I kväll har jag kikat på U23-landslagets träningsmatch mot Tyskland. Det blev en match som hade vissa likheter med A-landslagets mot Spanien. En sådan likhet var att det svenska laget föll med 4–0. En annan var att motståndarna var extremt effektiva.

För svensk del fanns det vissa lovande saker i anfallsspelet. Men både inspel och sistapassningar var kass, och vårt U23 skapade därför alldeles för få öppna målchanser sett till bollinnehav kring det tyska straffområdet.

Vi fick till slut en svensk målskytt i matchen. Det var Kristianstads Mathilde Janzen, som gjorde det tyska 4–0-målet. Hässleholmstjejen har ju dubbla medborgarskap. Men hon är ju uppvuxen i Skåne, och borde inte Svenska Fotbollförbundet ligga på för att få henne att spela sin landslagsfotboll i gult och blått?

Jag har nu också sett en annan svensk 4–0-förlust – alltså Tony Gustavssons första landskamp som svensk förbundskapten. Och det var ju ingen rolig upplevelse. För det är ju alltid otroligt jobbigt att förlora med så stora siffror.

Jag hade tänkt att uppdatera det förra inlägget med en liten analys. Men analysen blev längre än tänkt, så det fick blir ett nytt, separat inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget såg jag de första tio minuterna live. Det såg rätt bra ut i drygt åtta och en halv minut. Sedan drällde Filippa Angeldahl med bollen utanför eget straffområde, och kände sig tvungen att dra ner Mariona Caldentey. Och frisparken slog Alexia Putellas läckert i mål bara en sekund efter att matchklockan tickat över tio minuter.

När jag kollade resten av matchen visste jag förstås resultatet. Jag hade även läst vad kollegor på olika tidningar hade skrivit, vilket skapade en förväntning om vad det var jag skulle få se.

Jag hade bland annat läst om ”35 minuter av total blågul härdsmälta”. Jag hade sett GP:s Robert Laul skriva: ”Det må ha varit Peter Gerhardssons gamla landslag sett till startelvan, men taktiskt såg Sverige snarare ut som Jon Dahl Tomassons herrlandslag.” Och att: ”Det undermåliga försvarsspelet ska förstås kritiseras”.

Alla verkade överens om att Sverige hade spelat ett uselt försvarsspel, och om att det blev en förbättring av kvaliteten på spelet i den andra halvleken. Jag tycker kanske inte att analyserna var klockrena. Samtidigt vet jag att det är väldigt annorlunda att göra sin analys i lugn och ro i efterhand och att göra den på plats parallellt med att man jobbar med betyg, krönikor och artiklar. Något annat de flesta var överens om var att det svenska laget blev stenhårt straffat för misstag. Och det sista håller jag med om fullt ut. Däremot tycker jag inte att försvarsspelet var uselt. Tvärtom tycker jag att det var mycket bättre än anfallsspelet. Men mer om det senare.

Om vi tar det från början så var det alltså Tony Gustavssons första match som svensk förbundskapten. Det handlade om en tävlingsmatch, och den nya förbundskaptenen hade bara ett par dagar på sig att sätta sin prägel på laget.

Han valde att köra med nio startspelare från EM-kvartsfinalen mot England i somras. Det tycker jag var fullt rimligt. Det hade varit ansvarslöst att kasta in en massa nya spelare. Nu blev ju resultatet katastrofalt dåligt trots den samspelta elvan. Men det gick ju inte att veta på förhand. Och dessutom borde det inte ha blivit 4–0, för så stor skillnad tycker jag inte att det var på lagen.

Det var alltså bara små förändringar rent personellt. Och jag såg även några små justeringar i spelsättet. Exempelvis hade man ändrat lite i presspelet. Peter Gerhardssons 4–4–1–1 hade blivit ett 4–4–2 där Kosovare Asllani och Stina Blackstenius växeldrog på ett sätt jag inte sett tidigare.

Jag såg även betydligt fler insparkar som passades igång än jag varit van vid att se.

Dessutom noterade jag att man ofta slog längre passningar för nickskarv på Fridolina Rolfö. Det kanske bara var en taktik mot just Spanien. Men det var ändå något nytt. För övrigt skarvade Rolfö rätt många av de där långpassningarna. Däremot lyckades sällan medspelarna vinna andrabollen.

Taktiskt noterade jag tidigt att det var ett stort problem att ha högerfotade Amanda Ilestedt som vänster mittback. Det begränsade det svenska laget i uppspelsfasen, något som utnyttjades av Spanien. Ilestedt tvingades slå en hel del långt med vänsterfoten, vilket ju inte är hennes styrka. Dock skall konstateras att hon slog Sveriges bästa passning i matchen med just vänstern. Det var en frispelning av Stina Blackstenius i den andra halvleken. En situation där jag tyckte att Sverige borde ha fått straff.

Men Ilestedt hade inte bara problem med uppspelen. Hon kom snett in i rätt många situationer. Så det är inte överraskande att man nu hör inför tisdagens retur att det pratas om att Elma Junttila Nelhage skall vara högaktuell för att ta den där vänstra mittbacksplatsen. Det tycker jag låter vettigt. För som sagt, det hade varit bra att ha en vänsterfotad spelare i den positionen.

Och jag köper Tony Gustavssons argument om att sannolikheten att vända 0–4 till totalseger är så liten att det är läge att testa nytt i morgon.

Men rent allmänt tyckte jag alltså ändå att Sverige spelade bra i uppställt försvarsspel i fredags. För inget av de matchavgörande målen i den första halvleken kom när vi var samlade. Om jag inte missat något dröjde det ända till den 78:e minuten innan Spanien skapade något på egen hand mot ett uppställt Sverige. I det anfallet borde Alba Redondo ha gjort 4–0. Men spanjorskorna lyckades alltså inte skapa något i uppställt spel mot vår startelva.

Däremot fick vi se en handfull spanska målchanser på slutet, efter att förbundskapten Gustavsson gjort fyra byten. I 85:e minuten tvingades Jennifer Falk till en dubbelräddning av Aitana Bonmati och Claudia Pina. På övertid hade först Eva Navarro en bra chans, och sedan gjorde Pina 4–0 i efterspelet till en hörna. Där hade det svenska laget inte hunnit komma i ordning efter hörnan.

Totalt sett tycker jag alltså att försvarsspelet var bra. Det var istället anfallsspelet som inte höll måttet. I SVT pratade man om mod i halvtid. Men jag skulle säga att vi hade haft alldeles för mycket mod, att det till och med var modet som fällde Sverige före paus.

Alla de tre baklängesmålen berodde ju nämligen på svensk överambition, vilket ledde till tunga bolltapp i närheten av eget straffområde. Sånt får inte hända mot världens bästa lag.

Det första målet är redan nämnt. Det andra slog Ilestedt en bredsida rakt till en motståndare vid straffområdeslinjen. I sådana lägen måste man vara helt säker på adressen på passningen. Annars får man rensa i väg bollen.

Ilestedt var även lite inblandad i det tredje målet. Det kom efter att Sverige hade rullat igång en inspark. Jag reagerade över Ilestedts position precis framför Jennifer Falks vänstra stolpe. Jag tycker att det är vansinnigt att ställa en högerfotad mittback i eget målområde på insparkarna. Det är alldeles för hög risknivå, även om hon skulle vara extremt bolltrygg. Jag tycker att man måste flytta ut en högerfotad mittback minst fem–sju meter åt vänster.

Vid det där tredje spanska målet tog dock inte Ilestedt någon risk inne i målområdet. Däremot gjorde hon ett konstigt val av långpassning. Istället för att lägga in bollen bakom de sex pressande spanska spelare skickade Ilestedt ut bollen till högerback Hanna Lundkvist, som var felvänd, och som omgående fick press på sig. Lundkvist tappade bollen. Och även om det tog rätt många spanska passningar innan bollen låg i målet så såg jag insparken som huvudskälet till målet.

Sverige blev verkligen brutalt straffat för sina bolltapp. Spontant kan jag inte komma på några matcher där landslaget har bjudit motståndarna på flera mål på det här sättet. Det brukar ju vara svårt att göra mål på vårt landslag. Jag hoppas att det här var en tillfällighet. För om misstagen berodde på någon ny taktisk instruktion kan jag se Robert Lauls parallell till Jon Dahl Tomassons svenska herrlandslag.

Efter pausen försvann de där farliga bolltappen. Vårt lag höll uppe spelet mycket väl, utan att ha tillräcklig kvalitet för att skapa egna målchanser. När jag hade sett cirka 70 minuter blev jag nyfiken på hur xG såg ut i matchen. På sajten Footystats ser jag att xG är 1,67 – 0,48.

Och då vet vi ju att Spanien skapade sina bästa målchanser den sista kvarten. Så fram tills dess tippar jag att Spanien var under 1,0 i xG. Det är ju verkligen ingen utklassning. Och det stora problemet här är ju inte heller att det blev 1,67 i xG till slut för Spanien. För det tycker jag är en rätt rimlig siffra. Problemet är ju att Spanien var osant effektivt och gjorde fyra mål när de bara borde ha gjort ett. Samt att Sverige var så uddlöst att vi bara hade 0,48 i xG.

Det blir spännande att se i morgon om Tony Gustavsson kan få sitt lag att skapa fler målchanser. Returmatchen har avspark 19.00 på Gamla Ullevi. Och den sänds på SVT2.

I den andra semifinalen i Nations League vann Tyskland med 1–0 mot Frankrike i fredags. Morgondagens returmatch kan man se här:

I kvalet till Nations Leagues A-grupp vann Danmark med förkrossande 6–1 mot Finland på bortaplan. Det blev ingen debut för Finland för Häckens Paulina Nyström i den matchen. Men hon får kanske chansen i morgon?

I övrigt vann Tjeckien med 1–0 mot Österrike, Irland med 4–2 mot Belgien och Island med 2–0 mot Nordirland.

I F17-VM är det åttondelsfinaler från och med i morgon. Där är Norge utslaget. Slutspelsträdet ser ut så här:

Brasilien–Kina
Kanada–Zambia

Nordkorea–Marocko
Japan–Colombia

Spanien–Frankrike
USA–Nederländerna

Mexiko–Paraguay
Italien–Nigeria

Som synes är alla fyra kvarvarande europeiska lag på den undre halvan. Och tre av dem gör upp med USA om en av semifinalplatserna.