Det har gått drygt tolv timmar sedan Sverige åkte ur EM. Och den chock man kände i natt har övergått i en ganska stark känsla av att det här var otroligt onödigt. Och att den här förlusten kommer att svida länge.
Det var ju inte så här som eran Peter Gerhardsson skulle sluta. Sverige skaffade sig matchboll, på matchboll, på matchboll mot ett England som inte imponerade speciellt mycket.
Jag har inte sett om matchen ännu, jag har bara kollat på målen. Vi i den svenska klacksektionen satt ju på fel kortsida i går. Alla mål, och straffläggningen gjordes framför den engelska sektionen, alltså 150–170 meter bort från oss. Så det var svårt att uppfatta detaljer på plats. Jag förde inte heller några anteckningar, men i minnet har jag 8–5 i klara målchanser till Sverige över 120 minuter. Det blir intressant att se hur väl det stämmer med verkligheten när jag kollar om matchen.
Apropå klacken dominerade Sverige återigen på läktarna. Inte till antal, för det var säker fem gånger så många engelska supportrar på plats. Men det var inte vid många tillfällen man hörde de engelska fansen. Det var i princip vid målen, nationalsången och när de firade med ”Sweet Caroline” efter segern.
Den svenska klacken jobbade på bra. Men känslan är ändå att den inte nådde upp till samma nivå som mot Tyskland. Redan under marschen från fanzone till arenan kände man att det var väldigt många nya supportrar på plats, som inte kunde sångerna.
Vid marschen inför Tysklandsmatchen hade klackledarna spridit ut sig på ett bra sätt i tåget, vilket gjorde att folk snabbt lärde sig sångerna, och att hela tåget sjöng samma sång/ramsa. Så var det inte den här gången, utan det sjöngs olika sånger/ramsor i olika delar av tåget.
Men totalt sett har ändå klacken gjort ett suveränt EM – och tar ett odiskutabelt guld. Inga andra supportrar i det här mästerskapet har ens varit i närheten av lika bra som de svenska.
På uppvärmningen oroades jag lite av att de svenska anfallarna knappt gjorde några mål på sina avslut. Exempelvis missade Stina Blackstenius i princip varenda skott. Jag funderade lite vad det kunde tänkas innebära.
Det visade sig vara helt ovidkommande. För när matchen startade var Sverige grymt påkopplat. Man chockade England med det fina presspelet, och första halvleken var på det stora hela femstjärnig från svensk sida. Allra bäst var Nathalie Björn, som väl inte satt en fot fel?
Även om vårt lag i de andra halvleken periodvis föll tillbaka lite väl långt i 2–0-ledning så tilläts inte England skapa målchanser. Jag skall inte säga att jag var helt trygg på läktaren, men känslan var ändå bra. Sverige hade ändå kontroll.
Dock hade jag i bakhuvudet var hur det engelska laget förvandlades av lite medgång i öppningsmatchen mot Frankrike. Från att ha varit dött och uselt i 80 minuter i den matchen blev The Lionesses plötsligt glödhett efter reduceringen. Och man var nära att kvittera mot fransyskorna.
Därför kom oron efter 78.30. Det var då som Chloe Kelly fick lite för mycket tid på sig att sikta in sitt inlägg mot bortre stolpen. Där hade Lucy Bronze smugit upp bakom ryggen på en bolltittande Madelen Janogy. 2–1 var ett faktum. Och England hade fått den medgång de behövde.
För det dröjde bara 1.45 förrän det även var kvitterat. Återigen var det Chloe Kelly som låg bakom målet. Hon vann en duell mot Smilla Holmberg och via Alessia Russo nådde hennes inlägg högerfoten på Arsenals 19-åriga forwardstalang Michelle Agyemang, som för övrigt varit utlånad till Brighton den senaste säsongen.
På tilläggstiden räddade Holmberg i sista stund när Russo hade ett öppet läge. Det var Englands chans att avgöra. För i förlängningen var det återigen svenskt övertag.
Men det blev som bekant straffar. Där är känslan att Sverige har lite för många spelare som inte vill kliva fram. I basket pratar man mycket om att ge sig själv chansen att vinna. Och när den chansen kommer måste man älska situationen – och våga att misslyckas.
I natt när jag kom tillbaka till mitt boende här i Zürich kunde jag inte undgå att titta tillbaka på tidigare svenska straffläggningar. Vi har haft tre sådana i stora sammanhang på fyra år efter pandemin. Och även om vi vunnit en av matcherna är statistiken tyvärr usel.
Det har liksom inte hjälpt att vi har haft två lysande straffmålvakter i Hedvig Lindahl och Jennifer Falk. Falk räddade alltså fyra straffar i går. Det är makalöst. På alla sätt en prestation av högsta världsklass. Och en klarare femma i betyg på en målvakt får man leta efter. Ändå förlorade vi.
Kollar man de här tre straffläggningarna så kanske det inte är överraskande. För våra straffläggare har ju inte hållit måttet. På 20 straffar har det bara blivit nio mål. Och det värsta är inte att vi missat elva straffar – det är att sex av dem inte ens gått inom ramen.
Man har naturligtvis inte slagit en bra straff om motståndarens målvakt kan rädda. Men man har åtminstone haft chansen att göra mål. Den chansen finns inte om man slår sin straff över, utanför eller i målramen. För mig är det därför ett grundkrav att straffar slås inom ramen.
Här är statistik från Sveriges tre stora straffläggningar efter pandemin:
2021: OS-final mot Kanada
Förlust med 3–2 efter straffläggning i sex omgångar.
Mål (2): Nataiie Björn och Olivia Schough.
Räddade av Stephanie Labbé (2): Anna Anvegård och Jonna Andersson.
Totalmissar (2): Kosovare Asllani och Caroline Seger.
Svensk målvakt: Hedvig Lindahl gjorde två räddningar och fick se en straff gå i ribban.
2023: åttondelsfinal i VM mot USA
Vinst med 5–4 efter sju omgångar
Mål (5): Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Hanna Bennison, Magdalena Eriksson och Lina Hurtig.
Räddade av Alyssa Naeher (1): Rebecka Blomqvist.
Totalmiss (1): Nathalie Björn.
Svensk målvakt: Zecira Musovic gjorde ingen räddning, men fick se två straffar gå över och en i stolpen.
2025: kvartsfinal i EM mot England
Förlust med 3–2 efter sju omgångar
Mål (2): Julia Zigiotti Olme och Nathalie Björn.
Räddade av Hannah Hampton (2): Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson.
Totalmissar (3): Magdalena Eriksson, Jennifer Falk och Smilla Holmberg.
Svensk målvakt: Jennifer Falk gjorde fyra räddningar. Men totalmissade alltså sin egen straff.
Vi tar det igen. På 20 straffar har Sverige bara gjort nio mål. Och nästan var tredje straff har inte ens träffat inom målramen. Det är ingen rolig läsning.
När det gäller valen av straffläggare förstår jag att Peter Gerhardsson går efter vilka han sett vara bäst på träning. Jag kan inte säga att jag upprördes av att Jennifer Falk fick lägga den femte straffen. Min uppfattning är att målvakter i allmänhet är väldigt bra på att slå straffar.
Däremot reagerade jag när Smilla Holmberg skickades fram för att lägga den sjunde. Men jag accepterar resonemanget om att hon är en av de bästa straffläggarna, så jag kan inte säga att jag rasar mot det beslutet.
Däremot tycker jag att Gerhardsson bidrog till att få det här onödigt snöpliga slutet på sin fina tid som förbundskapten. Precis som mot Danmark tycker jag att han gjorde några konstiga byten. Jag tyckte att Hanna Lundkvist var väldigt bra, och förstod inte varför hon fick gå av. Jag förstod inte heller det andra bytet på högerkanten, där Johanna Rytting Kaneryd byttes mot Sofia Jakobsson. Det är tyvärr ett tag sedan Jakobsson gjorde en riktigt bra landskamp. Det var även väldigt konstigt att man inte bytte in en straffläggare när Stina Blackstenius klev av.
Gerhardsson pratar gärna om slutelvan. Även om den gjorde en bra förlängning så höll hans sista slutelva inte samma nivå som startelvan. Och det gjorde att vi missade vår första matchboll. De andra missades från straffpunkten.
En blogg om internationell damfotboll 
Alla är fokuserade på straffläggningen, jag undrar mest två andra saker; varför var Filippa Angeldahl så blek? Tappade boll ofta, slår jättemånga felpassningar. Kanske var England ännu tätare på henne än de tidigare motståndarna, men jag kan bara konstatera att hon inte var lyckad i går. Nu kommer någon skriva att hon genom att vinna närkamper låg bakom Sveriges två mål. Kanske det, jag har inte orkat titta på repriserna på målen.
Den andra saken jag undrar är varför Sverige slutade pressa och hamnade så otroligt lågt i andra halvlek? Ett tag kändes det som att Sveriges enda mål med halvleken var att det konstant skulle bli inkast. Det kan vara så enkelt som att Sverige inte orkade, men samtidigt säger bland annat Asllani nu i medierna att hon hade orkat spela 180 minuter om det hade behövts.
För mig var förlusten väntad, men jag hade trott att England skulle fixa det under ordinarie tid. Så att Sverige ”skulle” ha vunnit denna, det kan jag inte hålla med om. England är högre rankat, låg bättre till i oddsen och vi har inte slagit dem sedan 2019.
Håller med om att England var favorit på förhand, och att det på så sätt inte var en match som Sverige skall vinna. Men med tanke på att Sverige faktiskt var bättre, och skaffade sig en handfull matchbollar, så borde det vara vårt lag som skall möta Italien i semifinal.
Om inte bytena av Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö hade fysiska skäl så finns det skäl att även ifrågasätta dem. För det var när de gick av som England fick sitt halmstrå.
Fastän ranking mm spelar ju ingen roll i hur vi ska bedöma just denna match och i denna match skulle Sverige ha vunnit om man ser till hur matchen var. Så väntad Engelsk vinst, visst på förhand, men inte om man ser till matchen. Sedan har ju England en bänk som vi inte i närheten av. Att ha Chloe Kelly på bänken säger det mesta.
Sedan blir det konstigt att hänvisa till att vi senast slog dem 2019. Det är sant, men vi har bara mötts tre gånger därefter inför denna match. England vann 2022, sedan har vi spelat oavgjort i två matcher i Nations League. 2019 låter länge sedan men det är ju inte så att vi möts flera gånger per år.
Jag håller med om att Angeldahl var blek igår, eller i alla fall något sämre än tidigare. Däremot var ju Zigiotti Olme oerhört bra och Nathalie Björn helt magisk. Blackstenius arbetsinsats var helt makalös. Asllani skulle nog inte bytts ut.
Straffarna var däremot usla och valet av straffläggare också. Att inte Bennison fick komma in och slå, det förstår jag inte.
Tycker Angeldal var dålig i hela turneringen utom mot Polen.
OK, då ser vi fotboll på olika sätt. Tycker att Angeldahl var en av de bärande spelarna. Dock, var hon något sämre mot England men det kan ju också bero på vad motståndarna gör. Nathalie Björn är den bästa i laget.
Det här får vi aldrig veta men jag tror Sverige hade gått vidare om Janogy eller Nilden hade tagit den femte eller sjätte straffen. Utan att veta känns båda dessa som säkrare straffskyttar än Falk och Jakobsson. Jakobsson känns verkligen inte som någon säker straffskytt? Tror bara Nilden har lagt en straff under hela sin karriär och den dunkade hon upp i krysset i FA-cupen mot City. Janogy tog väl straffarna i Bajen eller minns jag helt fel?
Nåväl slut med spekulationerna. Sverige åker alltså ut i kvarten på ett riktigt smärtsamt sätt. Sett till förutsättningarna har ju Sverige överpresterat ordentligt i det här mästerskapet om man ser till truppen och att Rolfö inte är 100 %. De fick ut max av förutsättningarna bortsett från några mindre bra byten i finalen där Lundkvist aldrig skulle ha fått gå av. Utöver det kan jag inte se vad Sverige hade kunnat göra annorlunda. Vi har inte samma bredd som de allra bästa lagen och det märktes igår.
Jag ser ändå positivt på framtiden och tror att ett byte av förbundskapten kommer i precis rätt tid. Jag tror det är bra för alla att kunna gå vidare från alla smärtsamma uttåg och ha något nytt och spännande framför sig. Vi har många bra spelare och kan bevisligen hota alla lag på en bra dag. Även om det blev ett tungt slut finns det mycket positivt att ta med sig.
Suck, ännu en Rolfö-fanatiker som tror att hon är kärnan i landslaget. Nej, hon är överskattad allmänt, och en bifigur i Sverige. Bra sådan, men ändå. Hennes karriär kommer dala raskt när hon lämnar Barcelona, för hon är bara riktigt bra i exakt den rollen i den miljön. Lite av en ”one trick pony”.
Det är glädjande att vi har en expert här i kommentarsfältet som ser saker som tränare och experter inte ser. Vi får hoppas att Rolfö anlitar dig som sin personliga manager.
Vem sa att jag är en Rolfö-fanatiker? Jag kan åtminstone konstatera att hon är vår bästa straffskytt och om hon hade varit 100 % och kunnat spela hela matchen plus lägga en straff hade vi kanske varit i semifinal vid det här laget. Hennes ersättare pallade bevisligen inte för trycket.
Jag håller med om att Rolfö har tappat och det har jag poängterat flera gånger här. Men trots det är hon bättre än Janogy och när hon var skadad hade vi bara Janogy som vettigt alternativ där. Det stora problemet är ju att det inte finns någonting bakom Kaneryd och Rolfö förutom Janogy men hon lär inte heller bli så mycket bättre direkt. Det ser riktigt tunt ut bland svenska yttrar.
Ja, det ser riktigt tunt ut bland svenska yttrar – i Gerhardssons nuvarande trupp. Men om man höjer blicken och tittar på Damallsvenskan, så finns det bara i BK Häcken två yttrar som hade gjort det bättre. Monica Jusu Bah är minst lika bra, om inte bättre, än Janogy. Och Alice Bergström är definitivt, alla dagar i veckan, ett bättre alternativ än Jakobsson.
Att diskutera vem som ”borde vunnit” är per definition en fråga om vilket av lagen som presterade bättre under matchen. Vem som var favorit i förhand är helt irrelevant. Där kan man väl konstatera att England som alltid var överskattade.
Jag anser att Gerhardsson är den bäste coach SvFF (herr och dam) haft sedan… alltid? Men den här turneringen var inte hans mästerverk. Att ta ut Jakobsson och Blomqvist var misslyckat. Hans strategi att konsekvent byta ut Asllani mot Hurtig, Rolfö mot Janogy, Blackstenius mot Blomqvist, Kaneryd mot Jakobsson, ytterbackarna mot varandra, oavsett matchsituation, var tokigt. Överhuvudtaget var det extremt passiv matchcoachning, det var som han bestämt i förväg när och vem han skulle byta. Att inte konsekvent pressa den extremt osäkra Jess Carter är ett annat exempel. Att inte se till att det fanns fem pålitliga skyttar på planen efter 120 minuter är snudd på tjänstefel. Han måste ju vetat att Jakobsson, Hurtig, Janogy, och Blomqvist inte ville/borde slå straffar.
Jag tror snarare att det är Sverige som är underskattat än England som är överskattat. Det engelska laget vann ju ändå EM för tre år sedan och spelade VM-final för två år sedan, så det är inte orimligt att laget hålls högt. Dessutom ligger man en placering före Sverige på världsrankingen.
Fast faktum är att skillnaden mellan lagen var såpass liten när senaste listan redovisades den 12 juni att jag antar att Sverige faktiskt var förbi inför avspark. Och eftersom matcher som går till straffar räknas som oavgjorda i Fifas rankingsystem bör Sverige fortsatt var högre rankat än England.
Att ”England var överskattade” känns väl inte rätt? De vann matchen mot Sverige. De har slagit Nederländerna och Wales och de är nog ett av få lag som kan hota Spanien.
Själv tror jag det bara är det ojämna men potentiellt starka Frankrike som har minsta chans mot Spanien, England har fysik och Lauren James medan Frankrike har speed och ett helt knippe matchvinnare i sitt lag.
Förhandsfavoriten England vann, men inte helt rättvist och med nöd och näppe samt säkert något ångestfyllt för Wiegman & Co. Och det var inte under den nervpirrande straffsparksdramatiken som matchen avgjordes, utan under de två minuter som de svenska spelarna ägnade sig åt bolltittande och sköna drömmar om semifinal. Angående straffsparkarna och diskussionerna kring dessa, så kommer det att förbli en olöst gåta vilka tankar som egentligen styrde förbundskaptenerna PG & MW och deras beslut om straffläggare.
Jag tycker att man också kan ifrågasätta den mentala coachens arbete när så många spelare viker ner sig mentalt och får nervdaller när det drar ihop sig. Borde inte en av hans huvuduppgifter vara att förbereda spelarna mentalt inför situationer likt straffläggningen och ge dem verktyg att hantera sin nervositet med?
Helt rätt. Den där liraren har jag i alla fall inte imponerats av när jag hört honom beskriva sitt arbete. Tips till Tony Gustavsson, det räcker med ledarteamets psykologi, någon extra psykolog behövs inte.
Damlandslaget är i skriande behov av en extra psykolog, men uppenbarligen måste kompetensnivån höjas avsevärt.
Jag tror inte man kan träna sig till att hantera sådana här situationer fullt ut. Vissa människor är födda till att klara av pressen och andra är det inte. Det är detta som skiljer bra idrottare från de allra bästa som jag ser det. Allt handlar ju om att fokusera på det man själv kan påverka och stänga in sig i den berömda bubblan. Det är ju ingen slump att stora idrottare som Jonna Sundling, Duplantis och Sarah Sjöström vinner gång på gång när de både har en exceptionell talang för det de håller på med och samtidigt har ett starkt psyke och fokuserar på rätt saker. Då blir man också en mästare.
Det är heller ingen slump att Sverige sällan tar sig hela vägen då det bevisligen finns många spelare som inte klarar av att prestera när det verkligen gäller. Man ska inte kunna missa målet från 11 meter hur nervös man än är. Det ska ju sägas att de engelska spelarna verkar ha lika dåligt psyke dem också. Generellt kan jag tänka mig att lagidrottare kanske har lite sämre skalle än individuella idrottare, de valde ju en lagsport av en anledning liksom. Det känns tryggare att ha ett helt lag bakom sig än att stå där helt ensam. En straffläggning blir ju som en individuell idrott där det är man mot man. Det är egentligen det enda momentet i fotboll där det förekommer.
Felicia Schröder är en spelare som jag tror har både psyket och talangen för att bli en av världens bästa offensiva spelare. Hon påverkas inte ifall hon missar en del lägen, då gör hon hattrick i nästa match istället. Medan många andra svenska spelare lätt tappar huvudet om de missar några lägen eller gör ett par dåliga aktioner.
Jag tror inte heller att man kan träna sig till att hantera sådana här situationer fullt ut. Däremot så kan man skaffa sig verktyg och rutiner att hantera sin nervositet med och göra den mer hanterbar. Bara något enkelt som gör att man stannar upp och andas ett par gånger extra innan påbörjar ansatsen hade säkert gjort skillnad.
Det borde gå att hitta inspiration hos t.ex. golfare eller friidrottare och hur de agerar vid pressade situationer där allt handlar om ett slag, hopp eller kast.
Johan, jag håller fullständigt med dig om bytena av Lundkvist, Kaneryd och Blackstenius. Lundkvist gjorde väl en av sin bättre landskamper och borde ha fått fortsätta. Och att byta ut Kaneryd mot Jakobsson gav som vanligt ingen som helst positiv effekt. Jakobssons bäst-före-datum har passerats för länge sedan.
Jag har tidigare varit kritisk mot Asllani, men mot England visade hon hög klass, även om hon mattades betänkligt efterhand. Men nu hoppas jag att hon – och några andra spelare – tackar för sig i landslaget innan Tony Gustavsson sätter igång. Är det inte dags för ett generationsskifte? Förhoppningsvis var detta ”sista natten med (det gamla) gänget”.
Slutligen en reflektion om straffar. Kravet på alla straffskyttar ska vara att bollen slås INNANFÖR målramen. En straff som går innanför målramen, men räddas av målvakten är oändligt mycket bättre än den som går utanför målramen.
Målvakter chansar alltid på att slänga sig sig åt höger eller vänster, så en halvhög och halvhård bredsida mitt i målet verkar kunna gå in nio gånger av tio (minst), men ändå är det få straffläggare som kör den taktiken.
Fy fan vad jag hatar detta. Det är så förbannat surt. Vi hade ju dem på kroken! Men jag inser att tyvärr tyvärr tyvärr var det väntat i slutändan. Alla siffror talade emot Sverige. För många spelare saknade antingen erfarenhet eller matchvana. Ingen position var Sverige särskilt stark på – möjligen Rytting Kaneryd, men jag tycker att hon lyckas inte hela vägen tillräckligt ofta. Ofta är avsluten svaga eller inläggen fel. Straffarna lades på motståndarnas klack plus att de fick börja. (Detta tycker jag är orättvist, det får ju vara antingen eller, m.t.p. vilken fördel det är att slå först och ha sin klack nära.)
Därtill var det en strategisk kollaps. Efter en rivstart skönk de långsamt men obönhörligt ihop, som en sufflé.
Men jag anser att denna förlust är Peter Gerhardssons fel i slutändan. Vad var egentligen planen efter 20 minuters spel? Jag kunde inte skönja någon. Om det nu var att backa hem, så var det strategiskt dumt tycker jag, i synnerhet utan adekvata byten för det, för Sverige behärskar inte det spelet längre, om de någonsin gjort det. Det blir mest hönsgård. Och det var taktiskt hjärnsläpp att låta målvakten och en oerfaren 18-åring lägga straffar. Ibland kan det vara bra att låta målvakten slå en straff, de är ofta svårlästa och sparkar hårt, men Falk är inte alls den typen som kan slå en straff, och ö.h.t. är hon en dålig skytt. Och en gröngöling ska bara inte lägga en straff. PG slutar med ett brak.
Den här matchen gav ekon från OS-finalen 2021.
Den stora frågan är: vad farao gör man nu? Hur går man vidare som åskådare? Detta känns som spiken i kistan för landslaget. Fru Lyfors fick aldrig sin revansch för stölden i VM-finalen 2003. Kommer Sverige någonsin ta en medalj igen? En del av mig känner för att ge upp. En vis fotbollskännares ord på på Flashback ekar: ”Sverige är utpräglade ickevinnare.”. https://www.flashback.org/sp92331863 Den här matchen kändes som det slutgiltiga beviset. Sverige reste sig ändå mentalt och tryckte tillbaka efter målen, men skärpan saknades, och i straffarna vek sig psyket.
Hela generationen Seger-Lindahl-Asllani är en kavalkad i missade chanser. De har återuppfunnit sig själva fler gånger, men också satt krokben för sig själva när de väl nått fronten. Jag har blivit så bränd att jag inte orkat ta in nya förmågor. Såg några U17-matcher nära de gick i Sverige häromåret. Nån U19/20 och U23 har det också blivit. Några ser lovande ut, men överlag mer av samma. Oslipade diamanter, som det förmodligen förblir. Tony Gustavsson tror jag inte på.
Bara en massa tråkiga skitlag med osympatiska spelare tar sig till semifinalerna numer.
Är storhetstiden slut nu? Var detta allt de svenska tjejerna lyckades åstadkomma?
Kommer det vankas pinsamma kvasivinster á la Norge de närmaste decennierna?
Jag är genuint ledsen. Efter OS kunde man ändå glädja sig åt ett silver, och bland de bästa prestationer damlandslaget någonsin gjort. Matchen mot USA var för mig den bäst jag någonsin sett. Nu… kras.
Men ändå. England var i brygga. Hur kan man kollapsa så? Jag har börjat tänka att detta är ett självskadebeteende som speglar det nutida Sverige i stort. Man är i grunden bra och kommer långt. Men sen gör man ett gigantiskt magplask, eller en orgie av mindre magplask, som omintetgör insatsen. Kör ner England och räddar 4 straffar, men förlorar ändå.
Gerhardssons matchande får mig in i tre tankebanor:
1. Farbrorn är trött och vill hem och spelar medvetet försumligt.
2. Han vet att de är urusla på straffar och kommer garanterat förlora det, så han tar ingen hänsyn till ”bra” straffläggare i sina byten
3. Han begriper sig helt enkelt inte på straffläggning och tar därför ingen hänsyn till det.
Nu är det verkligen ett mönster. Straffsumpandet kan inte skyllas på en enskild spelare eller ens match.
Jag försöker förtvivlat förstå hur det först kan gå så bra och sen så dåligt. Känns knappast som att Sarina Wiegmann överlistade, utan snarare att Sverige lämnade WO.
Är du full eller
Nej. Är du?
”Straffarna lades på motståndarnas klack plus att de fick börja. (Detta tycker jag är orättvist […]” – As far as I think to know, one team chooses the side of the shootout, the other decides the order. There are different opinions whether to start or to follow is better in a shootout.
England var överskattade eftersom de var favoriter i betting-världen, och matchen slutade oavgjort. Att slå Wales är väl knappast en merit, att bli överkörda av Frankrike säger mer om englands klass (2-1 var väldigt smickrande siffror för England).
Men strunt samma; poängen är att Sverige var för dagen bättre, och förlusten berodde till stor del på misslyckade byten.
Pingback: Sen och jättelång analys av Sverige–England | En blogg om internationell damfotboll