsläget ?
Ett skäl till att dagens Rosengård skulle kunna slåss om en tredjeplats är ju att det var enorma avstånd i toppen av tabellen i fjol. Om man skulle halvera Rosengårds poäng hade laget hamnat jämsides med femman Norrköping.
Jag tycker att jämförelsen med Linköping ifjol är intressant. När jag såg LFC säsongen 2023 byggde i princip hela spelsättet på att man hade bollskickliga Yuka Momiki och Saori Takarada på centralt mittfält. När de båda försvann, och det dessutom blev tränarbyte, försvann hela fundamentet för LFC.
Rosengård har verkligen enormt många tunga tapp. Men de har kvar guldtränaren och halva truppen är i alla fall inkörd i hans spelsätt, vilket är ett plus. Och som jag skrev i inlägget, startelvan ser ändå rätt stark ut. Kör man 3–4–3 som Joel Kjetselberg gjort skulle det kunna blir så här:
Eartha Cumings – Emma Jansson, Gudrun Arnardottir, Jo-Anne Cronquist (eller Emma Pennsäter) – Anni Hartikainen (eller Molly Johansson), Halimatu Ayinde, Ria Öling (eller Bea Sprung/Hanna Andersson), Emilie Woldvik – Emilia Larsson, Mai Kadowaki, Maja Johansson.
Men det är klart att man börjar närma sig smärtgränsen för att kunna hålla sig kvar i toppen. Om att den gränsen troligen är passerad när det nu låter som att man även tappar Öling och Kadowaki, plus att Sydsvenskan skriver om att Ayinde kör rehab och som tidigast är tänkbar till premiären.
Går man efter de värvningar Rosengård har gjort blir det nog ett mer fartfyllt och fysiskt lag jämfört med förra säsongen då man hade väldigt många skickliga spelare men kanske inte så många explosiva. Får man nu in Sevenius också är det ännu en fysisk och kraftfull spelare. I och med att man ska in i Europa till hösten är det kanske inte så dumt tänkt. Där är snabbhet, fysik och många löpmeter ofta viktigare än skickliga spelare på små ytor, speciellt för svenska lag som ofta får försvara mycket och kontra. Jag är inte redo att ge upp på Rosengård än även om det ser lite tufft ut just nu. Med några bra nyförvärv kan de slå både Bajen och Häcken i enstaka matcher. Rosengård är ett riktigt boogieteam för Häcken, de vinner ytterst sällan mot dem. Man ska inte underskatta de psykologiska spelet här heller. Rosengård har ofta slagit undan benen på Häcken och snuvat dem på flera titlar.
Vore väldigt tråkigt för både Damallsvenskan och svensk klubblagsfotboll i stort om Rosengård skulle falla bort. Är ju viktigt att de tar sig in i gruppspelet i uwcl nästa säsong för Sveriges ranking. Men även för att nivån på Damallsvenskan sänks kraftigt om inte Rosengård fortsätter satsa. Vi vill ju ha så många bra lag som möjligt för att kvaliteten på vår kära serie ska vara så hög som möjligt.
Det som händer i Rosengård händer, möjligen i något mindre skala, i andra lag också. Kontrasten mellan 2024 års trupp och nuvarande är dock uppseendeväckande. Jag tror att Rosengårds säsong 2024 till stor del handlade om att visa alla andra ”nu jä…lar” efter sjundeplatsen 2023. Strukturen försvann efter SM-guldet, liksom ledande spelare. Min fråga är: vad gör Rosengård med pengarna? Eller har de plötsligt halverat utgiftsbudgeten på damsidan? Flyr sponsorerna? Läggs pengarna på herrlaget? Dessa och liknande frågor passar utmärkt i en artikel i tidningen Idrottens affärer. Och, till slut, vad ska Rosengård i Europa att göra? För något år sedan beklagade de sig över hur dålig ekonomin kopplat till WCL. Nä, stanna på halvsunkiga Malmö IP!
Ja, man undrar ju vad man gör med pengarna. När jag såg Palmgrens citat om herrdopning och att jobba upp herrlaget tänkte jag att det är det som Rosengård nu håller på att göra. Samtidigt säger de att damlaget är prioriterat, och då undrar man ju hur stor möjlighet de har att jobba upp en sådan omsättning för herrlaget att det kan sponsra ett damlag som slåss om Europaplatser?
Spontant känns det som att ett Rosengård i herreliten som bäst skulle kunna ha en ekonomi på samma nivå som exempelvis BP, Örgryte och Trelleborg. Och ingen av de klubbarna har budget att slåss om damallsvenska medaljer.
Det kanske är så att Rosengård skall lägga pengarna på sin akademi framöver?
Jag skrev faktiskt en kommentar i våras om FC Rosengårds planer att med hjälp av herrlaget nå Europatoppen, med en del tankar lånade från en sportkrönika i Sydsvenskan. Poängen var att idén är orealistisk, då FCRs herrlag aldrig blir en angelägenhet för hela Malmö. Varför då skicka pengar från damlaget, som är etablerat i toppen sedan länge, och ändå har blivit en angelägenhet för många Malmöbor, även om publiksiffrorna är blygsamma? Det som också är slående i kommentarerna från dom inblandade är bristen på klarspråk. Therese Sjögrans ord om riktningsförändring som inte är i linje med hennes ambition saknar konkretion. Vad består denna riktningsförändring i, frågar läsaren sej? Även Caroline Segers kommentar ger fler frågor än svar.
Jag håller med föregående kommentar att konkurrensen från Malmö FF i staden är kvävande, och det gäller även för annan idrott än fotboll. Jag inbillar mej inte att malmöborna kommer springa benen av sej för att se MFFs damlag i damallsvenskan, men klubben har ekonomiska resurser som inga andra klubbar i landet kan mäta sej med. Risken finns att damallsvenskan inom några år kommer att vara ännu ointressantare sett till kampen om seriesegern, med samma lag som vinner år efter år. Att Malmö FFs damer kommer att vara lika chanslöst mot topplagen i Europa som herrlaget är en annan femma.
Jag förutsätter att det är FCK som ska gå in med pengarna för att få upp herrlaget till Allsvenskan
Mycket bra reportage om Rosengård Johan!
MFF försvann från damallsvenskan 2007 när man avvecklade damlaget som blev LDB och sen Rosengård (2013). Så de regerande mästarna på damsidan kommer ur MFF. Sluts cirkeln till sist genom att MFF åter blir det enda allsvenska damlaget i stan?
Tänk på att Malmö inte haft två allsvenska herrlag sen början av 1960-talet – över ett halvt århundrade sen. Malmö är ljusblått. Staden andas MFF. Vilket troligen gäller kommunledning, näringslivstoppar, myndigheter och allmänhet. Det är nog rätt lite syre kvar att andas till andra lag? Inklusive Rosengård.
Publikmässigt snittade MFF 697 i elitettan och Rosengård 937 i allsvenskan. Malmö hade dock den högre enskilde noteringen med 1,723 mot 1,609.
Senast rapporterade resultat är 2023 där Rosengård gjorde en förlust på 210,000 kr. på intäkter om 36,7 milj. kr. Det egna kapitalet var så lågt som 89,000 kr, varför man också hade en av de lägsta soliditeterna i serien på 2%. Skulle man tappa intäkter – sponsor eller Europapengar – behöver man således skära snabbt i kostnaderna (framför allt löner).
MFF gjorde en vinst på 1 milj. kr. 2023 mot intäkter på 444 milj. kr. Det egna kapitalet uppgick till 702 milj. kr. Soliditeten är bäst i fotbollssverige på 54%.
För en utomstående icke malmöit som är neutral i beskådandet av de två klubbarna, blir slutsatsen tydlig. MFF är totalt dominerande i staden. När man nu återuppväckt sitt damlag och nått allsvenskan så hotar man Rosengårds existens. Man kommer betala högre löner och högre transferersättningar plus bonusar. Kanske kommer man påverka inkomstströmmar negativt för Rosengård, genom t. ex. att sponsorer flyttar över till MFF för större exponering.
Herrsidan har bevisat i snart 55 år att det inte finns plats för två allsvenska lag (faktiskt inte ens för ett allsvenskt och ett superettanlag). De flesta blomster – aldrig så vackra – vissnar i skuggan av den blåa mastodonten.
Pingback: SLUTREA på Malmö IP – Kadowaki #9 som lämnar? | Hattrick
Mycket bra genomgång av mästarklubben där det lär vara hög stressfaktor i klubbhuset på Malmö IP. Nu tror jag inte att de blir ett mittenlag, utan några placeringar högre. Fönstret stänger inte förrän i mars.
Denne Roger Palmgren är unik:
Han säger att han varit förbundskapten för några landslag i Afrika, bl a Sierra Leone och Rawanda, inget bättre rankat än 125.
Han säger att han var nära jobbet som FK för Nigeria.
Han säger att han var vän med Svennis Eriksson.
Han har sparkats från Degerfors och Vasalund (div 2) som assisterande. Han har tränat Café Opera i div 7. Han har tränat div 3-laget Arezzoo i Italien, som ägdes av Catenacci, ägare av Operakällaren/Café Opera.
I Sierra Leone utspelades denna fantastiska historia med Palmgren i huvudrollen (från Offside): ”han (Palmgren) hade redan blivit kidnappad vid ett tillfälle av RUF-gerillan och förd till deras ledare Foday Sankoh. Den gången blev han installerad i ett flott hus med swimmingpool i trädgården där Sankoh berättade om sin ideologi. Gerillaledaren ville att förbundskaptenen skulle vara medveten om planerna med Sierra Leone. Efter två dagar kördes Roger oskadd tillbaka till sitt hotell.”
Hmmmm.
Palmgren handplockades av FCR-sponsorn, familjen Glennmo. Förstår bättre varför Damgaard slutade och varför Sjögran/Nilsson lämnade….Tror inte att Seger ställer sig först i kön för ett jobb i klubben.