I kväll har jag suttit framför tv:n och sett AIK vinna med 4–1 borta mot Linköping i det som var en måstematch för ett LFC.

Både före och efter dagens match har östgötarna tre poäng och målskillnad upp till kvalplatsen. I avslutningsmatchen väntar Rosengård, men för att den matchen skall gälla något krävs det att LFC innan dess tar in minst en poäng på mästarlaget. Och nu har Linköping bara tre matcher kvar. Innan det där mötet med Rosengård väntar Häcken och Kristianstad – matcher där man inte kan räkna med några poäng.

Det känns verkligen som att det var det sista tåget mot damallsvenskan 2026 som passerade Linköpings centralstation i kväll. Men hemmalaget lyckades inte få några biljetter, utan står kvar på perrongen och tvingas vänta in kommande avgångar mot orter som Borås, Alingsås, Umeå, Mölndal, Huskvarna och Sandviken.

Dagens match började annars lovande för Linköping. Hemmalaget såg hett och bra ut i upptakten. Efter fem minuter tänkte jag att LFC skulle ha bra chans att vinna mot ett AIK, som egentligen inte har så mycket att spela för, och som startade ganska trött.

Strax efter kom bollen in i hemmalagets straffområde för första gången – och det blev 0–1. Jag har inte sett Linköping så mycket i höst. Men jag behövde inte titta länge förrän jag insåg att LFC är uselt i båda straffområdena.

Lisa Björk fixade i och för sig en rättvis kvittering sju sekunder in på den första halvlekens tilläggstid. Men det skulle visa sig bli samma upptakt på den andra halvleken. Att LFC inledde med ett par bra minuter. Sedan gjorde AIK mål. Skillnaden nu var att AIK hade vaknat till i halvtidsvilan. För resten av matchen var det klasskillnad. Det ett lag som kan sluta på allsvenskans övre halva mot ett som är på väg ner i elitettan.

Till slut var AIK:s seger i underkant. Det är bara att konstatera att det mesta har gått emot LFC under de senaste två åren. Man har misslyckats med det mesta – inte minst med värvningarna. Det lag jag såg i dag vägde väldigt lätt.

Ibland är det bra för en klubb att åka ner en division, och på så sätt få chansen att göra en nystart. Men jag är inte säker på att nedflyttning är bra för LFC. Ekonomin är svajig och risken är väl uppenbar att det blir som i Kif Örebro, att man i princip tappar hela truppen. Och då är det inte lätt att fixa en omedelbar återkomst till damallsvenskan.

Den senste veckan har jag sett delar av ganska många matcher. Här är några spelare och situationer som dragit till sig min blick:

Nova Selin. Jag har sett henne på plats vid ett par tillfällen i år. Och varje gång har jag gillat vad jag sett. Jag tycker dessutom att 17-åringen som har Vasalund som moderklubb blir bättre för varje vecka. I dag briljerade hon genom att skapa sig tid och yta med fina förstatouchar, ofta med riktningsförändring.

När jag har kollat ikapp söndagens damallsvenska toppmöte mellan Häcken och Bajen fastnade blicken tidigt på Hanna Wijk. Också här var det förstatouchen som drog till sig min uppmärksamhet. Det kändes som att Wijk och bollen hela tiden var bästa kompisar. De ville liksom inte vara ifrån varandra. Det var länge sedan jag såg vänsterbacken – för det var där hon spelade – så här bra senast.

För övrigt stod hennes förstatouch i kontrast till den hos flera av Hammarbys affischnamn. Exempelvis kunde Smilla Holmberg ha blivit målskytt redan i den första halvminuten, Men det var just förstatouchen som svek Holmberg. Utifrån det jag sett så var det överhuvud taget en ganska jämn match. Men där Häcken hade bättre kvalitet i avgörande lägen.

Apropå Hammarby och kvalitet såg jag de första 20 minuterna av den andra halvleken i gårdagens match mot Brann. Där var det Bajen som hade bättre kvalitet i avgörande lägen. Och det var väl tur. För stockholmarna var lite illa ute. Vid underläge med 1–0 slog Simone Boye Sørensen en så kallad indianare, och jag hann tänka att ”Nej, nu blir det 2–0 och riktigt nervöst”.

Men Brann hade inte tillräckligt bra kvalitet. Det hade däremot Julie Blakstad tillräckligt bra kvalitet bara någon minut senare när hon punkterade dubbelmötet.

Slutligen några ord om Nathalie Björn. Jäklar vad bra hon är. Jag kollade in hennes passningsspel i Chelseas 4–0-seger mot Paris FC i Champions League. Det var genomgående hårda och precisa passningar på lagkompisarnas bästa fötter. Nu är i och för sig, Naomi Girma, Chelseas stora prestigevärvning från förra vinterfönstret, uppsatt på skadellistan. Experter i USA kallade Girma för världens bästa mittback. Men Björn höll amerikanskan utanför startelvan i våras. Och från vad jag såg i onsdags är inte vår svenska stjärnback sämre nu.