Som jag skrev i förra inlägget var alltså gårdagens match en fantastisk helhetsupplevelse. Det var på alla sätt den bästa reklam svensk damfotboll kan få.
Personligen deltog jag inte i uppladdningen vid Fanzone, utan jag kom dit en kvart innan samlingen för supportermarschen mot arenan. Men medan fanzonerna i Luzern och St Gallen har varit budgetvarianter är det en stor och fin fanzone här i Zürich. De har bland annat en stor bildskärm där de visar matcherna.
Som vanligt på damfotboll laddar båda lagens supportrar sida vid sida. Eller när det är supportermarsch tågar de efter varandra. Tyskland gick först. De hade dessutom sin fanclubs dubbeldäckare på plats, som rullade först. Jag gick en bit bak i det svenska ledet och hörde förstås inte tyskarna. Och jag vet inte om det fanns något att höra.
De svenska supportrarna hördes däremot. De första 20 minuterna rullade ”Här kommer hjältarna från Sverige” konstant. Och sedan fortsatte det att konstant rulla ramsor och sånger under marschens övriga 40 minuter.
Det stod mycket folk längs de gator vi gick på. Och jag såg flera tyska fans som spontant applåderade den svenska sånginsatsen. Jag såg också såväl poliser, tyskar som schweizare som klappade med, eller till och med försökte sjunga med.
Det fanns många skäl till glädje. I marschen vandrade alla generationer, alla åldrar. De drivande i den svenska klacken är kvinnor. Och bakom sig har de i första hand familjer och tjejgäng i olika åldrar. Familjerna kännetecknas av att de består av minst en dotter, ofta flera. Man ser på småtjejerna att de njuter av miljön – att landslaget är något att samlas kring, och sikta mot.
Men där finns även en hel del män, både äldre och yngre. Efter marschen fick alla vila sina röster i nästan 90 minuter. Sedan höll klacken igång under alla matchens 95 minuter, plus de tio minuter där man hyllade laget.
Det var som om upplägget var skräddarsytt för mig. Det var rakt igenom kärlek till egna laget. Jag slapp att höra den tröttsamma ”Kanna på”, och framför alla slapp jag höra hugg mot motståndare. Här skall sägas att jag aldrig har hört damlandslagets klack gå över gränsen. Men jag kan tycka att det är onödigt att dra igång sånger som ”Danmark åker ur” och liknande. Man bryr väl sig inte så mycket om vilka som åker ur. Det viktiga är ju att hjälpa det egna laget att gå vidare.
Och hjälpte det svenska laget gjorde verkligen klacken igår. Som jag skrev i förra inlägget hade Tyskland ett stort numerärt överläge. Men det var ändå den svenska klacken som ägde läktarna på Letzigrund. Klacken fick till en otrolig fullträff.
Nu satt jag ju mitt i klacken, vilket förstås påverkar. Men känslan var ändå att stödet från läktaren vara det bästa någonsin för landslaget – inklusive alla hemmamatcher. Jag såg i Aftonbladet att Peter Gerhardsson var inne på samma linje. Och han har ju varit på fler landskamper än jag de senaste åtta åren…
Zürichs största arena är för övrigt inte gjord för fotboll, utan för friidrott. Man håller ju årligen stora galan Weltklasse. Jag satt på en av de bakre bänkraderna bakom ena målet. Det innebär att jag kanske hade 70 meter till planen. Och således ytterligare drygt 100 till bortre målet.
I första halvleken anföll Tyskland åt vårt håll. Vi såg alltså mycket bra hur illa ute det svenska laget var i början. Däremot var det omöjligt att se detaljer i det andra straffområdet. Exempelvis är jag rätt säker på att ingen på den svenska klacksektionen uppfattade att Carlotta Wamser tog med hands, och att Sverige fick straff.
Jag fattade ingenting när det kom upp ett rött kort på Wamser på storbildsskärmen. I och för sig undrade man lite över hur någon lyckades rädda Fridolina Rolfös skott.
Nu har jag kollat igenom början av matchen igen. Man var ju lite nyfiken på ljudet från läktarna. Och även om arenaljudet är lågt på Viaplays sändning noterar jag att man hör den svenska sången. Däremot hör man inget från de många tyskarna. Från min position hörde jag den tyska klacken tre gånger. Det var vid nationalsången, vid 1–0-målet och när Klara Bühl hetsade sina fans efter att Tyskland fått en hörna i den andra halvleken. I det sistnämnda tillfället kändes gruppen redan avgjord.
Men fotbollsmässigt såg det inte bra ut från start. Tvärtom undrade man vad som hände. Det höll på att smälla direkt. Och redan efter 92 sekunder det det varit två bra tyska chanser.
Efter 6.43 tvingades vi stryka den svenska EM-nollan. Apropå baklängesmålen är det ändå värt att notera att vårt lag höll nollan längst, och fortsatt är det som släppt in minst mål. Frankrike och England är närmast på två vardera. Fast de har ju bara spelat två matcher.
Vid 1–0-målet reagerade jag redan på plats över hur passiv vår backlinje var i förstaläget, där en felvänd Lea Schüller helt ostört fick ta emot och vända upp mot fallande svenska backar. När hon sedan spelade vidare ut till Carlotta Wamser på högerkanten var både vår backlinje och vårt mittfält steget efter hela vägen tills Jule Brand hade rullat bollen förbi Jennifer Falk.
Det kan möjligen ha varit så att den tyska farten de första minuterna skrämde våra backar. För normalt skulle Nathalie Björn ha klivit upp och stört Schüller i förstalaget, och då hade tyskorna knappast kunnat anfalla med sådan fart.
På plats satt jag just och funderade över vad det var som gjorde att Tyskland kunde komma med sådan fart gång på gång. Och jag noterade några fina tyska spelvändningar som satte upp deras snabba kantspelare både en mot en och någon gång även två mot en. Kvaliteten på de där spelvändningarna sjönk dock efter 20 minuter. Sannolikt berodde det på justerat, och bättre svenskt presspel som gjorde att tyskorna fick mindre tid på sig.
Men tillbaka till matchupptakten. Det lilla hopp man hade efter tio minuter var att man ändå såg att det gick att skapa chanser mot tyskorna. Framför allt kändes det som att vår starka högerkant direkt fick ett övertag på det tyska vänsterförsvaret. Smilla Holmberg gav exempelvis Kosovare Asllani ett kanonläge efter drygt två minuter.
Samtidigt som målet gjordes på den svenska vänsterkanten var min upplevelse att det ändå var vår högersida som hade det allra jobbigast i början. Faktum är ju att Stina Blackstenius kvittering i tolfte minuten kom som en omställning efter ett anfall där Klara Bühl först rundade Holmberg. Det där 1–1-målet var ju verkligen otroligt viktigt för den förändring av matchbild som skulle komma.
Men Tyskland hade ett jätteläge till 2–1 efter 17–18 minuter när Bühl gick förbi Holmberg och sköt ett lågt skott som Jennifer Falk gjorde en fin – och väldigt avgörande räddning på. För mål är viktiga, och det vände matchen att Sverige fick matchens tredje mål.
Från min position på läktaren var det omöjligt att förstå hur Smilla Holmberg lyckades få in det där svenska ledningsmålet i den 25:e minuten. Efter att ha kollat repriserna är det ganska klart att vår högerback hade en hel del flyt när hon fick Sarai Linders försök till brytning på foten, och bollen styrdes upp i nättaket. Även det målet var förstås otroligt viktigt för svensk del. Trots att Tyskland hade gjort en kanonstart var det svensk ledning efter drygt halva den första halvleken.
Apropå matchtid är det för övrigt en annan detalj där Uefa kan göra mycket bättre ifrån sig. På arenorna är den enda klockan vi åskådare har tillgång till den som rullar på storbildsskärmarna. Och när de skärmarna är 150–200 meter bort finns det inte en chans att se tiden. Jag löste det genom att starta klockan på mobilen under den första halvleken. Det glömde jag däremot efter paus, så där hade jag ingen koll på tiden.
Efter det svenska ledningsmålet tog vårt lag över kommandot. Vi hade hjälp av att den tyska målvakten Ann-Kathrin Berger tog stora risker, och flera gånger slog farliga passningar. Berger hade för övrigt fått kritik i Tyskland redan innan matchen för att hon tar för stora risker i spelet med fötterna. Den kritiken lär inte ha minskat.
Sverige hade ett par chanser att göra 3–1 innan den där matchavgörande utvisningen efter en halvtimma. Bland annat fick ju Johanna Rytting Kaneryd ett superläge när Berger missade en passning. JRK är verkligen jättebra i EM. Men det är fortfarande stor variation på slutprodukterna. I det tre mot ett-läge hon fick höll inte passningen tillräcklig klass. För övrigt borde hon aldrig ha passat, utan gått på eget avslut.
Men bara sekunder senare fick hon en ny chans, och då serverade hon jubilaren Fridolina Rolfö – som gjorde sin landskamp nummer 100 – den passning som ledde till den tyska utvisningen. Efter att Rolfö säkert placerat in den efterföljande straffen var matchen avgjord. Tysklands stora hot, de båda yttrarna Bühl och Brand fick lägre utgångspositioner, och vållade inte längre några större problem för det svenska försvaret. Och Sverige spelade snyggt av matchen.
Det sista målet var väldigt snyggt. Madelen Janogy stod för ett piggt inhopp, och slog ett väldigt bra inlägg som Rytting Kaneryd volleypassade vidare till Lina Hurtig. Den sistnämnda såg närmast nonchalant ut när hon lugnt satte bollen vid stolpen. Om någon var rädd att matchen skulle vända igen så försvann den rädslan i det ögonblicket. Och den stora svenska festen drog igång.
En blogg om internationell damfotboll 
Spitting image? Tyska målvakten Berger är förvillande lik målvakten Emma Lind (från Vadstena) som bl.a spelat i Roma och IFK Norrköping, där hon fick mimimal eller ingen matchtid alls.
Kan Tyskland komma tillbaka? Tyskland föll med 0-3 mot Island strax innan OS i fjol men kom tillbaka och slog Spanien med 1-0 i tredje prismatchen. Men det ser annorlunda ut nu känns det som
Jag kan tänka mig att både Frankrike och England inte har något emot att komma tvåa i gruppen. Det är lite av en nitlott att vinna gruppen.
Frankrike såg ut att försöka maska sig till andraplatsen här i Basel. Men när man kände att man istället riskerade att maska sig ur turneringen tvingades man gasa – och vinna gruppen.
Innan vi sågar Tyskland för mycket så får man ändå uppmärksamma att de senaste matcherna innan matchen igår blev det 0-0 2023 och matchen innan 2020 vann Tyskland med 1-0 i Algarve Cup. Sverige hade alltså inte gjort mål på Tyskland i det två föregående matcherna. Men igår var det öppen autostrada för svenskorna i det tyska försvaret