Inlägget uppdaterat och delvis ombyggt
Alldeles nyss kom den senaste världsrankingen. Och Sveriges långa svit utan förlust ger resultat. Vi är uppe på tredje plats med 2025,26 poäng – bland annat går vi om de färska Europamästarinnorna från England.
Peter Gerhardssons sista match som svensk förbundskapten blev tyvärr en av hans sämre. Han hade skapat ett lag med kapacitet att vinna guld i EM. Men några tveksamma taktiska beslut i kombination med att flera spelare fick gummiben i avgörande lägen gjorde att det blev förhållandevis tidig hemresa. En lång analys av den där matchen finns i förra inlägget.
Men när vi sammanfattar Gerhardssons åtta år på posten är det ändå en otrolig framgångsresa man ser. Efter EM 2017 lämnade Pia Sundhage över ett landslag som för första gången var utanför topp tio på Fifas världsranking. Sverige var placerat på elfte plats med 1934 poäng. Det var både Sveriges klart sämsta placering och rankingpoäng sedan rankingen infördes.
Damfotbollen har funnits längre än rankingen. Men det kan ändå vara så att Peter Gerhardsson tog över Sveriges sämsta landslag genom tiderna. Han gjorde det i en tid då konkurrensen hårdnade, där många nya länder var på frammarsch. I det skedet hade jag aldrig kunnat gissa att vi skulle få åtta så här bra år. För när vi nu kan summera Gerhardssons tid vid rodret har vi lyft åtta placeringar och 89 poäng. Det är imponerande starkt.
Visst skrev jag i den ovan länkade summeringen av Pia Sundhages tid som förbundskapten att Gerhardsson kom in i ett tacksamt läge där det inte kändes omöjligt att ganska snabbt ta några kliv uppåt på rankinglistan. Samt att vi, trots positiv utveckling i många andra länder, fortfarande hade ett försteg, ett försteg som vi inte fick slarva bort.
Men Gerhardsson tog verkligen hand om det där försteget på allra bästa sätt. Under hans åtta år har vi varit uppe som världsetta en gång. Det var på den rankinglista som publicerades den 25 augusti 2023. Då hade vi 2069,17 poäng.
Nu lämnar han alltså över ett landslag som är trea i världen till Tony Gustavsson. Medan Gerhardsson hade ett gynnsamt utgångsläge får vår nya förbundskapten kämpa för att behålla positionen. Gustavsson inleder ju med dubbelmöte i Nations League med färska världsettan Spanien.
För trots förlusten i EM-finalen samlar det spanska laget tillräckligt med poäng för att passera USA i toppen av rankingen. Det är för övrigt fem europeiska lag på topp sex.
Det är många som ser världsrankingen som en ickegrej. Och visst är titlar det som räknas i första hand. Men rankingen visar styrka över tid, och den tar hänsyn till både matchens dignitet och motståndets kvalitet. Så man kan inte bli världsetta bara genom bra lottning. Det krävs upprepade toppresultat för att ligga med i toppen. Det faktum att bara fyra länder – USA, Tyskland, Sverige och Spanien – har varit rankade etta under de drygt 22 år som rankingen funnits säger rätt mycket om hur svårt det är att nå högst upp på listan.
Ligger du högt på rankingen har du ett lag som kan konkurrera om titlar. Och när Gerhardsson nu lämnar över ett landslag som är rankat som tvåa i Europa och trea i världen visar det hur fantastiskt bra det har gått för Sverige under de här åtta åren.
I världsrankingen räknas för övrigt inte straffläggningar. Blir det straffar i en match går man på resultatet efter avslutat spel, alltså efter 120 minuter. EM-kvartsfinalen mellan Sverige och England räknas alltså som ett kryss. Det innebär att Sverige enligt rankingens upplägg inte har förlorat en match sedan juli i fjol.
Rankingens matematiska upplägg är lite lurigt. Det bygger på förväntade resultat, och man kan gå minus även om man vinner matcher. Det inträffar om man möter ett väldigt mycket sämre rankat lag, och bara vinner med liten marginal. En 1–0-seger hemma mot Färöarna hade exempelvis inneburit flera svenska minuspoäng. Det förväntas ju att ett topplag som Sverige skall vinna med större siffror mot ett lag som Färöarna. Och faktum är att Colombia går minus trots att de tog sig hela vägen till finalen av Copa America.
Klart är att vi sedan den förra listan i juni går plus med drygt 36 poäng, vilket är väldigt mycket. Det är till och med en större förbättring än den Spanien gör. På listans topp 50 är det bara Frankrike som gör ett större poängmässigt plus. Men det franska laget var nere på tionde plats på förra listan, och klarar inte av att klättra högre än till sjätte plats.
England tog EM-guldet, men är bara rankat som fyra. Det beror alltså på att det är matchresultat som räknas, och inte titlar. Och i EM-matcherna noterade England tre segrar, två kryss och en förlust. Det var ett sämre facit än Frankrike, Sverige och Spanien. Och det gör alltså att Sverige kan passera England på rankingen trots att The Lionesses fortsatt firar sitt guld, medan vårt lag fick åka hem från Schweiz förhållandevis tidigt.
Så har tidigare förbundskaptener lyckats på rankingen:
Världsrankingen infördes i juli 2003 under Marika Domanski Lyfors tid som svensk förbundskapten. Fram till att Domanski Lyfors lämnade i juni 2005 var Sverige som bäst rankat fyra och man hade som bäst 2103 poäng i juni 2004.
2103 är fortfarande den högsta poäng Sverige har haft. Det är dock svårt att värdera de här siffrorna. Dels för att det var sämre konkurrens i världstoppen, vilket gjorde att de bästa nationerna hade väldigt höga poäng. Dels för att det var i rankingens barndom, så nivåerna hade inte hunnit sätta sig. När Domanski Lyfors lämnade var landslaget sexa i världen, och stod på 2021 poäng. Det var då Sveriges dittills sämsta ranking.
Thomas Dennerby ledde landslaget från juni 2005 till och med OS 2012. Under hans ledning var Sverige uppe som trea i ett par omgångar. Man hade som bäst 2100 poäng inför EM i Finland 2009 och som lägst 2005 poäng. Som sämst var vi sexa, och det var även placeringen när Dennerby lämnade över. Poängen var 2019. I princip lämnade han över landslaget i precis samma position som när han tog över.
Pia Sundhage kom näst. Rankingmässigt är hennes tid som svensk förbundskapten den klart sämsta. Under hennes fem år var vi aldrig varit bättre rankade än femma (från mars 2014 till och med rankingen i mars året efter) och den högsta rankingpoängen var 2028.
Hon slog även ett par tråkiga rekord, både vad gäller placering och poäng. När hon tog över hade Sverige aldrig varit under 2000 poäng, och vi hade som lägst varit rankade som sexa. När hon lämnade över efter EM 2017 var det med nya bottennoteringar som elva med 1934 poäng.
Under Gerhardssons och Magnus Wikmans åtta år har vi alltså varit uppe som världsetta en gång – i augusti 2023. Den högsta poängen blev 2088,72 efter OS-silvret 2021. Efter det mästerskapet var Sverige för övrigt världstvåa med höga poäng på fyra raka listor:
20 augusti 2021: 2088,72 (2)
10 december 2021: 2079,13 (2)
25 mars 2022: 2081,54 (2)
20 juni 2022: 2061,17 (2)
Gerhardssons landslag hade en ganska trög start. Och i juni 2018 hade man sin sämsta ranking. Då var man tillbaka där man började – som elva med 1941 poäng.
Lyftet kom i samband med VM-bronset 2019. I juli det året var vi uppe som sexa med 2021 poäng. Efter det har landslaget aldrig varit sämre rankat än sexa. Och lägsta poängen noterades i augusti i fjol: 1986,80. Och han lämnar alltså över till Tony Gustavsson som världstrea.
En blogg om internationell damfotboll 
Apropå nämnda Nations League-final – blir det aktuellt med någon träningsmatch innan dess? Schemat på Svenskfotboll.se antyder att det inte är inplanerat. Om jag vore Tony G så skulle jag ju gärna inte debutera med så pass viktiga matcher mot Spanien, utan att få ha värmt upp lite, och testa lite grejor. Och då tänker jag ”riktig” träningsmatch, inte någon internmatch.
Det är inga landslagsfönster i den internationella kalendern innan den där semifinalen mot Spanien. Så Gustavsson kommer inte att hinna testa något, eller ens börja jobba in ett nytt spelsätt.
Synd. Då gissar man väl att de kommer köra inofficiell intermatch eller liknande. För det är inte förbjudet, antar jag.
Kanske. Men det finns inte mycket tid att spela en sådan match. Landslagsfönstret öppnar den 20 oktober, och bortamatchen mot Spanien ligger den 24:e.
De två senaste inläggen, den imponerande analysen av EM-kvartsfinalen och fördjupningen till världsrankingen tillhör definitivt de genomarbetade, initierade och läsvärda texter som ger din blogg hög kvalitet och en särställning. Strålande jobbat!
Och ranking är förstås viktigare än vinst av EM, VM och OS? 41 år sedan Sverige vann sitt första och enda mästerskap (i en tämligen outvecklad damfotbollsvärld)? Några kanske värderar trea, tvåa eller etta på ranking högre än mästerskapsvinster. Jag tillhör inte dem. Vad blir ett lag och land ihågkommet för? Fin ranking eller mästerskapsvinst? Just det!
Citat från texten: ”Visst är titlar det som räknas i första hand. Men rankingen visar styrka över tid, och den tar hänsyn till både matchens dignitet och motståndets kvalitet. Så man kan inte bli världsetta bara genom bra lottning. Det krävs upprepade toppresultat för att ligga med i toppen.”
Konsten att kunna ge negativ kritik till precis allting – att göra poängen att Sverige inte tagit guld på 41 år men samtidigt känna sig nödgad att nämna hur även den förstaplatsen hade sina fläckar.