Det blir Tyskland och Spanien som spelar final i Nations League i månadsskiftet november/december. Samtidigt spelar Sverige om bronset i dubbelmöte med Frankrike.

Innan dess skall vi på tisdag få veta hur Sverige lottas i VM-kvalet. Klart sedan länge är att vi kommer att få ett lag av England, Nederländerna, Italien och Norge. Samt ett av Polen, Slovenien, Serbien och Ukraina. Efter de senaste dagarnas kval är nu även tre av fyra lag i den sista potten spikade: Danmark, Irland och Österrike. Där tillkommer antingen Island eller Nordirland efter deras möte i morgon.

Förbundskapten Tony Gustavsson blickade fram mot just VM-kvalet när man tog ut sin elva till tisdagens match mot Spanien. Han hade ju insett att sannolikheten att vända semifinalen var så liten att det den knappt fanns. Och då valde han att testa ungt med tanken att ”kan man inte vinna matchen kan man vinna en spelare”.

I min krönika i Borås Tidning (går att läsa av er som har +Allt hos Bonnier eller Gota Media) konstaterar jag att jag tycker att Gustavsson vann två spelare. För både Elma Junttila Nelhage och Monica Jusu Bah visade att de klarar sig på hög internationell nivå.

Tacksamt nog som mönstrade ju Spanien sitt bästa möjliga lag. Och jag tyckte att Sverige stod upp utmärkt. Defensivt släppte vi väl egentligen bara till typ fyra målchanser på hela matchen. Fast en var helt oförklarlig. Hur var det liksom möjligt att Irene Paredes kunde få komma så fri på borte stolpen vid en inläggsfrispark?

Vad jag kan minnas från de senaste fem–sex åren har Spanien alltid siktat på Paredes på bakre ytan på hörnor och inläggsfrisparkar. Det måste landslaget ha känt till. Ändå fick hon löpa in där totalt ohotad. Att hon trots det missade målet var lika oförklarligt som att ingen svensk spelare var nära henne.

Där kom Sverige billigt undan. Men i övrigt tyckte jag alltså att försvarsspelet var utmärkt. Man klev upp man-man i det höga presspelet, och löste det. Det kändes ju både lite konstigt och riskabelt när spanska spelare som Claudia Pina och Aitana Bonmati lockade ner både Nathalie Björn och Juntilla Nelhage hela vägen till det spanska straffområdet. Men de svenska spelare som blev kvar på mittlinjen klarade ut situationerna.

Offensivt var det bättre än senast, utan att vara jättebra. Till slut kan vi väl säga att Sverige kom till 1,5 bra målchanser plus flera nästanlägen. Den hela målchansen hade Evelyn Ijeh i slutminuterna på en retur. Den halva hade Felicia Schröder i den första halvleken. Själva läget var i och för sig väldigt bra. Och det var rimligt att söka avslut på ett tillslag. Men skottet blev mer som en passning till Cata Coll än ett hotande skott.

Det fanns alltså brister i kvaliteten i offensiven. Tony Gustavsson kallade ändå att man ”sådde ett frö” för framtiden med insatsen. Och jag köper det. Jag tyckte att laget hade en skön energi. Det var rejälare spel, och tack och lov gav man inte bort en massa målchanser som senast.