Det är tidig lördag, och jag har nu kollat igenom Sveriges segermatch från Odense. Här är lite tankar.
Det började lite konstigt. För Sverige hade knappt haft bollen när man tog ledningen. Danskorna inledde nämligen med stort bollinnehav under de första fem minuterna. Man kom dock inte till mer än en hyfsad hörna. Utan man passade mest runt i egen backlinje.
Där snodde Stina Blackstenius bollen och ordnade på egen hand fram en vänsterhörna. Det var typ första gången Sverige var över mittlinjen. Och i andrafas på hörnan kom ledningsmålet. Hanna Bennison slog inlägget som Linda Sembrant styrde mot mål. Det var nog danska Stine Ballisager Pedersen som var sist på bollen. Men den hade nog passerat mållinjen utan dansk hjälp, så det är rimligt att Sembrant står som målskytt.
För mål blev det. Och det kom när matchklockan visade 5.59. Från det fick Sverige bett i presspelet. Man vann bollen högt flera gånger. Och mindre än två minuter efter målet var Filippa Angeldahl helt fri till höger i straffområdet. Hon hade så gott om tid att hon väl borde ha gjort 0–2. Men Växjömålvakten Maja Bay Østergaard kunde rädda Real Madridmittfältarens bredsida.
Någonstans är det ju rätt intressant att trots att Danmark leds av svenske Andreé Jeglertz och tidigare Sverigebaserade Johanna B Rasmusen, och således borde ha full koll på hur Sverige jobbar i presspelet, så lyckades man inte spela sig förbi. Det visar att man inte nödvändigtvis måste chocka motståndaren med nya grepp, utan att om man har ett väl inarbetat arbetssätt kan det funka utmärkt att spela helt utan överraskningsmoment. Det handlar bara om att göra det man tränat på tillräckligt bra.
Och jag tycker att de båda sittande innermittfältarna Hanna Bennison och Julia Zigiotti Olme ägde det centrala mittfältet under hela halvleken. Framför allt Zigiotti var väldigt aggressiv och vann många bollar. Det gjorde att man kunde ha överseende med att hon också rusade bort sig några gånger i sidled, och att hon slog bort några passningar.
Med dryga kvarten spelad fick Danmark till ett lite längre anfall. Det slutade med att tyska domaren Riem Hussein pekade på straffpunkten. Ett inlägg träffade Johanna Rytting Kaneryd, troligtvis på ena armen eller ena handen. Och Pernille Harder gjorde inget misstag från elva meter.
Spontant kändes straffen väldigt hårt dömd. Det konstiga var att det dröjde lång tid i tv-produktionen förrän man visade en repris på handsen. Även på den kändes det som ett hårt domslut eftersom händerna är väldigt nära kroppen.
Dessutom vänder Rytting Kaneryd sidan till. Och jag brukar hävda att man omöjligen kan anses göra sig större om man vänder sidan till. I varje fall är det ytterst få elitspelare som har så stor mage att de täcker större yta med sidan. Och det förändras inte av att en hand/arm möjligen sticker ut någon decimeter.
Men straff och mål blev det. Den nästföljande kvarten blev jämn och rätt chansfattig. Det var ändå Sverige som kändes spetsigast, och man hade två helt okej lägen när Stina Blackstenius sköt utanför och Fridolina Rolfö rakt på den danska målvakten.
Efter 32 minuter var det 7–4 i avslut i svensk favör. Personligen hade jag noterat svenskt 2–1 i 100-procentiga målchanser. Och strax efter hade Angeldahl ett distansskott i ribban.
I paus var det 1–1 i mål. Men spelmässigt gick halvleken ganska klart i svensk favör. Jag räknade alltså till 3–1 i 100-procentiga målchanser. Det var även svenskt 3–1 i hörnor och Sverige hade dessutom ganska många fler halvchanser än danskorna.
Man märkte verkligen inte att det var första halvleken för året, och första halvleken på länge mot ett kvalificerat motstånd.
Den andra halvleken var inledningsvis väldigt jämn. Man satt och väntade på att något lag skulle koppla ett grepp. Det blev Sverige.
Klockan hade passerat 53 minuter med 15 sekunder när Magdalena Eriksson lyfte en boll i djupled mot Blackstenius. Anfallaren tog emot med bröstet och stötte sedan bollen i sidled med högerfoten. Det blev en perfekt framspelning till Fridolina Rolfö, som tog med sig bollen på första tillslaget och smällde in den vid bortre stolpen med tillslag nummer två. Ett riktigt klassmål.
I det läget hade Sverige 10–5 i avslut. Det var med andra ord välförtjänt sett till helheten, även om det kom lite oväntat i ett läge där match stod och vägde.
Ledningsmålet gav Sverige energi, och det följdes av sju–åtta starka minuter. Men där vi inte kom till den där riktigt vassa målchansen.
Efter att matchklockan passerat 60 blev det alltmer Danmark. Plötsligt slutade den svenska pressen att bita. Hemmalaget försökte få till ett energitillskott genom ett trippelbyte i 65:e minuten. In kom trion Sofie Svava, Katrine Kühl och Amalie Vangsgaard och spelet flyttades till den svenska planhalvan.
Men även om Danmark hade bollen så lyckades man inte få till ett sådant tryck att man kom till klara målchanser. Även om det svenska försvaret stod närmare eget mål låg alla rätt och man höll länge danskorna borta från Jennifer Falks straffområde.
Det var först när det återstod sex–sju minuter som det började bli lite nervöst. En uddamålsledning är ju ingen stor marginal. Och när Falk missade en inspark fick inhoppare Vangsgaard ett fritt läge till höger i det svenska straffområdet. Skottet gick dock rätt långt utanför. Och det skulle visa sig bli Danmarks bästa kvitteringschans.
Trots att Falk var lindad kring högerlåret och verkade ha problem med att slå till bollen så lyckades svenskorna stå emot under slutminuterna samt under drygt sex minuters tilläggstid. Det blev tre välkomna och rättvisa poäng. Totalt sett var Sverige det vassare laget. Jag räknade till 4–2 i svensk favör i klara målchanser, så 2–1 var högst rimliga siffror.
Risken känns väl uppenbar att Falk inte kan spela i Wales. Det känns högst troligt att Tove Enblom kan få göra sin blågula debut på tisdag. Kul för henne.
Det mest anmärkningsvärda som hände i slutminuterna var nog ändå att lagkapten Magdalena Eriksson klev fram i en närkamp och sänkte sin sambo, den danska lagkaptenen Pernille Harder. Och att de strax efter brottades i danskt straffområde i samband med en hörna.
Kollar man övriga resultat från fredagens Nations Leaguematcher så noterade jag att Elisabet Gunnarsdottir var väldigt nära en jätteskräll i sin första match som belgisk förbundskapten. Hennes lag ledde med 2–1 borta mot världsmästarna Spanien efter 90 minuter. Men spanjorskorna gjorde två mål på övertid och vann med 3–2. Bittert för Belgien. Och för den tidigare Kristianstadstränaren.
I övrigt vann Italien som väntat hemma mot Wales i den svenska gruppen. Det blev dock bara 1–0, något som indikerar att Sverige kan få en tuff uppgift borta mot walesiskorna på tisdag.
En liten skräll såg vi i Portimao på Algarvekusten. Där fick Portugal 1–1 mot de regerande Europamästarinnorna från England. Kryss blev det också mellan Nederländerna och Tyskland, fast där var siffrorna 2–2.
En blogg om internationell damfotboll 
Danskorna var oväntat uddlösa. Svenskorna såg pigga ut. Chris Härenstam var i sändningen otroligt entusiastisk över matchen. Det är han ju alltid även om det blir 0-0 i en C-lagsmatch en sen tisdagskväll i spöregn. Men denna gång hade han lite fog för det. Bägge lagen släppte på bromsen i olika skeden av matchen.
Jag noterar dock att Sveriges byten inte gav någon vidare effekt. Sista 30 hade Sverige det väldigt tufft att få fast bollen och man tappade den direkt. Tycker andra halvlek var hafsig och det intrycket hade jag under hela matchen. Tycker både Danmark och Sverige kändes trubbiga framåt men Sverige vann ändå rättvist till slut.
Min teori om hängslen och livrem stämde väldigt väl. Kullberg byts in istället för Cato på mittfältet och det säger väl allt. Vi avslutar matchen med 8 spelare som är över 30 vilket märktes då vi saknade speed. Kändes som Asllani och Jakobsson hade det lite svårt med tempot. Det blir tydligt för mig att Gerhardsson inte litar på sina yngre spelare.
Jag blir lite förbryllad att man inte går mer på spelarnas form istället för gamla meriter. Amanda Nilden, Evelyn Ijeh, My Cato och även Matilda Vinberg har alla sett pigga ut den senaste tiden men de får ändå aldrig en ärlig chans. Jag tror många börjar tappa tålamodet om man säger så. Det är slöseri med talang att inte ge dessa spelarna chansen då jag tror de flesta kan se att de är bättre än många av de äldre numera. Med Nilden, Ijeh och Vinberg på planen under den sista halvtimmen tror jag Sverige hade haft betydligt större möjligheter att få fast bollen. Att Amanda Nilden har spelat 0 minuter de 4 senaste matcherna övergår mitt förstånd. Jag räknar med att Sandberg kommer in till nästa samling när hon nu börjar spela mer matcher för PG verkar inte alls tro på Nilden.
Kanske är fel match att testa de mer orutinerade? Bortaplan, rivalmöte, dålig plan, inte jättebra domare, hyfsat viktiga poäng, spelet stämmer inte i andra.
Grejen är väl att man inte ens testade några av de yngre mot Serbien på hemmaplan när allt redan var avgjort. Då skulle tvunget JRK och Rolfö med flera starta igen. Där hade det varit ett perfekt tillfälle att ge Nilden och Wijk chansen till exempel i backlinjen eller några andra offensiva spelare. Ijeh är stundtals helt dominant i Serie A och att hon heller inte får några minuter alls är väldigt tråkigt.
Jag vet inte när man ska testa nya spelare om inte nu? Angeldahl funkade inte speciellt bra som tia, hon hamnade ofta i samma ytor som när hon är 8:a. Varför inte prova Ijeh där eller flytta in Rolfö? Andersson slog bort massvis med passningar och hörnorna var inte super heller. För mig är Nilden betydligt bättre och borde starta på ren form. Asllani och Jakobsson såg ut att ha svårt med tempot.
Jag hade nog vänt på diamanten på mittfältet och spelar Zigiotti som sittande och sedan ha Bennison och Angeldahl som två åttor. Just nu är det våra bästa mittfältare om de får spela där de är som bäst. Jag har svårt att se hur Asllani ska kunna spela ett helt mästerskap på hög nivå och Kafaji spelar ju mest som ytter i Arsenal. Vi har ingen 10:a som håller högsta nivå för tillfället. Vi har även Rubensson som också är en stark mittfältare ifall hon hittar formen. Just nu ser jag mittfältet som vår starkaste lagdel där alla håller en jämn och hög nivå. I mina ögon är vår bästa backlinje Lundkvist-Björn-Eriksson-Nilden och den håller också hög klass men de får ju aldrig spela ihop.
Jag håller med dig om bytena och spelarna du nämner, framför allt kring Nildén. Det är obegripligt att hon inte får några minuter. Varje gång jag ser henne i Tottenham så är hon bland de bästa på planen.
Hon är ju dessutom en spelartyp som Gerhardsson borde gilla vilket gör allt ännu svårare att förstå. Vad är det som gör att han inte litar på henne? Som du säger presterar hon i varje match och kan egentligen inte göra så mycket mer. Att en Jonna Andersson startar när hon är i försäsong säger väl allt.
Man ska inte krångla till det. Jonna spelar pga rutinen och hörnorna.
Nästan alla tränare som tränat ett lag länge håller fast vid sina gamla trotjänare (för) länge. De har utvecklat personliga relationer och jag tror de blir lite förblindade av att dessa spelare historiskt levererat och det är då svårt att säga att nu får någon annan ta över.
Du är spot on tror jag och av samma anledning ska Caroline Seger inte vara med i ledarstaben i landslaget förrän efter en generationsväxling är genomförd. Hon kommer ändå känna flera av spelarna som nu varit precis utanför, runt om men det är inte på sådant sätt som med merparten av dagens trupp.
Kan så vara fallet, men personligen tror jag Sverige tjänat på att ha den erfarenheten i laget under mästerskap. Tycker det funnits en stark laganda i Sverige, jämför med tex Frankrike och Norge, som har tjänat oss väl och jag tror trotjänarna starkt har bidragit till den.
Måste säga att Sverige är väldigt tunga och vassa framåt. Tycker vi ofta är lite som Kanada i hockey. Inget nonsens och effektivt spel. Finns det något lag som är så tunga på fasta situationer?
Sverige måste verkligen vara ett otroligt jobbigt lag att möta. USA brukar också vara starkt på fasta. Precis som Sverige har de flera spelare som är starka i luftrummet. Men jag skulle nog säga att Sverige och USA är bäst.
Sedan finns det förstås nickspecialister som kan ställa till det även för svenskor och amerikanskor. Spelare som Wendie Renard, Vanessa Gilles, Alexandra Popp och Glodis Perla Viggosdottir har nog alla lag respekt för i samband med fasta situationer.
Tänkte också på USA, men blev osäker på om jag tänkte på dagens eller gårdagens version. Men de har ju alltid den rätta attityden i iallafall och försöker spela en rak fotboll.
.
Det kan vara så att jag också lever kvar i det gamla. För det har ju hänt mycket i USA:s trupp de senaste två åren. De har ju både tappat Megan Rapinoes högklassiga leveranser på inläggsfrisparkar och hörnor plus vassa huvudspelare som Julie Ertz och Alex Morgan. Så det är möjligt att USA är svagare nu än för några år sedan.
Men mot Colombia såg jag Catarina Macario slå bra hörnor, och man har ju minst en nickstark spelare i Lindsey Heaps (tidigare Horan).
Heaps ja, där hade man heller inte hängt med :).Tänker mest på Abby Wambach när jag tänker på nickstarka amerikanskor. Till skillnad från tex Renard, som mest känns som hon gör 3-4 mål mot typ Thailand , så får jag för mig att Wambach mål var mer matchavgörande.
Jag såg för övrigt att Hanna Bennison gjorde sin 50:e landskamp igår. Man glömmer lätt bort att hon redan har tagit både OS-silver och VM-brons. Hon har varit med längre än JRK till exempel.
Hittills får man väl säga att höjdpunkterna är projektilen mot Schweiz i EM och straffen mot USA i VM. Plus hela det senaste halvåret då hon har varit en av de bästa i Sverige i match efter match. En sak som slår mig är att hon ofta kliver fram i viktiga lägen och har under den senaste tiden börjat ta ett större ansvar på planen i både landslag och klubblag. Hon behärskar alla rollerna på mittfältet och är en dröm för en tränare att ha i sin trupp.
Hon gör kanske inte så stort väsen av sig utanför planen och det är förmodligen därför hon flyger lite under radarn. Hon låter istället tassarna tala! I SVT:s sändningar pratar man bara om Zigiotti och Angeldahl men jag tror knappt de nämnde Bennison som jag tycker var den bästa av dem tre. Hon är bollvinnare och kreatör i ett.
Nannskog hyllade Bennisons assist till 1–0-målet flera gånger. Men annars var det rätt tyst om henne.
Jo det gjorde han visserligen men känslan var att fokus redan från början av sändningen var på Zigiotti och Angeldahl. Jag menar väl mer på att Bennison gjorde många andra bra saker förutom vid målet.
Undrar om Danmark vinner returen
Hävdar med en dåres envishet att de godtyckliga handsreglerna är en skam för fotbollen. De skrevs av de gubbar som i det forna viktorianska England skapade sporten. Inte ens med moderniteter som VAR kan vi undkomma horribla domslut när det handlar om hands. De enda fall regeln har sitt berättigande är om bollen medvetet stoppas eller boxas bort. Hjälper nu inte den ofrivilliga syndabock som spelar med händerna på ryggen eller i fickorna. Nej, fy f-n för denna mossiga kvarleva från en svunnen tid. Fotbollsvärlden måste någon gång göra gemensam sak för att ändra på absurditeterna.