Som ni säkert märkte var det nyligen ett ovanligt långt uppehåll här i bloggen. Det var en period där det hände ett par intressanta saker. Saker som jag ändå tänkte kommentera. I vissa frågor brukar man ju säga bättre sent än …

Den största nyheten var väl ändå att förbundet presenterade Peter Gerhardssons efterträdare som svensk förbundskapten. Jag var på Borås skidstadion för att bevaka SM-sprinten på längdskidor när utnämningen av Tony Gustavsson blev officiell.

Vi var en handfull damfotbollsreportrar som jobbade där på skidstadion. Och jag kan inte säga att vågen rullade i den mixade zonen. Men det gräts inte heller några tårar. Man kan väl säga att det rådde en slags försiktig tveksamhet. Och det är väl där jag också befinner mig.

Det lilla jag har träffat Gustavsson så har han varit väldigt trevlig. Och jag är övertygad om att han har enormt stora kunskaper om fotboll. Däremot känner jag inte att det är självklart att han kommer att göra succé som svensk förbundskapten.

En annan stor händelse de senaste veckorna var att klubbarna röstade ner den storsatsning på svensk damfotboll som sammanslutningen Womens Football Group (WFG) ville göra. Ni har säkert läst om den här gruppen som under en period av 25 år ville investera 275–300 miljoner kronor i svensk damfotboll. Den större delen av pengarna – 150–200 miljoner kronor – skulle ha investerats under de två–tre första åren och skulle gå direkt till EfD och elitklubbarna.

Upplägget stötte på tung kritik från supporterorganisationen och upplägget röstades alltså ner.

Personligen är jag splittrad i frågan. Att låta en yttre aktör hantera ligornas kommersiella rättigheter över 25 år är ju inget man jublar över. Samtidigt är det lätt att se att damfotbollen på egen hand inte har lyckats jobba fram det där lyftet för de inhemska ligorna som det har drömts om i minst tio år.

Blickar man tillbaka så tog damallsvenskan ett stort kliv rent intressemässigt i början av 2000-talet. Vid millenieskiftet hade seriens publiksnitt aldrig varit över 300 åskådare. Men 2003 var det uppe på 933 och året efter noterades fina 1127 åskådare per match i vår högsta serie. Då pekade kurvar uppåt med en väldigt positiv lutning.

Det jobbiga är att publiksnittet från 2004 fortfarande är tidernas högsta. Att kurvan blev en rätt rak linje, som pekat svagt neråt. Vår högsta serie har stått och stampat i drygt 20 år. I fjol var det exempelvis bara 863 personer i snitt som såg de damallsvenska matcherna. Och då bestod ändå serien till hälften av så kallade dubbelklubbar som även har elitlag på herrsidan, och därmed omges av större engagemang än de rena damfotbollsklubbarna. Men det hjälpte alltså inte för att ens nå över tusen personer i publiksnitt.

Ett problem ligger förstås i att EfD och många av de damallsvenska klubbarna har väldigt små marknadsföringsbudgetar. I den satsning som WFG ville göra ingick att det skulle anställas mellan fem och åtta personer hos EfD som bara skulle jobba på att marknadsföra damallsvenskan och elitettan. Det känns ju absolut som något välkommet.

Överhuvud taget känner jag mig alltså splittrad. Upplägget över 25 år är inget man jublar över. Samtidigt är det ett otroligt tungt slag för svensk damfotboll att gå miste om den här satsningen. För det är ju tyvärr inget som talar för att EfD kommer att kunna göra något liknande på egen hand. Tvärtom har man ju längtat efter att det skall komma in någon som både kan och vill sälja in svensk damfotboll.

Det uteblivna avtalet är ju framför allt ett tungt slag för de rena damfotbollsklubbarna. De hade mått väldigt bra av de här pengarna. Men det finns ju frågetecken även inom dubbelklubbarna. Kollar man de lite mindre så verkar ju Trelleborgs FF ha dragit i handbromsen på damsidan. Och i förra veckan skrev Norrköpings Tidningar att IFK Norrköping ser ut att gå back med kring 40 miljoner kronor för fjolåret. Vad innebär det för damlaget?

Jag läste att Olof Lundh kallade WFG:s upplägg för ett ”galet dåligt avtal”. Samtidigt skrev han:

”Det värsta är att alternativet: att stå utan pengar, är nästan lika illa”.

Han tyckte att EfD borde förhandla om avtalet så att det blev kortare tid eller större summor. Det förslaget till nästa steg i den här frågan köper jag rakt av.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Häckens Carly Wickenheiser är uttagen i Kanadas landslagstrupp den här veckan. Jag lanserade ju den hårt arbetande mittfältaren för vårt svenska landslag i fjol. Men Kanada hann alltså före.

Kanada är för övrigt i Spanien och spelar Pinatar cup mot Kina, Mexiko och Taiwan. Wickenheiser fick spela 45 minuter i 1–0-segern mot Kina.

I USA har det nu spelats två omgångar i She Believes cup. USA och Japan står på två segrar vardera, och det är framför japanskorna som har imponerat stort. De har vunnit med 4–0 mot Australien och med 4–1 mot Colombia. USA har också vunnit, men med mindre siffror. Det blir väldigt intressant att se hur det går i finalen natten mot torsdag.

I nattens match spräckte Momoko Tanikawa – har ni hört talas om henne? – nollan med ett läckert långskott redan efter 17 sekunder. Det är drömmål väl värt att se. Tanikawa hade även ett assist i åttonde minuten. Efter paus var en viss Maika Hamano – har ni hört talas om henne? – iskall när hon placerade in bollen till 3–1. Se målen här:

Det är för övrigt rätt många nya namn i USA:s landslag. Tre som fått mig att haja till är Sophia Wilson, Lindsey Heaps och Lynn Biyendolo. Det har dock visat sig att det inte handlar om några nykomlingar, utan att de olympiska mästarinnorna Sophia Smith, Lindsey Horan och Lynn Williams numera har nya efternamn. Det kommer att ta ett litet tag att vänja sig, men som vanligt kommer man snart att ha svårt att minnas vad de hette innan de gifte sig. Biyendolo blev för övrigt målskytt direkt i matchupptakten i 2–1-segern mot Australien.